The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity

World Wisdom Books har de senaste åren givit ut en rad samlingsverk – så kallade Essentials – med framstående företrädare för philosophia perennis i modern tid, såsom Ananda K. Coomaraswamy, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Lord Northbourne och Seyyed Hossein Nasr. Turen har nu kommit till den som lade grunden för hela denna traditionella skola för jämförande religionsstudier – den franske metafysikern och matematikern René Guénon (1886–1951).

Den nyligen utkomna The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity öppnar upp med ett urval kapitel ur de civilisationskritiska verken La Crise du Monde Moderne från 1927 och La Règne de la Quantité et les Signes des Temps från 1945. I detta avseende gör det den identisk med Kurt Almqvists svenska Guénon-antologi I tjänst hos det Enda från 1977, vilken tidigare excerperats i Cafét här och här. Den fullständiga och metafysiskt grundade uppgörelse med den moderna världsåskådningen som här kommer till uttryck har av Julius Evola inte helt oberättigat karaktäriserats som ”den mest seriösa och radikala kritik som någonsin formulerats”.

Redaktör för den aktuella samlingsvolymen är John Herlihy, författare till flera böcker om traditionell intellektualitet och andlighet i den moderna världen, varav den senaste från i mars i år – Wisdom’s Journey: Living the Spirit of Islam in the Modern World – även denna utgiven på World Wisdom Books. Herlihy bör ha haft ett minst sagt styvt jobb att sålla bland Guénons sammanlagt långt över 500 kärnfulla kapitel i 24 volymer, men ser ut att ha lyckats ro hem projektet synnerligen väl.

Många har ställt sig frågan i vilken ordning man egentligen bör ta sig an Guénons ömsesidigt belysande skrifter – vilka alla för övrigt sedan några år tillbaka, tack vare förlaget Sophia Perennis,  nu finns översatta till engelska (se förteckning hos Fons Vitae). Det essentiella urvalet i denna antologi kan även indirekt ses som ett av flera möjliga svar på detta. En tacksam och på många sätt givande ingång brukar annars vara de av Guénons böcker som är speciellt inriktade på kosmologi, det vill säga Traditional Forms and Cosmic Cycles, The King of the World, The Reign of Quantity and the Signs of the Times samt Symbols of Sacred Science. The Reign of Quantity and the Signs of the Times utgör dessutom tillsammans med East and West och The Crisis of the Modern World i sammanhållen form alltså Guénons explicit civilisationskritiska bidrag. Det franska originalet är för övrigt på god väg att översättas till svenska av Lars Adelskogh under titeln Kvantitetens herravälde och tidens tecken.

Nämnas kan också att The Essential R. G. dessutom är försedd med en introduktion baserad på en föreläsning hållen vid Prince of Wales Institute i London hösten 1994 av Martin Lings, som under flera år agerade personlig sekreterare åt Guénon i Kairo, samt med ett biografiskt appendix taget ur Harry Oldmeadows Journey’s East: 20th Century Western Encounters with Eastern Religious Traditions. Bokens omslagsbild pryds av ett kaklat oktagonalt mosaikmönster från Alhambra i  Granada i Spanien.

Utdrag ur förordet

»People today are searching for something, though they may not know what exactly. What they instinctively feel lacking within themselves is precisely what Guénon has endeavored to proclaim and preserve in the hearts of modern-day generations who need not be irrevocably excluded from the knowledge that, since time immemorial, has effectively resolved the mystery of life and provided a sense of wonder. Imagine a sacred wand that has the power to transform existential truths into celestial realities; picture a universal symbol that when gazed upon could raise human consciousness to a higher order of perception, or a word that when remembered could transform nature’s images into archetypal verities of a transcendent order, truths that trace their source and ultimate origin to a Primordial Tradition that leads us back to the edge of time. What Guénon has accomplished is nothing less than the restatement of the traditional doctrines, rites of worship, and universal symbols and planted them as the seeds they were meant to be within the ground of the human soul.«

* * *

»Four adjectives come to mind that help characterize Guénon’s unique style: exactness, intelligibility, harmony, and purity. His writing displays a mathematical precision on all planes, a clarity of language that bespeaks a spiritual intelligence, a harmony of composition that is remarkably consistent throughout his ouvre, and a crystalline purity of style. Glimpses of Guénon the man occasionally shine through his sober, intellectual style, but essentially he remains in the shadows, allowing instead his spirit to shine through the art of his language and the depth of his perceptions.

In order to give some definition and shape to the vast array of subjects Guénon wrote about, ranging from pure metaphysics to the symbolism of the Holy Grail, we have chosen to group selected excerpts of his writings under four headings: the Modern World, the Metaphysical World, the Hindu World, and the Traditional World. Each part has its own clear identity and relevance for today’s readership, and taken together they provide a point of departure for readers who have enduring questions about the source and true nature of metaphysical knowledge, the role of the world religions in preserving the traditional doctrines, and the means and methods of spiritual realization.«

Innehållsförteckning

Preface by John Herlihy

Introduction by Martin Lings

PART 1: THE MODERN WORLD

1.  The Dark Age [The Crisis of the Modern World]

2.  Sacred and Profane Science [The Crisis of the Modern World]

3.  A Material Civilization [The Crisis of the Modern World]

4.  Introduction to The Reign of Quantity and the Signs of the Times [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

5.  Quality and Quantity [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

6.  The Postulates of Rationalism [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

7.  The End of a World [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

8.  Civilization and Progress [East and West]

PART 2:  THE METAPHYSICAL WORLD

9.  Eastern Metaphysics [Studies in Hinduism]

10.  What is Meant by Tradition? [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

11.  Essential Characteristics of Metaphysics [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

12.  Metaphysical Realization [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

13.  Sanātana Dharma [Studies in Hinduism]

14.  Some Remarks on the Doctrine of Cosmic Cycles [Traditional Forms and Cosmic Cycles]

15.  Foundation of the Theory of the Multiple States [The Multiple States of the Being]

16.  The Realization of the Being through Knowledge [The Multiple States of the Being]

PART 3:  THE HINDU WORLD

17.  On the Exact Meaning of the Word ”Hindu” [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

18.  Perpetuity of the Veda [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

19.  The Law of Manu [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

20.  Principles Governing the Institution of Caste [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

21.  Yoga [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

22.  General Remarks on the Vedānta [Man and His Becoming According to the Vedānta]

23.  The Vital Center of the Human Being: Seat of Brahma [Man and His Becoming According to the Vedānta]

24.  The Degrees of Individual Manifestation [Man and His Becoming According to the Vedānta]

25.  Buddhi or the Higher Intellect [Man and His Becoming According to the Vedānta]

26.  Final Deliverance [Man and His Becoming According to the Vedānta]

PART 4:  THE TRADITIONAL WORLD

27.  Kabbalah [Traditional Forms and Cosmic Cycles]

28. The Symbolism of the Grail [The King of the World]

29.  Islamic Esoterism [Insights into Islamic Esoterism and Taoism]

30.  Taoism and Confucianism [Insights into Islamic Esoterism and Taoism]

31.  Rite and Symbol [Perspectives on Initiation]

32.  The Symbolism of Weaving [The Symbolism of the Cross]

33.  The Sword of Islam [Symbols of Sacred Science]

34.  The Heart and the Cave [Symbols of Sacred Science]

35. Initiatic Affiliation [Initiation and Spiritual Realization]

36. True and False Spiritual Teachers [Initiation and Spiritual Realization]

Conclusion to Introduction to the Study of the Hindu Doctrines [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

Appendix 1: Biography of René Guénon

Appendix 2: The Works of René Guénon

List of Sources

Biographical Notes

Index

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

 

Frithjof Schuon om maskinålderns människa

It is difficult to deny, if one is still sensitive to true norms, that the machine tends to make man into its own counterpart; that it renders him violent, brutal, vulgar, quantitative and stupid like itself, and that all modern ”culture” is affected thereby. This is what partly explains the cult of ”sincerity” and the mystique of ”commitment”: one must be ”sincere” because the machine is devoid of mystery and is as incapable of prudence as of generosity; one must be ”committed” because the machine possesses no value apart from its productive capacity, or because it demands ceaseless surveillance and even complete ”self-surrender” and thus devours mankind and what is human; one must refrain from making oneself understood in literature and art because the machine does not so behave and because in the minds of its slaves and creatures its ugliness, clamor and implacability are mistaken for ”reality”. Above all, one must not have a God, since the machine has none or even usurps this role itself.

– Frithjof Schuon, The Transfiguration of Man (World Wisdom, 1995), s. 13f

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

 

”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt

Enligt Danteöversättaren, geografidocenten och mystikern Arnold Norlind (1883–1929) är lycka att ”inom sig förverkliga och förstora själva essensen hos allting”. Att ”lära känna sig själv” i denna delphiska, inre, mening är även liktydigt med att finna sin krafts principiella Källa, Arkimedes’ fasta punkt.

Vad blir då potentiellt den existentiella konsekvensen av en sådan autentisk ”verklighetsupptäckt” eller, vad man brukar tala om som ett ”andligt uppvaknande”? Jo, ”det skapande i dig väckes, du lär känna, var ditt väsen har sitt fäste” skriver Norlind i meditationsboken Från min veranda (1928), och vidare: ”ens verksamhetsmöjligheter ökas, man växer i förståelse, i kärlek och, inte det minst väsentliga, i makt.”

I sina efterlämnade anteckningar skriver Norlind dock att han lika oförbehållsamt och lika innerligt kan be om lidandet som om lyckan:

När Din kärleks strålglans är runtomkring mig, då har jag skydd. Det allra tyngsta lidande skulle aldrig förmå tränga in till mitt väsens hjärta.

Denna typ av orubblig visshet och stilla kontemplativ förnöjsamhet är nyckeln till att förstå såväl lyckans som den rättfärdiga maktens väsen. Samtidigt är den något ofattbart i den mån man i djupaste mening lider av yttre motgångar, vilket enligt Meister Eckeharts Kvällssamtal är ett säkert tecken på att man älskar yttre ting och därför i själva verket älskar lidande och misströstan. Med en typisk Norlindsk formulering om innebörden av dylik acedia eller tristitia – det vill säga den tragiska sorgbundenheten, livströttheten eller dess mindre ädla avart surmulenheten (såsom hos A. A. Milnes åsna I-or i sin hydda av pinnar eller den Spengler-läsande Bisamråttan i Tove Janssons Mumindal): ”man höljer sig i moln, som för en själv och andra utestänga solglimtarna”.

Bortvändandet från tillvarons andliga dimension leder typiskt till tungsinthet (och/eller en glättig, rastlöst hedonistisk yta som dock kan dölja ett hjärta av is) och ”tungsintheten är den svåraste av alla laster” säger Franciskus av Assisi. Ytterligare en av de klassiska kristna mystikerna, Fénelon – vars Télémaque hyllades av lundashaikhen baron Eric Hermelin såsom ”rik på upplyftande sanningar och möjligheter … hvete af bästa hvete til gyllene evighetsskördar framräckt” – tillägger: ”Oron har aldrig någon annan källa än egenkärleken; omvänt är kärleken till Gud den enda källan till frid.”

Varje rätt fattat och därmed ”genomlärt” lidande skänker enligt Norlind (i Dantes efterföljd) klarsyn. Därmed utgör den potentiellt en utgivande styrka som, så att säga, ”berättigar” till fortsatt stigning uppför Skärseldens berg (”skär” i denna bemärkelse alltså synonymt med ren, då det är tal om en renande, andligt-alkemisk omsmältningsprocess – etymologin till Purgatorium kommer alltså av latinets purgare, ”att rena”):

Är man vaksam på sig själv och beredd att med verkligheten för ögonen lära, mister själva svedan sin udd. ”Jag säger kval, men borde säga hugnad” (Dante).

– Från min veranda: Meditationer

Dygden förnöjsamhet framstår dock i vår ”progressivistiska” tid inte sällan som någonting beklagansvärt, som bristande verklighetssinne och därmed – i likhet med barn och alla tidigare civilisationer som föregått den modernt ”upplysta” – ett slags godtrogen, primitiv efterblivenhet. I själva verket handlar dock ett förnöjsamhetens och tacksamhetens sinnelag i hög grad om objektiv, icke-grumlad blick eller uppmärksamhet. Ty kärlek till sanningen åtföljs alltid av ödmjukhet, eller med andra ord den renhjärtenhet ”såsom barn” som Kristus håller fram som ett villkor för inträde i Guds rike (vilket ju alltså enligt Evangeliet är ”invärtes i eder”).

Uppriktig ödmjukhet och rätt hanterat lidande bör dock inte under några omständigheter förväxlas med självmedlidandet, vilket inte sällan bedrägligen iklär sig ödmjukhetens falska mask. Norlind skräder inte orden om striden mot detta egots inkrökta narrspel, med formuleringar som närmast för tankarna till Sankt Göran och draken:

Ingen annan människa kan i handling eller tanke göra dig och den livsinsats du kunnat göra så stor skada, som du gör dig själv genom att överlämna dig åt självömkan. Slå med piska varje sådan tanke. Så snart den sticker upp huvudet skall piskan fram. Framhärdar du, är kopplet snart kuvat, och den livsvinst du då gjort kan du bäst uppskatta – efteråt.

Glimtar av den Verklighet som bär och skapar (glimtar vilka enligt Tolkien de traditionella sagorna har som syfte att medverka till) är dock ofta förbundna med upplevelsen av katharsis. Därmed skärper de inte endast upplevelsen av hur det är att leva, utan kan även ge upphov till något som skenbart kan framstå som tungsinthet – nämligen vemod. Ty vemodet blir ofta konsekvensen i den mån friden inte bereds tillräckligt utrymme, om det inre självet stängs in såsom levande begravt i ett gravkummel istället för att få möjlighet att verka fritt under bar himmel på öppna fält. Arnold Norlinds maka, Emilia Fogelklou (1878–1972), skriver vackert och visionärt om detta i det uppenbart självupplevda prosapoemet ”Slätten”, vilket är värt att citeras i sin helhet:

Så kom du ut på slätten i höstnatten. Dimmor höljde den döda jorden i mjuk svepning. Stjärnorna skimrade däröver. De skimrade lika stort och rikt över döden och natten som någonsin solen över livsbruset och morgonsidan. Den stora stillheten dallrade av en underbar vemodslycka. Först bar den blott vemod till dig, ty du ville inte ge tillräckligt med plats inom dig åt lyckan; och så länge lyckan har det trångt, heter den vemod.

Du gav omsider plats och ställde dig helt lyssnande. Och i starka, djupa toner bar stillheten bud om dödens och sorgens lycka. Ty icke äro döden och sorgen mindre levande än ‘livet’ och glädjen.

Men att vara levande, det är lyckan.

Och så föll gravstenen från din kvävda sorg. Också den fick träda ut under stjärnorna och leva och röras i silverdimmorna i stället för att kvävas under stenar. Den sade dig, att så länge du lade stenar över den, skulle den bli tvungen att leva ett förstulet liv i din själs underjord. Den skulle stjäla musten ur dina plantor – ty den måste leva – den skulle brista fram förhärjande likt en vulkan, när du minst kunde ana det. Ty den var icke menad att kvävas. I så fall måste den hämnas på dig.

Och då fick du mod att se sorgen in i ögonen. Och du tog den i ena handen och glädjen i den andra handen och gick mot livet utan att släppa taget om någon av dem. Och var och en av dem gav dig makt att ta allt flera människor i handen, att räcka armarna åt båda hållen.

Sådant lär slätten dig. Ty en hög livets ande bor över slätten. Guds och stjärnornas och solens ande flödar där i fullhet över en och var, som vågar lyfta undan stenmurarna eller gravhällarna över sitt innersta jag.

– Emilia Fogelklou, Medan gräset gror I (1911), s. 162

Att det inre självet bereds luft och ljus är dock något som i hög grad står i bjärt kontrast till den rådande tidsandan, vilken sist av allt vill veta av något ”såsom i Himmelen, så ock på jorden”. Och det var just ”otidsenlighet” som Fogelklou angav som det allvarligaste skälet till att hon ville ge ut biografin om sin make (ARNOLD, 1944), vilken kallats nittonhundratalets stora svenska kärleksroman i förklädnad och liknats vid en legend av Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Följaktligen har den ständigt kommit ut i nya upplagor (1945, 1949, 1952, 1976, 2009). I sin recension av denna ”rika och ädla bok” (i Vadstena och andra studier, 1949) skriver Sven Stolpe att det är den enda av sin art vi har och tvekar inte att jämföra paret Arnold och Emilia (”Mi”) med de stora medeltida kärleksparen – Petrus de Dacia och Kristina av Sommeln, Dante och hans Beatrice, Eufemiavisornas Flores och Blanzeflor:

Här fanns mitt ibland oss en kvinna, som – trots sin stora moderna bildning – var som skuren ur vårt svenska 1300-tal, som hade gjort samma erfarenheter som de stora kristna kvinnogestalterna under den svenska gotikens tid.

Fogelklou skriver i biografin om kärleksrelationen som mystik erfarenhet – att hon tvärsigenom Arnolds hölje kunde ”förnimma den som var större än han”. Det som drog henne, som valt att gå sitt liv ensam, till Arnold, var ”en kvalitet, som strömmade upp ur osedda djup, en atmosfär av renhet och godhet, en omedveten utstrålning av vänlighet och läkande ljus”. Stolpe menar att en människa på detta sätt kan bli något av ett sakrament – det synliga medel, genom vilket Guds nåd skänkes en annan människa, och tillägger: ”‘Människor skulle leva så’, säger Hjalmar Gullberg stillsamt i en dikt.” Ja, kanske har vi här något av ett nutida idealtypiskt uttryck för den sant äktenskapliga kärleken, vilken Swedenborg talar om som ”kärlekernas kärlek hos de forngamle, hvilka lefde i guld-, silfver- och koppar-åldern”.

Via contemplativa står dock inte i motsättning till via activa. Den förra betingar i själva verket den senare. Meister Eckehart skriver följaktligen:

Människorna borde icke tänka så mycket på vad de skulle göra; de borde mera tänka på vad de skulle vara. Ty våra verk helgar icke oss, utan det är vi som skall helga verken.

Den skogsvandrande Reseantecknaren Rickard K. har tidigare citerat ur Arnold Norlinds meditationsbok. I den citerade verandabetraktelsen menar Norlind att ondskan när allt kommer omkring regerar i ett skenrike, vilket enligt nämnda antecknare den ”ovanlige anarkisten” Erik Lundbergs bok Drömmar i det förflutna (1984) även kan läsas som direkt kommentar till Saurons fall i Tolkiens Ring-epos. Norlind skriver:

Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst. Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.

Om vi följer Lundbergs jämförelse skulle alltså Norlind ha instämt i vad hoben Sam tänker, när han ser den vita stjärnan över Ephel Dúath, Skuggbergen: “sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

I sammanhanget kan vi även besinna den lärdom som bör dras av att också den tätaste dimma skingras och att sagornas troll förvandlas till sten så fort de träffas av den uppgående Solens strålar, ty Ex Oriente Lux.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS