Frithjof Schuon on modernity and Tradition

»The world is miserable because men live beneath themselves; the error of modern man is that he wants to reform the world without having either the will or the power to reform man, and this flagrant contradiction, this attempt to make a better world on the basis of a worsened humanity, can only end in the very abolition of what is human, and consequently in the abolition of happiness too. Reforming man means binding him again to Heaven, reestablishing the broken link; it means tearing him away from the reign of the passions, from the cult of matter, quantity and cunning, and reintegrating him into the world of the spirit and serenity, we would even say: into the world of sufficient reason.«

– Frithjof Schuon, Understanding Islam, s. 26

 

Svenska ordspråk

Diverse andra åtaganden och plikter (inklusive de mest triviala) gör att Cafét går lite på sparlåga i försommarvärmens blomstertid. Ett par ofärdiga utkast bidar sin tid i arkivet. Men även i till synes “overksamma” perioder bör det finnas tid till eftertanke. Vad kan då vara bättre än att stanna upp något vid den svenska ordspråksskatten? Sällan har uttrycket vox populi, vox Dei känts mer passande.

Aldrig är dagen så lång att inte aftonen kommer.

Alla narrar bär inte bjällror.

Av talet känns mannen, som åsnan av öronen.

Avsides i ro är bäst att bo.

Barn går från hjärtat och till hjärtat igen.

Besinna kan mycket vinna.

Bildning gör fri.

Bland blinda är den enögde kung.

Bland hundra galna finner man inte en klok.

Den fattige saknar mycket, den girige allt.

Den har fiender nog som har sig själv kär.

Den som alltid vet bäst lär sig aldrig något.

Den som drar katten ur brunnen, får ofta märken av hans klor.

Den som ser uppåt, upptäcker alltid någon stjärna.

Det goda är ej nytt och det nya ej alltid gott.

Det lönar sig ej att springa om man är på fel väg.

Det är inte sanning allt, vad sanning är likt.

Det är bättre att ta ett smädesord för gott, än att förhasta sig.

Det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta.

Det är saligare att giva än att taga.

Då visheten ropar på gatan, håller sig alla inne.

Dåren menar, att alla är som han.

Där kärleken är, där är ock tålamodet.

Döden finns ock i sockrad mat.

Döm inte allt det du ser, tro inte allt det du hör och säg inte allt det du vet.

Efter regn kommer solsken.

Eld i hjärtat gör rök i huvudet.

En knuten näve kan varken ge eller ta emot.

En nick är så god som ett handslag.

En villervalla gör många.

En ädel handling, belönar sig själv.

Ett glatt hjärta gör ett milt ansikte.

Falskhet slår sin egen herre på nacken.

Falskt mynt kommer alltid igen.

Fan friar länge de sina.

Fan gömmer sig ibland bakom korset.

Fler drunkna i glaset än i havet.

Framgång ger vänner, motgång testar dem.

Frihet är själens själ.

Från ren källa flyter rent vatten.

Färgad lögn är sanning lik.

För lata svin är marken alltid frusen.

Förtal går ej längre än till öronen.

Gaddlöst bi samlar ingen honung.

Gamla blir ofta barn på nytt.

Genom sig själv känner man andra.

Girigheten har ingen botten.

Gud hjälper skepparen, men styra måste han göra själv.

Gud i munnen, guldet i hjärtat.

Hastig gärning har ånger i följe.

Hellre fri i nöd än slav med sockerbröd.

Hjärtat är källan, tungan rännilen.

Hoppet är det sista som lämnar människan.

Hyckleri är ett sött gift och satir ett beskt läkemedel.

Häng inte bjällror på narren, man känner honom ändå.

Högmod går före fall.

Högmod är alla lasters moder.

Hör en man innan du svarar honom, hör flera innan du dömer.

I sin egen sak är var man blind.

Ingen kan ge mer rätt åt andra än han själv äger.

Ingen är tommare än den, som är fylld av sig själv.

Ingenting torkar hastigare än tårar.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Jorden är oss lånad – ej given.

Kasta inte småsten åt Vår Herre, Han kan lätt kasta stora tillbaka.

Köpt fröjd varar ej längre än klangen hörs.

Laster läres utan bok.

Lev så att du kan leva efter döden.

List är inte vishet och bedrägeri inte klokhet.

Liten hjälp är också hjälp.

Livet är blott ett lånegods.

Livet är en dröm.

Ljuset bör lysa för andra, icke för sig själv.

Lust och anlag följs åt.

Lyckan bör söka mannen, ej mannen lyckan.

Läkemedel är ofta farligare än sjukdomen.

Lätt fånget, lätt förgånget.

Lättare döljer en vis sin visdom än en dåre sin dårskap.

Lövets fall är en viskning åt de levande.

Makten är söt, men det finns gift i sockret.

Man måste bestiga berget innan man kan få utsikt över dalen.

Man måste ibland tåla, att åsnan trampar en på foten.

Man behöver inte fördriva tiden, den fördriver både sig själv och oss.

Man blir inte själv vit av att svärta andra.

Man kan inte se allt i spegeln.

Man kan väl ljuga för Vår Herre, men inte bedra Honom.

Man måste inte ha grisen i köket bara för att den är snäll.

Man ska inte flyga högre än vingarna bär.

Man vet bäst vad vattnet är värt när brunnen är tom.

Morgonstund har guld i mund.

Mången behöver en ny människa, men nöjer sig med en ny rock.

Måste böjas i tid det, som krokigt ska bli.

Människan gör almanackan, Gud väderleken.

Människan spår men Gud rår.

Människorna kryper till Gud och löper till fan.

Mången är räddare för armodet än för helvetet.

När Adam plöjde och Eva spann, envar var då en adelsman.

När herden saknas, far fåren vill.

När man inte vill se, hjälper varken ljus eller glasögon.

När nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen.

Om kvällen får den late brått.

Prisa ej dag förrän sol gått ner.

På allfarvägar växer intet gräs.

På förbjudna vägar är dyrt att färdas.

Regn i brudkrona betyder lycka.

Rikedomen är tjänare hos en vis, men herre hos en narr.

Sent skall syndaren vakna.

Sinnelaget och inte blodet gör människan ädel.

Sjukt öga ser ej gärna solen.

Skeppet är mer beroende av rodret än rodret av skeppet.

Slutet gott, allting gott. (Urspr. Shakespeare)

Som de gamla sjunger, så kvittra de unga.

Som man ropar i skogen får man svar.

Som man tror, så lever man; som man lever, så dör man; som man dör, så far man hädan; som man far hädan, så blir man.

Surt sa räven om rönnbären.

Svepningen har inga fickor.

Svårt att kasta vanan i vrån.

Sött först – surt sist.

Till sanningens begravning behövs många spadar.

Tomt ämbar stiger alltid i höjden.

Tystnaden har också sin vältalighet.

Tänk ofta på döden, så skrämmer han dig ej.

Ungdom går i flock, mandom i par, ålderdom går ensam.

Ungdom vild – ålderdom mild.

Uppgående sol vördas mer än nedåtgående.

Utan frestelse ingen dygd.

Varav hjärtat är fullt talar munnen.

Var fågel sjunger efter sin pipa.

Var sak har sin tid.

Varje moln har en silverkant.

Visdom fångas ej med dvärganät.

Vrede klipper lätt av livstråden.

Vrede villar visdom.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

Värjan och penningen fordrar skickliga händer.

Äktenskapet är som döden, få kommer väl förberedda.

Är Gud med dig, vem kan då vara mot dig?

Är guldet din brud, blir trasor din skrud.

Även de bästa kan göra misstag ibland.

Även den som går sakta kommer fram.

Även solen har sina fläckar.

Öppna dörren för en liten last, så kommer snart en stor därefter.

Öst och väst, hemma bäst.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

 

Tage Lindbom om tolerans

Tage Lindboms Agnarna och vetet utkom 1974 och är den av alla hans böcker som har översatts till flest språk. Boken är en direkt fortsättning på Mellan himmel och jord (1970), i vilken han hade modet att gå mot strömmen genom att lägga fram ett alternativ till den profana föreställningsvärlden och i korta, laddade kapitel ställde väsentliga frågor som: vem skall härska, Gud eller människan, vad är tro och vad är vetande, vad är auktoritet och vad är frihet? I den efterföljande volymen syftar han till att, precis som titeln antyder, söka skilja agnarna från vetet genom att fråga: vad är sanning, och vad är objektivitet, vad är fördom, vad är tolerans, vad är kärlek och vad är rättfärdighet?

Här nedan följer ett utdrag ur kapitlet “Tolerans”, där Lindbom redogör för hur just detta begrepp kommit att missbrukas och demagogiskt förvridas, då människan förnekat varje högre makt och utropat sig själv till jordens härskare (och således etablerat Människoriket). Det är närmast överflödigt att göra läsaren uppmärksam på hur vissa distinkta tendenser,  vilka ytterligare utvecklats sedan nedanstående rader skrevs för 35 år sedan, slående bekräftar iakttagelsernas riktighet på punkt efter punkt.

Vissa passager i det aktuella avsnittet har med nödvändighet även implicita innebörder som går utöver det specifika sammanhanget. Dessa framträder med desto tydligare konturer vid en korsläsning av Lindboms övriga skrifter, vilka är utformade i enlighet med en balans mellan upprepning och variation för att belysa olika aspekter av ett antal huvudsakliga temata. Här gäller det till exempel sådant som förhållandet mellan Centrum och periferi, det andliga hjärtat som suprarationell intellektiv förmögenhet för transcendent sanning, eller hur han ställer jämlikheten som en kvantitativ och därmed nivellerande storhet gentemot friheten som en kvalitativ dito med en differentierande verkan. Utdraget kan även ses som något av en mindre provkarta på Lindboms karaktäristiskt kondenserade prosa med dess drastiska, men aldrig osakliga, formuleringar och på sina ställen ett närmast Jüngerskt vokabulär.

Lindbom behandlar av naturliga skäl ofta etiska spörsmål, då hans tänkande kan sägas befinna sig i skärningspunkten mellan religions- och samhällsfilosofi. Det innebär att han aldrig är likgiltig, och därför kan inte heller läsningen av det han skriver vara det. Tar vi fasta på omdömen från personer som av en eller annan anledning fått upp ögonen för Lindboms verk, handlar det ofta om beskrivningar av en “tillnyktring”, att “perspektiven är uppfriskande”,  “en omtumlande upplevelse”, “en besk men nyttig medicin”. I likhet med Arena-redaktören Håkan A. Bengtsson intresserar sig många också uppenbarligen för hur en såpass vital och slipad teoretiker och skriftställare som Tage Lindbom intellektuellt motiverade sin omsvängning från kulturradikalism till kulturkonservatism.

Här följer ett utdrag ur kapitlet “Tolerans” i Tage Lindboms Agnarna och vetet, s. 98

»Då människan förklaras vara en tabula rasa och då varje beslutfattande skall föregås av “trial and error”, måste full frihet i tankar och gärningar råda. Varje ortodoxi, varje hävdande av ovillkorliga sanningar av orubbliga värden måste därmed avvisas. Men för att detta skådespel, en mänsklighet i full frihet med sina tankar och sina gärningar, skall kunna fortgå, förutsättes en etisk huvudregel: tolerans. Ty i detta myllrande liv av idéer och aktiviteter skall även de mest avvikande, de mest kontroversiella ting ha sitt fria spelrum.

Tolerans är ett begrepp som uppstår i sekulariseringsprocessens begynnelsestadium såsom en polemisk negation av den kyrkliga och furstliga absolutismen. Att vara tolerant i denna ursprungliga mening är givetvis icke någon betungande uppgift. Att “krossa det skändliga” är för Voltaire ett stridsrop, riktat mot Kristi kyrka. Att denna utmaning, förenad med en skoningslös förföljelse av all kyrklig ortodoxi och all kyrklig ritualism, är ett uttryck för tolerans – det är vad Voltaire och hans meningsfränder vill hävda.

Helt annorlunda blir situationen, när de “skändliga” tingen krossats. Tolerans som en protest mot en verklig eller förment ofrihet är ett, tolerans inför alla de konfliktladdade mötena i en frihetssituation är något helt annat. I det förra fallet är det fråga om att upplösa normer och lärosystem. Målsättningen är då lika enkel som kortsiktig: den totala heterodoxin. I det senare fallet möter vi en helt ny situation. När templens väggar står nakna och de heliga tingen kastats på sophögen eller stoppats in i museernas lagerlokaler, när varje norm och princip är betraktad som ett provisorium, då ställs Människorikets barn under ett belastningsprov, varunder det sannerligen har anledning att svikta. Hur skall nu “intressemänniskorna”, uppfyllda av högmod och egoism, stimulerade att taga för sig av “livets” rikt dukade bord, samtidigt vara mäktiga att på ett storsint sätt möta varandra, när alla kontroversiella åsikter, önskningar och handlingsmotiv drabbar samman?

Det som i Människoriket går under benämningen tolerans, är i verkligheten en gemensam benämning för två skilda processer. Den ena är den destruktiva strävan hän mot en fullkomlig heterodoxi, hän mot en värderelativism, där varje åsikt, varje princip, varje norm skall förvandlas till ett provisorium. Detta är en mänsklig samlevnad, där ingenting kan försanthållas utöver det sista forskningsresultatets giltighetstid, där ingenting har moralisk giltighet utöver den enskildes eller intressekollektivets subjektiva ståndpunktstaganden, där ingenting har längre rättslig giltighet än den tid, som förflyter mellan de lagstiftande församlingarnas majoritetsbeslut.

Därmed är vi framme vid den andra av de två processerna, som går under beteckningen tolerans. Värderelativismens provisoriska tillstånd är liksom ett slagfält, där alla skall ha rätt att fritt ge uttryck åt sina tankar och önskningar. Den form av krigföring, som nu i toleransens namn har införts, är debatten. Debatten bygger på den förutsättningen, att en preexistent sanning icke finns utan att “det sanna” och “det bästa” är liksom fragment, som kan samlas ihop främst genom de fria debatternas åsiktskollisioner. Detta förutsätter då i sin tur, att alla debattörer är besjälade av en gemensam vilja: att med förenade ansträngningar nå fram till det som de positivistiskt tror sig kunna finna som en ädel slutprodukt av debatten, sanningen. Hur denna ädla frukt skall kunna mogna fram ur Människorikets egoistiska, intressebundna inbördesstrider – om detta torde Människorikets invånare knappast kunna övertyga ens sig själva.

Ingen förnuftig människa bestrider värdet av tankeutbyten. Ett fritt meningsutbyte måste emellertid vila på två förutsättningar: att en verklig tolerans visas oliktänkande och att tankeutbytet rör väsentliga ting och leder till varaktiga resultat. Ingendera av dessa förutsättningar uppfylls i Människorikets debatterande. Debatterandet är ett stridsmedel i händerna på egoistiska krafter, som söker “sitt” och därför måste betrakta toleransen som en i dessa intressestrider helt onyttig lyxartikel. Debatten i Människoriket måste vidare nogsamt undvika att fördjupa sig. Ty skulle de debatterande därvid möta de eviga sanningarna, skulle falskheten i föreställningen om debatten som en selektiv process att samla ihop alla omkringvirvlande “sanningsfragment” bli uppenbar. Därmed skulle debatten upphöra.

Detta får icke ske – och den ängslan, varmed Människorikets debattörer avvisar varje försök att fördjupa debatterna uppdagar, att dessa också har en “terapeutisk” uppgift, ett medel att ge det mentala livet spänning, att förjaga den ständigt hotande tristessen, att “engagera” människorna i ett dialektiskt spel utan någon egentlig målsättning. Denna “terapeutiska” effekt vinns genom det ivriga debatterandet, ett debatterande, som tilltager i intensitet, ju mer det förläggs ut i periferin. Därmed uppnås avsikten: att förhindra att de eviga sanningarna aktualiseras och att därmed den inre stillheten inställer sig.

Över detta kaleidoskopiska spel håller Människorikets styresmän sin vakande hand. Toleransen har för längesedan upphört att vara den polemiska negationen av kyrklig och monarkisk absolutism. I dag är det som kallas tolerans ett medel att utrota de sista resterna av en normativ ordning, förankrad i den gudomliga ordningen själv. Därmed finns icke längre utrymme för verklig tolerans i denna sekulariserade värld. Ty när den egoistiska, av sina sinnliga intressen behärskade människan lever i full frihet för att endast söka “sitt”, då blir begreppet tolerans ett meningslöst ord. Varje medmänniska blir då förvandlad till en vägspärr.

Är då toleransen ett falskt ord? Så länge vi uppfattar ordet som ett uteslutande profant begrepp, måste frågan besvaras jakande. Fattar vi däremot toleransen som ett uttryck för fördragsamheten med den mänskliga ofullkomligheten, får den sin sanna innebörd. Fördragsamhet kan endast grundas på kärlek till medmänniskan, och kärleken till medmänniskan är ett tomt ord, om den icke i sin tur är förbunden med den kärlek, som råder mellan Skaparen och Hans verk. “Att älska sin nästa” upphör att vara en meningslös fras först när vi upplever att vi har en gemensam Fader och att vi därför i den meningen har våra medmänniskor som medbröder.

Det finns alltför mycket av ofullkomlighet och uselhet i världen för att vi skall kunna “älska” alla våra medmänniskor på samma sätt, som vi känner tillgivenhet för våra närmaste. Vad vi däremot skall söka hålla kvar i vårt medvetande är, att vi – alla har en gemensam Fader och att vi därför har en medmänsklig förbundenhet, som konkret kan uttryckas på många sätt.

(…)

Den verkliga toleransens väsen är fördragsamhet. Det är här oförenligheten med Människorikets så kallade tolerans visar sig. Där får var och en bli “salig på sin fason”, var och en får företräda vilka meningar som helst. Detta är icke tolerans. Det är likgiltighet – likgiltighet inför medmänniskan och hennes andliga liv. Därför kan också Människorikets fria debatterande förgripa sig på vilka värden som helst och av vem som helst. Därför kan jag, säger Människorikets invånare, förgripa mig hur mycket som helst på allt vad som i andlig mening är heligt – ty jag kan alltid säga till det heligas försvarare: ni har ju er frihet, er frihet att försvara er – ni har ju er “religionsfrihet”.

Därmed blir Människorikets så kallade tolerans i verkligheten det motsatta. Debatterandet blir den legitimerade formen för ofördragsamhet. Ty i “frihetens” namn har vi då rätten att i princip skända allt, ty den skändade har ju å sin sida samma rätt! Den sanna toleransen däremot, grundad på fördragsamhet, är icke och kan icke vara likgiltig för de åsikter jag och mina medmänniskor omfattar. Vi är alla delaktiga av en transcendent sanning medvetandegjord i våra hjärtan. Därför strävar vi att bringa oss själva och våra medmänniskor till en så vitt möjligt riktig och samstämmig uppfattning av denna sanning. Det är här vi möter toleransen, och det är här toleransen sätts på prov. Det är här vi blir medvetna om toleransen som en fördragsamhet, och det är här som vi blir medvetna om att vår fördragsamhet måste inrymma ett moment, som är totalt främmande i Människoriket: tålamod.

Vi måste alltid vara beredda att möta en avvikelse, en falsk lära, liksom vi alltid måste vara beredda att själva bli beskyllda för åsiktsmässiga avvikelser från sanningens väg. Ständigt måste fördragsamhet och tålamod sättas på prov. Vi kan icke utan vidare “krossa det skändliga”, som vågar ha en annan uppfattning än den vi själva finner riktig.

(…)

Skenbart ser det ut som den stränga ortodoxin alltid är ett system för andlig ofrihet, och det är ju mot detta, som den profana toleransens apostlar under århundraden gått till storms. Men för det första måste maktinnehavarna i den ortodoxa ordningen noga se till att de icke förtrycker och kränker. Ty detta vore ett maktmissbruk och därför djupt orättfärdigt. Vidare ger den orubbliga läran om den gudomliga sanningen ett stöd och ett skydd åt varje människa, varigenom hon i sitt jordiska liv tryggt kan ge sig hän åt utvecklandet av sina personliga egenarter.

I Människoriket däremot, där mänskligheten utropats till den sanna gudomen, utrustad med sina “eviga mänskliga rättigheter”, blir följden en strävan att denna miljardhövdade “gudomliga” skara skall bli så enhetlig, så “jämlik” som möjligt. Följden har heller icke uteblivit. Vi bevittnar som en skenbar paradox – men i verkligheten är det en inre logik – att de gamla ortodoxa, auktoritära samhällena uppvisar en vida större differentiering och nyansering i människornas liv på jorden, under det att vår sekulariserade värld med all dess frihet och allt dess debatterande tvärtom uppvisar en växande konformism. I de moderna massdemokratierna finns en ostracism, som sannerligen icke har något gemensamt med de liberala löftena om en mänsklighet i frihet och tolerans.

Människoriket befinner sig i en återvändsgränd. Även den profana toleransen visade sig vara en illusion.«

Fler inlägg om Tage Lindbom

• Tage Lindbom om Ecce Homo och det heliga (maj -08)
• Människorikets skördetid (dec. -07)
• Moderna depressioner (nov. -07)
• Kurt och Tage in memoriam (okt. -07)
• “Pappa är muhammedan” – nya texter om och av Tage Lindbom (aug. -07)
• Den liberala despotismen (juni -07)
• Lucifer (juni -07)
• Skapelse, skönhet, sakralitet (maj -07)
• Tage Lindboms omprövning: Muren och porten (mars -07)
• Tage Lindboms omprövning – En modern anti-modernist (dec. -06)
• Upplysning (juli -06)
• Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del II (jan. -06)
• Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del I (jan. -06)

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS