Det där låter komplicerat men det är enkelt, ty anarkisk är var och en; det är just det normala hos en. Men det draget blir från första dagen inskränkt genom far och mor, genom stat och samhälle. Det är fråga om beskärningar, avtappningar av urkraft; sådant undgår ingen. Man måste finna sig i det. Men det anarkiska blir ändå kvar i grunden såsom hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta fram ur honom som lava, det kan förinta honom, befria honom.
Här måste göras vissa distinktioner: Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det till finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten.
Ehuru anark är jag för den skull inte antiauktoritär. Jag har tvärtom behov av auktoritet, även om jag inte är auktoritetstroende. Att det trovärdiga jag trängtar efter inte dyker upp skärper min kritik. Som historiker vet jag vad som kan erbjudas.
Bristen på idéer, eller enklare uttryckt på gudar, frammanar en oförklarlig misstämning, nästan som en dimma som solen inte förmår genomtränga. Världen blir färglös; ordet förlorar i substans, framförallt när det uttalas med pretentioner som går utöver det rena meddelandet.
Som historiker är jag skeptisk, som anark är jag på min vakt. Det gynnar mitt välbefinnande, och till och med min humor.
– Ernst Jünger, Eumeswil, 1977
Svartvit
5 maj, 2005 at 18:46
Vad vi behöver är fler ädla själar som opererar utanför det rådande. Kort sagt, människor som trängtar efter nya vidder.
Svensson
2 december, 2007 at 16:09
”Anark” ska ha skapats efter mönstret ”monark” – och anarken sägs ju i aktuell bok (Eumeswil) vara en sann motpol till denne, suverän i sin sfär men ändå friare än denne, eftersom moanrekn måste regera men anarken kan avstå från att handla. In alles är det så klart en bjudande pose detta att vara anark, ett alternativ till den uttjatade anarkisten (som får sin stämpel i passet ovan, elegant, det var väl också själva meningen med dessa juxtapositioneringar) – men personligen känner jag mig inte i behov av någon anarik-titel, det får räcka med ”tidningsbud”, ”Svensson” och ”snubbe” tillv svidare.
Härligt dock med distinktionen Jesus-Paulus; utan att helt dissa den senare är så klart Jesus den sprudlande källan, geisern och naturkraften, medan Paulus går i borgerligare skor, förmanar och rättar, analyserar och korrigerar. ”Krigare” vs ”soldat” är också fruktbart; den senare kan stå för ”tvångsinkallad kuli som bara lyder order” medan den förra är en stolt indiantyp som väljer sina strider, en riddare utan tadel och fruktan, ”a knight in shining armour”, ”der Bamberger Reiter” om man så vill. ”Soldaten” är i så fall mer Dürers ”Riddaren djävulen och döden”, en materialistisk legoknekt som försmår det andliga och bara dyrkar sig själv och sin egen tapperhet.