I essän »Objektform och varuform« presenterar filosofen, Deleuze-kännaren, konstkritikern och tillika redaktören för den ambitiösa tidskriften Site – Sven-Olov Wallenstein – olika tänkares syn på varufetischismen utifrån dess inverkan på konsten genom historien. Essän publicerades i samband med konstutställningen »Pengar – en kommentar till den nya ekonomin« på Kulturhuset i Stockholm för något år sedan (2001).

Wallenstein tar avstamp i Marx’ insikt att framväxten av den kapitalistiska varuproduktionen inte enbart innebär en »avförtrollning av världen«, utan även att produktionsförhållandena ständigt föder nya myter – i form av en varufetischism med karaktären av en alltmer utbredd universell fantasmagori.

Wallenstein uppmärksammar Giorgio Agambens tes om att Marx’ besök i Crystal Palace vid den första världsutställningen i London 1851 bidrog till att precisera hans förståelse av fetischfenomenet. De utställda tingen hade på ett förunderligt sätt lösgjort sig från sina omedelbara bruksvärden och förkroppsligade »moderniteten« såsom representativa symbolvärden.

I konstens specificitet framgick samhällets generella fenomen extra tydligt – att de materiella objekten, inte minst penningen, tar platsen som historiens subjekt. En nivellering av tidigare högst differentierade arbeten uppstår och genom deras minsta gemensamma nämnare – den allmänna ekvivalentformen, pengar, baserade på samhälleligt genomsnittlig arbetstid – omkastas medlen till mål.

Wallenstein citerar Georg Simmels Storstäderna och det andliga livet (1903) om att »de förståndsmässiga relationerna räknar med människor som med siffror, dvs. som med element som i sig är likgiltiga och bara är av intresse, i den mån de presterar något som går att objektivt beräkna.« Kvalitet för sin egen skull är alltså inte längre intressant, utan enbart det faktum att det kan kvantifieras som ett marknadsvärde.

Wallenstein går i sin framställning vidare via Walter Benjamin och andra tänkare från den »modernistiska« eran och behandlar slutligen även Baudrillards postmoderna infallsvinklar på problematiken från och med 1960-talets popkonst. Den konceptuella konsten trodde sig kunna bryta med konstens institutionaliserade varuform, men lyckades istället utsträcka varans logik till att gälla hela samhällsterrängen. Allting kunde nu vara konst och reduceras till varor, även sociala processer.

Baudrillard talar om tecknets politiska ekonomi som omformar bruksvärdet i grunden och återskapar det som myt, vilket inte minst används i marknadsföring av varumärken och livsstilar. (Här dras paralleller till den process Marx betecknar som den reella subsumtionen.)

Det äkta och det falska, det naturliga och det artificiella, bildar i och med denna utveckling motsatspar som gemensamt tillför energi till den semiotisk-psykiska produktionen av affekter och effekter som konsumeras »i syfte att producera och reproducera oss själva som konsumtionens subjekt«. (Wallenstein)

Den rituella konsumtionen och den rituella kritiken av densamma i namn av en autencitet betingar då varandra och bildar en ogenomtränglig totalitet som genomsyrar hela tillvaron enligt Baudrillard. Det kanske stämmer att till exempel den prisbelönte teaterkritikern Tomas Forsers avhopp från Expressens kultursidor med anledning av deras »slaskjournalistik« och den tilltagande »fucking- och shoppingkulturen« är en nödvändig del i upprätthållandet av densamma. Postmodernisten Baudrillards dilemma blir dock att det inte verkar ges någon möjlighet att tränga igenom denna tecknets regim som helhet, han ser inga flyktlinjer, vilket uppmärksammats på bloggen Projekt subaltern i en recension av Sadie Plants bok om situationisterna, The most radical gesture.

Baudrillards studieobjekt är dock högst relevant, även om till exempel Naomi Kleins ytliga behandling av det bör undvikas. Betydligt intressantare samtida tänkare är isåfall »postautonomister« som Paolo Virno med sin A grammar of the multitude. Hans studier kretsar just kring produktionen av immaterialitet och kognitiva förmågor, att språk/symboler och kunskap blivit så centrala i produktionen idag, inte enbart när det gäller direkt datorbaserade arbetsmoment.

När tingen varufieras, blir till fetischer, innebär det att alla samhälleliga relationer underkastas värdets framträdande i konkreta abstraktioner. Det handlar här om en högst konkret process som inte kan reduceras till psykologi eller simpelt »sken«, utan snarare »ideologi som materiellt våld« (Wilhelm Reich).

I varufetischismens spår finner vi enligt dessa i grunden marxistiska teorier även ledtrådarna till människans främlingskap för sig själv, alienation, hur tingen dikterar hennes villkor i världen. Produkterna av hennes egen verksamhet vänds mot henne i form av en fientlig makt. Inte minst tänkandet förtingsligas, en reifikationsprocess som exempelvis Georg Lukács undersökt och menar att vi är dömda till en »transcendental hemlöshet«, det vill säga ett ständigt sökande efter bortom-platslighet (atopos):

»Poesin är i viss mening religion för den som inte har något annat hem på denna jord.«
Hans Ruin, Poesiens mystik, 1935

Alienationen och det reifierade medvetandet är det som Sartre kritiserar som »mauvais foi« (ung. självbedrägeri), ett levnadssätt Erich Fromm beskriver som »att ha« istället för »att vara« och Guy Debord kallar för »skådespel«.

Vi kan dock inte nog inskärpa att tillämpningar av alla dessa försök till kritiska ansatser har visat sig otillräckliga, genom att inte sällan hamna i ett affirmerande av subjektspolen i subjekt–objekt-relationen, en pol som inte är något annat än en produkt av just denna dualitet (som om den affirmeras innebär en överhängande risk att förfalla till exempelvis en skenalternativ livsstil/identitet, humanistisk eller socialistisk ideologi).

Målsättningen måste istället vara att överge varuvärldens dikotomi tout court. Ett “omvärderande av alla värden” (Nietzsche). Detta ändamål kräver med all sannolikhet något mer än en världslig karta.