De klassiskt konservativa tänkarna i Europa formulerade under lång tid sin kritik mot upplysningens civilisation genom att ställa kultur konträrt mot alla former av teknologisk utveckling i en nostalgisk längtan tillbaka till feodal-agrara sammanhang.

Ett kvalitativt brott med denna typ av konservatism kommer dock till stånd på bred front i Tyskland efter förlusten i första världskriget – under den skakiga krisepok Weimarrepubliken (1918–1933) utgjorde. Nya slagkraftiga antiliberala krafter träder nu fram som istället börjar förespråka en framåtsyftande konservativ revolution, ett begrepp som fick sitt egentliga genombrott med den österrikiske poeten Hugo von Hoffmannstahls »Das Schriftum als geistiger Raum der Nation« 1927.

En bärande tanke hos de konservativa revolutionärerna är bibehållandet av den tidigare romantiska reaktionens kompromisslösa udd mot liberalismen och upplysningens förnuftsdyrkan på samma gång som man syftar till att vrida det teknologiska vapnet ur händerna på företrädarna för det livsfientliga modernitetsprojektet och dess själlösa moralordning där allt heligt profaneras. Man menar istället att teknologin kan ställas i kulturens tjänst såvida man bara lyckas bryta loss den från det rationalistiska och nivellerande upplysningsparadigmet – vilket i sig förutsätter viljans och estetikens seger över förnuftet.

De uttryck för Gemeinschaft och autentisk kommunitet som de samtida marxistiska vänsterromantikerna Ernst Bloch och Georg Lukács tyckte sig finna i de revolutionära resningarnas arbetarråd och sovjeter var också något som den konservativa revolutionens högerradikala förespråkare sökte. Och man fann dem i erfarenheterna från första världskrigets frontlinjer där man menade att det hade fötts en ny, heroisk människa med en ny livskänsla och sammansvetsat kollektivistiska egenskaper (som i själva verket är närbesläktade med dem som Marx skulle kalla människans sanna artväsen). Därigenom menade man också att krigsförlusten kunde vändas till seger och frälsning för den i materialiteten nedsjunkna nationens gömda själ.

Några av de mest kända skriftställarna inom denna inbördes mångfasetterade strömning är Hans Freyer, Arthur Moeller van den Bruck, Ernst Jünger, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Även stora delar av filosofen Martin Heideggers tankegods kan klassas som auktoritativt i »radikalkonservativ« bemärkelse. Här ska vi endast göra ett kortare nedslag hos en representant för denna dynamiska krets, närmare bestämt Oswald Spengler (1880–1936) som är mest känd för sin Västerlandets undergång i två volymer (1918–22).

Spengler kontrasterar de tyska dygderna gentemot Englands individuella konkurrens och Frankrikes egalitarism. Den preussiska andans Lebensphilosophie innebär istället att makten innehas av en organisk helhet som individen tjänar, en kosmisk enhet som man hemfaller åt med hela sin varelse. Det är totaliteten som är det suveräna, nationens mytologiska själ som tar form i blivande och ständig rörelse i nya relationer till världen genom traditionens Gestaltungskraft.

Den tyska överhögheten ligger enligt Spenglers panorama med andra ord snarare i historiska traditioner och idémässiga värden än i biologin. Således placerar han, liksom Jünger, Moeller van den Bruck med flera, inte antisemitismen i centrum av sin Weltanschauung som den samtida nationalsocialistiska rasläran påbjöd där judarna fick klä skott för det kommersiella tänkandets alla abstraktioner – det varuformens penningtänkande, Gelddenken, som Spengler med flera menade var så skadligt och artificiellt.

Spengler vänder sig i sin civilisationskritik inte mot maskinen som de klassiskt konservativa, utan mot penningens medierande verkan, det monetära värdets blodlösa makt över det konkreta livet. Kampen för nationens själ måste därför utkämpas mot ett »inre England«, mot finansintressena och det liberal-demokratiska förgiftande dominansförhållande som ackompanjerar varufieringen av livet – kort sagt, fienden är det som Marx benämner det vampyristiska »döda arbetets makt över det levande« (även om Spengler uttalat vänder sig mot den marxistiska versionen av socialismen som »arbetarklassens kapitalism«). Och liksom Marx begynnande upplösning och Nietzsches omvärderande av alla värden riktar Spengler destruktiv kritik i permanent konflikt med det varande och menar gentemot pacifisterna att »en lång fred tål ingen« (Avgörande år, 1934).

Enligt Spengler är kampen för »det möjligas konst« genom kosmiska enheter som varken är ”borgerliga” eller ”plebejiska” ingenting annat än livets själva väsen, vilket innebär plikt, gärning och försakelse samt uppgående i ett autentiskt högre förenande mål som på samma gång är en uppgörelse med upplysningens linjära tids- och rumsuppfattning. Ett sådant mytskapande och den »faustiska« människan finner Spengler inte bara i den germanska hjältediktningen utan i olika kulturer, epoker och länder – inte minst i den indiska religionens Mahabarata och hos de japanska samurajerna.