Modernismen och den mörka tidsåldern enligt Guénon

av Caféföreståndaren

René GuénonRené Guénons klassiska diagnos av den moderna världens kris i The Crisis of the Modern World (1927) har visat sig förvånansvärt korrekt på så vis att den på många sätt är mer aktuell idag än då den skrevs. Vill man kunna komma åt den moderna civilisationens andliga tomhet och mentala undantagstillstånd måste man ha insikter om dess orsaker, närmare bestämt dess brott med Traditionen.

The crisis of the modern worldGenom sin djupa förtrogenhet med traditionell visdom förutsäger Guénon med oöverträffad klarhet i förbifarten många av de sätt som den moderna världens destruktiva själlösa maskineri uttrycker sig på idag, alltifrån vad han kallar massmedias ”manufacturing opinion” till globala brännande frågor såsom kärnkraftsproblematiken, miljöförstöringen, Mellanöstern-konflikten och den politiska demokratins skenhelighet och bristande legitimitet. Guénons lilla genombrottsverk är i sig så pass kärnfullt att det är svårt att sammanfatta. Det utgör en syntes snarare än en analys. Men denna text är ändå ett försök till en introduktion av det övergripande resonemanget i boken, kompletterat med vissa egna referenser.

Slutet för en historisk epok motsvarar enligt de traditionella doktrinerna även slutet för en kosmisk cykel. Enligt hinduisk kosmologi kallas den övergripande kosmiska cykeln Manvantara. Denna är i sig uppdelad i fyra tidsåldrar eller epoker vilka karaktäriseras av ett ”fall” i vilket den ursprungliga (primordiala) andligheten successivt fördunklas. Det är dessa tidsåldrar som enligt västerländska antika läror betecknas som guld-, silver-, brons- och järnåldern (se t ex Dan 2:31-47 i GT), vilket även överensstämmer med Völuspá i den poetiska Eddan.

Idag befinner vi oss i den fjärde, ”mörka” tidsåldern, Kali-Yuga eller järnåldern som redan varat i över sextusen år. Sedan 1300-talet (som markeras av starten för det moderna nationsbyggandet i Europa, Digerdöden, kyrkans upplösning av Korsriddarorden etc) har den mörka tidsåldern trätt in i sin sista kritiskt kumulativa fas – modernismen.

Det som utmärker vår tid är att de sanningar som tidigare varit omedelbart tillgängliga och uppenbara för alla har blivit allt mer beslöjade och oåtkomliga. Men den tidlösa visdom som varit dold kommer också för vissa att bli synlig i slutet av en cykel, eftersom den kontinuitet som binder allting samman också utgör början på en ny kosmisk cykel.

Att den manifesta världens cykliska rörelse är nedåtgående från högre till allt lägre stadier kommer sig av att den rör sig bort ifrån den principiella enhet och högsta punkt som den utgick ifrån, liksom en fallande kropps accelererande hastighet. Detta fall kan beskrivas som en fortgående materialisering, en nedtyngande försjunkenhet i det materiella, en ensidigt kvantitativ ordning (pengarnas, materiens, massans och det mekaniskt råa våldets herravälde).

Det moderna är ingenting annat än en ren negation av det traditionella. Den moderne förnekar den tidlösa intellektuella kunskapen och ersätter sanningen med nyttan. Med andra ord sker ett fjärmande från den ursprungliga principen, vilken uttrycker sig som ren andlighet. (Principens uttryck är dock inte detsamma som principen själv. Principen står nämligen över alla motsatser och kan därför inte beskrivas som stående emot något annat.)

Eftersom makrokosmos motsvaras i mikrokosmos så återfinns i allting två motsatta tendenser, en uppåtstigande och en nedåtstigande kraft, eller med andra ord en centrifugal och en centripetal. Beroende på vilken kraft som får överhanden sker antingen ett avfall från principen eller en återvändo. Seal of SolomonSymboliskt motsvaras dessa två krafter ofta med hjärtats slag eller andningens två faser. Det är också dessa som utgör ”Seal of Solomon”, ”Davids sköld” eller Davidsstjärnan med en uppåtpekande och en nedåtpekande triangel (symbolerna för eld och vatten, sol och måne, enligt den alkemiska/hermetiska traditionen). Även det kristna korset bör förstås på detta sätt, där den vågräta dimensionen utgör den förirrelsens ”väg” där man kan gå vilse, vilket som en parallell till korstecknet beskrivs i inledningsraderna till Koranen och utgör stommen i den rituella bönetexten, ”det öppnande”.

Faserna, och de tendenser de motsvarar, är samtidiga men förekommer i olika proportioner. Det kan hända att den motsatta tendensen tillfälligt får övertaget även i en rörelse som är nedåtgående i det stora hela, vilket innebär att ett relativt jämviktsläge då uppstår. Det återfinns även olika faser i varje tidsålder som i mindre skala reproducerar den utveckling som är analog med hela den kosmiska cykeln i vilken de ingår. Det som är aktuellt för vår egen tid är som sagt den sista kritiska fasen av den mörka tidsåldern, modernismen.

Enligt Guénon är det individualismen (även i dess skenbart ”kollektiva” former) som är den avgörande orsaken till Västerlandets förfall, just för att den är drivkraften till utvecklingen av mänsklighetens lägsta möjligheter då den förnekar all över-individuell förmögenhet, närmare bestämt intellektuell intuition såsom vi finner den i religionernas inre visdom och sanna myter, d v s sådana som har sin grund i gudomliga uppenbarelser.

Individualismen uttrycker sig även i den moderna positivistiska och empiricistiska ”vetenskapen” som istället för att se helheter och över-individuell traditionell metafysisk kunskap laborerar med en objekt/subjekt-dualism, isolerar och splittrar upp allting ned till minsta atom, vilket omöjliggör verklig insikt och skapar ett ständigt djupare kaos av konflikter och oöverbryggliga missförstånd, inte minst gentemot ”Öst” från ”Väst” (snarare tolkade som två mentaliteter än två geografiska storheter). Att konflikterna blir fler och djupare grundar sig i att när man saknar metafysisk, esoterisk kunskap om de inre sambanden döms man till att betona multiplicitet och särskiljande på grundval av yttre, exoteriska former. Utan en supra-mänsklig universalitet kan verklig enhet och ömsesidig förståelse inte komma till stånd.

Guénon frågar sig om de civilisationer i ”Öst” som fortfarande har kvar en viss kontakt med en levande tradition (här syftar han framförallt på den kinesiska, indiska och islamiska civilisationen, även om han efter senare studier även kom att inkludera buddhismen) kan stå emot det allt ökande inflytandet från ”Västs” modernism, inte minst den modernism som växer inom deras egna led.

Precis som Goethe, Böhme och Aguéli på sin tid ser Guénon islam som den naturliga bryggan mellan Öst och Väst, som den möjliga esoteriska vägen för Västs återvändande till traditionen. Specifikt betonar han den katolska kyrkans möjliga roll i ett sådant återupptäckande då religionen är den enda domän där det fortfarande finns spår av ännu levande tradition i Väst.

Att Guénon knyter Västs hopp huvudsakligen till islam grundar sig bl a på de stora likheterna han ser mellan det medeltida Europa och islam, speciellt riddarväsendet som kom hit genom islam via Andalusien och Korsriddarna (teologiskt kom dessa att ansluta sig till islam, vilket också antyds i filmen Braveheart). Med tanke på denna bedömning av hur den moderna världens kris kan lösas kanske det därför är ganska talande att det just är islam som istället för att fungera som brygga vid första anblicken idag ser ut att blockeras från två håll. För det första genom nyuppväckta modernistiska rörelser som helt betonar det exoteriska (s k ”islamister”) och för det andra att islam på samma gång demoniseras och vantolkas kanske mer högljutt än någonsin av olika moderna schatteringar i Väst. Detta förekommer även hos vissa så kallade ”traditionalister”, en hållning som Guénon uttryckligen kritiserar i boken. Att reducera traditionen till en ideologisk -ism är för Guénon i sig ett tecken på att man på ett modernt västligt-proselytiskt manér helt enkelt åberopar en pseudo-tradition, vilket i själva verket endast kan verka för profana syften.

Guénon får här avsluta denna introduktion genom att sammanfatta det akuta läget för den moderna världen med dess nivellering av alla värden och skriande brist på sann visdom och organiska sammanhang:

Nothing and nobody is any longer in the right place; men no longer recognize any effective authority in the spiritual order or any legitimate power in the temporal; the “profane” presume to discuss what is sacred, and to contest its character and even its existence; the inferior judges the superior, ignorance sets bounds to wisdom, error prevails over truth, the human supersedes the divine, earth overtops heaven, the individual sets the measure for all things and claims to dictate to the universe laws drawn entirely form his own relative and fallible reason. “Woe unto you, ye blind guides” the Gospel says; and indeed everywhere today sees nothing but blind leaders of the blind, who, unless restrained by some timely check, will inevitably lead them into the abyss, there to perish with them.

Kalki

Kalki, Vishnus tionde och sista inkarnation, symbol för det tidlösa som enligt hinduiska läror skall komma för att avsluta den rådande mörka tidsåldern

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

About these ads