Helsingborgsskomakaren och den ”andlige aristokraten” Hjalmar Ekström (1885–1962) gav genom sina ”själavårdande brev” människosjälarna ledning på den smala himmelska vägen med osedvanligt handlag, pregnans och skärpa.

Hjalmar EkströmFör de förtrogna i hans närmaste krets av ”stilla i landet” framstod mystikern Ekström som en andlig vägledare av sällsynt rang, likt en legendarisk sufimästare som även i djupaste tillbakadragenhet, och på stora avstånd, kunde läsa och känna var och ens innersta tankar. Efter sina ofta fjorton timmar långa och slitsamma arbetsdagar i skomakarverkstaden avsatte han mycket riktigt också 15–30 minuter per dag i sin kammare för läsning av de persiska sufipoeterna vid sidan av sina sedvanligt intensiva Bibelstudier.

Ekström verkar även ha satt stort värde på de läroböcker i persiska som han fick i gåva av vännen och översättargeniet Eric Hermelin, men till detta studium verkar hans av hårt arbete ansatta tid ha varit alltför knapp. Poeten Vilhelm Ekelund, deras gemensamma vän, fällde utlåtandet: »Det är också ett koketteri att du ska sitta här och lappa skor! Öppna bläckhornet! En halv sida av dig skulle göra succé.« Och visst skrev Ekström, men nästan uteslutande förtrogna brev.

Tidigare i somras utkom bokförlaget Artos & Norma med Hjalmar Ekströms andra brevsamling Den stilla kammaren i ny utgåva. Boken är fristående från den första högt uppskattade samlingen – Den fördolda verkstaden, vilken omtryckts i sju upplagor sedan den först utkom i samband med hans död.

Den stilla kammarenDenna andra samling är inte lika sammanhållen och kanske inte heller lika genomgående poetisk i sitt utförande, då den snarare fungerar som en fördjupning i spridda praktiska aspekter av det andliga livet, riktat till kristna av olika schatteringar. Ekströms filosofiska rötter hos Kierkegaard, Nietzsche och Dostojevskij glimtar till här och var. Han hyser inte minst en djupt grundad misstro mot varje form av fåfängt försök att fånga in tillvarons mysterium i begreppens och etiketternas slutna och uppstyckade skenverklighet. Jesus är ”Helaren”, inte ”Särskiljaren”.

En stor behållning är annars de självbiografiska redogörelserna i bokens början där den i privata frågor annars ofta mycket förtegna Ekström berättar öppenhjärtigt om sina andliga upplevelser under uppväxtåren. Att påstå saker och ting om sig själv skulle han under senare år närmast jämställa med en form av prostitution. Men i breven till vännen H. S. 1923 får vi bland annat ta del av den avgörande perioden från och med 16 års ålder då alla ting och människor blev genomskinliga för honom, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus”:

»Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom det allra minsta lilla ting här i världen, t.o.m. genom sten och bråte. Allt blev levande, ja, fullt av liv och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga. Jag hade sagt nej till tingen och människorna och allt, uppgivit det allt, och så kom tingen, människorna, djuren till mig såsom nya gestalter i en ny skapelse. Och jag fröjdades med bävan. Det var en beskådelsens tid. Allting låg bländande klart och likväl med ett milt sken framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting. Jag kan nu knappast säga hur länge denna tid varade, i tre år tror jag. Sedan blev det mig fråntaget. Vid detta fick jag ej tydligen stanna. Vägen ledde vidare.«

Beskrivningen av denna helande ”Kristusblick” eller ”silverblick” är en av höjdpunkterna i brevsamlingen och även en av de många betydelsefulla sidor i Ekströms liv som belyses av Anton Geels i den inkännande biografin Det fördolda livet.

Fler inlägg med Hjalmar Ekström

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS