Helsingborgsskomakaren och den ”andlige aristokraten” Hjalmar Ekström (1885–1962) gav genom sina ”själavårdande brev” människosjälarna ledning på den smala himmelska vägen med osedvanligt handlag, pregnans och skärpa.
För de förtrogna i hans närmaste krets av ”stilla i landet” framstod mystikern Ekström som en andlig vägledare av sällsynt rang, likt en legendarisk sufimästare som även i djupaste tillbakadragenhet, och på stora avstånd, kunde läsa och känna var och ens innersta tankar. Efter sina ofta fjorton timmar långa och slitsamma arbetsdagar i skomakarverkstaden avsatte han mycket riktigt också 15–30 minuter per dag i sin kammare för läsning av de persiska sufipoeterna vid sidan av sina sedvanligt intensiva Bibelstudier.
Ekström verkar även ha satt stort värde på de läroböcker i persiska som han fick i gåva av vännen och översättargeniet Eric Hermelin, men till detta studium verkar hans av hårt arbete ansatta tid ha varit alltför knapp. Poeten Vilhelm Ekelund, deras gemensamma vän, fällde utlåtandet: »Det är också ett koketteri att du ska sitta här och lappa skor! Öppna bläckhornet! En halv sida av dig skulle göra succé.« Och visst skrev Ekström, men nästan uteslutande förtrogna brev.
Tidigare i somras utkom bokförlaget Artos & Norma med Hjalmar Ekströms andra brevsamling Den stilla kammaren i ny utgåva. Boken är fristående från den första högt uppskattade samlingen – Den fördolda verkstaden, vilken omtryckts i sju upplagor sedan den först utkom i samband med hans död.
Denna andra samling är inte lika sammanhållen och kanske inte heller lika genomgående poetisk i sitt utförande, då den snarare fungerar som en fördjupning i spridda praktiska aspekter av det andliga livet, riktat till kristna av olika schatteringar. Ekströms filosofiska rötter hos Kierkegaard, Nietzsche och Dostojevskij glimtar till här och var. Han hyser inte minst en djupt grundad misstro mot varje form av fåfängt försök att fånga in tillvarons mysterium i begreppens och etiketternas slutna och uppstyckade skenverklighet. Jesus är ”Helaren”, inte ”Särskiljaren”.
En stor behållning är annars de självbiografiska redogörelserna i bokens början där den i privata frågor annars ofta mycket förtegna Ekström berättar öppenhjärtigt om sina andliga upplevelser under uppväxtåren. Att påstå saker och ting om sig själv skulle han under senare år närmast jämställa med en form av prostitution. Men i breven till vännen H. S. 1923 får vi bland annat ta del av den avgörande perioden från och med 16 års ålder då alla ting och människor blev genomskinliga för honom, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus”:
»Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom det allra minsta lilla ting här i världen, t.o.m. genom sten och bråte. Allt blev levande, ja, fullt av liv och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga. Jag hade sagt nej till tingen och människorna och allt, uppgivit det allt, och så kom tingen, människorna, djuren till mig såsom nya gestalter i en ny skapelse. Och jag fröjdades med bävan. Det var en beskådelsens tid. Allting låg bländande klart och likväl med ett milt sken framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting. Jag kan nu knappast säga hur länge denna tid varade, i tre år tror jag. Sedan blev det mig fråntaget. Vid detta fick jag ej tydligen stanna. Vägen ledde vidare.«
Beskrivningen av denna helande ”Kristusblick” eller ”silverblick” är en av höjdpunkterna i brevsamlingen och även en av de många betydelsefulla sidor i Ekströms liv som belyses av Anton Geels i den inkännande biografin Det fördolda livet.
Fler inlägg med Hjalmar Ekström
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
30 augusti, 2006 at 1:45 e m
Hej!
Jag brukar läsa din blogg, men jag hittar ingen information om dig. kan du skriva lite om dig och din bakgrund, och var du har fått denna inspiration från.
31 augusti, 2006 at 2:32 e m
Hej,
låt oss säga så här: syftet med Cafét har aldrig varit att expandera eller uppvisa ett ego, utan principen har snarare varit att ansluta till vad C.J.L. Almqvist genom signaturen Z. kallar ”namnförakt”.
Att konsekvent skriva anonymt och pseudonymt handlar inte om att man tror sig kunna undvara namn och etiketter, utan är snarare ett försök att driva bort dess tidsliga specificitet från det främsta rummet. Förhoppningsvis då till förmån för kontemplation över väsende, verklighet och överindividuella, tidlösa sanningar.
Det som påkallar ett sådant förhållningssätt är i viss mån den alldagliga otillfredsställelsen med att finna sin egen person innesluten i en väv av världslig fåfänga och tvister. Cafét är istället ett försök att komma ifrån personlighetens masker (ordet personlighet kommer från latinets persona, mask) och det kvävande mediala ”bildtänkandet” (enligt Nietzsches terminologi) som distraherar all autencitet med mentalt buller.
Mystikens form av jagupplösning handlar om helhet och harmoni snarare än disintegration. En sådan andlig asketism mitt uppe i världens virrvarr kan inte skyddas av några fysiska murar, men däremot av stillheten som infinner sig genom ett slags förhöjd integritet (som du kan se så uppfattade Hj. Ekström påståenden om sig själv som en form av prostitution.)
Varifrån den ursprungliga inspirationen till mystiken kommer är väl egentligen outgrundligt, men skulle kunna förklaras etymologiskt med latinets inspirare, ”andas in”, vilket i kristen tradition är liktydigt med ingivelser av den helige ande. Profeterna har vittnat om att den som uppriktigt söker på den inre, smala, vägen ska finna sina vägvisare. Det höga är det enkla.
5 september, 2006 at 4:20 e m
tack för ett fint och välskrivet svar. Förstår syftet med att inte använda namn och etiketter för att inte ge egot den uppmärksamheten, men kvar blir endast orden. Och även om orden är vackra förblir de tomma utan anknytning till sin källa.
Mystik bygger på erfarenhet, allt annat förblir ord. Hela våra liv sysselsätter vi oss med dessa ord och meningar som visserligen kittlar vårt intellekt men som sällan blir till verklighet.
En annan anledning till att det vore givande med en presentation är om man vill ta kontakt med Er likasinnade. Var finns Ni?
6 september, 2006 at 5:44 e m
Jo, jag kan hålla med om att orden kan ha svårt att räcka till, men något bättre uttryckssätt känner jag för närvarande inte till.
Om du vill komma i kontakt med sufier så finns föreningen Det yttersta trädet.
12 mars, 2007 at 4:00 e m
[...] av stillheten som infinner sig genom ett slags förhöjd integritet (som du kan se så uppfattade Hj. Ekström påståenden om sig själv som en form av prostitution.)” Posted in Okategoriserat [...]
6 juli, 2008 at 3:04 e m
[...] värdighet vi finner hos sanningsvittnen som Thomas Carlyle, Ernst Jünger, J.R.R. Tolkien, Hjalmar Ekström och Eric Hermelin. Dessas många gånger förintande kritik mot en orättfärdig överhet är nära [...]