Johannes Bureus runforskning

Johannes Bureus (1568–1652), “den svenska grammatikens fader” och Sveriges första kunglige bibliotekarie var inte bara en fortfarande oöverträffad runforskare, både avseende bredd och djup, utan också en mystiker och skådare av högsta rang med inflytande på hela den västerländska esoterismen.

Bureus ansågs av konungen besitta så betydelsefulla kunskaper om runornas hemligheter att han förbjöds att åka utomlands då den svenska fornhistorien skulle gå förlorad om det hände honom något. Med tanke på den förborgade visdomen i runorna (motsvarande hieroglyferna och kabbala) så verkade Bureus för att runskriften skulle införas som allmän skrift för det svenska språket.

Arvet från Bureus är inte helt lätt att spåra, men det var från hans lärjunge Georg Stiernhielm “den svenska skaldekonstens fader” som Swedenborg ärvde den viktiga Plotinos-volym som Stiernhielm enligt titelbladet klassade som hans animi pabulum diu esuritum (”den andliga näring efter vilken jag länge hungrat”).

Bureus identifierade sig själv som ingen mindre än den tredje härolden omtalad av profeten Jeremia som duva, kerubiniskt lejon och utsägare av den yttersta tidens hemligheter. Han var övertygad om att det var han själv, och inte konungen, som var ”Nordlandalejonet” i profetiorna. Eller med andra ord det segrande lejonet av Juda i Uppenbarelseboken som ska bryta de sju inseglen och öppna bokrullen.

Bureus läror grundar sig på initiatorisk kunskap om runornas ädla system. Målet är att träda igenom Torsrunans port för att finna “ro”, det vill säga den stillhet i Gud som är innebörden av ordet islam. (Detta finner vi även i Almqvists Manhemsförbund för fysisk och andlig ynglingafostran med nio initiatoriska nivåer där asatron var förknippad med människans fysis, den horisontella ordningen. Först därefter påbörjades den andliga, uppåtstigande utvecklingen.) Guds fyrstaviga namn på arabiska anger Bureus mycket riktigt till ALLA och likt en rättrogen muslim bad Bureus också till Gud fem gånger om dagen.

Runorna kom enligt Bureus från en kubisk sten som fallit från himlen (jfr Kaba med den svarta stenen i Mecka). Dessutom anger Bureus att runornas gudomligt inspirerade uppfinnare hette Edher eller Idher, vilket inte är helt olikt profeten Idris (al-Khidr) som enligt islamisk tradition lärde människorna skrivkonsten och talar alla språk. Denna association blir inte svagare av att idher-runan har formen av en stav, en rent vertikal axel, vilket gör den identisk med den allra första bokstaven i det arabiska alfabetet (alif).

Faktum är att mot slutet av sitt liv så fördjupade sig Bureus i studier av arabiska och påbörjade även arbetet med att utveckla en runskrivstil baserad på det arabiska skrivsättet. Frågan som inställer sig då är om det inte är precis detta som Tolkien har gjort med sin alvskrift? Här följer därför en liten utvikning kring alvrunornas betydelse i Tolkiens mytologi.

Alvskriften härstammar ursprungligen från en viss Rúmil från Valinor. (Jämför här Tolkiens valar och Valinor med den fornnordiska mytologins Valhall och Valkyrior, liksom med wali, Gudsvän, inom islamisk tradition). De ursprungliga alvrunorna kom sedan att utvecklas till tengwar av högalven Fëanor. Detta gjorde visserligen deras användning mer spridd, men på samma gång också mer bedräglig för det ouppmärksamma ögat. Runskriftens funktion kunde nu nämligen instrumentaliseras och därmed frikopplas från den tidlösa visdomen och istället användas för själviska ändamål (de förföriska alvrunorna i inskriptionen på den Enda ringen är till exempel skrivna av Sauron på det svarta språket).

Fëanor beskrivs följdriktigt av Tolkien som “subtle” och “skilled”. Denna beskrivning gömmer i sig även en mörk sida. “Subtle” brukar förknippas med ormen i paradiset, “the most subtle of the beasts of the field”. “Skilled” rymmer etymologiskt även ett skil-jande, det vill säga ett uppdelande och söndrande av visdomen och den ursprungliga enigheten – ett fall.

Fallet illustreras av tidsåldrarnas nedåtgående cykler och i allt som följde på alvernas inre stridigheter kring silmarillerna efter Fëanors ödesdigra svek. Fallet tenderar även att upprepa sig i varje tidsålder som när det visar sig att Sarumans mantel inte längre är vit, utan skiftar och bryts i alla regnbågens färger som bedrar ögat. (Det gudomliga ljuset/visdomen har fragmentariserats.) Intressant att notera är för övrigt att Saruman sändes ut av Aulë, vilken även haft Sauron som tjänare en gång i tiden. Aulë är ställföreträdande herre över det jordiska, det rent materiella och nedtyngande. Detta kan ha bäddat för att just de som är associerade med honom skulle komma att korrumperas.

Dock finns Galadriels stjärnljus som en motkraft till Saurons ring. I detta stjärnglas finns, liksom i silmarillerna, bevarat en skärva rent ljus från Varda, Stjärntänderskan (också kallad Elbereth Gilthoniel) som har Ilúvatars (”Alltets faders”) strålande ljus i sitt ansikte. Detta urljus (an-nûr al-muhammadiyya) sprider sig ovillkorligen och skingrar mörkret som liksom ringen istället har en inneslutande och avskärmande verkan. Mörkret måste med andra ord trots allt alltid skingras av det hel-iggörande ljuset. Inte minst i hjärtat.

I vilket fall som helst så verkar dessa andliga mästare (Bureus och Tolkien) med sin djupa språkkunskap och perennialistiska klarsyn, liksom Strindberg, båda ha kommit till insikt om att den skarpa gränsdragningen mellan de indoeuropeiska och semitiska traditionerna är en modernistiskt färgad chimär.

Lästips om Johannes Bureus:

• Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson
• “Nordlandslejonets rytande” av David Almer i Aorta XIV