Om hinduismens metafysik

av Caféföreståndaren

Durga

Lätt redigerade svar från kommentarfältet på Om islams universalism och den tidlösa visdomen.

skeptisk said…
Finns det överhuvudtaget någon ”oförvanskad tradition”? Hermeneutiken har visat att all textläsning handlar om tolkningar och alla delar m a o inte samma mening i frågan om en absolut sanning. Vi säger att världen befinner sig i den mörka tidsåldern, Kali Yuga, är det inte tillfälle att uppväcka de mystiska traditionernas erfarenheter, utan villkoret att de heliga texterna måste få ett lika stort utrymme?

”Tvärtom, då det inte enbart handlar om kärlek/hängivenhet, utan minst lika mycket om gnosis, metafysisk kunskap.”

Är inte den metafysiska kunskapen, den erfarenheten som uppstår genom att människan beskådar verkligheten med ”hjärtats öga”? I detta citat ställs kärleken i kontrast till metafysik..?

Svar:
Apropå existensen av ”oförvanskade traditioner” så är det intressant att du verkar känna till Kali Yuga. Som tidigare nämnts här i Cafét så är det som utmärker vår tid just att de sanningar som tidigare varit omedelbart tillgängliga och uppenbara för alla alltmer har kommit att beslöjas och bli oåtkomliga. Men den tidlösa visdom som varit dold kommer också för vissa att bli synlig i slutet av en tidsålder, eftersom den kontinuitet som binder allting samman också utgör början på en ny kosmisk cykel.

Kali Yuga

Kali Yuga – den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern

Jag skulle vilja föra in ytterligare definitioner från Kurt Almqvists bok Den glömda dimensionen, vilken bland annat baseras på Frithjof Schuons The Eye of the Heart. Förhoppningsvis kan detta kasta lite mer ljus över ”dispyten” om kärlekens kontra den metafysiska kunskapens väg.

Inom hinduismen har man benämningar på de tre andliga huvudattityderna som återfinns i alla traditioner: kunskapen (jnāna), kärlek/hängivenhet (bhakti) och gärningen (karma).

Av dessa huvudattityder är det dock ”synen”, Kunskapen, det jnāniska (gnosis) som är det centrala och allomfattande Intellektet (Buddhi) vilket är en direkt utstrålning av Självet (Ātmā). Kunskapen innefattar med andra ord samtliga de element som bygger upp den mänskliga varelsen och genomsyrar hela världen med sitt Väsen. Endast genom Kunskapens ”stråle” kan människans hela varelse sluta upp i den Enhet som är gudomlig Kunskap. Även dygdens (gärningens) innersta väsen är Kunskap, identifiering med vårt Ursprung och därmed deltagande i dess makt.

Sanatana Dharma

Sanatana Dharma – ”den tidlösa visdomen”

Denna jnāniska, kontemplativa, väg är den klassiska. Dock har den bhaktiska vägen, ”Kärleken till Gud” och ”kärleken till nästan” i mänsklighetens senare utvecklingsskeden blivit den alltmer dominerande aspekten. Andligheten har därmed mer och mer kommit att stödjas enbart på känslolivet. Jesus lära är visserligen till formen bhaktisk, men liksom varje annan esoterism har den en jnānisk kärna som i den moderna tidsåldern alltmer fallit i glömska. Det som utmärker Jesus är kanske framförallt hans egenskap av stor mästare i det Bibeln kallar ”den Konungsliga vetenskapen” (motsvarighetsläran hos Swedenborg).

Ett tydligt tecken på den mörka tidsåldern är just perspektivförskjutningen i den klassiska hinduismen, ett slags omstörtning av den tidlösa visdomen. Kunskapssynen har nämligen skurits ned till enbart mänskliga mått – det vetande som ernås med hjälp av den diskursiva, analytiska tanken. Den individuellt betingade gudshängivelsen, bhakti, har på samma gång kommit att överordnas den över-individuella Kunskapen, jnāna. Parallellt med detta har den personlige Guden, Krishna/Govinda, ställts högre än den över-personliga Gudomen, Brahmā.

Bhaktans utgångsläge är alltså individuellt och metoden subjektiv, medan jnānīns utgångspunkt är universell och tillvägagångssättet objektivt. I förlängningen verkar det rent bhaktiska frikopplat från den uppenbarade Kunskapen oundvikligen landa i New Age, en pseudo-tradition.

Vedanta temple

skeptisk said…

Tack för ditt upplysande svar som innehåller många klargöranden men också ger upphov till mer undran.

Menar du den gnosis de medeltida skolastikerna (eller Averroës t ex) besatt den jnāniska kunskapen, eller försökte de göra med tankens öga det som endast kan göras med kontemplationens öga?

Skulle du kunna förklara skillnaden mellan ”kontemplationens väg” (den metafysiska kunskapens väg) och den mänskliga tankens väg?

Är det inte det subjektiva, människans egen upplevelse av det gudomliga som är själva kunskapen? Det jnāniska intellektet kan väl aldrig komma till den punkten av vetande, när en människa säger ”jag VET.”

”Dock har den bhaktiska vägen, ”Kärleken till Gud” och ”kärleken till nästan” i mänsklighetens senare utvecklingsskeden blivit den alltmer dominerande aspekten. Andligheten har därmed mer och mer kommit att stödjas enbart på känslolivet.”

Varför måste den bhaktiska vägen reduceras till känslor? Äkta medlidande och kärlek till Gud är inte uttryck för det personliga känslolivet utan en djupare kontakt med det gudomliga inom människan.

Vad har den jnāniska kunskapen för syfte om en människa ändå inte känner kärlek till livet, till sig själv eller sina medmänniskor? Att Bhakti är överordnat Jnāna är nödvändigt för att inte hamna i en oförsvarlig dubbelmoral.

Är inte den Uppenbarade sanningen, de heliga skrifterna, uppbyggda på just subjektiva upplevelser av verkligheten? Hur kan denna ”kunskap” någonsin upplevas av en lärjunge, utan att han själv ges samma skådande?

Det förefaller dock naturligt att både ”metafysik” och ”kärlek” måste kombineras, men anledningen till att New Age har blivit vår tids ”nya religion” är att den traditionella religionen har blivit för mycket metafysik och för lite kärlek och självkännedom för att uttrycka det simpelt.

Svar:

Jo, det de medeltida skolastikerna i direkt anslutning till Aristoteles kallade intellectus purus, ”det rena intellektet” syftar på denna gnosis/jnāna eller metafysiska princip.

Vyasa

Skillnaden mellan ”kontemplationens väg” (den metafysiska kunskapens väg) och den mänskliga tankens väg är strikt talat att metafysikens väg handlar om det gudomligas kunskap om sig självt. Med andra ord då Gud i oss är den verksamma kraften (”icke jag, utan Gud i mig”). Mäster Eckehart sammanfattar denna den västerländska medeltidens högsta andlighet: ”Det finns något i själen, som är oskapat och oskapbart (increatum et increabile); och om hela själen var sådan, vore den oskapad och oskapbar; och det är Intellektet.” Intellektet får med andra ord inte förväxlas med det mänskliga förnuftet, ratio. (Jämför med nyplatonismen.) Den uppenbarade metafysiken är enligt det traditionella synsättet överordnad alla andra vetenskaper.

När det gäller det bhaktiska och det jnāniska är vi överens om att de måste kombineras. Det jnāniska innehåller per definition det bhaktiska immanent, annars avviker det från sitt eget väsen och förfaller till ett tomt skal, en bild. Det bhaktiska utan det jnāniska urvattnas i sin tur till antropocentrism och öppnar därmed dörren till sekularisering (jämför med protestantismens öde). Detsamma verkar även bli fallet om det bhaktiska överordnas det jnāniska.

I frågan om New Age kontra traditionell religion delar jag inte heller riktigt din förklaringsmodell. Främst för att jag ser New Age, inte som en lösning, utan tvärtom som ett symptom på den andliga tomheten. Denna ”pseudoreligion” är ingenting annat än en ytterst tidsbunden parodi på genuina vishetstraditioner. Därför kan den inte heller vara i närheten av någon tillfredsställande lösning på det nutida västerlandets hemligaste, men just därför också djupaste och mest verkliga behov.

Sekulariseringen medför inte Guds död, utan människans. Utan denna insikt kan det inte heller finnas någon verklig självkännedom.

Tack för många intressanta inlägg.

Du råkar inte ha tips på någon hemsida där jag kan läsa om den här hinduismen du talar om?

I västerlandet är ”Hare Krishna” populärt… Är detta ett exempel på den New Age du talar om, eller är denna rörelse länkad till traditionen?

Svar:

Kika på senaste numret av nättidskriften Vincit Omnia Veritas (II, 2; June 2006) vars tema är asiatisk icke-dualism.

BrahmaAnnars finns det en del böcker som redogör för den hinduiska metafysiken. Jag har tidigare nämnt Kurt Almqvists Den glömda dimensionen och Frithjof Schuons The Eye of the Heart. Dessutom finns tre monumentala verk av René Guénon: Introduction to the Study of the Hindu Doctrines, Man and His Becoming according to the Vedânta samt Studies in Hinduism.

Hare Krishna tolkar jag som bhaktiska, vilket även är fallet med introduktören av hinduism på svenska, Walter Eidlitz. Som jag tidigare nämnt så ser jag bhakti frikopplat från jnāna som New Age. I vilken grad denna frikoppling gäller Hare Krishna är jag dock inte helt säker på, men jag antar att den är tämligen långtgående.

About these ads