»Tyckte att en raket slog lös oppöver mig, som sprider en hop gnistor av vacker eld: kärlek till det höga, kanske.«
Drömboken: Journalanteckningar 1743–1744, Emanuel Swedenborg
»blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
(…)
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda
kölvatten där min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till
raketer och låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen«
”böljeslag”, Gunnar Ekelöf i Sent på jorden, 1932
»Den af Gud undervisade är idel öga;
Men en handfull menniskor, som intet äro, rusa åstad för att utställa och förevisa sin personlighet!
Dessa menniskor äro gnistorna från Allmaktens raket:
Man vet, hvad deras glitter går för och man vet, hur högt det går.«
Sehâbi Asterabâdi, Fjerde porten i Hussain Âzads antologi Persiska dikter, översatt av Eric Hermelin 1921
»The fireworks were by Gandalf: they were not only brought by him, but designed and made by him; and the special effects, set pieces, and flights of rockets were let off by him.
(…)
There were rockets like a flight of scintillating birds singing with sweet voices. There were green trees with trunks of dark smoke: their leaves opened like a whole spring unfolding in a moment, and their shining branches dropped glowing flowers down upon the astonished hobbits, disappearing with a sweet scent just before they touched their upturned faces. There were fountains of butterflies that flew glittering into the trees; there were pillars of coloured fires that rose and turned into eagles, or sailing ships, or a phalanx of flyingswans; there was a red thunderstorm and a shower of yellow rain; there was a forest of silver spears that sprang suddenly into the air with a yell like an embattled army, and came down again into the Water with a hiss like a hundred hot snakes. And there was also one last surprise, in honour of Bilbo, and it startled the hobbits exceedingly, as Gandalf intended. The lights went out. A great smoke went up. It shaped itself like a mountain seen in the distance, and began to glow at the summit. It spouted green and scarlet flames. Out flew a red-golden dragon – not life-size, but terribly life-like: fire came from his jaws, his eyes glared down; there was a roar, and he whizzed three times over the heads of the crowd. They all ducked, and many fell flat on their faces. The dragon passed like an express train, turned a somersault, and burst over Bywater with a deafening explosion.«
The Fellowship of the Ring, J.R.R. Tolkien, 1954
23 juli, 2007 at 8:10 e m
En sak som jag aldrig, förståndsmässigt har förstått är den så kallade uppdelningen av det inre och det yttre, det esoteriska och exoteriska.
Att dessa båda sidor skulle verka under skilda lagar upplever jag som väldigt förbryllande och motsägelsefullt. Ett exempel: Yttre fattigdom och inre rikedom. Läser man gamla anekdoter om visa, heliga män, verkar graden av mängd och djup esoterisk kunskap kunna bestämmas av mängden yttre rikedom. Kanske kunde sådana värderingar om den fattige spartanske brahminen upphöjas i en förmodern tid. I vår västerländska moderna tidsålder börjar Jesuscitatat om den rike och nålsöga förlora sin betydelse. En fattig människa är en i samhällets ögon misslyckad människa. Hjärtats tillstånd saknar betydelse och det enda som är av vikt är handlingar; “ödsla inte tid på att tänka!”. En fattig människa har ingen röst! För hur kan en fattig man påstå att han känner Gud om han lever i armod? Säger det inte raka motsatsen att hans tillit till sig själv och Gud är svag och grumlig?
Hur kan en människa tjäna Kärleken i sitt hjärta och samtidigt, i det yttre, tjäna ett system vars omedelbara konsekvens är ett vilseledande av människor?
Kan du påstå att ditt privata liv är skilt från ditt offentliga, att det är en människa som skriver allt på Cafét och en annan som arbetar inom sitt yrke?
Jag är medveten om ordens begränsningar och om jag har varit otydlig så beror det på att mina tankar är otydliga. Kanske förstår du vad jag försöker säga eller kanske inte..
23 juli, 2007 at 8:31 e m
Folk måste ju betala hyran på något sätt… (men jag är förmodligen inte den “du” som du, Skeptisk, vänder dig till).
24 juli, 2007 at 3:23 e m
Fyrverkeriet är Adornos metafor för konsten: explosiv, församlande, autonom osv. Jag ska leta reda på några citat och skicka till dig (om jag hinner och hittar)!
25 juli, 2007 at 8:48 e m
Skeptisk:
Det du berör är kanske inte så mycket förhållandet mellan exoterism och esoterism som det mellan den jordiska och det himmelska. (Det exoteriska handlar väl huvudsakligen om formerna för troslivet, det vill säga hur andakten och sakramenten utförs i olika religioner och hur man i olika traditioner böjer sina hjärtan inför det heliga.)
Att den transcendenta, himmelska, aspekten kan framstå som motsägelsefull jämfört med den jordiska beror på att den faktiskt är motsatt det vi finner i naturens värld. Medan havet förenar oss människor och berget skiljer oss från varandra så förenar berget, det vertikala perspektivet, människorna med det gudomliga, samtidigt som det är havet, det horisontella perspektivet, som binder människorna vid det jordiska.
På det sociala planet och i materiell mening är fattigdom en brist, ett avstående och kanske även ett lidande. I andlig mening är dock fattigdomen motsatsen, nämligen en rikedom, bejakelse och öppenhet för sanningen. Det är i denna mening som Jesu liknelser nog bör fattas, liksom det sufiska visdomsordet: “Frukta förlusten av fattigdomen mer än de rika fruktar förlusten av sina rikedomar.” (Att vara materiellt fattig behöver inte heller vara förknippat med fromhet, utan kan även innebära ett stegrat begär efter just materiella ting, och det är begäret det i första hand kommer an på.)
Sedan tål det att upprepas att Cafét inte är ett uppvisande av en personlighet, varken i profan eller andlig mening. Det är primärt en andligt-intellektuell inspirationskälla, och som sådan inverkar den på, och genomströmmar, såklart mer eller mindre hela ens livssituation, inklusive yrkeslivet.
Dock är det självklart så att kontemplativa och andliga naturer upplever vissa paradoxer i ett samhälle som så starkt domineras av det externa och objektorienterade. Det är inte för inte som man talar om kali-yuga, den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern. Och det är just därför vi är i så starkt behov av att återupptäcka de traditionella vägarna till den klara Källan.
26 juli, 2007 at 10:27 f m
det var kanske inte helt rätt att använda termerna exoterisk och esoterisk på det ovan gjorda viset. Det jag med andra ord försökte påvisa var korrelationen mellan det inre tillståndet och hur det manifesteras i den yttre, sinnevärlden. Ett rikt inre liv (fylld med glädje, kärlek och vördnad inför det Högsta) borde manifestera sig i den yttre världen som materiell rikedom, hälsa och goda relationer till vänner och familj.
Eller tror vi fortfarande att begäret är någonting ont som står utanför oss själva och som måste bekämpas? Att sinnevärlden på något sätt har en underordnande roll och kan försummas? Är inte andlighet, ALLT som sker omkring oss? Och om så är fallet varför söker vi hela tiden efter någonting annat, bortom den verklighet vi lever i?
Att betrakta den materiella världen, och allt vad den inbegriper (ting, känslor, njutning, relationer) som ytliga och meningslösa innebär också att människan förnekar en sida hos sig själv. Varför ska vi, (som i den sufiska mystiken) bekämpa våra begär? (stora Jihad)
Varför försaka denna värld för en dröm om ett paradis som inte är mer än en dröm?
I en diskussion om Koranen, fick jag motta hätska, upprörda toner som vanligt när Islam kommer på tals. I detta fall var orsaken till de upprörda känslorna, en koranvers där det står att en godtrogen muslim kommer att ges 100 oskulder när i Paradiset. Denna vers ansåg personen vara förkastlig, motbjudande och kunde bara inte ha ett heligt ursprung. En vers bland flera som dagligen utnyttjas i syfte att göra unga, hormonfyllda män till disciplinerade terroristbombare.
Finns denna vers och vad är dess syfte, mer än det historiska faktumet att profeten behövde motiverade krigare för att skydda sig själv och sitt Umma?
Det andra påståendet var mer genusrelaterat. Vad får den “stackars” muslimska kvinnan i paradiset? Ännu ett argument för att Islam är en patriarkal manlig religion, ansåg personen. Hur ska sådana påståenden kunna bemötas?
26 juli, 2007 at 10:45 f m
Oj då, det var jag som klickade på fel länk, eller så var webbläsaren för långsam – det var ju HÄR som “Café Exposé”:s kommentar om den klara Källan var (se kommentar nummer fyra här ovan, sista bisatsen, alldeles före punkten) – ber om ursäkt för detta förbiseende / misstag.
Min kommentar är alltså:
Rent vatten finns numera i kranen hos de flesta svenska hushåll och offentliga inrättningar.
26 juli, 2007 at 10:47 f m
Oj, dubbelfel – det var inte en bisats, ser jag nu. Mycket att hålla reda på för tillfället, ursäkta.
26 juli, 2007 at 6:58 e m
Laura
http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_16387258.asp
Det stämmer inte riktigt. I en tid av rättigheter så har vi inte ens rätten att få dricka rent vatten, eller andas frisk luft.
26 juli, 2007 at 8:48 e m
Skeptisk:
Kort bara. Det finns (som vanligt) mycket att säga om dina funderingar.
Först apropå “världsliga njutningar” så är dessa enligt islam och många andra traditionella religioner teofanier, d v s avspeglingar av det himmelska. “Du ska bli den du är”, som Nietzsche säger i Die fröhliche Wissenschaft, men – Gud är det som är, vittnar mystikerna, profeterna och helgonen om. Det andliga genomströmmar det sinnliga, men det sinnliga är intighet utan det andliga.
De koranstycken du nämner och som skildrar paradisets fröjder för de Gudstroende är 44:51-54, vilka kompletterar andra mer apofatiska formuleringar och därmed kan verka överdrivet “sinnligt” och kanske anstötande för kristna. Muhammed Asads kommentarer om dessa verser i Bernströms svenska översättning är dock upplysande och skingrar något av de subjektiva, könsspecifika och förhastade tolkningar du nämner.
De Gudstroende kvinnorna är heller absolut inte förbisedda i sammanhanget. Deras himmelska “belöning” i livet efter detta nämns även i 2:25, 3:15 och 4:57. Där översätts azwadj till “hustrur” fastän det ordagrant egentligen betecknar ena parten i ett parförhållande, d v s partners. Likaså hûr (av Bernström översatt till “oskuldsfulla unga kvinnor”) är pluralis av såväl awhar (mask.) som hawrâ (fem.) och betecknar en “människa med hawâr“, vilket syftar på själens och hjärtats renhet och kan ses som skönhet i deras ögon (en “poetisk” beskrivning om det vita mot det svarta).
Något tal, såsom 100, finns dock inte med i Koranen, utan det du tänker på är nog en hadith där talet 72 nämns i sammanhanget. Denna siffra är säkerligen inte godtycklig, utan rymmer mycket intressant symbolism då det enligt den traditionella kosmologin är antalet år det tar för jorden att vridas en grad kring sin egen axel. 360 sådana grader är ett helt varv, d v s 25920 år (360 * 72), vilket är längden på den första av de fyra yugorna eller tidsåldrarna. (Den moderna astronomins beräkningar anger ett jordaxelvarv till 25765 år, men innebörden är densamma.) Jämför även t ex Luk. 10:1 (”Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två…”)
26 juli, 2007 at 9:01 e m
Laura:
Visserligen, detta är (med vissa väsentliga undantag som Svartvit mycket riktigt påpekar) svårt att bestrida. “Vatten är ingen rikedom, men utan en stor fattigdom” und so weiter, men frågan är — vad har det moderna projektet egentligen att säga om alla källors Källa, utan vilken vi inte ens skulle kunna föreställa oss egenskaper såsom “klarhet” och “renhet”…?