Den främste nu levande företrädaren för philosophia perennis och den Traditionella skolan – Seyyed Hossein Nasr – berättar om sitt möte med den “magiske baronen” Julius Evola.
(Utdrag ur intervjun “Islam, traditionen och Väst” gjord av Jay Kinney för tidskriften Gnosis Magazine i maj 1995.)
JK: En annan person som också tillhörde den Traditionella skolan var den kontroversiella gestalten Julius Evola. Om jag inte misstar mig träffade han Guénon och de behöll kontakten under en period. Men Evola betonade snarare den förkristna, hedniska traditionen i Europa, som knappast brukar räknas som en av de stora världsreligionerna.
SHN: Jag håller inte riktigt med. Visst dog den ut, men även på Platons tid höll den grekiska religionen, enligt Platon, på att försvinna. Den befann sig i en nedgångsperiod även om det dröjde länge innan den helt dog ut. Under de grekiska och romerska religionernas guldålder påminde de troligtvis om hinduismen eller indoeuropeiska religioner. Men historiskt sett kan man knappast räkna dem till världens stora religioner.
Jag träffade Evola en gång. Han var en mycket märklig person. Han var en oerhört intelligent människa som tack vare Arturo Reghini lärde känna det traditionella synsättet. Sedan träffade han Guénon och läste alla hans böcker. Dessutom var han väl förtrogen med den västerländska hermetiska traditionen eftersom hemliga sällskap med kristna hermetiker hade levt kvar i Italien även efter 1600-talet. Kanske finns sådana sällskap kvar till och med i våra dagar. Då jag var ung och reste omkring i jakt på sådana sällskap, träffade jag faktiskt på några praktiserande italienska hermetiker.
Evola kom in i dessa kretsar där han förvärvade en stor kunskap om den västerländska hermetiska alkemiska traditionen, vilket hans bok The Hermetic Tradition, som just översatts till engelska, utgör ett bevis på. Det var också Evola som under Guénons inflytande skrev flera insiktsfulla studier av olika aspekter av den hinduistiska läran, i synnerhet The Doctrine of the Awakening som är en mycket viktig bok.
Men han var lite speciell av sig. Eftersom han var italienare hade man kanske väntat sig att han skulle känna en viss sympati med kristendomen men så var inte alls fallet. Snarare kunde han liknas vid en japansk samuraj. Dessutom såg han kejsartidens Rom som ett slags initiatorisk statsbildning såtillvida att om man föddes i kejsartidens Rom, fick man genom födseln en form av gudomlig initiation. Och han hade den egendomliga uppfattningen att denna form av initiation försvann i och med kristendomens ankomst till Italien.
En gång sa han något märkligt till mig. ”Vet ni vart alla riktiga italienare har tagit vägen?” frågade han. ”Nej”, svarade jag. Då sa han: ”De har rest till Preussen och lämnat kvar dessa mandolinplinkande uppassare i Italien.” Hans syn på disciplin fick en att tänka på romerska imperiets vaktstyrka och pax romana, kejsarmaktens genomdrivande av lag och ordning i staten. Han ansåg även att det kungliga ämbetet gick före det prästerliga vilket stred inte bara mot Guénons åsikter utan även mot hinduismen och övriga traditioner. Sådana tankar överensstämmer inte alls med det traditionella synsättet vilket gör att han måste läsas med försiktighet.
Evola hade inte heller mycket till övers för det yttre eller exoteriska troslivet. Det spelade ingen roll för honom om kyrkorna eller moskéerna eller synagogorna stod tomma eller var fulla av folk. Det enda viktiga i hans ögon var esoterisk kunskap för den andliga eliten. Och detta överensstämde inte heller med vad Guénon lärde. Även om han alltid betonade det esoteriskas betydelse, så försvarade han också det exoteriskas roll i troslivet. Därför går det inte att helt och fullt räkna in Evola i den Traditionella skolan så som denna formulerats hos Coomaraswamy, Schuon och Guénon. Men Evola har ändå utvecklat många viktiga traditionella idéer.
6 mars, 2008 at 12:36 e m
Att den där Evola dyrkade Roms kejsartid kan få en att tänka Alfred Schuler, en annan obotlig romantiker (tysk, 20-talet). Museal doktrin.
Balans mellan exo- och esoterism kan också behövas, det är inte helt oviktigt att vi har kyrkor och att dessa besöks, även om doktrinen är lite urvattnad – som i Sverige idag. Ännu en poäng till Hossein Nasr således.
Och kungaämbete viktigare än präst, nåja, oviktigt är det inte med världslig makt… Evola kanske förtjänar att kollas upp ändå, han har blivit ännu ett namn på min lista efter läsning på denna blogg, jämte Tage Lindbom, Guénon mfl. Huruvida jag drar åstad och verkligen läser dem får jag se, betraktar mig som fullärd… så kan de va’, man når ett slags krön och vill då mest repetera det man läst…
Har dock ännu Café Exposé högt i min bokmärkesroll, följer den troget och noggrant.
7 mars, 2008 at 2:19 e m
Har du förresten lust att länka “Svenssongalaxen”?
Jag har “Cafét” länkat sedan länge.
8 mars, 2008 at 1:15 e m
Svensson:
Självklart! Länkutbytet är nu fixat.
Sorry att det inte skett tidigare. Hela bloggen går väl lite på lågvarv.
22 oktober, 2008 at 12:41 f m
Det citerades i ett annat sammanhang (där mycket annat var, för att uttrycka det milt, något “o-sammanhängande”) ur ett brev från Guénon till Evola.
Var kan man hitta detta i sin helhet?
22 oktober, 2008 at 7:57 f m
A: för korrespondens mellan Guénon och Evola, se appendixet till Evolas René Guénon : A Teacher for Modern Times.
Ett sammandrag av vad Evola skriver i denna småskrift lyder för övrigt:
“Man, under the pretext of conquering earth, has lost touch with metaphysical reality; thus causing the rise of forms typical of the “modern world”, which is a pure and simple negation of Tradition. This is the conclusion reached by René Guénon after much study. Against the confused myths and the most recent superstitions of this world, Guénon continuously emphasizes that which has a normative value, and is the standard measure for everything that can be considered “normal” in a higher sense.
The cornerstone of his entire system is the notion of a transcendent reality which towers above the world of reason and of the senses, higher than mysticism, sentimentalism and philosophical speculation. The pre-modern civilizations knew the ways to establish an effective contact with such a reality. This is how, in the context of a primordial tradition, “sacred”, “non-human” and peculiar knowledge originated and maintained itself. This unique knowledge generated the lost, forgotten, and misunderstood disciplines and sciences (the so-called “traditional sciences”), as well as the only principles capable of establishing a true and unfailing authority, of generating effective hierarchies, and of conferring a higher meaning to every human activity. This was the nucleus of the “traditional civilizations”. Though each civilization was different in form and essence, an identical spirit animated them.
René Guénon has not enjoyed the same popularity and consensus of authors such as Keyserling, Ortega y Gasset, Spengler, Massis and Jung. It is my [Evola's] opinion that these authors, as far as spiritual stature and sobriety of doctrine are concerned, certainly cannot stand at Guénon’s side. The criticism which Guénon levels against modern scientism in all of its materialistic, pragmatist and evolutionary trajectories, is the most serious and the most radical of all the criticisms ever made.
It is only natural that those readers who have followed Guénon’s critique, whether they agreed or disagreed with him, are curious to learn about the positive counterpart, consisting of the values and doctrines to be opposed to those of the modern world. It is also natural that these readers wish to know what is this “tradition” and the “traditional spirit” so greatly emphasized by Guénon, and which he considers to be the presupposition of any genuine reconstructive work.”
22 oktober, 2008 at 8:48 f m
Guénon skiljer sig från Evola framförallt när det gäller synen på initiation och förhållandet mellan det “prästerliga” och “kungliga” ämbetet (i den hinduiska läran personifierat av brahminerna resp. kshatriyas), vilket ju Nasr också mycket riktigt påpekar. Förlaget Sophia Perennis sammanfattar något polemiskt på baksidestexten av Guénons Perspectives on Initiation:
“The book presents such central principles as the dangers and barrenness of syncretism, the often dire consequences of fostering ‘psychic powers’, and the superiority of sacerdotal initiation (into the Greater Mysteries) over ‘royal’ initiation (into the Lesser Mysteries), though both are necessary parts of the initiatic path. This last point precisely defines the rift between Guénon and Julius Evola, whose elevation of royal initiation over sacerdotal must be seen, according to Guénon’s criteria, as a modern-day echo of the ancient revolt of the warrior caste against the priestly one. Whoever follows Guénon’s argument will realize that a romantic warrior mysticism held no fascination for him, and is in fact explicitly contrary to his principles.”
Se även Guénons recension av Evolas The Hermetic Tradition: Symbols and Teachings of the Royal Art, vilken utgör kap. IV:I i Guénons Traditional Forms and Cosmic Cycles.
Titus Burckhardt har formulerat en liknande kritik i sin recension av Evolas Cavalcare la Tigre (”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”), vilken återfinns i Burckhardts Mirror of the Intellect: Essays on Traditional Science and Sacred Art, samt i The Essential Titus Burckhardt: Reflections on Sacred Art, Faiths and Civilizations. Burckhardt menar att Evola inte erkänner det som de monoteistiska religionerna benämner som “uppenbarelse”, och att han därför missförstår förutsättningarna för andlighet och förverkligandet av traditionella principer under modernismen.
22 oktober, 2008 at 9:13 f m
Ledarartikeln “Umberto Eco, Fascism and Tradition” av redaktören till tidskriften Sacred Web, M. Ali Lakhani, kanske också kan vara intressant i sammanhanget. Umberto Eco har gjort sig känd för att i sina agnostiska skriverier likställa såväl Traditionen som all form av “hjältekult” med fascistisk ideologi, något som även fått vissa genomslag i intellektuellt ohederliga skildringar av Guénon och den traditionella skolan i svensk debatt. (Detsamma gäller ju för övrigt även Jünger och de “radikalkonservativa”.) En av de mer intressanta passagerna i artikeln är den som berör Coomaraswamys traditionella tolkning av Nietzsches Übermensch-koncept.
22 oktober, 2008 at 10:53 f m
Även engelskspråkiga Wikipedias artikel om den traditionella skolan har ett avsnitt som berör Guénons förhållande till Evola:
“In his book René Guénon ou le renversement des clartés [2], the French scholar Xavier Accart seriously calls into question the connection sometimes made between the Traditionalist school and the far right movements. He shows, for instance, that René Guénon was highly critical of Evola’s political involvements and was worried about the possible confusion between his own ideas and Evola’s [3]. Guénon also clearly denounced the ideology of the fascist regimes in Europe before and during the Second World War [4]. Xavier Accart finally claims that the assimilation of René Guénon with Julius Evola – and the confusion between Traditionalism and the New Right – can be traced back to Louis Pauwels and Bergier’s Le matin des magiciens (1960) [5].”
22 oktober, 2008 at 10:54 f m
Apropå Umberto Eco och agnosticism har han å andra sidan givit ett uppenbarligen sympatiserande porträtt av gnosticismens (”synkretistiska”, om du så vill) gudsbild i romanen Baudolino (Brombergs pocketupplaga, s. 354 ff.):
”De kristna som dödade Hypatia trodde på en grym gudom som hade skapat världen och med den också döden, lidandet och, vilket är ännu värre än det kroppsliga lidandet, själens lidande. De skapade varelserna är i stånd till att hata, döda och plåga sina gelikar. Du tror väl inte att en rättvis Gud har kunnat viga sina barn till detta elände?”
. . .
”Gud är den Ende och han är så fullkomlig att han inte liknar något av det som finns eller inte finns. Du kan inte beskriva honom med hjälp av ditt mänskliga förstånd, som om han vore någon som blir arg när du ar elak eller bryr sig om dig av godhet, någon som har mun, öron, ansikte och vingar eller som är ande, fader eller son, inte ens till sig själv. Om den Ende kan du inte säga att han finns eller inte finns, han omfattar allt men är inget. Du kan bara omnämna honom med hjälp av olikhet, för det är lönlost att kalla honom Godhet, Skönhet, Vishet, Vänlighet, Makt, eller Rättvisa, för det skulle vara detsamma som att kalla honom Björn, Panter, Orm, Drake eller Grip, för vad du än kalllar honom kan han aldrig vara det. Gud är inte lekamen, han är inte gestalt eller form, han äger inte kvantitet, kvalitet, tyngd eller lätthet, han ser inte, hör inte och känner inte till oordning och avbrott, han är inte själ, förnuft, fantasi, åsikt, tanke, ord, siffra, eller storhet, han är inte likhet och inte olikhet, han är inte tid och inte heller evighet, han är en vilja utan mål. Försök att förstå, Baudolino, Gud är en lampa utan laåga, en låga utan eld, en eld utan värme, ett mörkt ljus, ett tyst muller, en dunkel blixt, ett lysande töcken, en stråle av sitt eget mörker, en cirkel som vidgar sig genom att dra ihop sig mot mitten, en enfaldig mångfald, han är … han är …” Hon försokte hitta ett exempel som kunde övertyga dem båda, henne, lärarinnan och honom, eleven. ”Han är ett utrymme som inte finns, där du och jag är samma sak, som i dag i denna tid som inte förflyter.”
”På grund av sin fullkomnlighet, av generositet mot sig själv, strävar den Ende efter att breda ut sig, vidga sig till allt vidare sfärer av sin egen fullhet, han är som ett vaxljus som är offer för det ljus det sprider. Ju mer det lyser desto mer smälter det. Så är det, Gud smälter i skuggorna av sig själv, han blir en mängd bildbärande gudomar, eoner som har mycket av hans kraft men i svagare form. Det finns så många gudar, demoner, arkonter, tyranner, krafter, gnistor, himlakroppar och även de som de kristna kallat änglar eller ärkeänglar … Men de är inte skapade av den Ende, de emanerar från honom.”
”Allt eftersom han sprider sig från sin mörka mittpunkt, förlorar han på något sätt kraft och kraften blir allt svagare och blir till slut en seg och livlös substans, som det formlösa vax som ett ljus löses upp i. Den Ende vill egentligen inte emanera så långt bort från sig själv, men han kan inte hejda denna upplösning som leder till mångfald oeh oordning.”
. . .
”En dag kunde han inte längre kontrollera en av sina intermediära krafter, den som vi kallar Demiurgen, och som kanske är Sebaot eller Jaldabaot, de kristnas falske Gud. Denna imitation av Gud har av misstag, av stolthet eller av dumhet skapat tiden, där det förut bara fanns evighet. Tiden är en evighet som stakar sig, förstår du? Och tillsammans med tiden skapade han elden, som ger värme men också riskerar att bränna allt, vattnet som släcker törst men också dränker, jorden som ger näring at växterna men ocksa kan bli en lavin och kväva dem, luften som vi andas men som också kan bli till orkan … Han gjorde allting fel, stackars demiurg. Han gjorde solen som ger ljus men också kan torka ut ängarna, månen som inte förmår härska över natten i mer än några få dagar, varefter den tunnas ut och dör, de andra himlakropparna som är magnifika men kan ha skadlig inverkan, och sedan varelserna med intelligens men oförmågna att första de stora mysterierna, djuren som ibland är trogna och ibland hotar oss, växterna som ger oss näring men är mycket kortlivade, mineralerna utan liv, utan själ och utan intelligens, dömda till att aldrig förstå något. Demiurgen var som ett barn, som formar lera for att efterbilda en enhörnings skönhet och åstadkommer något som liknar en mus!”
. . .
”Demiurgen har förlorat kontrollen över motsatserna och skapat en värld där tystnad och oväsen, ja och nej, olika goda ting strider mot varandra. Det är detta som vi uppfattar som ondska.”
. . .
”Försök föreställa dig en källa som inte följer ett bestämt lopp och sprider sig i tusen floder utan att någonsin torka ut. Källan förblir alltid lugn, sval oeh klar, medan floderna rinner åt olika håll, grumlas av sand, hopas mellan klipporna och hostar som om de höll på att kvävas och ibland torkar de ut. Floderna lider, må du tro. Ändå är vattnet i floder och de grumligaste bäckar fortfarande vatten och kommer ifrån samma källa som den här sjön. Den här sjön lider mindre än en flod, för i sin klarhet minns den bättre den källa den kommer ifrån, och en damm full av insekter lider mer än en sjö och en bäck. Men alla lider på något sätt, för de skulle vilja återvanda dit de kommer ifrån men de har glömt hur man gör.”
. . .
”Trots misstaget har en del av den Ende stannat kvar hos var och en av oss tänkande varelser och även hos de andra varelserna, från djur till döda former. Allt som omger oss är bebott av gudar, växter, frön, blommor, rötter, källor, och fastän allihop lider av att vara en dålig imitation av Guds tanke, vill de inget hellre an att förena sig med honom. Vi måste återfinna harmonin mellan motsatserna, vi måste hjälpa gudarna, vi måste åter tända dessa gnistor; dessa minnen av den Ende som ännu ligger begravda i vår själ och i tingen.”
22 oktober, 2008 at 11:18 f m
fragmentarius: Eco är åtminstone inte troende. På en direkt fråga om detta från journalisten Francesco Merlo i september 2007 svarade han “Per il momento, prudentemente, no”.
Sedan har du ju rätt i att den heretiska gnosticismen är synkretistisk ur ett traditionellt perspektiv. Tage Lindbom reder ut begreppen i Den gyllene kedjan: Falsk och äkta gnosis (Norma, 1984).
Faktum är att de gnostiska sekternas dualistiska idéer har varit en viktig influens till den moderna världsåskådningen, inte minst enligt principen att ortodoxins sanningar först måste förvridas för att förnekas. Jag vill minnas att Joseph de Maistre fört ett sådant resonemang.
22 oktober, 2008 at 11:36 f m
Tackar för upplysningen.
22 oktober, 2008 at 11:52 f m
Låt oss för säkerhets skull tillägga, när det talas om “den heretiska gnosticismen” att det likaså existerar en, här i begreppets fulla betydelse, “ortodox” gnosticism.
Om gränsen mellan dem går där Lindbom vill lägga den låter vi vara osagt.
22 oktober, 2008 at 12:05 e m
A: Förtydliga gärna vad du menar med “ortodox gnosticism”. Hur förhåller den sig till traditionell ortodoxi?
22 oktober, 2008 at 11:42 e m
Med denna terminologi skulle förstnämnda få beteckna den kristna traditionen i sin “pneumatiska” fullhet, i första hand given till, och traderad av, de lämpade för direkt kunskap (gnosis); det andra, i denna specifikt kristna kontext, innehavande den vidare betydelsen av Jesu Kristi uppenbarelse i alla dess ‘modi’.
22 oktober, 2008 at 11:46 e m
Tack! Nu blev det klarare.
27 oktober, 2008 at 2:04 e m
Jünger har på många sätt fått upprättelse på senare tid och finns ju även utgiven på svenska. En motsvarande nyansering kan tyvärr inte sägas ha skett med Evola, även om han uppmärksammats i samband med en mindre modernist- och civilisationskritisk strömning med synnerligen lös kontur och flera sinsemellan inkongruenta paradigm nu på 2000-talet (heterogena och svårdefinierade intellektuella tendenser som bestått av element från apolitiska, ekologiska, traditionella, messianska, esoteriska, nietzscheanska, (radikal-)konservativa och anarkistiska idéer).
Trots att Evolas verk i så hög grad undandrar sig varje etikettering och reducering till politiska förenklingar används han alltjämt som ett slags markör för stereotypa och schablonartade föreställningar, av såväl förmenta anhängare som motståndare. Bloggen Spöknippet hade dock goda förutsättningar att bidra till en objektiv värdering, men verkar tyvärr ha somnat in. Flera som tidigare visat ett intresse har backat, inte osannolikt p g a Evolas starka fokus på den andliga, metafysiska dimensionen, samt hans tilltagande apolitiska hållning, vilket kan vara svårt att jämka samman med egna politiskt-aktivistiska agendor och de urvattnande eftergifter till populistiskt masstänkande sådan instrumentalisering oundvikligen innebär.
Det som skulle behövas är en seriös och balanserad läsning av åtminstone 1.) Revolt Against the Modern World, 2.) Men Among the Ruins: Post-War Reflections of a Radical Traditionalist (inkl. en 100-sidig biografi som är ett försök att kontextualisera Evolas verk) samt 3.) Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul (vilken inkluderar en apolitisk kritik av hela det nihilistiska och existentialistiska idéarvet).
27 oktober, 2008 at 9:26 e m
En läsvärd essä om en viktig och universell aspekt av Evolas Weltanschauung är Martin Häggkvists “Modernitet och undergång: Om traditionell tidsuppfattning och Kali Yuga” i nr 1 (2004) av den annars föga traditionella teoretiska tidskriften/bokserien Subaltern*.
“Nedgång och undergång är två koncept som traditionens kulturer kände väl. (…) Konceptet är detsamma – gudlöshet och falskhet breder ut sig och lämnar människan avskuren från det transcendenta som animerar hennes världsliga existens och gör den meningsfull.”
- Sri Bhagavatam kanon 12, kap. 2
“Människan fokuserar således alltmer på det fysiska och materiella, till den punkt där hon inte längre kan föreställa sig något annat.”
Häggkvist sparar inte på krutet angående vad detta fått för konsekvenser:
“Medan religionen, åtminstone fram till de två för Europa fatala världskrigen, stått i opposition till den rationalistiska och hedonistiska utvecklingen kan man lugnt konstatera att den europeiska kristendomens sista legitimerande drag nu tycks ha retirerat till spridda traditionalister. (…) [A]lla former av esoterisk doktrin förpassas till mysticismens ringaktade och passiva domän. (…) [Ä]ven gudstron [blir] ett falsarium och i uttryckets rätta bemärkelse ett opium för folket – en distraktion av samma typ som television och romaner, syftande endast till att vända de individuella-materiella sinnenas uppmärksamhet från en allt mer falsk och ointressant värld. Religionsfrihet blir rätten att ha fel, eftersom teoretiker som å ena sidan omfattar tanken på alltings relativitet, samtidigt med bestämdhet hävdar att varje uppfattning som inte accepterar denna relativism med nödvändighet har objektivt fel (men ändå bör tolereras, så länge den inte manifesterar sig praktiskt). Att som anhängare av en trosuppfattning acceptera dessa premisser, för att inte tala om att själv frivilligt utsätta sin tro för till exempel feministisk eller demokratisk kritik, visar att man anser att ateistisk humanism har både tolknings- och värderingsföreträde och att ens tro i själva verket inte rör sig om kontakt med universums inre, animerande kraft utan om en personlig hobby. Alla de grundstenar som det moderna projektet vilar på har uppstått genom fanatisk, revolutionär krigföring mot själva Guds skapelseordning, och de ‘positiva’ ideal som idag hyllas är i grund och botten inget mer än negationer av de traditionella begreppen. En ‘troende’ som blundar för detta kan egentligen inte hävda att hans tro är något annat än en känslomässigt laddad version av en frimärkssamling.”
(…)
“[M]oderniteten [är] en sluten, självbekräftande dogmatik som inte bara angriper och förnekar äldre eller annorlunda perspektiv, utan till och med är i grunden oförmöge[n] att överhuvudtaget förstå dem. Denna avgrund av okunskap innesluter idag snart sagt varje aspekt av mänsklighetens sinnliga medvetande och alla skapelser det gjort sig skyldigt till under de gångna århundradena. Idén om ett evigt framsteg innehar bland de moderna uppfattningarna en hedersplats i det lok som drar människotåget mer eller mindre bokstavligt talat åt helvete.”
Not: De förvridet freudianskt-surrealistiska illustrationerna i Subaltern ser närmast ut att vara ett tämligen lyckat försök att illustrera de subrationella krafter som enligt Evola är den verkliga källan till den titaniska makten, och därigenom indirekt även mer eller mindre bekräfta Ernst Jüngers bror Friedrich Georgs Jüngers kompromisslösa karaktäriserande av freudianismens väsen som:
“hat gentemot drömmen, driften, det förförnuftiga, det omedvetnas begrepp”, “det bitande ressentimentet och trängtan att förstöra, att devalvera, att tyda och på det grövsta sätt förtränga symbolernas rike, urfenomenen, som den metafysiska skyggheten lämnar i fred, genom en samling intelligenta ‘lösningar’.”
“Ty den freudska psykoanalysen är ingenting annat än det koncentrerade hatet mot det metafysiska, ursinnet mot världens elementära kärna, raseriet gentemot ödet, en dolkstöt i ryggen på vart liv som vet sig förpliktat det heroiska”. (”Konstruktionen und Parallellen”, Widerstand 6/1929 – citerat i Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår, s. 40)
Subalterns redaktör, Erik Jonsson, säger för övrigt i en intervju:
“Förhoppningsvis kan var och en som läser hitta en viss vämjelse någonstans i tidskriften.”
17 november, 2008 at 8:40 e m
I anslutning till min tidigare kommentar om den heretiska gnosticismen stötte jag på något intressant i dagens Asia Times: ännu ett exempel på det västerländska faustiska sinnets ständiga upprorslusta? (Dostojevskij kallade ju tyskarna för det ständigt protesterande folket…)
Man kan om man vill bortse från “Spenglers” antimuslimska agenda och bara låta sig fascineras av denne tyske professor med det svensk-arabiskt klingande namnet . . .
http://www.atimes.com/atimes/Front_Page/JK18Aa01.html
17 november, 2008 at 9:17 e m
fragmentarius: Jag har svårt att se vare sig det fascinerande eller nyskapande i professorns påstående. Det är väl snarare en radikal historie-revisionistisk variant av samma gamla orientalistiska skåpmat om Muhammed som en falsk profet som florerat i Väst sedan Johannes från Damaskus’ dagar.
Det är också svårt att på allvar tro att detta skulle ha någon verklig möjlighet att kunna korrumpera islam “inifrån” på samma sätt som den officiella kristendomen varit sårbar för den typen av trojanska hästar. Islam är av flera skäl betydligt bättre skyddad mot pseudo-gnosis, inte minst eftersom religionens ortodoxa huvudfåra lägger fokus på kunskapsdimensionen, till skillnad från kristendomens indirekta, och därmed också betydligt mer bräckliga, “tro”.
Varje enskild muslim är så att säga sin egen “präst”, vilket innebär ett slags folklig bildningsaristokrati som traditionellt sett inte lämnar något utrymme för dylika lekmannauppror. (Det finns inga lekmän.) Det germanska kom i motsättning med den “romerska” institutionalismen i kyrkan, men står inte alls på samma sätt i kontrast till islams organiska syn på förhållandet mellan individ och samhälle. Där arvet från den romerska rätten fokuserar på Gesellschaft fokuserar islam, liksom det germanska, på kosmisk Gemeinschaft.
Att han förnekar existensen av Muhammed som profet gör ju dessutom att han per definition avsvär sig den muslimska tron, närmare bestämt den andra delen av trosbekännelsen (shahadah).
17 november, 2008 at 9:39 e m
Det jag trodde skulle intressera dig med dennne “orientalistiske” och “historierevisionistiske” professor, som bekänner sig till Islam, var det han sade om mysticismen:
The teachings of Islamic mysticism are not specifically Islamic. They are a new minting of the perennial philosophy, which is found everywhere in the world in various traditions … For me, this perennial philosophy is what the Koran means when it speaks of a teaching that God brought to humankind in all epochs.
17 november, 2008 at 9:56 e m
fragmentarius: Javisst, det stämmer mycket bra om man tar just det citatet lösryckt ur sitt sammanhang. Men själva innebörden av olika typer av heretiska villoläror är just att partiella inslag av sanningar används för att servera den falska helheten. Annars skulle de genomskådas av alla.
Och visst är han väl någon form av historierevisionist? Han vill ju utmana och gå på tvärs med den officiella historieskrivningen.
17 november, 2008 at 10:53 e m
Apropå en relaterad “villolära” som är betydligt mer aktuell för oss i idag (ja, nu byter vi spår), så bör förväxlingen mellan kshatriyas och shûdras nämnas, liksom mellan brâhmanas och vaishyas (den “borgerliga” mentaliteten). Båda dessa förväxlingar har förekommit formativt “under ytan” i dispyter och missförstånd mellan företrädare för olika “typologiska temperament” här i Cafét.
Schuon har skrivit om detta utifrån hinduisk doktrin och terminologi i “The Meaning of Caste” i Language of the Self: Essays on the Perennial Philosophy. En mycket viktig poäng här är att för att nutidens människa överhuvudtaget ska kunna förstå personer av företrädesvis andligt-intellektiv disposition, måste de först göra sig förtrogna med principerna för sann ridderlighet eller aristokrati, d v s kshatriyas och vad man skulle kunna kalla dessas universella “samurajfilosofi”.
»The qualities of vaishyas are often confused with those of brâhmanas and vice versa for the simple reason that both these castes are peaceable; and in the same way shûdras are apt to be confused with kshatriyas because of the aspects of violence proper to both castes; these errors are the more harmful inasmuch as we live in a civilization that is half vaishya and half shûdra, the values of which render such confusions easy. In such a world it is impossible to reach an understanding of the brâhmana without having first come to understand the values of the kshatriya. If facile confusions of unwarrantable assimilations are to be avoided, it is essential to differentiate sharply and on every plane between the higher and lower, the conscious and the unconscious, the spiritual and the material, the qualitative and the quantitative.« (s. 118)
»[T]he brâhmana is “objective” and centered in “spirit”; the kshatriya tends towards “spirit”, but in a “subjective” way; the vaishya is “objective” on the plane of “matter”; the shûdra is “subjective” on that same plane.
(…)
Like the shûdra the vaishya is materialist, but his is a materialism of wider interests; like the brâhmana the kshatriya is an “idealist”, but his “idealism” is more or less worldly and egocentric.« (s. 122f)