»Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmöget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem.«
Ernst Jünger, ”Över linjen” (s. 41)
I ovanstående citat från 1949 ryms anledningen till varför personer med en såpass radikalt konservativ och traditionell Weltanschauung som Jünger och Tolkien, allt eftersom 1900-talet fortskred, rörde sig mot en apoliteia eller en ”anarkisk” hållning.
Citatet är högst sannolikt en nyckel för att förstå bevekelsegrunderna till varför Tolkien i ett brev (Letters 52) till sin son Christopher 1943 skrev:
»My political opinions lean more and more to Anarchy (philosophically understood, meaning abolition of control not whiskered men with bombs)«
och, med sin vanliga hyperboliska stil, tillade:
»I would arrest anybody who uses the word State (in any sense other than the inanimate realm of England and its inhabitants, a thing that has neither power, rights nor mind).«
Vidare tillför han en motivering:
»The most improper job of any man, even saints, is bossing other men. Not one in a million is fit for it, and least of all those who seek the opportunity.«
Leviatans kropp är alltså, som Jünger klargjort, en hydra vars huvuden växer ut i en mångfald nya konstellationer om ett av dem skulle huggas av.
Att träda över den Linje som utgör ”järnburens” galler ”i livets förtrollade trädgård” (Max Weber) låter sig inte göras med världsliga medel. Buren är nämligen djupast sett, liksom Tolkiens Ring, ett inre tillstånd och ett sådant bär man med sig och reproducerar vart man än vänder sig här i världen.
Allsköns ideologiska och utopiska rörelser (för att inte tala om modern statskonst) är i en tid när järnets tyngd i hög grad ersatt de ädla metallernas nåd, dömda att föra in i återvändsgränder och i värsta fall även återskapa problematiken i än värre grad (i likhet med Sarumans trollkonster eller Dostojevskijs Onda andar), d v s förvränga, förvrida och diskreditera även de högsta ideal. Viljan till makt blir, för att använda Jüngers begrepp, ”titanisk” eller ”mauretansk”.
Därför är det inte någon paradox att, som Tolkien ha ett ideal om ”icke-konstitutionell monarki” eller som Jüngers civitas humana i den teokratiskt färgade skriften Der Friede (vilken cirkulerade underjordiskt i stora upplagor under Andra världskriget), men i vår tid ändå inte söka förverkliga en social utopi som alternativ till det sekulariserade moderna projektet.
En objektiv syn på tillvaron tillåter med andra ord inga som helst illusioner om t ex ett nytt kalifat eller Imperium Romanum, och än mindre någon acceptans för att något utopiskt mål skulle kunna helga medlen. Morrisseys ”A Rush and a Push and the Land is Ours” är inte en tankefigur som delas av den konservative anarken.
Dock betonar Tolkien i slutet av sitt brev det lilla men långt ifrån oviktiga tillägget:
»I will not bow before the Iron Crown, nor cast my own small golden sceptre down.«
21 maj, 2008 at 1:36 e m
Den inre friheten är i Kali yugas slutfaser den enda friheten. Det handlar om att hålla ut till slutet. Shaykh Nazim säger: ”Det finns ingen jihad [yttre] tills Mahdin kommer”.
21 maj, 2008 at 1:39 e m
Du har också rätt i att alla försök att rekonstruera en traditionell ordning i vår tid kommer att leda till motsatsen: att situationen förvärras än mer. Det enda vi kan hoppas på är att själva inte bli verktyg för förstörelsen (Ve den genom vilka förförelserna kommer!) och att i alla lägen agera etiskt i den privata sfären.
22 maj, 2008 at 12:18 e m
Vill du förändra världen, börja med dig själv: ”agera etiskt i den privata sfären” som Omar säger här ovan.
”I’m looking at the man in the mirror” av Michael Jackson handlar om detta.
Om detta är anarkism vet jag inte. Ibland kräver omständigheterna att man agerar och regerar, även om man hellre vill vara eremit i ”splendid isolation”. Hårda tider må vara på väg, men icke-politik kan inte för alltid vara livets mål.
När de hårda tiderna passerat och vi ska sätta oss ner och bygga upp allt igen, då är inte anarkism vägen att gå.
22 maj, 2008 at 4:06 e m
Tack för era kloka ord!
Jo, apoliteian bör i vilket fall som helst innebära en inre ”riktning”, ett positivt innehåll.
Distinktionen mellan anarkist och anark kanske även borde ha dragits klarare. Anarkisten är anti-, beroende av en fiende, blir dess negation. Anarken är (eller strävar) bortom ressentiment, är inte antiauktoritär. Som Jüngers anark säger, “jag har tvärtom behov av auktoritet, även om jag inte är auktoritetstroende”. ”Anarkisk är var och en; det är just det normala hos en.”
22 maj, 2008 at 4:47 e m
Läser nu intervjuboken med Joseph Campbell ”Myternas makt”. Han tar upp en berättelse om en samuraj som just ska till att dräpa en fiende, men denne spottar honom i ansiktet, då skonar han fiendens liv. Exakt samma scen som dyker upp i samband med imam Ali! Ridderligheten verkar vara grundad på en universell princip. I övrigt är jag tveksam till Campbell. Han är alltför nedvärderande av den judisk-kristna traditionen och kan uttala sig generellt om kristet ”förakt för naturen” och liknande.
22 maj, 2008 at 7:21 e m
Hmmm..hittade precis den här webbsidan…och råkade läsa lite.
Många mystiker talar om en slags ”icke-strävan”, (att inte vara målbunden, och om att agera utan att sträva). När man definierar en utopi och börjar en medveten strävan ditåt låser man sig vid ego-formulerad idealbild av verkligheten istället för att överlämna den åt Universum/Gud. I jakten på drömmen binder man sig vid bilden och blir på så vis mindre mottaglig för det som faktiskt händer/finns. Det fulla accepterandet av nuet reduceras och den långsiktiga självskrivna planen riskerar att filtrera bort stundens skönhet. Uppdraget att skapa, styra och behålla balans/kontinuitet i detta välde, i en värld i ständig förändring slutar sannolikt i krampaktig vanmakt. Kanske är det så att alla långsiktiga planer (och i synnerhet de som rör allt och alla) för alltid kommer att misslyckas. Ormar finns. Stackars möss. Men är det verkligen gnagarnas uppgift att förinta dem? Uttrycket ”älska din fiende” dyker plötsligt upp.
23 maj, 2008 at 6:19 f m
Omar skrev: ”Han är alltför nedvärderande av den judisk-kristna traditionen och kan uttala sig generellt om kristet “förakt för naturen” och liknande.”
Det där med kristet ”förakt för naturen” är ju såklart ett högst selektivt synsätt. Nasr tar upp det i Man and Nature. Så som jag uppfattat det verkar kritiken i hög grad vara ett amerikanskt och protestantiskt fenomen. Den är mycket utbredd bland nyandliga rörelser, nyhedningar etc, men finns även hos en brittisk tänkare som Arnold Toynbee t ex. (Den finns såklart även hos dem som vill dra en rågång gentemot det semitiska i största allmänhet.) Mer generellt kanske det är ett uttryck för anti-teistiska tendenser i Väst i en tid när kristendomen alltmer fjärmat sig från Traditionen? Många som söker sig till buddhism och hinduism t ex (som Campbell) gör ju det som någon slags uppgörelse mot kristendomen.
Me skrev: ”Många mystiker talar om en slags “icke-strävan””.
Ja, du tänker på t ex taoismens wu-wei antar jag? Besläktat med det andliga utslocknandet i islams mystik, fana. Det positiva komplementet är baqa, förblivandet.
23 maj, 2008 at 7:23 f m
Ja, de andligt lagda inom miljörörelsen har en tendens att rikta alltför svepande kritik mot kristendomen. Förutom Campbell har jag läst en del Wiccalitteratur som är inne på samma spår. Något som också Nasr nämner i en av intervjuerna i det nya numret av Minaret. Man kan dock tolka detta som en reaktion mot försvagningen av kristendomen och inte mot kristendomen i sig. Det är framför allt puritanismen som skapat denna aversion. De förbjöd ju till och med julfirande! (För dess ”hedniska” inslag).
23 maj, 2008 at 7:27 f m
I nya numret av Signum. Bra ledare om religionsfrihet men också samma gamla trista kritik av judendomen som tycks smyga sig in i alla kristna betraktelser över Bibeln. Ljuset behöver en mörk bakgrund för att det ska lysa desto klarare tycks man resonera.
23 maj, 2008 at 10:10 f m
Vid närmare eftertanke behöver kanske varje ny hjälte/profet sin ”jahiliyya”. Man kommer ner från berget till byn i dalen med sitt budskap. Från höjden till djupen. Vad tror du?
23 maj, 2008 at 2:42 e m
Omar skrev: ”Vid närmare eftertanke behöver kanske varje ny hjälte/profet sin ”jahiliyya”. Man kommer ner från berget till byn i dalen med sitt budskap. Från höjden till djupen. Vad tror du?”
Det ligger nog någonting i det, en klar och tydlig profilering som är fattbar för alla. Som Schuon säger, en religion kommer inte till världen för att tala om andra religioner, utan för att, inom ramen för sin andliga ”ekonomi”, visa på en fungerande Väg. Ett mer ekumeniskt och nyanserat förhållningssätt behöver under normala omständigheter kanske inte alltid vara nödvändigt för den stora massan.
Sedan finns det ju viktiga skillnader mellan olika traditioner. Om läran, som i kristendomen, är speciellt starkt knuten till en specifik historisk händelse snarare än till en metafysisk doktrin, så är nog risken för att absolutifiera det särskiljande betydligt större. (Inte minst om man upplever det som att man måste verka på den moderna, empiricistiska historicismens spelplan!)
De allra mest exklusivistiska vulgärtolkningarna verkar ha grasserat först på senare tid, i samband med att det andliga ljuset och kunskapen om Traditionen fördunklats – inte bara hos evangelikaner, utan såklart hos fundamentalister av alla schatteringar och religionstillhörighet.
Identitetspolitik är nog den rätta benämningen – detta kollektiva, självbespeglande och snarstuckna ”ego” som hemsöker vår värld i ständigt nya former och som är dömt att råka in i alltmer destruktiva strider med sig självt…
23 maj, 2008 at 5:21 e m
Café Expose: Jag tänker till exempel på vad Vivekananda säger om Karma Yoga – att alltid arbeta, men att inte låta arbetet lämna avtryck på dig… Om att handla utan att längta efter resultatat, eller som Eckehart uttrycker det (och som du själv tidigare citerat):
”Den rättfärdige söker intet som helst med sina verk; ty de som söker och åsyftar något med sina verk eller också sådana som verkar för ett varför, de är drängar och legohjon. (…) Därför om du vill leva och du vill att dina verk skall leva, så måste du vara död för alla ting och blivit till ett intet.”.
Jag vill minnas att liknande tankar finns hos både Lao Tzu och Rumi.
När folket vänder sig till Jesus med sina klagomål över skatte-nivån, bryr han sig inte nämnvärt, och ber dem ge till kejsaren det som tillhör kejsaren. Jesus, och många upplysta med honom, tycks vara ointresserad av politik, statsform och jordiska utopier. Han uppvisar möjligen en form av civil olydnad, men verkar i övrigt relativt ointresserad av organiserad förändring. De han botar och hjälper tycks mest vara de som han råkar stöta på, eller de som söker upp honom. Han bryr sig inte om att starta sjukhus, eller regelbundna soppkök för de svältande.
Sri Ramakrishna nämner någonstans i ‘The Gospels of Ramakrishna’ att en person som nått långt i sin andliga strävan är oförmögen att sköta en organisation.
Är det möjligtvis så att så länge det finns praktiska möjligheter att utöva andliga discipliner/tillbedjan etc, så bör den andligt intresserade ignorera den värdsliga ordningen, och dessutom kanske vara mycket försiktig i eventuella försök att organisera andligheten i större former? Dvs, när tankar om den perfekta staten eller den himmelska organisationen, och strävan efter dessa dyker upp, kanske siktet redan har lämnat målet…? Att man då bundit sig vid det fyskiska och en dualistisk verklighetssyn där endast det självutnämnda ”goda” får lov att existera?
23 maj, 2008 at 6:14 e m
I ”ren” form är ju brahminerna (och de som motsvarar dem i andra traditioner) bortvända ifrån den här världen. Men de står ju också ofta i någon typ av förbindelse med övriga funktioner i samhället, åtminstone när en civilisation befinner sig i ett normalt tillstånd av balans mellan de olika potentiella aspekterna av mänsklighetens förmågor.
Klosterväsendet och den visdom de bevarar är väl många gånger tänkt att stå i sådan organisk förbindelse med övriga samhället genom olika typer av ordenssystem, lärosäten etc. Även kristna samhällen måste lösa detta med rättsväsende, världsliga tvister etc, även om det inte var Jesus uppgift som profet. St Bernhards verksamhet är ett gott exempel.
Det är brahminerna som ytterst slår vakt om de initiationsmönster vilka kan möjliggöra de lägre skiktens deltagande i det Ena (inte minst genom traditionell konst, hantverk, arkitektur, inredning, dans, matlagning, kamp”sporter” etc, etc) ”trots” att dessa fortfarande ”verkar i världen” på sina specifika områden.
I islam finner man t ex ett ramverk som tydligt syftar till denna typ av återsakralisering av världen. Långt ifrån alla är initierade i de esoteriska traditionskedjorna, men desto fler känner någon som har kontakt med en Shaikh etc, och på så sätt kan den ovidlåtenhet och baraka (”nåd”) de vidareförmedlar genomsyra ett helt samhälle.
Det är en liknande typ av samhällslösning Simone Weil vill påminna om. Hon finner den i de allra mest skilda civilisationer och föreslår den som modell för efterkrigstidens Europa, som den långsiktigt enda realistiska vägen till ett ”tillfrisknande”. Den mystiska Vägen är dock inte en strategi som likt krigets demagoger satsar på massan (degen), utan på jästen (surdegen). (Personen och det heliga, Artos 1994)
23 maj, 2008 at 11:22 e m
Ja, att leva i Kali yuga betyder inte att ge upp. Det är som mäster Eckehart säger. Man ska inte sluta göra det goda för att man inte kan göra världen god. Det goda gör man av plikt. Och Gud ser till våra hjärtan och lönar oss därefter.
7 januari, 2009 at 2:27 e m
Apropå posten Sagan om Ringen som konservativ stridsskrift på bloggen Traditio et renovatio, där detta inlägg uppmärksammas i en kommentar, kan det vara på sin plats att påpeka att hydran som bildmotiv visat sig vara mer välfunnet än vad jag tidigare anat. Det är nämligen inte bara junker Jünger som använder sig av hydran som liknelse för den titaniska maktens många skepnader. I Letters nr 312, i ett brev till Amy Ronald 15 december 1969, skriver Tolkien:
»Gandalf added that it is not for us to choose the times into which we are born, but to do what we could to repair them; but the spirit of wickedness in high places is now so powerful and so many-headed in its incarnations that there seems nothing more to do than personally to refuse worship any of the hydras’ heads…«
Till alla Tolkienälskare kan för övrigt meddelas att Christopher Tolkien nu i maj ger ut ännu ett av sin fars outgivna verk: The Legend of Sigurd and Gudrún. Detta är Tolkiens återberättande av legenden om Sigurd Fafnersbane och nifelungarnas fall i den fornnordiska Völsungasagan! Läs mer på The Tolkien Library.
I övrigt får vi se om det här framöver kommer en uppföljning på ovanstående inläggs tema, närmare bestämt något om den konservativa civilisationskritikens relevans idag. Jag vill inte lova något, men den som lever får se!