I en intervju i The Guardian talar den brittiske kompositören John Tavener om Jungfru Maria och det i den moderna världen alltmer bortglömda värdet av den feminina dimensionen.
He says Mary “feels closer to me than Christ. I can’t explain that – she’s much more mysterious because there’s so little known about her, yet she seems very active in the world in an extraordinary way.” He doesn’t say how. “I think our society at the moment – because I am a great critic of modernism – is very masculine-oriented, and the art I see and hear around me has gone beyond masculinity, it doesn’t even possess the dignity of being masculine any longer. It is very aggressive and violent. And the feminine dimension is what everyone could do with having a good dose of.” The feminine represents mercy and love, he says.
En liknande utgångspunkt var även verksam för att färga och temperera den andliga dimensionen i den gode Tolkiens författarskap. Som han själv uttrycker det i ett brev till sonen Michael 1941:
The woman is another fallen human-being with a soul in peril. But combined and harmonized with religion (as long ago it was, producing much of that beautiful devotion to Our Lady that has been God’s way of refining so much our gross manly natures and emotions, and also of warming and colouring our hard, bitter, religion) it can be very noble.
(Letters 43)
Jungfru Maria är inte heller att förglömma enligt Frithjof Schuon den verkliga länken mellan kristendom och islam, ja kanske mellan de abrahamitiska religionerna som sådana (se hans artikel The Wisdom of the Virgin). Maria (Maryam i Koranen) är den främsta kvinnan i både kristen och islamisk tradition. Det hus i Efesos där hon bodde i slutet av sitt liv är numera ett mycket populärt resmål för pilgrimer. Huset har såväl en kristen som en muslimsk bönedel.
Läs även vad Mohamed Omar skrivit om John Tavener:
- Sir John Tavener (april -07)
- Schuon Hymnen (maj -07)
- Tavener tonsätter Guds 99 namn (juni -07)
- Guds återkomst (feb -08)
Rekommenderas i sammanhanget kan också Birgitta Löwendahls debattartikel “Vår saknad efter Jungfru Maria”, där hon nämner John Taveners musik. Löwendahl är ordförande för den ekumeniska föreningen Maria Regina Caeli som ger ut tidskriften Jungfru Maria.
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
17 juni, 2008 at 5:07 e m
Det var en häftig upplevelse att se den muslimska delen av Marias hus i Efesos. Mäktigt på något sätt.. Konflikten borde inte vara nödvändig. Men det är väl så att avfällingen alltid är mer hatad en fienden…
17 juni, 2008 at 5:38 e m
Excelsis:”Mäktigt” ja… majestätiskt…
Du har en poäng med det där om “avfällingen”. Men vi ska kanske inte överdriva “hatet” mellan kristna och muslimer som det är populärt att slå mynt av idag…
Och båda kan ju faktiskt ur ett mer begränsat exoteriskt perspektiv kalla varandra för “avfällingar” med visst fog… lite syskonbråk där. Konflikten behöver inte nödvändigtvis vara svårare än så (d v s skiljelinjen behöver egentligen inte vara någon “konflikt”) och inte heller skadlig om det finns sådant som balanserar upp det hela.
17 juni, 2008 at 6:08 e m
Däremot kanske det är så att den maskinliknande brutalisering som den moderna avsaknaden av den feminina, interioriserande dimensionen innebär, per definition omöjliggör något sådant som “balans” och “harmonisk samexistens”, och då inte bara mellan olika grenar på samma abrahamitiska träd, utan mellan olika människor och grupper i allmänhet och kanske t o m mellan de olika aspekterna inom en och samma individ…
“The feminine represents mercy and love, he says.”
17 juni, 2008 at 7:47 e m
Ja, “till man och kvinna skapade han dem”..
För att vara Guds avbild behövs enhet – på alla sätt. Skapelseberättelsen är betydelsebärande på det sättet – även om jag aldrig skulle kunna acceptera en ordagrann tolkning av den – att vi alla kommer från en enda människa. Ickeerkännandet av gränser är också en central, och fundamentalt revolutionerande del av Kristi lära och leverne. Jag får jobba på enhetsstävandet inom min religion så får vi mötas halvvägs. :)
17 juni, 2008 at 7:55 e m
Angående möte och förståelse mellan islam och kristendom kan initiativet A Common Word rekommenderas. Några som varit aktiva för detta i Sverige är också katolska Kommissionen för Interreligiös Dialog (KID).
17 juni, 2008 at 7:58 e m
Skall kolla in den sidan.
17 juni, 2008 at 7:59 e m
Lade även till länk till KID som du kan se.
17 juni, 2008 at 8:07 e m
Skillnaderna mellan islam och kristendom är betydligt mindre, nästan försumbara, jämfört med skillnaden mellan det post-kristna Västerlandet och den traditionella världen som sådan oavsett dess religiösa “färg”.
17 juni, 2008 at 8:17 e m
Omar: Det stämmer bra, men det betyder ju inte nödvändigtvis att man undviker att chikanera varandra för det, kanske till och med tvärtom ibland som Excelsis varit inne på.
Att ett klimat med onyanserad religionskritik med högsta sannolikhet riskerar att vända och slå tillbaka som en bumerang mot den egna traditionen, verkar man då bekymra sig mindre om…
17 juni, 2008 at 8:17 e m
Mohamed Omar: Kanske är det så att de inomreligiösa skillnaderna är större än de mellanreligiösa. Det känns som att det finns fundamentalistiska galningar och fundamentalistiska religiösa som är mänskligheten i sin prydno, liberaler och religiösa till namnet. Bush och Usama har mer med varandra att göra än vad de själva vill tro. Sedan är det absolut så som du säger. Jag kan bli upplyft av att veta att muslimer ber. Bara det ger någon sorts hopp för världen.. Det är ju någon sorts dialektik mellan att allt förändras och att allt är samma. Det kan som “modern svensk” vara svårt att veta vad som skall bevaras och skall förnyas. Förutsättningslösheten är kanske en god hållning.. Dynamisk, levande tanke. Samtidigt måste tron förr eller senare bli ett val, jag vet inte om jag orkar brottas med tron hela mitt liv…
17 juni, 2008 at 8:31 e m
Ett problem är också att man nuförtiden knappt kan tala om “manligt” eller “kvinnligt” på ett trovärdigt sätt (oavsett vad man menar med detta) med tanke på de från filosofin och sociologin vitt spridda idéerna om social konstruktivism i alla dess former. På det här viset fänglsas begreppen vid sina mest sociala, “materiella” tillämpningar och tillåts inte röra sig “uppåt” och äga någon giltighet vad beträffar t ex kosmologi.
17 juni, 2008 at 8:31 e m
Excelsis: Även religionerna har blivit tummelplats för nihilism i den moderna världen. Bokstaven dödar som bekant anden.
Detta betyder dock inte att man ska kasta sin inre kompass, tvärtom!
17 juni, 2008 at 9:00 e m
Excelsis: Lite reflektioner kring inomreligiösa konflikter och andra… Något som med största sannolikhet är providentiellt menat – såsom uppdelningen av världen i olika religiösa traditioner, uppdelningen av den abrahamitiska grenen i tre och den inomreligiösa uppdelningen av kristenheten i en östlig och västlig del samt med en protestantisk utlöpare, liksom t ex i islam uppdelningen sunni/shia, är ju lönlöst att stångas emot eller t ex “önska bort”. Skiljelinjerna finns där och detta med högsta sannolikhet inte utan orsak.
Frågan är alltså hur man hanterar mötet med andra inriktningar på smidigast möjliga sätt. Att förtränga deras existens och därmed deras principiella berättigande är inte alltid en möjlig lösning, åtminstone inte för alla.
17 juni, 2008 at 9:35 e m
Anton: Ja, det där är ett arv från den moderna framstegstanken som inverterat de traditionella metafysiska principerna.
Enligt den utgår allting från individerna själva. Då kan det inte finnas något som övergår jaget och det jordiska, ingenting transcendent eller gudomligt, ingen Källa till allt detta som ger sig till känna, kan och vill bli känd. Skulle någon påstå något sådant måste det tillskrivas individerna själva, deras egna illusoriska fantasi och sublimerade begär. Företrädare för traditionella civilisationer betraktas då som bäst som godtrogna barn, ännu icke mogna, “utvecklade” och “upplysta”.
Den moderna individen har på sätt trädit ut ur kosmos och hamnat i ett existentiellt vakuum, vilket måste fyllas med rastlös aktivitet och agitation, för att så gott det går undkomma den ständiga skräcken för tomrummet, horror vacui.
Återigen är det på sin plats att citera Simone Weils närmast visionära vetande:
(Simone Weil, Personen och det heliga, s. 107)
17 juni, 2008 at 9:56 e m
Frågan är väl hur levande och förutsättningslös man är i sitt tänkande om man säger “jag är protestant”, eller “jag är shiamuslim”. Är det ett sanningssökande i egentlig mening? Jag är knappast förutsättningslös heller. Jag erkänner bibeln och de ekumeniska koncilierna som kanon, men först efter viss prövning.
Kallistos Ware skriver i den lilla underbara skriften, “Den Helige Ande i den kristnes personliga liv” (eller något i den stilen) om enhet i mångfald som ett bevis på en Andegenomströmmad församling/kyrka. Toleransen är alltså, kombinerad med god andlig urskiljning, en förutsättning för att det skall fungera.
17 juni, 2008 at 10:09 e m
Excelsis: Ja, jag menar att varje autentisk uppenbarad tradition i sina respektive förgreningar i princip är en fullständigt giltig väg till Sanningen. Religionerna finns inte till för att berätta om andra religioner, som Frithjof Schuon formulerat det. Håller de bara på ortodoxin och ortopraxin så är de perfekta och tillräckliga andliga universa i sig själva för en sökande människosjäl. De är inte den Absoluta sanningen, men väl vägar dit.
Dock menar jag också – alltså i enlighet med den traditionella eller perenniella skolan för jämförande religionsstudier – att verklig ortodoxi på samma gång är verklig universalitet, på den esoteriska nivån. Det är där man finner “religionernas transcendenta enhet” – metafysiska principer som genomsyrar doktriner, symboler, sakral konst och andligt utövande i alla världens uppenbarade religioner.
En ekumenisk hållning kan därför inte syfta till att lösa upp former eller utplåna legitima skillnader, utan kanske snarare att få en djupare förståelse och genomlysning av den egna traditionens universalitet och särprägel i mötet med och erkännandet av skönheten och sanningen även i andra andliga vägar.
17 juni, 2008 at 11:05 e m
Ja, jag förstår din hållning och finner den sympatisk till och med tilltalande, men jag är inte där (än?) i mina egna tankar, i min egen uppenbarelse. Jag finner att Kristus ökar i betydelse, ju mer esoterisk min kristendomsutövning blir. Min tolkning får därför bli något i närheten av den C.S. Lewis (i kyrkofäders efterföljd) företräder. Att Herren uppenbarat sig i skapelsen, i skrifter, men en gång också fullkomligt, då han återlöste världen. Detta är fundamentalt, jag ser inte hur traditionalismen kan erbjuda en frälsning annat än vad Magnus Malm kallar gnosticism – med världsfrånvändhet, och kroppslöshet som följd..
Jag anar att du inte helt håller med mig i detta. :)
17 juni, 2008 at 11:13 e m
Excelsis: Du anar helt rätt… ;)
Jag ber att få återkomma i frågan.
17 juni, 2008 at 11:35 e m
Även andra får gärna blanda sig i diskussionen!
Det finns ju även en tråd som Anton tog upp och som knyter an till vad Tavener säger om värdet av den undanträngda feminina dimensionen.
18 juni, 2008 at 1:58 f m
“Traditionalism” förefaller mig vara ett ganska olyckligt begrepp på sitt sätt, då själva “-ismen” antyder ett autonomt system i stil med någon slags syntes mellan olika religioner som siktar på att utforma en egen frälsningsväg, eller kanske rentav en “ny” religion (för att inte tala om alla möjliga missriktade associationer till politisk konservatism som begreppet onekligen kan stimulera). Trots dessa språkliga begränsningar tycker jag att man, när det gäller “traditionalism” eller “perennialism”, kan tala om ett visst perspektiv på religion snarare än en ny “ism” som ställer till oreda inuti själva religionens värld. I nutidens “globaliserade” värld, där allt och alla möts vare sig de vill eller inte, blir det i högsta grad aktuellt att fundera på hur det kan komma sig att religion kan existera i olika former. Detta perspektiv (ej alltså en “ism”) kan sprida ljus över frågan, och därmed undvika en exklusivism som, med tanke på den relativa helhetsbild av världen vi har idag jämfört med förr (i helt och hållet “geografisk” bemärkelse; “andligt” sett är förmodligen detta förhållande inverterat), numera helt enkelt inte är hållbar.
“Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) kan i ljuset av detta perspektiv innebära, inte nödvändigtvis “Extra Ecclesiam nulla salus” (Utanför Kyrkan ingen frälsning), utan snarare att ingen kommer till “Fadern” utom genom “logos” – “Guds ord” såsom det är identifierat i Kristendomen med personen Jesus (och på ett analogt sätt i hinduismens avatarlära). Inom Islam är det snarare Koranen som håller motsvarande position och som utgör det “budskap” som samtidigt är manifesterat i Profetens “inre” natur. Här kan man dra till minnes den hadith som uttrycker att ingen kommer till Allah utan att först ha träffat hans Profet.
18 juni, 2008 at 7:35 f m
Kan feminismens uppkomst i Europa ha något at göra med förlusten av den feminina dimensionen? Det är knappt man vågar tänka tanken.
18 juni, 2008 at 7:49 f m
Excelsis: jag förstår och delar på sätt och vis dina bryderier.
“Jag finner att Kristus ökar i betydelse, ju mer esoterisk min kristendomsutövning blir” låter bekant och med Antons kommentar om begreppet “traditionalism” lekandes i hågen, tänker jag att varje tradition, religion, ortodoxi och ortopraxi kan motsvaras av olika personers grad av fallenhet för det ena eller andra. (Detta är en tämligen outvecklad tanke än så länge.)
I går diskuterades Okatomos indelning av tiden efter Buddhas död i tre perioder som motsvarade den metafysiska kunskapen i fokus (jnâna-yoga), kärleken (bhakti-yoga) och goda gärningar (karma-yoga). En person med i huvudsak en “bhaktisk fallenhet” (om ett sånt uttryck tillåts) skulle finna sig själv mest dragen till Jesus, en “jnânisk” luta mer åt Koranen och en “karmisk” läggning möjligen åt lagen? En tämligen personligt orienterad uppfattning men som kanske kunde passa en globaliserad traditionsuppfattning (ursäkta ordvalen, kom gärna med förslag på bättre, smidigare)? Tanken är alltså att dragningen åt det ena eller andra egentligen är önskvärd ur det perenna perspektivet. Det handlar om vägen, vilken är min? Detta är då en trosuppfattning som blir individuellt anpassad istället för en man för anpassa sig till beroende på var man är född. Detta är inte självklart oproblematiskt. Individens fria val är oftast inget jag får positiva associationer med, men möjligen är det ofrånkomligt i denna tid av kali-yuga?
När du skriver “jag ser inte hur traditionalismen kan erbjuda en frälsning annat än vad Magnus Malm kallar gnosticism – med världsfrånvändhet, och kroppslöshet som följd..”…
Jag vet nu inte det… Vi har alla olika vägar, den som redan har mycket kropp, så att säga, är inte förtjänt av att söka mer, den som har mycket av världstillvändhet gör bäst i att försöka balansera detta. Hoppas symboliken inte framstår alltför dunkel.
18 juni, 2008 at 11:09 f m
Omar: Ja, det kan nog verka rimligt att den feministiska ideologin uppstod i takt med att den feminina dimensionen trängts undan. Denna dimension består ju av kvaliteter som har sin upprinnelse i det transcendent-immanenta. Och utan erkännandet av en sådan balanserande enhet som kan göra olika motsatser komplementära, så måste en konkurrenssituation eller kamp uppstå på närmast fysiska grunder. De manliga värdena står då inte heller längre underordnade några högra principer, utan blir för alla individer det eftersträvansvärda tillståndet av suverän självhävdelse. Men det är en stor och inte helt okomplicerad diskussion.
Det är också något vanskligt att använda termen “feminism”, då detta numera är ett väldigt tänjbart begrepp och i den officiella diskursen väl närmast gjorts liktydigt med “att vara mot förtryck av kvinnor”.
18 juni, 2008 at 11:23 f m
Mohamed Omar: feminismens uppkomst och förlusten av en feminin dimension? Intressant, och svårt att tala om… Svårt att översätta symboliska dimensioner i konkret politik, även om det kanske är precis det som, helt oförhappandes, har skett i det här fallet. Kritiken lyder ju ibland att vissa egenskaper med orätt kallas för just “feminina” respektive “maskulina” då de istället borde kallas för ”mänskliga”, en kritik som åtminstone jag kan förstå ur ett konkret perspektiv. Särskilt som varje symbolik tenderar att få en konkret uttolkning eller manifestation vare sig vi vill det eller ej. Bokstavsläsningen tar ju gärna fasta på dylika kategorier helt utan dess symboliska innebörd och i ljuset av detta känns det svårt att hoppas på att esoteriska tankegångar skulle vinna terräng mer allmänt – men vem vet?
Frågan är: är det riktigt att vidmakthålla själva kategoriseringen “feminin” respektive “maskulin” eller kunde vi lika gärna tala om egenskaperna i sig (värme, moderlighet etc. – vilka de nu är) utan genus-bestämning? Jag noterade att du hade en liknande tanke om uttrycket “underkastelse” härförleden – tanken var väl just att anpassa terminologin till ”samtiden”? Jag ville i det fallet inte riktigt hålla med dig, tänkte att det vore bättre om ordens ”ursprungliga” innebörd hävdades. Jag förstår syftet bättre nu. Varje diskussion om ”ursprung” tenderar att mynna ut i en synnerligen konkret övning, med ”influenser”, ”påverkad av” och dylikt som stående inslag… Hur låter det på Caféet i övrigt?
Sub specie aeternitatis är detta naturligtvis av ringa intresse, men vi har trots allt en nutid att förhålla oss till – på gott och ont.
18 juni, 2008 at 12:05 e m
Excelsis: Anton har svarat utmärkt på några av dina funderingar.
Jag skulle vilja komplettera med att skillnaden mellan ett exoteriskt perspektiv och ett esoteriskt är att det exoteriska absolutifierar det relativa, gör formerna till något absolut. Det Absoluta som sådant är dock bortom varje form. Detta gör att för esoterikern är det allra mest universella inte, som för exoterikern något fullständigt abstrakt, utan tvärtom det allra mest konkreta.
Person A älskar person B och inte person C, hur kan den då älska Gud? Jo, genom att Gud är kärleken. Om kristendomen är rött ljus, islam är grönt etc så är det gudomligas eller Andens inträngande i världen (logos) ljus som sådant. Ljus har både en värmande aspekt (kärlek, närvaro) och en upplysande (sanning, gnosis).
Det exoteriska perspektivet kan dock inte särskilja kvaliteter eller egenskaper från deras manifesterade former. Formen blir det konkreta, medan för esoterikern förhåller det sig precis tvärtom – formerna är metafysiskt transparenta.
Det du kallar gnosticism verkar vara något slags nyandlig hållning som förkastar teologin och de traditionella ramverken. Den perenniella perspektivet, som ju hävdar religionernas transcendenta enhet, betonar tvärtemot detta starkt värdet av att de traditionella ramverken behålls intakta, men ser också bortom teologin.
Teologin eller det exoteriska perspektivet, som för de allra flesta troende såklart är det enda giltiga, vill dock finna det Absoluta lite för “tidigt”, på en lägre nivå än transcendensen. Konsekvensen blir att man inte kan erkänna likaberättigandet hos andra uppenbarelser (dem med annan nyans på ljuset för att hålla kvar vid ovanstående liknelse). Schuon talar om en “religiös nationalism”.
På den exoteriska nivån finns inte heller möjlighet att tillfredsställande svara på vissa frågor, som teodicéproblemet eller varför det finns så många olika religiösa former i världen. På den metafysiska nivån finns möjligheterna att korrekt besvara allt sådant, vilket kan ge orubblig visshet (gnosis). Därför uppstår knappast den typen av perplexiteter där.
Som du märker så delar jag inte ett förkastande av gnosis eller gnostiker som sådana. Man måste noga skilja mellan detta och den gnosticistiska heresin. Tage Lindbom har t o m skrivit en bok i ämnet (Den gyllene kedjan: Falsk och äkta gnosis, Norma 1984), där han spårar den äkta gnosis-traditionen inom kristendomen som en sacra scientia, en evig Sanning. Även tidskriften Gnosis, som kom ut på 80- och i början av 90-talet, kan varmt rekommenderas. (Finns på bibliotek, antikvariat.net samt bokbörsen.se).
Kanske skulle du även uppskatta James Cutsingers artikel om C.S. Lewis, där han berättar om sin bekantskap med två av Lewis närmaste vänner, Owen Barfield och Martin Lings. Både Cutsinger och Lings är kända företrädare för den traditionella skolan. Cutsinger är ortodoxt kristen och Lings sufi-muslim med protestantisk bakgrund.
C. S. Lewis as Apologist and Mystic (pdf)
18 juni, 2008 at 12:24 e m
Fuldskaeg: Visserligen har, som du är inne på, olika religioner olika betoningar. Kristendomen är t ex övervägande mer bhaktisk och betonar kärlek, nåd, uppoffrande och närvaro medan islam är mer övervägande jnânisk och betonar kunskap, rättvisa och sanning. Judendomen fokuserar på rättfärdighet och saktmod, hinduismen framhåller försakelse och evighet, buddhismen vishet och vakenhet, konfucianismen präglas av medmänsklighet och rätt sinne och zoroastrianismen upplysning och renhet etc.
Men, och detta kan inte nog betonas, det skulle vara en individualistisk övertolkning att t ex den jnâniskt lagde personen nödvändigtvis skulle gå till islam eller (om han eller hon är indier, till hinduismen) och den bhaktiskt lagde till kristendom eller buddhism. Detta eftersom det är så genialt ordnat att dessa möjliga vägar, temperament eller dygdemönster finns, åtminstone i princip, potentiellt representerade även inom ramen för varje enskild autentisk tradition som håller sig någorlunda intakt och fanns därmed också representerade som komplementära fasetter i alla traditionella civilisationer. Du har ju tidigare nämnt denna möjlighet, i ofs som en fallande tendens, angående buddhismen. Allah beskrivs t ex i islams konsekrationsformel som den Barmhärtige Förbarmaren och visdomsdimensionen saknas ingalunda i Bibeln eller i den kristna traditionen.
“Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” (Jakobs brev 1:5)
18 juni, 2008 at 1:26 e m
Man skulle i hög grad kunna förstå den traditionella skolan som formulerandet av ett tidlöst, transcendent eller metafysiskt enhetsperspektiv (religio perennis) som delas mellan jnânas eller gnostiker tvärs över de olika traditionernas gränser, t ex Ananda K. Coomaraswamy (hinduism), Leo Schaya (judendom), Marco Pallis (buddhism), Mateus Soares de Azevedo & Jean Biès (kristendom), Martin Lings & Seyyed Hossein Nasr (islam).
Observera att de inte lämnar det exoteriska ramverkets form bakom sig, utan är fast rotade i respektive tradition såsom ett “fönster” mot den transcendenta Enheten.
18 juni, 2008 at 2:34 e m
Om någon är intresserad av att fördjupa sig i spörsmålet angående de tre andliga huvudattityderna som återfinns i alla traditioner: kunskapen (jnāna), kärlek/hängivenhet (bhakti) respektive gärningen (karma), se inlägget Om hinduismens metafysik.
18 juni, 2008 at 2:41 e m
Det är i sanning stimulerande för tanken men min erfarenhet säger mig att man måste väga andliga ting på guldvåg. Det finns en långsamhetens pedagogik i det hela..
18 juni, 2008 at 2:57 e m
Excelsis: Det har du såklart helt rätt i. Ingenting av detta är något man kan hasta igenom.
18 juni, 2008 at 3:14 e m
Hittade precis följande citat av Gregorius av Nyssa. Värt att tänka på för mig som vill ha ordning och reda i dogmatiken..
“Var och en som med ord försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare
- inte därför att han hatar sanningen, utan på grund av det otillräckliga i hans beskrivning.”
Sedan vill jag ändå göra en skillnad mellan de olika kunskapade processerna där t.ex. Eckehart, Johannes av Korset och de kappadokiska fäderna uttrycker det outsägbara genom poesi, bilder med djup, och det som Luther och Aquinas företräder där det teologin ett modernt projekt där kunskap kan läggas till kunskap (visserligen helt i linje med den katolska synen på saken.) Det förra ser jag som kunskap, uppenbarad av den högste själv, det andra, bara dårskap.
18 juni, 2008 at 4:29 e m
Ja, vi får vara noga med att skilja mellan det andliga Ljuset och beskrivningen av Vägen till det, mellan förverkligande och lära. Vi hade uppe detta i diskussionen på Den Stora Friden.
18 juni, 2008 at 7:22 e m
Nu har vi alltså (a) de olika religiösa traditionerna med deras respektive inre förgreningar, (b) en analytisk uppdelning i alla dessa mellan å ena sidan esoterism och exoterism, samt (c) tre idealtypiska andliga huvudattityder eller ”vägar” som principiellt förekommer i dem alla, om än i olika hög grad: jnâna marga, bhakti marga samt karma marga (marga är alltså sanskrit för ”väg” eller ”stig”). Vi skulle nu kunna komplicera det hela genom att lägga till ytterligare en distinktion…
Varje profet har nämligen en viss unik uppsättning andliga egenskaper, står för ett visst andligt ”klimat”. Och eftersom vissa profeter också är gemensamma för olika religiösa traditioner, så är den profetiska verklighet eller “natur” de är begåvade med ytterligare en distinktion som inte kan reduceras till de tre ovanstående. Detta blir tydligt när man inom islam jämför olika sufiska helgon eller shaikher. Det som karaktäriserar dessa är just ett andligt släktskap med någon av de föregående profeterna.
Några av de vanligast förekommande typerna av muslimska helgon är Ibrâhîmî (vilka står i andlig förbindelse med Abraham), Mûsâwî (vilka står i andlig förbindelse med Moses) samt – fastän det kan låta underligt för en kristen – även ’Îsâwî (vilka står i andlig förbindelse med Jesus). Martyren Mansûr al-Hallâj var sannolikt en ‘Îsâwî, vilket kan ha bidragit till att han blivit så uppmärksammad i Väst. Det är heller ingen motsättning att en ‘Îsâwî-sufi på samma gång är en jnâna och alltså tillhör en andlig väg (tariqah) som lägger betoningen på ma’rifa (gnosis).
18 juni, 2008 at 8:00 e m
Väldigt intressant. Var kan man läsa mer om detta? Vill minnas att jag har stött på Ibn Arabis profetologi i relation till t ex al-Alawis förbindelse med Jesus eller Isa Nur al-din (Schuon) med Maria (som du också har nämnt), men jag kan inte riktigt påminna mig om var.
18 juni, 2008 at 8:08 e m
Ja man kan fundera på vad skillnaden blir om man fokuserar viljan som Eckehart, kontra kärleken som evangelisten Johannes, eller vad nu Dionysos Areopagiten trycker på. Självklart kommer det styra den “väg” de förordar. Men det är kanske inte detta du menar, snarare något arketypiskt? Går dessa arketyper att beskriva?
18 juni, 2008 at 8:11 e m
Anton: Ja, det stämmer att detta finns i Ibn ‘Arabîs profetologi. Hans Fusûs al-hikam (”The Bezels of Wisdom”) har 27 kapitel som täcker in alla de profeters olika visdomar som nämns i Koranen.
18 juni, 2008 at 8:46 e m
Excelsis: Jag är inte helt säker på om jag rätt förstår din fråga. Men gnosis-dimensionen inom kristendomen skulle kunna beskrivas som en via contemplativa eller den jnâniska kärna (inom en i det stora hela bhaktisk form) som uttryckligen formulerats av bl a Clemens av Alexandria, Dionysios Areopagita, Mäster Eckehart och Angelus Silesius.
Något om hur detta arv förvaltats i Sverige kan man finna i boksamlingen kristen mystik på Sigtunastiftelsen där Bergman- och Flodbergskretsens litteratur finns att tillgå. Och på senare tid bl a tidskriften Gnosis som tidigare nämnts.
18 juni, 2008 at 9:53 e m
Excelsis: Om man inom kristen tradition har någon motsvarighet till den profetologi man finner inom islams esoterism? Om det är det du undrar, så är svaret att det ligger bortom min kännedom.
Eventuellt skulle det kunna finnas någon typ av hagiologi för att karaktärisera olika helgons och mystikers olika vägar, men inte en direkt motsvarighet. Förekomsten av en sådan profetologi inom islam är ju så tätt knuten till de specifika förutsättningar som gäller för den koraniska uppenbarelsen och wilâyah al-muhammadîyah, alltså profeten Mohammeds initiationslängd, därifrån alla sufiordnar får sin auktorisation och barakah (”välsignelse och nåd”).
18 juni, 2008 at 10:08 e m
Kanske att det skulle kunna finnas någon typologi som utgår från de 12 apostlarna? Någon annan som vet?
18 juni, 2008 at 11:27 e m
Ortodoxa och katolska östkyrkan tillämpar åtminstone principen isapostolos/aequalis apostolis där helgon kanoniseras till en nivå i höjd med apostlarna. Det skulle vara intressant om någon finare indelning av principen förekommit.
19 juni, 2008 at 12:06 f m
Västkyrkan har ju kyrkolärare. Jag har inte stött på något dylikt inom kristendomen. Min fråga var väl mer vad det innebär att vara i Mose eller Marias likhet/efterföljd/vad-det-nu-hette. Har det något med den väg man visar att göra och går det i så fall att lista typerna.
19 juni, 2008 at 12:09 f m
Det finns ju en del listningar av andens gåvor och kall och sådant i de nytestamentliga breven. Detta kanske skulle gå att använda.
19 juni, 2008 at 12:22 f m
Excelsis: Ibn ‘Arabîs klassiska typer listas här. Det är ganska komplext att sammanfatta.
Ja, en indelning bör utgå från NT på ett eller annat sätt.
19 juni, 2008 at 12:38 f m
Något exempel på vad det kan innebära att en sufishaikhs andliga tillstånd (maqâm) är präglat av en specifik typ av profetisk visdom, i det här fallet alltså Jesus (Sayyidnā Īsā), står att läsa i Michel Vâlsans unika Notes on the Shaikh al-‘Alawī. Det är annars mycket sällsynt med sådana här vittnesmål, att de dokumenteras.
28 juni, 2008 at 10:36 e m
C E: Har tagit mig igenom Cutsingerartikeln. Mycket givande, tack för det.
18 augusti, 2008 at 9:59 f m
Hur är det med de olika översättningarna till engelska av Fusus? Tänker snarast på den senaste av Dagli (’The Ringstones of Wisdom’) och dess kvaliteer jämfört med tidigare.
19 augusti, 2008 at 12:19 f m
Bra fråga. Jag har inte sett någon jämförelse. Den som ligger närmast till hands att jämföra med är väl Austins från 1980 med förord av Titus Burckhardt. Men med tanke på att Caner Daglis kunskaper i ämnet verkar både gedigna och pålitliga skulle det förvåna mycket om han tagit sig an en översättning det inte funnits goda skäl för. Det skulle helt enkelt vara svårt att akademiskt motivera en ny uttolkning om det redan föreligger en mer auktoritativ sådan. Alltså: mina 5 pennies på Ringstones of Wisdom, utan att veta.
Observera Ringstones och inte Ringtones of Wisdom som Google föreslår… ;)
19 augusti, 2008 at 6:49 e m
Burckhardt gjore själv en partiell översättning till franska som senare översattes till engelska som ‘The Wisdom of the Prophets’, denna utgåva verkar ha rikliga noter (av Burckhardt) vilka säkert är av stort intresse.
20 augusti, 2008 at 12:41 e m
Ibn ‘Arabi Society skriver följande om Ringstones of Wisdom:
“This is only the third full translation we have of the Fusûs in English, and all give significantly different interpretations. This version gives a very literal translation which could be hard to follow for those not referring to the Arabic text, but is valuable for of the amount of background information it includes on Arabic terms, Quranic references and metaphysical concepts.”
22 augusti, 2008 at 6:20 e m
Missa inte att den kanske bästa boken om sufism på svenska – Fakhr al-din Araqis, Gnistornas bok (Rosengården, 2006) är en kommentar till Fusûs. Översättaren Ashk Dahlén ger även en presentation av Ibn ‘Arabis liv i inledningen.
Apropå böcker på svenska – i Ibn `Arabi : en minnesbok (Alhambra, 1998) finns ett försök till en “poetisk” översättning av Fusûs första kapitel tillsammans med en kommentar av översättaren Michael Sells.
Nämnas kan även Eric Hermelins tolkning från 1926 av Mahmūd Shabistaris Gulshan-i-rāz/Mystikens rosengård. Enligt S.H. Nasr innehåller detta kända diktverk en synopsis av hela Ibn ‘Arabis sufiska doktrin “expressed in verses of celestial beauty that have become the common heritage of all Persian-speaking people and are also very well known in Pakistan and among the Muslims in India.” (Sufi Essays, s. 99).
Gulshan-i-rāz/Mystikens rosengård, vers 1006
28 augusti, 2008 at 1:01 e m
[...] Resonemanget använder sig av den typologiska distinktion mellan den jnâniska och bhaktiska vägen som Cafét skrivit om apropå hinduismens metafysik och som bland annat diskuterats här. [...]