Seyyed Hossein Nasr är en ovärderlig röst i den internationella debatten, inte minst när det gäller framhållandet av den traditionella synen på naturen och miljökrisen. Enligt honom är den ekologiska krisen det yttre tecknet på en inre kris. Miljöförstöringen återspeglar en förödd och förtorkad själ. Redan 1972 framförde Nasr dessa ståndpunkter på FN:s miljövårdskonferens i Stockholm. I kapitlet “Några metafysiska principer gällande naturen” i boken Man and Nature lyfter han bland annat fram de nordamerikanska prärieindianernas budskap angående detta till den moderna världen.
Indianerna, i synnerhet prärieindianerna, utvecklade inte en uttrycklig metafysik, men inte dess mindre äger de i form av ytterst konkreta och ursprungliga symboler de mest djupsinniga metafysiska läror.* Indianen, som är någonting av en ursprunglig monoteist, såg i jungfrulig natur – i skogar, träd, strömmar och i himlen, i fåglar och bufflar – direkta symboler för den andliga världen. Med den starka andliga symbolförståelse med vilken han begåvats såg han överallt avbilder av himmelska realiteter. För honom, liksom för andra nomader, var naturen helig och det fanns hos honom ett märkbart förakt för det bofasta livets konstgjordheter. Den jungfruliga naturen var för indianen katedralen i vilken han levde och utövade sin andakt. Hans desperata kamp mot den vite mannen gällde inte bara ett livsrum utan också ett gudstjänstrum. Hans kultur var helt skild från, ja, diametralt motsatt den moderna världens. Efter att ha levt tusentals år i naturen lämnade han den i ett sådant tillstånd att just det segmentet natur idag måste förvandlas till nationalpark för att det inte ska bli förstört.
Då man ser indianens stigar högt uppe i Klippiga Bergen, stigar som han vandrade i årtusenden utan att störa omgivningen, känner man så starkt att indianen var en som verkligen vandrade varsamt på jorden. Om inte för annat så av denna orsak rymmer arvet från den amerikanske indianen ett mycket värdefullt budskap till den moderna världen.
Not: När det gäller indianernas metafysiska läror se J. Brown, The Sacred Pipe [på svenska: Den heliga pipan, Författarförl., 1978], Norman 1953, samt F. Schuon, “The Shamanism of North American Indians”, i Light on the Ancient World, ss. 72–78.
Källa: ”Hela naturen talar om Gud” : världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (översättning av kap. 3 i Man and Nature — The Spiritual Crisis of Modern Man, 1968).
Illustration: Målning av Frithjof Schuon.
Se även Den vita buffelkalvens budskap om den amerikanska traditionen samt Skapelse, skönhet, sakralitet om den orörda naturens tempel.
Fler inlägg om Seyyed Hossein Nasr
- Minaret nr 1-2/08
- Mysticism and the Perennial Philosophy
- Seyyed Hossein Nasr om sitt möte med Julius Evola
- Seyyed Hossein Nasr, sufismen och den traditionella skolan
- Minaret, professor Nasr och islams andliga grunder
- Mer om professor Nasr
- Vid det klara morgonljuset
- Seyyed Hossein Nasr och islams hjärta
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
2 juli, 2008 at 10:31 e m
har svårt att förstå intresset för Nasr. Han ler aldrig i sina intervjuer och verkar ha en väldigt intellektuell syn på religion och mystik. Även hans böcker och texter är väldigt allmänt skrivna, som att han rör sig runt ämnet hela tiden utan att komma med konkreta exempel från den islamiska världen eller historien. Om man till exempel talar om Tawhid, enhet, kontra den moderna fragmentiseringen. På vilket sätt eller när under historiens förlopp har religionen lyckats skänka människan denna känsla av “icke- separation” och enhet med naturen? Aldrig? Varför pratar Nasr aldrig om sig själv? Principer förändrar inte människor, det gör kärleken, och hur ska de då någonsin kunna lösa miljökrisen?
3 juli, 2008 at 12:08 f m
Har du läst “Man and nature”?
3 juli, 2008 at 10:49 f m
Nasr har charm och är trevlig. Jag har träffat honom och märkte då att han har humor och ler ofta. Hans betraktelser och predikningar fulla av väldigt konkreta anekdoter. Han är en av dem som har gjort mest för att förklara islam på europeiska språk någonsin och jag är honom evigt tacksam.
3 juli, 2008 at 3:20 e m
Skeptisk: Säga vad man vill, men du är åtminstone konsekvent i din hållning, då ju själva definitionen av den skeptiske är en utgångspunkt i rationaliserande tvivel istället för intellektiv visshet (”a member of an ancient Gk. school that doubted the possibility of real knowledge”).
I en av sina många lärodikter, World Wheel I, skriver Frithjof Schuon (översatt från tyskan och därför ej rimmat):
Du frågar efter “konkreta” exempel… Ja, här finns inga guldkalvar eller babelstorn att uppvisa, men den enhet och harmoni med naturen du efterlyser har däremot i princip förverkligats i varje traditionellt samhälle. Den fortsätter (i den mån det är möjligt i denna tidsålder) även att vara en potentiellt levande realitet för dem som inte släpper greppet om den livlina som erbjuds i form av de traditionella religionernas andliga vägar. Objektiva studier kan visa detta för dem “som har öron att höra med”.
När det kommer till de invändningar mot Seyyed Hossein Nasr som du kastar fram, finns det några saker som borde sägas. Att han för det första inte brukar tala så mycket om sig själv, utan om universella och tidlösa principer, är mer eller mindre en förutsättning för att han överhuvudtaget ska få figurera här i Cafét. Så det är ju i så fall snarare en kritik mot Cafét som sådant och den betoning på gnosis eller ma’rifa som finns här. Att andra inte delar detta andligt-intellektuella intresse, eller ser värdet i det, är fullt förståeligt och måste såklart respekteras. Men det har ingenting med Nasr att göra. Varför måste man i sådana fall kritisera Nasr?
Betoningen på intellektuella principer står i sufismen inte heller i motsats till kärlek och dygder som ödmjukhet och generositet, utan innefattar i själva verket dem. (”Jag var en dold skatt som ville bli känd.”) Kärleken måste ha ett föremål. Det som älskas måste vara känt, och att ha kunskap om det Evigas principer är att i en mening också vara förenad med det, och kärleken vill förening med det Sanna och Sköna.
Ytterligare en sak är att andligt förverkligande inte är detsamma som profan humanism och världslig glädje. Att vara begåvad med charm, humor och medmänsklig värme är en sak och där varierar vi av naturliga skäl i våra temperament och från situation till situation. Men att utifrån principiella skäl framträda leende verkar dock kunna vara direkt negativt ur andlig synpunkt. Och det är ju inte heller automatiskt ett “bevis” på att det man talar om är sant eller väsentligt (se bara på reklamen och andra vulgärexempel i det massmediala skådespelet…). Det är långtifrån alltid även de allra mest heliga i olika traditioner uppträder leende, även om de upplever en inre glädje och frid. Schuon skriver:
Slutligen, när det kommer till hur miljökrisen ska lösas, så säger Nasr i en av intervjuerna i senaste numret av Minaret:
3 juli, 2008 at 11:11 e m
Expose:
Vi kan säkert vara överens om att det finns olika typer och nivåer av kunskap. Den filosofiska eller intellektuella kunskapen är en av flera. Det absolut största misstaget Cafét gör, i mina ögon, är att näst intill likställa den intuitiva kunskapen med intellektuell kunskap. Men cafét företräder då som tidigare har nämnts en intellektuell- andlig orientering inom sufismen. För de som dock inte känner till sufismen och mystiska grenarna inom Islam så kan det ju vara värt att ooängtera att det finns andra riktningar, exempelvis qalandarerna. Även den svenske sufiern och författaren Torbjörn Säfve företräder, enligt min åsikt, en mer självupplevd och personlig kunskapsorientering inom sufismen.
Epitetet skeptisk grundar sig inte så mycket i rationellt tvivel som i ett ifrågasättande av källor och relationen mellan ord och verklighet.
“Tankar är skuggor av känslor, flyktigare, tommare, ord är skuggor av tankar, skuggor av skuggor”. Nietzsche
Frid
4 juli, 2008 at 12:02 f m
Skeptisk: Tack för ditt klargörande! Då tror jag att jag bättre förstår vad det hela handlar om.
Om det framstår som att jag helt jämställer teoretisk kunskap om lära och doktrin med intellektuellt intuitiv kunskap är det olyckligt. Som jag nu klargjort ett flertal gånger kan det mycket väl finnas en överlappning mellan å ena sidan diskursiv logik och å andra sidan andligt förverkligad kunskap, men den är ingalunda självklar. Den “levda” kunskapen är dock omöjlig att kommunicera på ett direkt sätt, utan kan som bäst lysa igenom skiktet av språkliga formuleringar. Men det betyder å andra sidan inte att doktrinen bör förringas, eftersom det är den som pekar mot förverkligandet och förmår ge omistlig vägledning i det andliga sökandet.
Visst verkar det vara så att vi betonar olika riktningar inom sufismen, det finns det ingen anledning att sticka under stol med. Men jag skulle nog vilja hävda att en betoning på intellektiv kunskap ändå håller sig inom huvudfåran med fokus på det essentiella, även om philosophia perennis visserligen ger det hela en viss särprägel. Qalandarerna, med sin betoning på att framstå som klandervärda i andras ögon, får väl ändå ses som ett randfenomen? De lär väl dessutom föra en rätt tynande tillvaro idag? Ashk Dahlén skriver om dem i inledningen till Gnistornas bok.
Qalandarerna är även besläktade med Malamatiyya (sufier som verkar i det fördolda eller “kamouflerat” under en mindre anspråksfull yta), en kategori Ivan Aguéli kanske skulle kunna räknas till.
I en av Abdal-Hakim Murads aforismer jämförs Malamatiyya med dem som inte är öppna med att ha trädit in i islam:
4 juli, 2008 at 12:00 e m
Jag kan till viss del förstå Skeptisks invändningar. Även om jag alltid läser Caféts texter med stort intresse kan det saknas en konkret verklighetsanknytning, vilket ger texterna en slagsida åt det svärmiskt teoretiska och verklighetsfrånvända.
Att vilja se människan bakom lärdomsgiganten Nasr har ingalunda något med en önskan om självhävdelse att göra, utan är snarare en mycket begriplig önskan att se levandegjort prov på alla stora ord som många självutnämnda esoteriker och mystiker slänger sig med.
Återigen vill jag vara lite elak och jämföra med de andliga buzzwords som cirkulerar i mindre religiöst korrekta sammanhang; flow, mindfulness, letting go, och så vidare. Att bara tala om enhet, kärlek, mystik, insikt, gnosis och allt vad det kan vara blir till slut mest tröttande och malande, när det inte kopplas till en levande verklighet. Och att denna verklighet skulle vara mindre lätt att tala om än den mer teoretiska tror jag inte alls på.
På frukten ska trädet dömas, som vi vet, och önskan att se människan Nasr ska därför tolkas som en önskan att få smaka frukten. “Andliga intressen” blir dessvärre ofta ett slags trädskådande höljt i dimridåer av anspråksfulla glosor…
Vidare saknas ofta en viss svärta i de själsliga landskap som målas upp. Att konsekvent hylla allt traditionellt och förakta det moderna leder till slut till en sorts intellektuellt slapphet. Var finns den upplevda svårigheten med att leva upp till de högt ställda idealen? Man har trots allt bara sin levda verklighet att arbeta med, att enbart leva i gamla skrifter och drömma om “traditionella samhällen” mynnar åtminstone för mig inte ut i någon vettig aktivitet. Var finns denna spänning?
4 juli, 2008 at 1:03 e m
Perikores: De rena esoterismen (jnâna-yoga) upphäver i princip varje individualism, till skillnad från bhakti-yoga som i sin eso-exoterism fortfarande har kvar en antropocentrism och därmed sentimentalitet. Detta avdöende från världen (fanâ) innebär på samma gång en Gudsförening (baqâ), vilket är allt annat än ett svärmiskt önsketänkande eller någon tomhet, även om det av andra säkert kan uppfattas som ett visst mått av “kyla”, “likgiltighet för världen” eller “orubblighet”.
I anknytning till detta i kristen gnosis skriver Frithjof Schuon:
Den rena esoterismen anknyter inte till någonting annat än det som Är. Om det är någonting den är så är det Verklighetsanknuten. Denna Verklighet är dock inte “konkret”, utan andlig. (”Guds rike är inom er.”)
Spänningen du efterlyser mellan traditionella principer och modernistiska tendenser, eller mellan Transcendens och aningslöshet, går rakt igenom varje människosjäl. Det är där den andliga striden står. Och betoningen bör alltid ligga på Sanningen och inte på glömskan. (”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”)
4 juli, 2008 at 2:17 e m
Perikores: För övrigt är det svårt att inte höra något av ett eko av Pontius Pilatus’ uttalande till folket inför den gisslade Jesus när man hör en “önskan att se människan” (om nu en sådan jämförelse är tillrådlig). För det är väl som Ananda Coomaraswamy säger, att vi korsfäster Kristus dagligen? Se även inlägget om Ecce Homo och det heliga.
4 juli, 2008 at 2:45 e m
Om någon är intresserad att veta mer om Seyyed Hossein Nasr, så finns en kortfattad biografi här.
Nasr har ju inta heller bara skrivit teoretiska avhandlingar, utan även t ex dikter som reflekterar hans andliga erfarenheter, se Poems of the Way och The Pilgrimage of Life and the Wisdom of Rumi.
5 juli, 2008 at 9:29 e m
“Chase the horizon, catch the illusion, remember the child within.
There is no tomorrow, just sadness and sorrow, hold on to the ancient dream.”
/Candlemass, från skivan Ancient Dreams.
I en tid där vi bor ”avskärmande” och ”skyddade” från den ”yttre” naturens krafter… I en tid där vi ”tror” att mat kommer från kyldisken på Ica, och där vi föreställer oss tillväxt som lösningen på alla jordiska problem är det sannerligen svårt att upptäcka dessa landskapets gudomliga viskningar… vilka verkligen finns och lever.
Men troligtvis kan vi aldrig gå tillbaka till att möta buffelns klövar bultande mot marken, dess svettiga frustande och kolossala tyngd när vi skickar vårt spjut rakt in i dess muskulösa kropp. Denna tid är förbi. Buffelns andedräkt är borta. Nu ser världen ut så här. Nu är världen så här. Nu är världen så här. Nu. Nu. Nu.
Inte heller kan vi förstå den medeltida bondens kroppsliga slit och extrema utsatthet för svält och sjukdomar, eller hans innerliga hopp om ett paradis efter det arbetsamma jordelivet. Vi är förändrade.
I denna nya tid behöver vi en formel för andligt utövande som fungerar här. Denna formel behöver inte vara ”ny-påhittad”, och skall inte vara sprungen ur ingenting, men tältens tid är inte nu. Vi hittar inte tillbaka till kärnan genom att försöka backa, utan genom vara här. Vad finns det här? Vad finns det nu?
Universum. Människa. Liv. Interaktion. Skönhet. Upplevelse. Förändring. Vara.
I den evighet jag tror på finns inget behov av förtvivlan, eller sentimentalitet. Dessa känslor kommer, men om de inte skickar oss med ny livslust in i nuet är de till ingen nytta. Jag sitter just nu framför det moderna samhällets tydligaste kännetecken – en datorskärm. Är jag olycklig? Nej. Är jag förlorad? Övergiven av gudarna? Döm den som vill.
Själv kan jag inte ens börja berätta om hur glad jag är att jag fann och började läsa Vivekanandas texter på Internet, eller att jag via Internet bl a beställde hans ’Complete Works’, ’Upanishaderna’ och ’The Gospel of Sri Ramakrishna’. Jag kan inte förmedla hur viktigt det var för mig att via Internet kunna leta upp Theresa av Avilas böcker, Meister Eckeharts predikningar och andra titlar som ’The Cloud of Unknowing’ och ’The Dark Night of the Soul.’ etc. Att som andligt intresserad kunna hitta och kommunicera med likasinnade ifrån den lilla ort jag bor gör susen för mitt välbefinnande, för min kunskap och visdom. För mig har det moderna samhället varit ovärderligt i ordets bredaste bemärkelse.
Jag mår illa bara på tanken av att behöva förlita mig på en enda prästs ord om sanningen. Att sitta fast i en isolerad bys traditioner… nej då väljer jag idag, före gårdagen, vilken dag som helst.
Det finns krig nu och det fanns krig då. Vissa stammar, klaner och riken har under långa perioder lyckats skapa fred och stabilitet, men sedan kom förändringens vindar och blåste bort alltsammans. Ibland är det en angripare i mänsklig form, ibland är det torka, storm, sjukdomar, meteornedslag eller istider. Fenix fiser åt människan.
Givetvis skall vi lära av våra förfäder och försöka förändra våra samhällen i bästa möjliga riktning. Men det är inte i utopin eller i det förflutna som sanningen ligger. Sanningen finns här. Sanningen finns nu. Här. Nu. I ögonblicket finns ingen tid eller något behov av att leta. Verkligheten kallar. Lungorna fylls av Gud. Ingenting är borta.
Vad vinner vi på att kalla den moderna människan vilsen, eller förtappad? Vad tjänar det till att se på samtiden som degenererad? Sprid budskapet om ljuset som finns – inte om ljuset som fanns. Lär oss att se det positiva i vad vi har, och vad vi kan göra med det.
Denna värld – denna moderna värld – har tänt min längtan efter Den Eviga Guden. Denna moderna värld har fått ner mig på meditationsmattan och skänkt mig en förståelse av det Absoluta. Det är med tårfylld glädje som jag tackar min samtid för denna gåva. Denna blogg i sig är ett tecken på att läran lever och att den andliga pulsen slår rakt igenom alla köpcentrum och kommersiella nöjestempel. Dunk. Dunk. Dunk. Från fötterna rätt upp i Sahasrara.
Tat tvam asi!
5 juli, 2008 at 10:27 e m
Man behöver ju såklart inte förväxla en impotent och pessimistisk längtan efter det förflutna med en viss urskiljningsförmåga angående vad i den moderna samtiden man inte borde bry sig om överhuvudtaget. Det vore ju i mitt tycke beklagligt om man rätt som det är vaknar upp hos en självutnämd guru från Årjäng bara för att han pratar om “Anden”. Om det finns exempel på bättre prioriteringar i det förflutna så ligger deras värde i vad de innebar och inte att de tillhör det förflutna.
6 juli, 2008 at 7:11 e m
Me skrev: “Denna värld – denna moderna värld – har tänt min längtan efter Den Eviga Guden.”
Precis så, och det är därför en kritik av den moderna världen är relevant. (Observera i princip endast den moderna världen “inom” oss, vår egen själs vilsenhet och fruktan för att helt tappa bort sig bland mayas dimslöjor, inte andras vilka vi inte kan ställas ansvariga för.)
Det till synes kompakta andliga mörkret i slutfaserna av kali-yuga är inte bara negativt. Det för även helt oväntade personer mot Ljuset. Det finns en kosmisk balans i att det i en svår tid på samma gång skänks rika nådegåvor och oanade öppningar för de relativt få som öppnar sitt hjärta för det Enda och beträder en autentisk andlig väg.
I Songs for a Spiritual Traveler beskriver Frithjof Schuon dessa speciella nådegåvor som omätbara, “ohne Maß”:
In einer Welt, wo aller Glaube schwindet
Wird Gott den Menschen, die noch gläubig sind,
Ganz ohne Maß verzeihen; so verzieht
Die Vielbesorgte Mutter ihrem Kind.
In schweren Zeiten ist ein gutes Zeichen -
Leicht wird es sein, den Himmel zu erreichen.
***
In a world where all faith is disappearing,
God will forgive without measure
Those who are still believers,
Just as an anxious mother forgives her child.
In hard times, there is a good sign:
It will be easy to reach Heaven.
6 juli, 2008 at 7:20 e m
Ursäkta förresten alla ni som har fått era RSS-läsare spammade med pingbacks. När man är inne i gamla inlägg och justerar formatering och liknande, händer det av någon anledning att WordPress plötsligt “upptäcker” länkar och automatskickar pingbacks som kommentarer.
7 juli, 2008 at 1:25 f m
Att vakna upp, Anton, måste nog ändå ses som något önskvärt, även om gurun skulle bo i Årjäng.
7 juli, 2008 at 10:04 f m
Ja, det säger sig självt. “Vakna upp” använde jag i tämligen bokstavlig bemärkelse och inte för att avse “plötslig insikt”, “andligt uppvaknande” e dyl, och det förstod du säkert. Kul liten sarkasm dock.