Sufism, tidlös filosofi och andra ljuskällor i den moderna labyrinten
»In the old days in Constantinople, the first coffeehouses were called qaveh khaneh (schools of wisdom) because they were the meeting places of men of arts and literature.«
Café Exposé är en kontemplativ oas i den moderna labyrinten, une maison lumière för andligt och intellektuellt sökande. Nyfikna förbipasserande – såväl som den inre kretsen av ständiga stamgäster – är alltid varmt välkomna att beträda dess orientaliska mattor.
Här kan man sitta i solnedgången på verandan och puffa på en vattenpipa till tonerna av en luta eller neyflöjt, botanisera bland medeltida handskrifter i de inre regionerna eller sträcka ut sig på en divan för att dryfta existentiella spörsmål över en kopp rykande svart guld, »the wine of islam«.
Dofterna av det österländska verkar således vara det kännetecknande för Caféts anda. Den som närmare studerar mosaiken eller de organiskt slingrande relieferna på väggarna upptäcker dock snart även ett annat och djupare liggande mönster… Ett mönster vilket närmast kan beskrivas som hyperboreanskt med en kristallisk ordning präglad av såväl eldens hetta som isens klarhet. På ett hemlighetsfullt vis tycks dessa motivens skiftningar i det enhetliga uppmana betraktaren att söka Urgrunden, den porlande Källa – framför, i och bakom tingen – vars Stora poesi de Vise lämnat vittnesbörd om.
Syftet med Cafét är en strävan att träda denna tidlösa och överindividuella visdom till mötes, inte att uppvisa eller expandera ett ego. Därför tillämpas anonymitets- och språkrörsprincipen, vilken även inbegriper ett slags förhöjd integritet gentemot världens virrvarr. En sjöfarare bör nämligen varken glömma Havet på grund av krusningarna på dess yta eller Himlen på grund av vindens nyckfullhet. Att han alls kan använda Stjärnorna för att orientera sig ut ur nattens mörker är för att dess samlade Ljus kan rymmas i hans hjärta.
I det Outsägligas namn,
Eder alltjämt trogne Caféföreståndare (som kan kontaktas på aucunny[at]hotmail.com)
21 april, 2007 at 6:32 pm
Jag antar att kvinnor inte är välkomna här.
22 april, 2007 at 8:23 pm
Varför?
24 april, 2007 at 11:56 pm
”Most modern coffee-drinkers are probably unaware of coffee’s heritage in the Sufi orders of Southern Arabia.
In the old days in Constantinople, the first coffeehouses were called qaveh khaneh (schools of wisdom) because they were the meeting places of men of arts and literature.«”
Tror du kvinnor var tillåtna på sådana ställen?
Österländsk mystik är säkert jättefascinerande och väldigt romantiskt. Men både vetenskap, filosofi och diskussioner om detta har kvinnor metodiskt låsts ut från, tils för ungefär 100 år sedan.
Ingen kommer vara mer glad än jag om jag har fel. Så motbevisa mig gjärna.
24 april, 2007 at 11:58 pm
Visserligen, snackar man muslimskt så låses kvinnor ut fortfarande i många fall.
Men annars var det en ganska fin blogg. Även fast du verkar fokusera på ett lite konstigt ideal.
Men, du gör som du vill. Man är diktator över sin egen blogg, det har jag alltid tyckt.
25 april, 2007 at 7:40 pm
Hm… Ett klargörande av utgångspunkten kanske skulle vara på sin plats.
Kvinnan låses inte ut av den religiösa mystiken. Det är tvärtom den moderna individen som låser sig själv ute från det sakrala.
Det sekulariserade väst har en kvantitativ logik som begränsas till det horisontella (en materialistisk, matematiserad världsbild). Då blir allt till slut en fysisk maktkamp mellan subjektiviteter. Begreppen hierarki och auktoritet ses då naturligt som likställda med förtryck och förnedring. Alla traditionella värden och ordningar måste då ständigt dekonstrueras och angripas för att göra plats för den “fria” atomiserade och rotlösa individen.
“Den österländska mystiken” däremot har kvar sin förbindelse med den vertikala dimensionen, den traditionella andliga ordningen som Västerlandet nästan helt lyckats förtränga. Denna vertikala dimension har en “aristokratisk” kvalitet som är nödvändig om vi ska kunna lyfta oss ur vår materialitet och därmed ur våra intressemotsättningar (den transcenderar exempelvis polariseringen kvinna-man och möjliggör därför en verklig enhet i den skenbara mångfalden).
Kvalitet och objektivitet som överordnade värdebegrepp är helt enkelt nödvändiga om Västerlandet ska kunna återfinna sin förlorade själ. Det är dem vi kan finna som högst levande realiteter i andliga läror och vägar som exempelvis sufismen, taoismen och hinduismens advaita vedanta.
25 juli, 2007 at 12:41 är
Så, med en massa spirituellt babbel lyckas du undvika frågan.
Kvinnor var inte tillåtna på sådana platser du hyllar i din blogg. Var man av kvinnligt kön fick man inte gå in genom dörren på ett sådant café eller te-hus eller var du nu vill kalla det. Punkt slut.
Det är en rent praktisk fråga. Eftersom kvinnor inte var tillåtna på dessa mötesplatser antar jag att de även inte är tillåtna på din blogg.
Du hyllar institutioner som låste ut kvinnor rent fysiskt pga deras kön. Precis på samma sätt som tex nazisterna skrev ”inga judar” på dörren till butiker.
Försök att svara på detta med vanligt språk utan en massa konstiga termer som bara får dig att låta undvikande och överpretantiös. Klarar du av det?
25 juli, 2007 at 11:20 är
Mia:
Bör vi även förkasta universitetsväsendet eftersom dess historia uteslutande tillhör män med borgerlig/adlig bakgrund? Dessa institutioner lever ju och frodas än idag…
25 juli, 2007 at 8:57 pm
Mia:
Det blir lätt absurt att försöka besvara inlägg från en vars bidrag uteslutande består av att hävda sina egna förutfattade meningar om att den inte skulle vara välkommen här, och som dessutom avfärdar försöken att formulera andra utgångspunkter och uppfattningar som “en massa spirituellt babbel”. Att denna inställning skulle tyda på någon verklig vilja till delaktighet här är svårt att tro.
Själva utgångspunkten borde även problematiseras: att kvinnor skulle “låsas ut” “rent fysiskt”. Svaret att kvinnan inte låses ut av den religiösa mystiken, utan att det tvärtom är den moderna individen som låser sig själv ute från det sakrala, gäller än.
Och vad innebär då denna utelåsning från det sakrala? Jo, ingenting mindre än att kvinnan uppfattas just som du skriver, “rent fysiskt”, det vill säga reduceras till sina kroppsliga attribut, och i egenskap av dessa därför också “får tillgång” till varje arena, även de utomplatsliga, för att där i frihetens namn utnyttjas i krasst saluförande på allt ifrån dagstidningar till chokladpapper.
Detta förallmänligande av det prostitutionella är i förlängningen ett hot mot hela samhällets sociala grundval som inte bör underskattas, precis som att den industriella exploateringen med sin rovdrift på natur och miljö är ett hot mot hela vår jordiska existens. Och det är endast en återgång till de tidlösa andliga insikterna (om än under nya samhälleliga omständigheter) som kan återupprätta den besinning som gått förlorad.
25 juli, 2007 at 9:49 pm
“Café Exposé”:
Märkligt - i min rss-läsare hade du skrivit något annat, vilket naturligtvis innebär att du ändrat i texten efteråt (tillåtet för båda könen i dagens Sverige).
Det du skrev handlade om att söka “den klara Källan”, vilket föranledde mig att vilja kommentera så här:
“rent vatten finns numera i kranen hos de flesta svenska hushåll och offentliga inrättningar” -
det finns ju olika syn på förenkling och förkrångling i olika österländska anrika skrifter.
25 juli, 2007 at 9:55 pm
Har du förresten läst Ahmad Shamloos dikter?
31 juli, 2007 at 9:47 är
Svar till en stofil.
“Själva utgångspunkten borde även problematiseras: att kvinnor skulle “låsas ut” “rent fysiskt”. Svaret att kvinnan inte låses ut av den religiösa mystiken, utan att det tvärtom är den moderna individen som låser sig själv ute från det sakrala, gäller än.”
Man kan utan problem vända på resonemanget, vilket gör ert resonemang till ren subjektivitet.
Dessutom talar ni ständigt om en sakralitet kring fenomen, läror, profeter, människor, tingestar et cetera som blivit sakrala just för att det funnits en övre makt eller konsensus; en gemensam eller auktoritär kraft att sakralisera dem. Men, i vår tid, tillåts individen efter egen vilja sakralisera sin omgivning. För dig är detta dock bara rotlöshet, brist på identitet. Varför?
Och vad innebär då denna utelåsning från det sakrala? Jo, ingenting mindre än att kvinnan uppfattas just som du skriver, “rent fysiskt”, det vill säga reduceras till sina kroppsliga attribut, och i egenskap av dessa därför också “får tillgång” till varje arena, även de utomplatsliga, för att där i frihetens namn utnyttjas i krasst saluförande på allt ifrån dagstidningar till chokladpapper.
Men det är ju ett befängt, ahistoriskt påpekande. Det är ju de patriarkaliska religionernas sakraliserande av kvinnan som föranleder den postmoderna objektifiering. Den typiska abrahamitiska projektionen kvinna-renhet-oskuld-fruktbarhet-harmoni versus kvinna kroppslighet-synd-kaos-irrationalitet har ju alltid motverkat en holistisk, rättvis bild av kvinnan - vilket vi så väl ser resultatet av idag.
31 juli, 2007 at 7:23 pm
Vera:
För att det överhuvudtaget ska bli möjligt att diskutera sakfrågor så är det nödvändigt att först försöka klargöra vad som skiljer traditionell kosmologi och metafysik från modern profanfilosofi. Rättare sagt, vi behöver en genuin vilja att komma till insikt om vad den traditionella, tidlösa, visdomen består i. Detta eftersom den moderna mentaliteten inte är någonting annat än en negation, ett brott och ett förnekande av den vertikala dimension och det inre ljus som varit själva märgen i alla traditionella samhällen.
Revolten mot Traditionen började i Väst och har kännetecknats av det individuellas vilja till utträde ur kosmos, ett avsöndrande från den skapade ordningen. Graden av denna jämviktsrubbning är historiskt sett en anomali i mänsklighetens historia. Den har nu blivit påtaglig inte bara i själslivet och det sociala, såsom utarmningen av arbetslivets kvaliteter och tystnandet av arbetssångerna, utan även när det gäller den destruktiva påverkan på miljön och klimatet. För en kortfattad introduktion av den moderna världens kris och “fall” från det traditionella, se inlägget om René Guénon och den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern, vad de indiska vise kallar kali yuga. (Andra träffande beskrivningar om den nuvarande tidsåldern som förekommer i hinduiska texter är för övrigt “missämjans” och “hyckleriets” tidsålder.)
De centrala begreppen måste i och med detta också klargöras, som att det heliga är det som övergår det mänskligas och det individuellas förmåga, samt att mystiken och det sakrala är det som från det jordiska planet likt en blomma eller ett träd öppnar sig för, och strävar mot det som övergår henne själv — himlen och ljuset. Skönheten, värdigheten och verkligheten kommer sig av alltings gemensamma Källa (se inlägget om Plotinos lära).
Det du skriver om att individen efter sin egen vilja idag tillåts sakralisera sin omgivning är, i ljuset av den tidlösa visdomen, ingenting annat än… en ren illusion. Formuleringen är tvärtom själva definitionen av vad de vise i alla tider har varnat för — hybris, självförgudning, och som sådan roten till allt självbedrägeri (se inlägget om Lucifer).
Människan har visserligen en fri vilja, men är inte fri att skapa sina egna objektiva förutsättningar, sin egen skapelseordning. Tanken kan inte tänka sig själv, som Platon säger. Att inbilla sig det skulle vara höjden av andligt högmod och det är just det som det ursprungliga syndafallet i Bibeln handlar om.
Den polaritet du nämner (kroppslighet-synd-kaos-irrationalitet kontra renhet-oskuld-fruktbarhet-harmoni) är inte en dualism som hotar att slita sönder kvinnan i två delar, utan snarare två särskiljda förhållningssätt eller tillstånd längs samma vertikala axel, närmare bestämt ett närmande eller ett bortvändande från den transcendenta Principen.
I Bibeln personifieras dessa två potentiella möjligheter eller förhållningssätt av Evas fall från Edens lustgård, respektive Marias bebådelse av ängeln Gabriel. Detta innebär inte att kvinnan skulle vara specifikt syndfull eller dygdig per se, endast att det är möjligheter som står henne till buds — kort sagt har hon en fri vilja att bejaka ljuset i sitt eget hjärta eller inte.
Utan den fria viljan skulle detta existentiella drama inte vara möjligt. Samtidigt innebär detta att varje Gudstroende måste utkämpa en andlig strid mot det egna egot och högmodet. Denna stig är visserligen smal, inte minst i tider som dessa, men å andra sidan — “Gud tvingar ingen själ till annat än vad Han givit henne. På svårigheter låter Gud lättnad följa.” (Koranen 65:7) De Gudstroende männen står med andra ord även dem i ett “kvinnligt” förhållande till Gud, liksom adeln och krigarna (den temporala makten) traditionellt sett stått till den sakrala makten och därmed vunnit legitimitet och rättfärdighet hos folket.
Slutligen så bör det nämnas att det finns betydande skillnader mellan de abrahamitiska religionernas lära om syndafallet. Religionshistorikern Christer Hedin redogör bra för detta i boken Bibeln och Koranen. I Koranen framställs det inte som att någon orm frestar kvinnan och det är inte heller kvinnan som frestar mannen. Adam och Eva inser också med en gång sitt misstag och får förlåtelse. Det är alltså inte tal om någon “arvssynd”. (Apropå den omedelbara förlåtelsen så benämns Gud/Allah/den Allsmäktige i islam som al-Rahmân al-Rahîm, den Barmhärtige Förbarmaren, vilket alltså både är maskulinum och femininum, även om Gud sedvanligt sett benämns som Herren).
Skillnaderna har att göra med en inre dialektik i själva de abrahamitiska religionernas manifestation. Den mosaiska läran var först och tvingades därför betona lagiskheten, det kristna budskapet bekräftade buden, men betonade och återupprättade dess inre, esoteriska anda: Ordet, personifierat av Jesus vars rike “inte är av denna världen”. Islam, slutligen, kunde utgå ifrån Ordet (den Koraniska uppenbarelsen bebådad av ängeln Gabriel) för att återinträda i världen och återsakralisera denna så att det till slut inte återstår något “profant”. Sexualitet och världsliga njutningar blir då sakrala hyllningar till Skaparen snarare än någon inslutenhet i det sinnliga och bör därför omges med värdighet, pacifismen behöver inte vara total såvida vissa givna villkor uppfylls (det vill säga klassiskt ridderliga ideal såsom att oskyldiga eller icke-inblandade i en strid under inga som helst omständigheter får komma till skada, att man inte får vara angriparen, inte agera på grund av vrede eller hat osv) et cetera.
Från ett islamiskt perspektiv är profeten Mohammed därför profeternas “insegel” eller “sigill” och som profetgestalt i mångt och mycket lik Gamla Testamentets visa profetkungar som David och Salomo. Även om man ur ett islamiskt perspektiv ser den egna religionen inte endast som en bekräftelse på alla föregående profeters budskap hos varje folk, utan även en fulländning av detta, så betyder det inte att de föregående religionerna förlorar sin validitet inom sina egna ramar. Validiteten bevaras intakt så länge den ursprungliga traditionen (den tidlösa visdomen) hålls levande. Just av detta skäl förekommer det i alla traditioner vid olika nedgångsperioder så kallade “återupplivare” av religionen i form av helgon eller extraordinära andliga mästare och mystiker.
Som den yngsta traditionella esoterismen i denna tidsålder så är islam av naturliga skäl mycket eskatologiskt orienterat, samt betonar i hög grad en universell anda med speciellt hög acceptans för andra uppenbarade, och därmed autentiska, religioner (”Bokens folk”).
P.S. “Stofil”…? Tja, snarare “otidsenlig”…
31 juli, 2007 at 9:13 pm
Laura:
Shamloos dikter? Nej. Rekommenderar du någon särskild?
1 augusti, 2007 at 8:56 är
Hmm. Jag tror det är alldeles för mycket mythos i det inlägget för att kunna bemötas av en förtappad, profan själ.
Jag har läst koranen och kan väl knappast påstå att det är en särskilt hög acceptans för “andra uppenbarade, och därmed autentiska (!), religioner”. Det finns några verser som kan tolkas så, men håller du inte med om motsatsen till ditt påstående vore betydligt sannare? Sådär femtio, hundra gånger vanligare om vi skall använda oss av aritmetiken. Det råder ingen brist på exempel.
1 augusti, 2007 at 12:21 pm
Vera:
Här är några verser ur Koranen samt yttranden av profeten Mohammed som stödjer tesen om islams särskilt höga acceptans för andra uppenbarade religioner. Ta gärna fram egna exempel som skulle kunna bevisa motsatsen. (Det är dock inte nödvändigt att du gör det med, som du skriver, “femtio, hundra gånger” så många, utan lika många eller färre räcker gott.)
“De [troende] tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud — utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud” (2:285)
“Vi har gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom [Psaltaren], sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om — och Moses som Gud talade med utan förmedling — sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud.” (4:163–165)
“[Muhammad!] Vi har uppenbarat Koranen för dig med sanningen, som bekräftar det som består av [älde tiders] uppenbarade Skrifter och vars uppgift det är att vaka över det.” (5:48)
“De som tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och sabierna och de kristna — alla de som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv — skall förvisso få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.” (5:69)
“Till varje folk har [Vi sänt] ett sändebud” (10:47)
“Vi har sänt ut sändebud före dig; om några av dem har vi berättat för dig. Och inget sändebud har fått göra tecken och under annat än med Guds tillåtelse.” (40:78)
Profeten Mohammed har även, i samband med äldre tiders profeter/sändebud, yttrat: “Säg inte att jag är bättre än Moses.” samt “Säg inte att jag är bättre än Jona.”
3 augusti, 2007 at 8:11 är
“48:29 Muhammed är Guds apostel, och de, som följa honom, äro fruktansvärda mot de otrogna, men barmhärtiga mot varandra; och du ser dem buga sig och falla ned av åstundan efter Guds ynnest och välbehag med märken i sina ansikten efter det myckna nedfallandet. Så framställas de i tora, men i evangelium framställas de under bilden av säd, som skjuter upp sin brodd och giver den stadga, så att den sväller och reser sig upp på sin stjälk till fägnad för såningsmännen, för att detta skall reta de otrogna. Gud lovar dem, som tro och göra goda gärningar bland dem, förlåtelse och stor lön.”
Om judarna, som slaktades:
“2:247 Har du ej givit akt på Israels barns sammankomst efter Moses tid, då de sade till en profet ibland sig: ”Sätt en kung över oss så skola vi strida för Guds sak”? Han svarade: ”Kunden I underlåta att strida, om strid varder eder föreskriven”? Då sade de: ”Varför skulle vi ej strida för Guds sak, då vi i alla fall fördrivits från våra hem och våra barn?” Men när det föreskrevs dem att strida, ryggade de tillbaka på ett fåtal när, men Gud känner de orättfärdiga.”
“4:78 De, som tro, strida för Guds sak, och de, som är otrogna, strida för Taguts sak; striden alltså mot Satans anhängare! Satans anslag äro förvisso vanmäktiga.”
Månggudadykare? Hinduister? Kristna som tror på treenighetsläran? Se:
“Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst i finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och lägga eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och given allmosan, så låten dem draga sina färde!”
“47:4 När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!
“47:5 Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. Om Gud velat, så skulle han hava gjort sig kvitt dem, men det är för att han skall pröva eder genom varandra. De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet.”
Du skulle visserligen kunna hävda:
“2:171 Och detta för att Gud nedsänt skriften med sanningen; de, som tvista om skriften, gå sannerligen långt i trotsighet.”
5 augusti, 2007 at 4:04 pm
Vera:
Hm, om du har det minsta intresse av sanning och objektivitet, d v s verklig kunskap, så bör du för det första söka dig bortom de klassiska västerländska stereotyperna om islam och den koraniska uppenbarelsen. Med andra ord bör du undvika Zetterstéens exoteriska Korantolkning från 1917. Varför begränsa och utlämna sin omdömesförmåga till en text som så uppenbart är färgad av översättarens egna orientalistiska ”för-domar”*, när det numera finns en auktoriserad svensk översättning (Bernströms Koranens budskap från år 2000)?
Om du bara konsulterade denna i dessa stycken avsevärt mindre vinklade källa, så skulle merparten av de möjliga misstolkningarna kunna skingras. Då finns det heller inte längre mycket att tvista, eller gå i svaromål, om.
*Angående sådana klassiska, eller närmare bestämt högst moderna, för-domar, vilka grumlar sikten och omöjliggör varje ansats till objektivitet, se de inledande kapitlen i René Guénons första bok, Introduction to the Studies of the Hindu Doctrines.
Det finns såklart mycket man skulle kunna säga kring de minst sagt tvivelaktiga exemplen ur Zetterstéens “upplysta” tolkning som du här håller fram — exempel som mer än gärna verkar omhuldas av kritiker av ”islam”. Efter att man rätt ut alla frågetecken kring de Zetterstéenska spökena, så skulle det också vara upplysande att försöka ringa in vilken syn på en giltig kunskapsgrund sådan “kritik” ansluter sig till och vilka intellektuella konsekvenser denna medför, inte minst när det gäller kritikerna själva. Konturerna till en sådan “kritik av kritiken” har nu därför så sakteliga börjat att skissas upp.
Men allt detta får vänta till tidigast i slutet av augusti. Tills dess är det semestertider här i Caféet och verksamheten kommer därför att mer eller mindre gå på sparlåga.
6 augusti, 2007 at 6:29 är
Om Shamloos dikter:
jag rekommenderar de dikter som är översatta av Azar Mahloujian (det finns även andra översättningar till svenskan och de tycker jag inte är lika bra - fast du kanske läser persiska?) - Arash förlag (Stockholm / Spånga).
Mahloujian har en hemsida: http://www.azar.se, där fanns i alla fall förut mer information om Shamloo.
6 augusti, 2007 at 6:32 är
Du har din klocka (alltså den som anger tid för kommentarer här på bloggen) inställd på svensk tid minus en timma, men det kanske är meningen?
21 augusti, 2007 at 5:25 pm
Laura:
Tack för informationen om Shamloo!
Klockan ska nu vara inställd på svensk tid.
29 september, 2007 at 11:27 pm
Har nu efter mycket möda tagit mig igenom praktiskt taget varenda stavelse från starten fram till och med mars 2007. Mäktigt! Så mycket pärlor som jag återupptäckt efter att tidigare många gånger ha slöläst och hoppat över. En anmärkning dock: det skulle vara mycket trevligare att läsa dina egna tankar kring exempelvis de väldiga excerpterna i serierna Tidlös besinning i besinningslös tid samt I tjänst hos det Enda. Dessa mastiga utdrag känns lite väl overkill. Skulle inte en bättre lösning vara att lägga utdragen på wikin och skriva en personlig reflektion på det här på bloggen istället?
Philosophia perennis i allmänhet intresserar mig en del, men min personliga käpphäst är i synnerhet den tradionella skolan som jag blir mer och mer tveksam till ju mer jag läser. Det här väldiga fokuset på traditionsbärande myter tar emot då det i mina ögon framstår som något helt annat än den inre erfarenheten (”den högsta identiteten”) och undantag som mystikerna framhåller.
Imorn fortsätter jag läsningen och hoppas på att kunna beta av hela 2007 snart också!
1 oktober, 2007 at 9:37 pm
iammany —
Imponerande att du tagit dig tid för en såpass grundlig genomläsning! Det är alltid kul när texterna läses och uppskattas.
Du har helt rätt om vilken typ av inlägg som passar bloggformatet och vilka som på sätt och vis “spränger ramarna”. Sedan en tid tillbaka så tas större hänsyn till just detta. Flera av de senare inläggen skulle delvis kunna ses som egna reflektioner angående de specifika längre och centrala excerpter du nämner (Tidlös besinning i besinningslös tid samt I tjänst hos det Enda.)
Sedan angående din huvudsakliga fundering så skulle följande först behöva redas ut. Du skriver att philosophia perennis, d v s den tidlösa visdomen intresserar dig en del. Men då låter det onekligen märkligt om du på samma gång blir mer och mer tveksam till dem vars roll det är att förmedla och anvisa vägen till just denna kunskap - nämligen företrädarna för Traditionen.
Om du vill se utsikten från visdomens berg bör du inte förakta dem som varit där före dig och kan visa vägen upp till toppen. Ett berg som för övrigt endast ut som en berg nedifrån, eftersom dem som kommit upp till dess topp inser att resan hela tiden var en resa i det inre. Absolut transcendens är med andra ord oskiljaktig från absolut immanens.
Mystika erfarenheter är ofta tillfälliga och i högsta grad övergående skeenden där sökaren förblir i en individuell och passiv roll. De reguljära esoteriska och metafysiska traditionerna bidrar å andra sidan med kontinuitet, andlig styrka och “nådeflöde” som den enskilde sökaren endast i ytterst speciella undantagsfall kan undvara för att inte “fastna” på vägen.
Inriktningen på Cafét har med andra ord gått från en uppgörelse med existentialismens handlingsetik till avsubjektiverande mystik (sufismens fana) och därifrån vidare till traditionell “metafysik”/ortodox gnosis (eller jnana som det benämns i de indiska lärorna).
2 oktober, 2007 at 5:52 pm
Jag var otydlig där. Det var inte min mening att avfärda den traditionella skolan in toto, men den slagsida vissa företrädare åtminstone i vissa frågor har mot vad jag uppfattar som en allt för avgränsande och icke-ödmjuk hållning. Det var särskilt påtagligt i excerpterna av Guenons kritik av moderniteten. Hur som helst ska jag försöka sammanfatta mina tankar efter att nu ha läst allt (utom vissa kommentarer) på caféet!
6 oktober, 2007 at 4:32 pm
Jag tror man kan se den mer “hårdnackade” kritiken (som drar alla eventuella konsekvenser av ett resonemang) som ett svar på den hållning man stöter på hos flera företrädare för olika moderna tankeskolor. Hur har egentligen de skolorna behandlat religionerna, traditionerna eller i förlängningen, det heliga? I bästa fall har man har ignorerat dess företrädare. Men i många fall har de förlöjligats, hotats osv. Vad exempelvis Guénon visar med sin svidande uppgörelse är att det finns något annat, ett helt annat grundperspektiv. Och då är det nog inte jämt möjligt att svara de olika företrädarna för “det moderna” utifrån deras egna premisser utan man måste helt enkelt förkasta det, utan att blinka.
Men en viktig poäng måste lyftas fram. Man bör inte behandla människor utan respekt. Det leder aldrig någonvart! Men för de fram förlöjligande och ibland även rent aggressiva tankar så kan det finnas en viss poäng i att lyfta fram detta för vad det verkligen är. Speciellt när man betänker hur lätt det är för människor att handla förhastat när de eldats upp.
Vänligen,
Dennis
24 oktober, 2007 at 5:56 pm
En ung man fick befallning av sin läromästare, en filosof, om att under tre års tid betala för att bli hånad. Sedan befallde hans mästare att han skulle bege sig till Aten. Där mötte han en gammal man som satt vid stadsporten och hånade dem som gick in där. När den unge mannen blev hånad började han skratta. Den gamle mannen sa: “Vad är detta? Jag hånar dig och du börjar skratta?” Han svarade: “Ja, i tre år har jag betalat för att få folk att håna mig och i dag har jag blivit hånad gratis. Därför skrattar jag.” Sedan brukade abba Johannes säga: “Detta är himmelrikets port, och våra fäder som blivit hånade går glada in i Guds stad.”
2 november, 2007 at 2:44 är
Jag undrar om Aldous Huxleys bok vid namn The Perennial Philosophy är något värt att inhandlas?
2 november, 2007 at 11:28 är
Svar till S:
Huxleys bok finns även översatt till svenska av Daniel Andrae under titeln Oförgängliga filosofin (Natur & Kultur, 1952). Den är kanske framförallt känd för att ha populariserat begreppet philosophia perennis bland den europeiska allmänheten.
Huxley inspirerades av författare som William Blake och Hermann Hesse och vände sig med all rätt mot den avhumanisering och värdenihilism han insåg hade framkallats av den moderna vetenskapen. Det han istället söker är “en psykologi som i själen söker finna något som liknar eller är identiskt med den gudomliga verkligheten”. Huxleys utläggning av den tidlösa visheten skiljer sig dock från en traditionell och intellektuellt objektiv ståndpunkt (som Cafét ansluter sig till), inte minst genom hans religionsfilosofiska synkretism. Hans åskådning har därigenom vissa likheter med de teorier som florerar inom new age-rörelsen.
Den kanske bästa introduktionen till philosophia perennis ur ett traditionellt perspektiv är Kenneth och Harry Oldmeadows Traditionalism: Religion in the Light of the Perennial Philosophy. Den är dock inte helt lätt att få tag i. På Wikipedia-artikeln om philosophia perennis kan du även finna flera litteraturtips på svenska med hög kvalitet.
1 december, 2007 at 3:24 pm
I Sydamerika kallar de kaffet “Andernas svarta guld”, fina grejer hur som helst, där som här… så jag diskuterar gärna esoterica över en virtuell kopp kaffe på ert etablissemang…
23 april, 2008 at 9:38 är
Ser att du/ni som så många andra valt att lämna bloggsfären men om ni ändå råkar ramla in här igen skulle jag vilja be om förslag på böcker lämpliga som introduktion till sufism för en intresserad.
tack
8 maj, 2008 at 9:36 pm
Ivan: Kika på Wikipedias litteraturtips i ämnet.
12 maj, 2008 at 10:35 pm
Svar till Ivan: Förutom de svenskspråkiga introduktionsböcker till sufismen som listas på Wikipedia (vilka alla är relativt lättillgängliga och har skiftande fokus), så verkar Titus Burckhardts Introduction to Sufi Doctrine vara den kanske allra mest tillförlitliga introduktionen på engelska. Den kom först ut på franska 1959 och den engelska översättningen har varit slutsåld sedan jag vet inte hur många år, men har nu precis faktiskt “i dagarna” återutgivits av World Wisdom Books. Finns att få tag i från bl a AdLibris och Bokus.
Vid sidan av Burckhardt kan även följande författares böcker i ämnet starkt rekommenderas (ja, även annat de har skrivit om också): Seyyed Hossein Nasr, Martin Lings, William Chittick, Frithjof Schuon, René Guénon, Reza Shah-Kazemi, Annemarie Schimmel samt Jean-Louis Michon.
Kurt Almqvists och Tage Lindboms böcker bör också nämnas i sammanhanget, kanske speciellt de sista (Ordet är dig nära resp. I Frithjof Schuons fotspår), även om dessa två titlar numera inte är helt enkla att komma över. (Det skulle vara intressant att få veta i hur stor upplaga Lindboms bok trycktes i när den kom för fem år sedan. I vilket fall som helst måste den ha gått åt som smör i solsken, då den är definitivt slut på förlag sedan länge.) Bokens inledning av Ashk Dahlén är inte bara en god källa till sufismens lära, utan också den hittills bästa introduktionen till philosophia perennis på svenska – d v s ett mer eller mindre måste för den seriöse sökaren.
Om du har ett speciellt intresse för den svenske pionjären Ivan Aguéli, så är Axel Gauffins och Viveca Wessels biografier alltid trevlig läsning. Även den gode Eric Hermelins översättningar av persisk sufipoesi är väl värda att stifta bekantskap med.
Hör gärna av dig igen när och om du bestämmer dig för någon bok! Det skulle såklart också vara kul att höra något om hur det går med läsningen.
31 maj, 2008 at 8:05 pm
Jag ser att Mia försvann så fort skon klämde. Nåja, vad kan man förvänta sig av en person som stoltserar med ett egenmäktigt syfte om att vara provokatör…