I år är det 100 år sedan poeten, sufin och den perennialistiske författaren Kurt Almqvist föddes. Pehr Sällström har läst in en vers ur hans dikt ”Hjärtats vildmark” ur debutsamlingen Valfärd till mitten från 1945 och illustrerat med en oljemålning av Helge Holmqvist.
I denna dikt skildrar Almqvist den vilda naturen som en bild av den Gudomliga Visheten, inför vilken människan måste uppge sig själv för att bli delaktig av.
Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark. Den kärlek, som ej vet det, är ingen sann kärlek. Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta: öknen, som är farlig för alla utom för sig själv, heden, som blommar, inte för dig och inte för mig, utan för sin egen ändlösa himmel.
The Hobbit: An Unexpected Journeyär titeln på den första delen av två i Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens klassiska bladvändaräventyr om hobbiten Bilbo. Passande nog markerar filmsläppet bokens 75-årsjubileum. I den första blygsamma upplagan från 1937 trycktes 1500 böcker. The Hobbit har sedan dess sålts i ytterligare över 100 miljoner exemplar världen över, firar ständigt nya triumfer i läsarundersökningar och föreligger idag i inte mindre än tre svenska översättningar. I väntan på biopremiären den 14:e december har över 15 miljoner redan sett den officiella trailern på YouTube. Därmed har de fått en första försmak av vad som står att vänta, och de lär knappast bli besvikna.
För visst ser det mycket lovande ut! Vissa frågetecken återstår naturligtvis. (Hur kommer till exempel Mikael Persbrandt egentligen att te sig som Beorn? Och i vilken grad kommer de på många sätt kärva dvärgarna med namn från Völuspá att behöva finna sig i att blott och bart bli tilldelade den farsartade rollen som comic reliefs och tokroliga slapstick-figurer?) Ett verkar åtminstone säkert: något av en sannskyldigt färgsprakande fest lär det hursomhelst kunna komma att bli för alla oss med en oreserverad förkärlek till klassiska sagor, sagoberättande och äventyr genomsyrade av traditionell ambience och symbolik. Det är som om vi själva uppspelta samlats i ett grönskande Fylke och möts av någonting i stil med Bilbos sedermera välbekanta skylt ”No admittance — except on party business!”. Rätt inställning är här med andra ord A och O, då det har sina risker att medan man vistas i Sagornas förtrollade rike ”ställa alltför många frågor” – som Tolkien själv har uttryckt det i sitt mytopoetiska manifest – ”ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”…
The Hobbit är en sällsynt berättarglad hyllning till den tidlösa trollkraften i de fornengelska och fornnordiska litterära skatterna. Den kan i flera avseenden ses som en till samtiden anpassad, godmodig parafras på riddarsagor och hjältedikter om den kosmiska striden mot monster och drakar – och då inte minst Beowulf. Stilnivåmässigt är den givetvis åtskilligt nedtonad i enlighet med romanformens fria prosa, vilken ju såklart sedan länge etablerat sig som den närmast allenarådande litterära smaken. Lämpligt nog är det också i hög grad en modern – om än med påfallande viktorianska drag – och aningslös ynglings undantryckta behov av heroism och andlig mognad som här står i blickfånget. I den meningen har denna utpräglat underhållande bildningsberättelse med tydliga inslag av pikareskens episodiska struktur faktiskt någonting högst väsentligt att säga de allra flesta av oss, såvida man nu inte reflexmässigt, och till egen förskyllan, avfärdar allt som kan associeras med traditionella sagor, myter och fantastik såsom varande oförbätterlig, infantil verklighetsflykt som – i bästa fall – helt kan förpassas till barnkammaren.
För att få se den andra delen i filmduologin – The Hobbit: There and Back Again – får man ge sig till tåls ytterligare ett år, då denna har premiär lagom till luciahögtiden 2013. Och trots Jacksons enstaka snedsteg i den tidigare filmatiseringen av Ring-trilogin (rörande kanske framförallt den nesliga skildringen av Faramir – avgjort en av Tolkiens allra mest ädla karaktärer – samt påfundet med Aragorns dekapitering av Saurons språkrör), så måste vi ju ändå självfallet gratulera honom och glädjas åt att han adlats för sina cineastiska insatser och numera följaktligen kan tituleras Sir Peter.
Efter att med växande fascination ha fått ta del av trailerns 152 sekunder av formidabla scener ur denna något mer idylliska och närmast liggande förhistoria eller prolog till Tolkiens episka Ring-saga, är vad som dröjer sig kvar kanske framförallt en viss stämning, en viss åstundan, en viss håg. För visst kan man med den gode Bilbo uppleva något av det äventyrstörstande Tookska draget vakna till liv inom en när dvärgakungen Thorin Ekensköld med följe stämmer upp i sång om dimhöljda berg och djupa grottor! (Vilket mycket väl även kanske skulle kunna symbolisera den transcendenta respektive immanenta dimensionen av den andliga resan?)
Ja, när man i ljuset av eldstaden låter blicken svepa över dvärgarnas skattkarta, erfar man då inte – trots all ens omhuldade, närmast fåfänga, Bagginska bekvämlighet och hur mycket man än håller av drömmen om ett tryggt, varmt och ombonat hem – i likhet med Bilbo åtminstone ett styng av längtan att få bryta upp från den tämligen ensidiga och inrutade vardagens trivialiteter och ta ett första steg ut på Vägen, ett första steg ut på en oväntad resa och, som det står att läsa i Britt G. Hallqvists inkännande översättning från 1962, ”få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd istället för promenadkäpp”…!?
Far over the misty mountains cold,
To dungeons deep and caverns old!
The pines were roaring on the height,
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread;
The trees like torches blazed with light.
Dr Reza Shah-Kazemi talar här engagerat och glimrande insiktsfullt om villkoren för att se Gud allestädes närvarande.
Ur det koraniska – det vill säga islamiska och sufiska – djupperspektiv han anlägger är innebörden av att se denna Guds allestädesnärvaro densamma som att överallt se Guds skönhet och kärlek (ar. Rahmah, vilket är en feminin aspekt, härledd från ordet rahim, ”moderliv”). För att detta skall vara möjligt måste hjärtat ständigt poleras genom dhikr (åminnelse/åkallan) i den andliga striden.
Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
