Kritik av den moderna vetenskapens världsbild

I denna kommentar efterlyste Farhad vetenskapskritisk litteratur på svenska. Det vimlar nu inte direkt av sådan, tvärtom, så efterlysningen är helt klart befogad. Samtidigt säger det väl tyvärr också något om hur stympat och endimensionellt det samtida intellektuella klimatet är. Viktig kritik av modernistisk vetenskapssyn från traditionella författare som Wolfgang Smith, Philip Sherrard, Theodore Roszak, Lord Northbourne och Fernand Brunner finns inte att tillgå. Men helt hopplöst är det dock inte, och den som söker skola finna!

Jag vill börja med att rekommendera Kurt Almqvists essäsamlingar och översättningar som på flera väsentliga punkter tangerar ämnet:

• Den glömda dimensionen (Natur & Kultur, 1959) som gör upp med framstegsmyten, diskuterar förhållandet mellan tro och vetande samt kritiserar bl a den moderna atom- och kärnfysiken för att ha karaktären av en ”vrångbild” av den traditionella kunskapssynen.
• Livklädnaden som revs sönder (Natur & Kultur, 1967) i vilken han på ett lysande vis kontrasterar den traditionella kosmologin med den moderna vetenskapens världsbild.
• Tidlös besinning i besinningslös tid: Ur Frithjof Schuon verk (Natur & Kultur, 1973) som bl a innehåller en översättning av den av Schuons essäer som innehåller den mest explicita modernistkritiken: ”Fall och förfall” ur boken Light on the Ancient Worlds. Almqvist har själv lagt till underrubriker, och en av dessa är passande nog ”Den nutida vetenskapen”. Utdrag finner du här.
• I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk (Natur & Kultur, 1977) med essentiella kapitel som ”Kunskap och handling”, ”Sakral och profan vetenskap” samt ”Individualismen”. Utdrag finner du här.

Vad gäller ovan nämnde René Guénon så föreligger även hans Kvantitetens herravälde och tidens tecken i svensk översättning. I de inledande kapitlen av detta verk levereras en fullständigt förintande kritik av de grundpostulat som utgör själva fundamentet till den moderna scientismen/reduktionistiska vetenskapstron som sådan. Kapitel IV behandlar specifikt rumsdimensionen och kapitel V tidsdimensionen, men jag skulle nog vilja hävda att alla de tjugo första kapitlen eller så definitivt har bäring i frågan. Guénon falsifierar och vederlägger här som sagt mästerligt den moderna fysikens (och därmed i förlängningen även den moderna kemins, biologins, psykologins etc.) konstituerande premisser (och den därmed sammanhängande nihilistiska världsbilden) – d v s reduceringen av tid och rum till blott kvantitativa, mätbara storheter som utesluter allt som övergår den blott rationalistiska horisonten.

Tage Lindboms bok Tankens vägar (Norma, 1982) är en kritik av profanvetenskapen från ståndpunkten av en tidlös sacra scientia. Även i laddade kapitel som ”Vårt vetande” i Mellan himmel och jord (Norma, 1970) och ”Revolution i tankens värld” i Riket är ditt (Norstedt, 1981) finner du en sådan kritik, samt i Västerlandets framväxt och kris (Norma, 1999) i form av en mer utförlig idéhistorisk bakgrund.

En som i någon mån populariserat Guénons kritik (även om han också har andra, mindre vederhäftiga, influenser) är E. F. Schumacher som i sin Vägledning för vilseförda (Rabén & Sjögren, 1985) går till storms mot ”scientistisk materialism”. Detta relativt korta verk har beskrivits som att gå i stil med C. S. Lewis’ klassiska debattbok Människans avskaffande (Natur & Kultur, 1957), fast utifrån en mer utarbetad traditionell metafysik. (Den fristående tredje delen i C. S. Lewis rymdtrilogi, den dystopiska Vredens tid, har för övrigt av James Cutsinger karaktäriserats som något av en Kvantitetens herravälde i skönlitterär form. Originaltiteln är That Hideous Strength: A Modern Fairy-Tale for Grown-Ups.)

Ytterligare ett viktigt verk som definitivt bär guénonsk prägel är Mircea Eliades Heligt och profant: om det religiösas väsen (Verbum, 1968; Daidalos, 2008). Eliade behandlar här på ett kärnfullt, välunderbyggt och lättillgängligt sätt framförallt vad som skiljer den traditionella världsbilden från den profana existensformens desakralisering, inte minst av naturen. Översättare är Alf Ahlberg som i viss utsträckning sympatiserade med Tage Lindboms modernistkritik och som publicerat lärda debattböcker om modern teknik med titlar som Teknikens himmelsfärd: Betraktelser vid ett tidsskifte (Natur & Kultur, 1960), Humanism i atomåldern (Natur & Kultur, 1974) och Människan och den moderna tekniken (Natur & Kultur, 1978).

Apropå den moderna vetenskapen och synen på naturen så finns även ett kapitel av Seyyed Hossein Nasrs utmärkta Man and Nature: The Spiritual Crisis of Modern Man översatt till svenska i småskriften ”Hela naturen talar om Gud”: världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (Abrahams barn, 2001). Utdrag finner du här och här.

Även Uppsala-sociologen Jan Adrianson – som jag själv tidigare blivit tipsad om – skulle kunna vara intressant i sammanhanget, även om jag är osäker på i vilken mån hans filosofi som helhet verkligen förhåller sig till traditionell metafysik (såsom hinduismens advaita vedanta eller Ibn ”Arabīs/sufismens doktrin om Varats enhet, Wahdat al-wujūd). Flera av Adriansons böcker finns ute i handeln, bl a Den tidlösa utvecklingen: Kritik av evolutionsläran och den materialistiska världsbilden (Nya Doxa, 1992). Denna skall tydligen innehålla en kritik, inte bara av evolutionsläran som vetenskap, utan främst av den materialistiska ontologi som determinerar den och som rymmer olösliga motsägelser. (Även ”alternativa” synsätt, som modern kreationism och teistisk evolution, skall även dem enligt uppgift bli rigoröst nedmonterade.) Jag kan här vidareförmedla ett utdrag ur denna bok.

Om nu inte tid och rum – och, naturligtvis, kausalitet – existerar i absolut bemärkelse, i vilken bemärkelse existerar de då? [---] Den i rent bokstavlig bemärkelse springande punkten vad gäller tidsbegreppet rör nuet och nuflödet. Med ”nuflöde” menas här det flöde eller den ström av nu-moment eller nu-instanser som tycks ligga till grund för det vi normalt uppfattar som tidens gång, tidsmässig utsträckning. Enligt den gängse synen på tiden som absolut, d v s som tillhörande den antaget ”objektiva” eller fysikaliska materien, följer att varje sådan nu-instans i strikt mening kommer att sakna tidsmässig utsträckning. Om så inte vore fallet skulle denna instans själv utgöra en tidsföljd, d v s vara en följd av nu-instanser. Nuet i strikt eller matematisk mening förefaller alltså vara det outsträckta området – d v s skärningspunkten – mellan förflutet och framtid.

Om nu varje nu-instans eller nu-punkt är tidsligt outsträckt, hur kan då den tidsmässiga utsträckningen eller tidsföljden vara möjlig? Hur kan m a o en serie av var för sig outsträckta entiteter eller tillstånd sammantaget konstituera eller ge upphov till utsträckning? Annorlunda uttryckt: Genom att tiden eller tidsflödet enligt denna syn är uppbyggt av nu-punkter, kan dessa ”punkter” följaktligen inte själva existera i tiden – tidens förutsättning kan inte själv vara tidsmässigt bestämbar. Men hur kan, å andra sidan, en serie av det som själv inte är tidsmässigt bestämbart – d v s i tiden icke-existerande – ligga till grund för det i absolut mening tidsmässigt bestämbara? [---]

Såvitt jag förstår kan vi enbart komma till rätta med tidsproblematiken genom att betrakta nuet som tidlöst, men inte som en outsträckt punkt utan, tvärtom, som oändligt eller evigt. Vidare, utifrån antagandet att nuet ytterst är tidlöst i denna bemärkelse, kommer även tidsflödet i sin slutgiltiga analys att, paradoxalt nog, vara tidlöst. Såväl det förflutna (förflutna händelser) som det hypotetiskt framtida (framtida eventuella händelser) existerar sålunda enligt detta antagande inom ramarna för ett evigt Nu. Enligt denna uppfattning består således en viss tidsperiod inte av ett visst antal – eller otal – outsträckta nu-punkter, utan representerar i stället en viss aspekt, ett visst upplevelsemässigt begränsat område hos detta eviga Nu. [---] Tiden och tidsflödet är sålunda en av de fenomenella kategorier eller former som existerar inom det icke-fenomenellt tidlösa.

Det tycks vidare som om ego-begränsningen går samman med tidsbegränsningen – genom egofokuseringen, fokuseras också det eviga Nuet. De två fokuseringsformerna tycks vara givna tillsammans, d v s vara två uttryck för en djupare gemensam begränsning. Det tidigare diskuterade absoluta tidsbegreppet med sin konsekvens, den absoluta nu-punkten, kan enligt detta resonemang ses som en konstruktion gjord utifrån våra mer eller mindre absolutifierade (förstelnade, reifierade) ego-identifikationer. Överhuvudtaget kan den materialistiska och mekanistiska världsbilden ses som denna egots givna absolutifiering av den fenomenellt givna tillvaroformen – d v s att en i absolut mening existerande materia i tid och rum (den ”fysikaliska materien’) ligger till grund för och svarar mot den fenomenella verkligheten i tid och rum. Samtidigt tycks den materialistiska grundsynen bidra till att vidmakthålla och återskapa denna ego-absolutifiering.

(s. 235-237)

Han fortsätter sedan med rumsdimensionen, enligt ett likande resonemang, och avslutar:

Den fenomenella tillvarons olika kategorier och kvaliteter måste antas vila på en grund av evig närvaro. Liksom färgerna vilar i det färglösa ljuset, vilar tiden i det tidlösa, rummet i det rumslösa, förändringen i det oföränderliga, det ändliga i det oändliga och, ytterst, det manifesterade (fenomenvärlden) i det icke-manifesterade (det Ena). Det tidlösa och icke-manifesta existerar sålunda immanent i varje tidpunkt och i varje ”del” av den fenomenella tillvaroformen, varje tidpunkt och varje ”del” av fenomenvärlden existerar implicit (som dold förutsättning) i det tidlösa och omanifesterade.

(s. 239)

Sist men inte minst vill jag som en ingång till hela problemställningen framhålla nätloggen Perennials utomordentliga inlägg Medvetande och intelligens: Två argument mot reduktionism.

Sitter du som läser detta på fler relevanta, svenskspråkiga lästips i ämnet, tveka inte att dela med dig i kommentarsfältet!

 

Efterlängtat om bröderna Jünger på svenska

Nils Fabiansson delger oss i sitt senaste inlägg på nätloggen Das Begleitbuch zu Ernst Jünger ”In Stahlgewittern” (döpt efter boken/ledsagaren med samma titel) inte enbart nyheten att Bokförlaget Atlantis ger ut Ernst Jüngers I stålstormen i pocketutgåva i januari 2011, utan var här även först med det glada budskapet att den svenske nestorn i jüngeriana, Carl-Göran Heidegren, den 15:e maj på samma förlag utkommer med en drygt 300-sidig uppföljare till sin Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republiken (Symposion, 1997) med titeln Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade.

För den som inte är bekant med Preussiska anarkister kan sägas att denna publikation några år in på det gångna oo-talet kom att etablera sig som något av en kultbok för bl. a. en glesare skara personer som inte passivt velat låta sig svepas med i det modernistiska, nivellerande projektet – utan som istället på ett eller annat vis låtit sig influeras av en radikalkonservativ Weltanschauung, och i samband med detta då inte sällan också med en viss öppenhet för Tradition och tidlösa värden i René Guénons mening. I sitt förord till I stålstormen har Peter Luthersson dessutom framhållit som speciellt remarkabelt att Preussiska anarkister i egenskap av ”den kanske bästa introduktionen till den unge Jünger” är skriven på just svenska. I en andlig och intellektuell brytningstid har denna studie därmed kunnat fungera som en avgörande inspiratör och vattendelare. Den har bidragit med på samma gång uppfriskande som nödvändiga tillnyktringsimpulser i civilisationskritisk och metafysisk riktning, impulser som på många sätt går på tvärs med de sedan länge vedertagna, men också – i ljuset av den moderna världens permanenta och ständigt fördjupade kristillstånd – alltmer uppenbart obsoleta rågångarna i det svenska idéklimatet. (Dock – och detta ”dock” bör också formuleras och erkännas – så karaktäriseras Jüngers ”Gamla Testamente” av en icke ringa grad av ambivalens i såpass hög grad att författaren på senare år inte ens kunde ta upp och hålla i något exemplar av de laddade verken Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter utan att hans händer började att skaka*).

Några av de mer insiktsfulla läsarna av Preussiska anarkister har noterat att de avsnitt där den yngre brodern Friedrich Georgs verk citeras tillhör de allra mest framsynta. Inte minst hans Die Perfektion der Technik som utgavs alldeles i efterdyningarna av Andra världskriget verkar ha utövat ett avgörande inflytande på den äldre broderns fortsatta författarskap i en era annars präglad av tilltagande värdenihilism (ett författarskap vilket enligt ett envist rykte Svenska Akademiens nobelpriskommitté under en period för övrigt skall ha visat ett inte obetydligt intresse för). En genomgående frågeställning i brödernas dikter, romaner och filosofiska essäer är enligt Heidegren denna: ”Är tekniken människans bäste vän eller tvärtom hennes vedersakare?” Friedrich Georg var i essäsamlingen Orient und Okzident (1948) även en föregångare när det kommer till att uppmärksamma några av de klassiska sufidiktarna. Många år senare kom Ernst att skriva: ”Islams tidiga mystiker. Man skulle nästan kunna citera hela häftet. Tydligen en för oss än så länge knappt öppnad skattkista.”

Det känns nu inte alltför vågat att hävda att Heidegrens Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade med lätthet kvalar in som den kanske allra starkaste kandidaten till 2011 års mest efterlängtade boksläpp. Att det framförallt är ”perioden från mitten av 1930-talet och fram till mitten av 1960-talet som skildras, men med flera återblickar på de föregående åren och även några framåtblickar” och att ”i fokus står de av brödernas skrifter som utgör försök till samtidsanalyser eller som har ambitionen att utveckla en livshållning” gör knappast detta antagande svagare!

Läs hela bokbeskrivningen från förlaget här.

Uppdatering: Ett föredrag av Carl-Göran Heidegren från i våras om de båda bröderna Jünger finns upplagt på Lunds filosoficirkels hemsida i smi-format (video) samt mp3-format (enbart ljud, 16 MB).

*Not: För en balanserad kritisk granskning av den konservativt revolutionära strömningens inre motsägelser utifrån en läsning av Armin Mohlers numera klassiska standardverk/doktorsavhandling i ämnet från 1950 – Die konservative Revolution in Deutschland 1918–1932 – se kapitlet ”Revolution – generation”, s. 156–168 i Tage Lindboms Fallet Tyskland (Norma, 1988).

Fler inlägg om Ernst Jünger

• Ernst Jünger – Dagboksanteckningar från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation
• Med Ernst Jünger genom nihilismens vändpunkt
• Skogsvandrare på den andliga Vägen
• Konservativa anarker
• Österlandet som inre orientering

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

 

Tage Lindbom om Människoriket och den nutida, post-kristna ”treenigheten”

Termen Regnum hominis användes av ”den vetenskapliga revolutionens” starkt antimetafysiskt inriktade förkämpe Francis Bacon (1561–1626), för att beskriva ett samhällstillstånd där människan genom empiricistisk profanvetenskap har erövrat och betvingat naturen, och därigenom satt sig själv istället för Gud som högsta och självtillräcklig princip. Den som kanske bättre än någon annan har lyckats med att ringa in och definiera detta ominösa ”Människorikes” innebörd, framväxt och skilda, förhärskande uttrycksformer är Tage Lindbom (1909–2001) i ett flertal böcker med början i Sancho Panzas väderkvarnar 1962.

Direkt avgörande för att skänka klarhet och fasta konturer åt Lindboms andliga uppvaknande – att han fann vad han kallat ”porten i muren” – var läsningen av Kurt Almqvists (1912–2001) till synes oansenliga lilla studie Den glömda dimensionen, publicerad 1959. I denna presenteras philosophia perennis för en svensk läsekrets på ett hittills oöverträffat sätt. Redan i första fotnoten i Den glömda dimensionen förekommer en referens till en artikel av filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg (1892–1979) med titeln ”Regnum hominis” från tidskriften Samtid och framtids januarinummer 1946 om det paradoxala i att människans förmenta världshistoriska ”befrielse” tvärtom slår över i sin motsats: ”Världshistorien är full av sällsamma paradoxer, men kanske är dock denna den egendomligaste av dem alla.” Ahlberg föregriper alltså här på latin vad Lindbom hädanefter betecknar som ”Människoriket” och i nedanstående utdrag ur Demokratin är en myt från 1991 kärnfullt preciserar som den nutida, post-kristna ”treenighetens” pseudometafysiska dimension.

Alf Ahlberg kom sedermera i sin tur att läsa och recensera Lindbom, om vars Mellan himmel och jord (1970) han skrev att det var en ”betydande i högsta grad läsvärd och tänkvärd bok” och att ”man måste beundra författarens moraliska mod” (Dalademokraten 700622). Han såg Lindboms bok som en stridsskrift mot den oandliga kapitalismen och dess följdföreteelse den sekulariserade socialismen och sade sig ”i mångt och mycket” dela den grundsyn Lindbom gav uttryck för. Dock frågade han om inte Lindbom i tysthet pläderade för en ny ”ludditism” (revolt mot maskinerna).

Apropå Alf Ahlberg så har han bland sina många skrifter inte minst publicerat betraktelser kring modern teknik i Teknikens himmelsfärd (1960), Humanism i atomåldern (1974) och Människan och den moderna tekniken (1978). Han har även översatt ett icke ringa antal anmärkningsvärda böcker till svenska, däribland Hugo Balls Dionysios Areopagita (1960), Huston Smiths Mänsklighetens religioner (1966), Mircea Eliades Heligt och profant (1968), Eugen Herrigels Zen i bågskjutningens konst (1975), Hugo M. Enomiya-Lassalles Zen-meditation för kristna (1977) samt C. S. Lewis” Kan man vara kristen? (1978), Den stora skilsmässan (1978) och Tankar kring Psaltaren (1979; tillsammans med Sigfrid Estborn).

Utgången av det andra världskriget innebar inte blott en yttre, militär seger utan också en seger i inre mening. Mänskligheten ställdes nu inför valet mellan det onda, fascismen, och det goda, den av segerherrarna förkunnade ordningen. Denna förkunnelse av det godas seger över det onda var det manipulativa uttrycket för den principiella förintelsen av det traditionella och därmed det andliga som en existentiellt verkande kraft. Ideologiskt uttryckt var det en förintelse av konservatismen.

Den segrande ordningen kan uttryckas som en ”treenighet”: Människoriket, Modernismen, Demokratin. Människoriket uttrycker den allmakt, som den fria och jämlika människan i sin gränslösa endimensionalitet tilldelat sig själv. Att betvivla och bestrida denna ordning är hädelse. Ingen högre makt finns, som kan sätta en gräns för den mänskliga allmakten och utkräva ett ansvar vid ett gränsöverskridande. Människoriket är principiellt den totala Gudlösheten. Människoriket är ”treenighetens” pseudometafysiska dimension.

Den värld, i vilken Människan ska härska, uppfattas som evig och gränslös i tid och rum, ett existentiellt flöde utan ursprung och utan mål. Därmed återstår för människan endast en lösning av sitt identitetsproblem: att vara identisk med sig själv. Vare sig hon vill det eller ej, sluter hon sig inne i sig själv, och i denna sin autism kan hon ej passera sig själv, förena sig med någon eller med något utanför sig själv. Hon är sin egen fånge, och detta kompenserar hon genom narcissism: spegelbilden av sig själv och sina idoler. Hon är dömd till en subjektivism, horisontlös och tidlös, oförmögen till ett objektivt svar på sina frågor. Ty alla frågor leder till att hon, som den teologiske existentialisten Bultmann säger, kastar sig själv i sina egna armar. I detta tillstånd, då tids- och rumsbegreppen upphävs, då det historiska förlorar sin djupare mening, möter vi ”treenighetens” ontologiska dimension, Modernismen.

Hur utövar då människan makten i sitt rike? I tillvarons existentiella flöde finns inga stödjepunkter, det absoluta har ersatts av det relativa, och därmed måste det kvalitativa underordna sig det kvantitativa. Människan har ett administrativt styrmedel, statistiken, och ett maktmedel, voteringarna. Världen har ställts, vare sig den vill det eller inte, under en maktprincip. Lika obönhörlig som Guds vilja under trons sekel är nu majoritetens herravälde över minoriteten. Men Guds vilja är alltid förenad med barmhärtighet och nåd och förlåtelse. Majoritetens vilja däremot är ovillkorlig. Till ”treenighetens” pseudometafysiska dimension, Människoriket, och till dess ontologiska dimension, Modernismen, fogas en tredje, den nakna fysiskt-politiska makten, Demokratin. Ty i detta modernistiska, demokratiska Människorike tvingas vi att votera om allt – även om Rättfärdigheten. Och vad gör vi då med de rättfärdiga minoriteterna?

– Tage Lindbom, Demokratin är en myt, kap. XII (s. 84–85)

Relaterade inlägg

• Konservatismens dilemma enligt Tage Lindbom
• Människorikets skördetid
• Tage Lindbom om auctoritas och potestas
• Tage Lindbom om tolerans

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS