Om det framstår som att jag helt jämställer teoretisk kunskap om lära och doktrin med intellektuellt intuitiv kunskap är det olyckligt. Som jag nu klargjort ett flertal gånger kan det mycket väl finnas en överlappning mellan å ena sidan diskursiv logik och å andra sidan andligt förverkligad kunskap, men den är ingalunda självklar. Den “levda” kunskapen är dock omöjlig att kommunicera på ett direkt sätt, utan kan som bäst lysa igenom skiktet av språkliga formuleringar. Men det betyder å andra sidan inte att doktrinen bör förringas, eftersom det är den som pekar mot förverkligandet och förmår ge omistlig vägledning i det andliga sökandet.

Visst verkar det vara så att vi betonar olika riktningar inom sufismen, det finns det ingen anledning att sticka under stol med. Men jag skulle nog vilja hävda att en betoning på intellektiv kunskap ändå håller sig inom huvudfåran med fokus på det essentiella, även om philosophia perennis visserligen ger det hela en viss särprägel. Qalandarerna, med sin betoning på att framstå som klandervärda i andras ögon, får väl ändå ses som ett randfenomen? De lär väl dessutom föra en rätt tynande tillvaro idag? Ashk Dahlén skriver om dem i inledningen till Gnistornas bok.

Qalandarerna är även besläktade med Malamatiyya (sufier som verkar i det fördolda eller “kamouflerat” under en mindre anspråksfull yta), en kategori Ivan Aguéli kanske skulle kunna räknas till.

I en av Abdal-Hakim Murads aforismer jämförs Malamatiyya med dem som inte är öppna med att ha trädit in i islam:

Closet converts are the malamatiyya: they know, but are not known.

Vi kan säkert vara överens om att det finns olika typer och nivåer av kunskap. Den filosofiska eller intellektuella kunskapen är en av flera. Det absolut största misstaget Cafét gör, i mina ögon, är att näst intill likställa den intuitiva kunskapen med intellektuell kunskap. Men cafét företräder då som tidigare har nämnts en intellektuell- andlig orientering inom sufismen. För de som dock inte känner till sufismen och mystiska grenarna inom Islam så kan det ju vara värt att ooängtera att det finns andra riktningar, exempelvis qalandarerna. Även den svenske sufiern och författaren Torbjörn Säfve företräder, enligt min åsikt, en mer självupplevd och personlig kunskapsorientering inom sufismen.

Epitetet skeptisk grundar sig inte så mycket i rationellt tvivel som i ett ifrågasättande av källor och relationen mellan ord och verklighet.

“Tankar är skuggor av känslor, flyktigare, tommare, ord är skuggor av tankar, skuggor av skuggor”. Nietzsche

Frid

I en av sina många lärodikter, World Wheel I, skriver Frithjof Schuon (översatt från tyskan och därför ej rimmat):

Profane philosophers say
That one should think without presuppositions.
But this is impossible;
They fall into the trap of a skepticism that leads nowhere.
Not so the sage - deep within his heart speaks
The luminous and uncreated Truth of the Self.

Du frågar efter “konkreta” exempel… Ja, här finns inga guldkalvar eller babelstorn att uppvisa, men den enhet och harmoni med naturen du efterlyser har däremot i princip förverkligats i varje traditionellt samhälle. Den fortsätter (i den mån det är möjligt i denna tidsålder) även att vara en potentiellt levande realitet för dem som inte släpper greppet om den livlina som erbjuds i form av de traditionella religionernas andliga vägar. Objektiva studier kan visa detta för dem “som har öron att höra med”.

När det kommer till de invändningar mot Seyyed Hossein Nasr som du kastar fram, finns det några saker som borde sägas. Att han för det första inte brukar tala så mycket om sig själv, utan om universella och tidlösa principer, är mer eller mindre en förutsättning för att han överhuvudtaget ska få figurera här i Cafét. Så det är ju i så fall snarare en kritik mot Cafét som sådant och den betoning på gnosis eller ma’rifa som finns här. Att andra inte delar detta andligt-intellektuella intresse, eller ser värdet i det, är fullt förståeligt och måste såklart respekteras. Men det har ingenting med Nasr att göra. Varför måste man i sådana fall kritisera Nasr?

Betoningen på intellektuella principer står i sufismen inte heller i motsats till kärlek och dygder som ödmjukhet och generositet, utan innefattar i själva verket dem. (”Jag var en dold skatt som ville bli känd.”) Kärleken måste ha ett föremål. Det som älskas måste vara känt, och att ha kunskap om det Evigas principer är att i en mening också vara förenad med det, och kärleken vill förening med det Sanna och Sköna.

Ytterligare en sak är att andligt förverkligande inte är detsamma som profan humanism och världslig glädje. Att vara begåvad med charm, humor och medmänsklig värme är en sak och där varierar vi av naturliga skäl i våra temperament och från situation till situation. Men att utifrån principiella skäl framträda leende verkar dock kunna vara direkt negativt ur andlig synpunkt. Och det är ju inte heller automatiskt ett “bevis” på att det man talar om är sant eller väsentligt (se bara på reklamen och andra vulgärexempel i det massmediala skådespelet…). Det är långtifrån alltid även de allra mest heliga i olika traditioner uppträder leende, även om de upplever en inre glädje och frid. Schuon skriver:

I would never think of criticizing spontaneous and unassuming gaiety, provided it is not incompatible with dignity; such gaiety is a question of temperamant and thus in itself something neutral. But once gaiety is established as a matter of principle, I do condemn it because it then ceases to be unassuming; it loses its spontaneity and becomes pretentious; it opens the door to stupidity while including a kind of self-sufficiency, which is paralyzing with regard to spirituality even when it is more or less unconscious.

Slutligen, när det kommer till hur miljökrisen ska lösas, så säger Nasr i en av intervjuerna i senaste numret av Minaret:

Hoppet finns ju alltid och enligt den helige Augustinus är hoppet en teologisk dygd. Men efter nästan ett halvt sekels miljöengagemang har jag kommit till den slutsatsen, såvida det inte sker ett gudomligt ingripande, att det enda hoppet för dagens människor är att en stor katastrof inträffar som är tillräckligt omfattande för att förändra det paradigm som dominerar den moderna människans tänkande och handlande vilket skulle kunna ändra på beteendet att konsumera alltmer utan hänsyn till den icke-mänskliga världens rättigheter. Det går mig verkligen emot att säga detta men för att vara realistisk anser jag att eftersom den moderna människan vägrar att förändra livsstil genom kunskap och konkreta åtgärder under den tid som ännu återstår, är det lika bra att en stor katastrof inträffar som skulle kunna skaka om oss alla än att människor och många andra varelser går en långsam död till mötes eller en förödande klimatförändring. Jag hoppas ändå att jag har fel i mina farhågor. Låt oss hur som helst hoppas att vi kommer att ta vårt förnuft till fånga innan naturkatastrofer tvingar oss att tänka om. Men hur vi än behandlar naturen och hur säkra vi än är på vår absoluta dominans över naturen så får naturen alltid sista ordet. Och vi får inte glömma att allt slutligen ligger i Guds händer. Vi måste göra allt som vi förmår samtidigt som vi med hela vår varelse sätter vår tillit till honom. Gud vet bäst.

Apropå vad du själv skriver, om Swedenborg som nickar gillande åt islam, om likheter islam-kristendom, kan man bara säga: genom att bli än mer personlig, “kufisk” och esoterisk, blir man än mer kosmopolitisk.

Fördjupa dig i Swedenborgs mystik, och du finner världen.

Det finns många problem med denna tolkning av högmod, varav jag vill påpeka några stycken.

1. Om vi inte själva känner Sanningen i våra hjärtan, utan bara blint följer det som vår kultur kallar för “uppenbarade visdomsvägar” är det omöjligt att helhjärtat ta till sig dem. För att dedikera sig till exempelvis kristendomen på den nivå som krävs för att den skall bli verkande måste man tro på vad man gör helhjärtat. En sådant helhjärtat beslut/liv kräver att hjärta såväl som hjärna är överrens. Vi måste alltså lita på vårt eget förnuft och på vår egen känsla om vårt “dop” skall få en verkan. Annars blir vår förvandling bara ytlig - och då om någon gång finns risk för högmod.

2. Om det egna förnuftet faktiskt lyckas greppa det förnuftiga i att följa traditionen, och ser med hjärtat det goda budskapets goda verkan, så kan det också skilja det sanna från det falska. Om denna visdom nås finns också visdom nog att följa Guds “vilja” även om alla kyrkor brann ner och alla andra kristna dog. Sanningen finns då i själen, och vägen till den är utpekad. I detta tillstånd är det inte högmod att följa sitt hjärta utan visdom.

3. Den form av kristendom som utövas i exempelvis Sverige idag är en kristendom urtolkad av människor. Deras enda källa till Kristus väg är Bibeln (vilken skrevs lite efter hans död), resten är tolkningar som skett i dialog människor emellan. Om jag läser bibeln och samspråkar med andra människor, läser mystikers och teologers tankar, och efter det gör en tolkning av budskapet, vad är det då som gör min egna tolkning till högmod? Vems tolkning är inte högmod? Intervjua inofficiellt ett hundratal präster inom Svenska Kyrkan och se på hur många punkter de är oense. Och varför skulle just Svenska Kyrkan ha det rätta svaret? Jag kan exempelvis inte förstå påvens motstånd mot abort. Jag kan inte förstå hur kristna människor i ett land i Sydamerika idag är så stora motståndare till abort att när minderåriga flickor utsätts för våldtäkt av sina fädrer, tillåts de inte abortera utan måste föda fram avkomman av denna våldsakt. Detta är landets lag. Är ett motstånd mot denna kristna tolkning av Bibeln ett högmod? Och om det inte är högmod att vända sig mot Påvens ord, vad är då högmod?

4. Mäster Eckeharts egna tolkning av kristendomen fick honom förföljd och ställd under rätta av “traditionen”… av de som var mån om de “uppenbarade visdomsvägarna”. Han är inte den enda till synes sunda uttolkare av Bibeln som blivit förföljd i Guds namn. Högmod av vem?

5. I århundraden har många av de som sagts sig ledas av den Helige ande (högt uppsatta män inom kyrkan) missbrukat sin makt för att legitimera våldsdåd, och skaffa sig personliga rikedomar (till och med våldfört sig på barn som de varit beskyddare av…). Om vi inte ständigt ifrågasätter de som säger sig vara utvalda att föra traditionen vidare, och ifrågasätter hur “visdomsvägarna” verkligen ser kan det gå riktigt illa. Om vi reducerar oss själva till viljelösa dockor kommer vi aldrig att hitta sanningen. Även den ödmjuka Theresa av Avila har ett och annat ont ord att kasta över de av sina religiösa vägledare som hon anser har fördröjt hennes resa mot Gud. Jesus hade inte mycket till övers för sin tids religiösa ledare, och Dogen lämnade sitt hemland för att söka efter sanningen. Var de alla offer för högmod?

Jag vill i det allra starkaste vädja alla sökare att använda era egna förnuft så långt det bara går. Lyssna på traditionernas förespråkare, men filtrera deras ord genom visdomen från era egna liv. Känn efter med era hjärtan och väg varje ord med omsorg. Se till at ni förstår Jesus innan ni följer honom i blind lydnad.
Odla er tro. Men lämna för Guds skull inte förnuftet vid vägkanten. Då är ni snart hårt fastklämda i fundamentalismens olycksaliga städ.

Skeptisk: Jag skulle gärna ha haft en genuin lärare/mästare, och det hade gärna fått vara en inomtraditionell sådan - oavsett religion. Jag har dock inte funnit någon ännu. Intressant trailer.