En av Sveriges främsta mystiker under den kända tiden, Emanuel Swedenborg (1688–1772), har inte bara kallats “Buddha of the North”. Hans metafysiska lära har även jämförts med esoterisk islam i en djuplodande komparativ studie av Henry Corbin - Swedenborg and Esoteric Islam (Swedenborg Foundation, 1995). Swedenborgs kristna visdoms- och språkmystik har fungerat som något av en inkörsport till sufismen för såväl Ivan Aguéli (1869–1917) som Eric Hermelin (1860–1944). Därför kan det vara av visst intresse vad denne svenska “andeskådare” själv skrivit om “den mahomedanska religionen”.

I sitt sista och sammanfattande verk Den sanna kristna religionen har Swedenborg med ett tillägg om “Mahomedanerna i den andliga verlden” (s. 854ff). Här skriver han bland annat om “Al Koran”. Det faktum att fler riken antagit islam än vad som är fallet med kristendomen behöver enligt Swedenborg inte vara någon stötesten för kristna, såtillvida dessa “tro, att allt styres af den guddomliga Försynen”. Utifrån denna insikt fortsätter vår gode esoteriker:

Häraf kan man inse, att denna religion är uppväckt af Herrens Guddomliga Försyn och lämpad efter österländingarnes sinnesbeskaffenhet, i det ändamål att utplåna så många folkslags afguderier samt gifva dem någon kunskap om Herren, innan de efter döden komma till den andliga verlden.

En sådan ekumenisk acceptans är kanske inte alldeles vanlig i dagens kristenhet, men den kanske skulle kunna bli desto större om fler förstod det som att den “värld” evangelierna talar om nästan uteslutande är begränsad till dåvarande Romarriket – “Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” (Luk. 2:1). Att mänsklighetens olika uppenbarade traditioner talar om den egna civilisationen som “världen” hör snarare till regeln än undantaget. Som Frithjof Schuon har anmärkt så har religionerna inte uppenbarats för att tala om andra religioner (såsom de nordamerikanska indianernas etc). Därför kan man också ännu idag tala om “den islamiska världen“.

Swedenborgs inställning till islam och profeten Mohammed är dock inte helt utan ett visst förbehåll. Med tanke på hur viktig den äktenskapliga kärleken är i Swedenborgs egen lära (se Äktenskapliga kärleken och dess motsats), verkar han inte se odelat positivt på att Koranen under vissa omständigheter tillåter villkorad och begränsad polygami. Dock intar han en förstående och inte avfärdande position, då han är fullt på det klara med att detta inslag varit nödvändigt – inte minst med tanke på förutsättningarna i den dåtida österländska kontexten:

Denna religion hade icke blifvit antagen af så många riken och kunnat der utrota afguderierna, om den icke hade blifvit danad i öfverensstämmelse med deras tankeföreställningar, i synnerhet om icke månggiftet hade blifvit tillåtet, emedan österländingarne utan detta medgifvande skulle mer än Européerna hafva brunnit i äktenskapsbrytande lustar och gått förlorade.

Följande essäer om Swedenborg och esoterisk islam i Sverige rekommenderas varmt

• Stundom mötas de två av Mohamed Omar om Swedenborgs betydelse för Ivan Aguéli
• Lundashaikh och Exeget av Ashk Dahlén om Swedenborgs betydelse för Eric Hermelin

Se även Swedenborgsbiblioteket samt läs vad Svenssongalaxen skriver om Swedenborg.

Tidigare inlägg relaterade till Emanuel Swedenborg

• Om änglarna och djävlarna hos människan
• Den konungsliga vetenskapen
• Julevangeliets andliga betydelse
• Tolkiens kristna mytopoetik, del II
• Raketer

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Seyyed Hossein Nasr är en ovärderlig röst i den internationella debatten, inte minst när det gäller framhållandet av den traditionella synen på naturen och miljökrisen. Enligt honom är den ekologiska krisen det yttre tecknet på en inre kris. Miljöförstöringen återspeglar en förödd och förtorkad själ. Redan 1972 framförde Nasr dessa ståndpunkter på FN:s miljövårdskonferens i Stockholm. I kapitlet “Några metafysiska principer gällande naturen” i boken Man and Nature lyfter han bland annat fram de nordamerikanska prärieindianernas budskap angående detta till den moderna världen.

Indianerna, i synnerhet prärieindianerna, utvecklade inte en uttrycklig metafysik, men inte dess mindre äger de i form av ytterst konkreta och ursprungliga symboler de mest djupsinniga metafysiska läror.* Indianen, som är någonting av en ursprunglig monoteist, såg i jungfrulig natur – i skogar, träd, strömmar och i himlen, i fåglar och bufflar – direkta symboler för den andliga världen. Med den starka andliga symbolförståelse med vilken han begåvats såg han överallt avbilder av himmelska realiteter. För honom, liksom för andra nomader, var naturen helig och det fanns hos honom ett märkbart förakt för det bofasta livets konstgjordheter. Den jungfruliga naturen var för indianen katedralen i vilken han levde och utövade sin andakt. Hans desperata kamp mot den vite mannen gällde inte bara ett livsrum utan också ett gudstjänstrum. Hans kultur var helt skild från, ja, diametralt motsatt den moderna världens. Efter att ha levt tusentals år i naturen lämnade han den i ett sådant tillstånd att just det segmentet natur idag måste förvandlas till nationalpark för att det inte ska bli förstört.

Då man ser indianens stigar högt uppe i Klippiga Bergen, stigar som han vandrade i årtusenden utan att störa omgivningen, känner man så starkt att indianen var en som verkligen vandrade varsamt på jorden. Om inte för annat så av denna orsak rymmer arvet från den amerikanske indianen ett mycket värdefullt budskap till den moderna världen.

Not: När det gäller indianernas metafysiska läror se J. Brown, The Sacred Pipe [på svenska: Den heliga pipan, Författarförl., 1978], Norman 1953, samt F. Schuon, “The Shamanism of North American Indians”, i Light on the Ancient World, ss. 72–78.

Källa: ”Hela naturen talar om Gud” : världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (översättning av kap. 3 i Man and Nature — The Spiritual Crisis of Modern Man, 1968).

Illustration: Målning av Frithjof Schuon.

Se även Den vita buffelkalvens budskap om den amerikanska traditionen samt Skapelse, skönhet, sakralitet om den orörda naturens tempel.

Fler inlägg om Seyyed Hossein Nasr

• Minaret nr 1-2/08
• Mysticism and the Perennial Philosophy
• Seyyed Hossein Nasr om sitt möte med Julius Evola
• Seyyed Hossein Nasr, sufismen och den traditionella skolan
• Minaret, professor Nasr och islams andliga grunder
• Mer om professor Nasr
• Vid det klara morgonljuset
• Seyyed Hossein Nasr och islams hjärta

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

I stället för människans myndigförklaring kom sekulariseringen att medföra en reducering av människan till ett slags biologisk maskin. Dagens nyvaknade andliga intresse innebär ett återställande av tillvarons sakrala dimension och av människovärdet.

– Ur premiärnumret till tidskriften Gnosis (nr 1/84)

Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur utgavs 1984-1992 och är än idag en veritabel skattkista för den seriöse och intellektuellt orienterade sökaren i dagens Sverige. Det är en tidskrift för “orädda fiskare”, en motmedicin mot andlig lättja och stagnation, samt inte minst ett viktigt och djuplodande “tecken” att tyda i den omvälvande brytningstid som på gott och ont har kommit att bli vår egen.

Den esoteriska enhetsprincipen (unio mystica) och det andliga kunskapselementet (gnosis) är teman som knappast blivit mindre aktuella med åren, snarare tvärtom. Det är just ett sådant tidlöst fokus som i många av tidskriftens bidrag lyser igenom som ädla stenar i en skattkista, vars lock de flesta av oss hittills endast varit och gläntat på.

I totalt uppemot 2000 sidor kvalitativa artiklar och essäer inom filosofi, religion och humaniora gifter sig här andligheten med intellektualiteten och intellektualiteten med andligheten. Problemformuleringarna utgår från vad som är särskilt relevant för andliga sökare och vandrare idag. Speciellt ska redaktionen och de medverkande ha en eloge för att existentiella frågor om varför ständigt är närvarande, liksom hur-resonemang kring andligt utövande, sakral konst, musik och symbolism.

Innehållet i Gnosis uppvisar djup såväl som bredd. Här samsas Åke Hultkrantz’ forskning om meditation bland Nordamerikas indianer med Jacob Böhmes mystiska traktat “Födelse på nytt”, Sven Heilos tolkningar av Thomas Mertons prosadiktning med Bengt Åbergs betraktelser om mystik i Svenska kyrkan, liksom Bo Dahlins belysning av “perspektivet” i Theologia Germanica och Upanishaderna med Dr Husayn Mursis utläggning om den kristna ståndpunkten jämförd med islams. Om man tillägger att alla dessa exempel är tagna ur ett enda nummer (1/90-1/91), vilket innehåller ytterligare 49 illustrerade artiklar, får man en bild av hur överflödande rikt detta smörgåsbord är.

På ett sätt kan man se tidskriften Gnosis som något av en föregångare till vad dagens Minaret (2001-) är på det muslimska området, med den skillnaden att Minaret numera vid sidan av det teoretiska även lättar upp med mer kulturella inslag och aktualiteter. Jämförelsen blir inte mindre giltig med tanke på att Minaret har återpublicerat Kurt Almqvists artikel om Ivan Aguélis sufism ur Gnosis nr 3–4/88 – 1/89.

Inom parentes kan sägas att Almqvist även publicerades i Katolsk årsskrift (1976-1995) på 70-talet, där han bland annat skrev om östkyrkans mystik och Jesusbönen. Detta tema återvänder han till i artikeln “Uppenbarelsen i hjärtat och religionen” i Gnosis nr 1/90-1/91:

[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.

Även andra skribenter från Katolsk årsskrift har sedermera dykt upp i Minaret, såsom Tage Lindbom och Florence Vilén. Detta bör dock inte tolkas som att det har skett någon tendentiell övergång från katolicism till islam under de här 30 åren, snarare att båda dessa tidskrifter, liksom Gnosis, har varit forum som utmärkts av en generös och öppen redaktionell policy med relativt “högt i tak”.

Det briljanta lilla bokförlaget Åsak var även det associerat med tidskriften Gnosis och dess redaktör Björn Sahlin. Under perioden 1983-2003 utgavs ett 80-tal böcker, bland annat av samtida författare som den Traditionella skolans Kurt Almqvist, Swedenborgkännaren Anders Hallengren, religionsfilosofen Catharina Stenqvist (som skrev sin avhandling om Simone Weil), prästen och författaren Håkan Eilert (som bl a skrivit artikeln “Philosophia perennis – den glömda vägen” i Svenska kyrkans forskningsråds tidskrift Tro & tanke nr 3/01), liksom klassisk kristen gnosis-litteratur av Serafim av Sarov, Angelus Silesius och Nicolaus Cusanus. Många av böckerna har fascinerande titlar som:

• Zen och kampkonsterna
• Kontemplation : vägen till Gudserfarenhet i dag enligt Mäster Eckehart och “Icke-vetandets moln”
• Postsekulariserat interregnum? : från tro och vetande till vetenskap och mystik.

För att sammanfatta så är tidskriften Gnosis en föredömlig föregångare på det andliga kunskapsområdet. Dess urskillningsförmåga framstår inte bara som extraordinärt fingertoppskänslig, utan även alltmer oundgänglig i denna “globaliseringens” brytningstid och generationsväxling. Istället för att urvattna, relativisera eller sluta sig i en exklusivistisk hållning står Gnosis för ett alternativ som på långt sikt framstår som det enda hållbara i en så tydligt mångreligiös värld – ett alternativ som innebär fördjupad innerlighet, traditionsbevarande förnyelse och teoretisk genomlysning.

Håller man en dörr öppen för gnosis behöver man med andra ord inte sky den religiösa mångfalden för att bevara enheten, och inte heller riva ned några legitima skiljelinjer. I detta ljus framstår den i våra dagar lika olycksbådande som omhuldade nihilistiska och socialdarwinistiska devisen om “the clash of the civilizations” snarare som en obalanserad och ressentimentsfylld “clash of the uncivilized”.

Jämförande studier av de universella principer som ligger till grund för de traditionella civilisationernas och religionernas doktriner, symboler, sakrala konst och andliga praktiker innebär inte nödvändigtvis att man ger upp det egna för något annat (”bosätter” sig någon annanstans), utan snarare att man får impulser till en mer genomreflekterad livsåskådning. Som Ashk Dahlén skriver i inledningen till Tage Lindboms I Frithjof Schuons fotspår:

För den nutida människan ter sig religioner, som tidigare betraktats som “främmande”, minst lika levande som den egna religiösa traditionen. Kulturkretsarna är inte längre slutna, utan möts kors och tvärs i det globala tillstånd som kännetecknar den postmoderna livsformen, och i takt med den ökande globaliseringen torde intresset för interreligiös dialog öka. Mänsklighetens framtid tycks i själva verket bero av huruvida hon lyckas åstadkomma ett modus vivendi; inte bara i samklang med sitt egen inre hjärta utan även i harmoni med andra religiösa och kulturella traditioner. Kanske kan vi lära oss att på ett nytt sätt uppskatta andra religioner än vår egen, och därigenom också belysa många dunkla gåtor. Som den amerikanske religionsvetaren Huston Smith skriver, kan den nutida interreligiösa utmaningen skänka oanade möjligheter och stimulera till ett rikare andligt liv. En fördjupad syn på den egna religionen kan i dialog med andra religioner ytterst sett ge impulser till en mer genomreflekterad tro.

Exemplar av tidskriften Gnosis går att låna på bibliotek eller köpa i antikvariskt skick på bokbörsen.se och antikvariat.net. Antikvariat Lyktan är specialiserade på religion, livsåskådning och teologi och brukar vara speciellt välsorterat. Bokförlaget Åsaks utgivning listas här. Litteratur av och om de kristna mystikerna, som många av artiklarna i Gnosis kretsar kring, ges ut av Artos & Norma.

Nedan följer Gnosis-redaktionens programförklaring ur premiärnumret nr 1/84, samt en förteckning över de olika numrens teman.

En tidskrift för andlig kultur…

Att vi kallar denna tidskrift för Gnosis kräver sin förklaring. Det är en utmaning! I vår lutherska ankdamm är ordet belastat. Det förknippas ofta med gnosticism, med villolära och kätteri. Men faktum är att ordet förekommer inte mindre än ett trettiotal gånger i Nya testamentet. Det borde alltså vara en central term i kristet språkbruk, i evangelisk teologi. Ordet betyder kort uttryckt “kunskap”, “insikt”, “visshet”, “förståelse”.

Genom alla tider har tron trots allt innehållit ett kun­skapsmoment, även om denna kunskap avsett en dimension som inte är materiell och omedelbart påtaglig och följaktligen inte heller formuleringsbar på samma sätt som vanlig kun­skap. Vägen till denna annorlunda kunskap går över aning och intuition och inte över grövre, vetenskapliga mätmetoder - även om vi i dag genom forskning i tillvarons “ytter”-områden börjar registrera denna dimensions närvaro.

I senare tiders lutherska teologi har man tenderat att negligera kunskapsmomentet i tron och istället betonat dess karaktär av tillit och förtröstan, hopp. Detta är naturligtvis ett sätt att försöka komma undan sanningsfrågan, att göra tron oåtkomlig för kritik från filosofins och naturvetenskapens sida. Alltsedan renässansen har tron på detta sätt varit på defensiven i takt med att vetandet och tänkandet alltmer gripit omkring sig.

Men vi tror att den utvägen inte bara är fruktlös utan också på sikt förödande, därför att den leder till intellektuell och andlig stagnation och till ett konserverande av primitiva trosföreställningar.

- Vi utmanar därför dem som vill upprätthålla den gamla gränsdragningen mellan tro och vetande, där tro är tro och vetande är vetande. Vi ser det urgamla bruket inom religio­nerna av ordet “kunskap” som en uppfordran till nyoriente­ring ifråga om problematiken tro/vetande.

- Vi utmanar dem som ser tron som en överbyggnad, ovanställd vetandets dimensioner, oåtkomlig för kunskap. Vi ser en sådan hållning som lättja och flykt, som underminerar religionens trovärdighet och stöter bort de intellektuella. Vi vill granska och pröva kunskapens möjligheter på trons område och göra upp med föråldrade föreställningar. Trons innehåll är inte en gång för alla fastlagt, utan vår kunskap i trosfrågor kan vidgas, förökas och fördjupas.

- Vi utmanar dem som använder tron som ett bedövnings­medel och som ett rättfärdigande av sin brist på kunskap, kunskapssökande och självtänkande. Polariseringen av tro och vetande är falsk, eftersom världen är en och allt har ett och samma ursprung.

- Vi utmanar dem som vill se tron som ett utslag av förvetenskaplig primitivitet. Vi vill vidga kunskapens område och möjligheter. Därför vill vi också forska i nya, oprövade kunskapsvägar till en andlig dimension, eller till andliga dimensioner.

- Vi utmanar också dem som behandlar tro och religion som en isolerad företeelse i samhället. Vi tror att hela tillvaron är genomsyrad av en andlig dimension. Följaktligen vill vi arbeta för ett förutsättningslöst sanningssökande på alla områden, främja en inspirerad humanistisk kultur, konst och musik, tvärvetenskapliga studier.

Under åttiotalet har vi fått en helt ny andlig situation, som verkar ytterst fruktbar och inspirerande. Plötsligt är det vetenskapsmännen, inte prästerskapet, som har väsentliga erfarenheter att förmedla till oss om de dimensioner i tillvaron som pekar mot ett yttersta gudomligt mysterium. Det är fysiker och biologer som i dag kan övertyga oss om existensen av en andlig dimension.

De senaste forskningsresultaten inom fysiken visar sig ha mycket gemensamt med de allra äldsta vishetslärorna. För oss är det därför också väsentligt att gå tillbaka till urkunder­na och försöka vaska fram den dolda kunskap som de förmedlar, oberoende av sekteristiska och tidsbundna van­tolkningar. Vi är beredda att gå långt utanför fäderneärvda och traditionella föreställningar i detta studium, som i stället har sanningen som riktmärke. Ingen Gud som vill vara universell och hela världens Gud kan ha något emot ett sådant sanningssökande.

Religion har i vår tid, åtminstone i västvärlden, blivit en fråga om respektabilitet, anständighet och upprätthållande av konventioner, ett medel att konservera rådande för­hållanden. Att detta är en grov förvanskning av själva religionens väsen säger sig själv. Är det inte denna falska religion som Gamla testamentets profeter, Jesus, Muham­med, Krishna och Buddha försöker väcka oss ur? I själva verket rör det sig om att som Kierkegaard kasta sig ut på sjuttio tusen famnars djup, eller att åtminstone kasta ut sina nät på djupet (Luk 5:4). Sökande människor i dag - och de är många! - låter sig inte nöja med studiecirklar och ungdomsaftnar. I deras fall gäller det livet - och ett meningsfullt sådant liv! För ett sådant sökande finns det inga gränser, inga traditions- eller samfundsgränser, inte ens gränser mellan religioner. Man får upp ett spår och följer det till slutet, även om det innebär ett uppbrott ur barndomstro och fädernekultur.

En tidskrift för orädda fiskare vill Gnosis vara. I ett antal temanummer samlar vi artiklar som ur olika aspekter speglar dagens andliga situation och siar om framtidens. En del bidrag måste vara horisontella, andra går på djupet, en del kommer förhoppningsvis att vara andligt genomlysta. Vår hägrande målsättning är att främja en andlig kultur, vattna dess rötter och stimulera dess växt. Länge har vi levt på vårt andliga arv utan att sörja för återväxten. Religionen i dag omhänderhas i hög grad av en generation som brukar kallas “Guds barnbarn”, dvs människor som lever på reminiscen­serna av vad som en gång varit levande andlig kultur. Det de har förvaltar de pietetsfullt - men saknar kraften och djupet att ge det innehåll, sammanhang, angelägenhet och tro­värdighet. Följaktligen har religionen förpassats till subkulturens domäner av primitiva och naiva, ja rentav farliga föreställningar. Officiellt lever vi i ett sekulariserat samhälle - medan vi i själva verket lever i och av en andlig dimension utan att veta om det! Det är denna andliga dimension som vi i dag försöker beskriva och formulera på nytt, på vår tids språk, med hjälp av vetenskapens senaste rön. Det finns i dag en andlig längtan och strävan, mer eller mindre uttalad, i både vetenskap och skönlitteratur, musik och poesi, i matematiska beräkningar och, inte minst, i varje enskild människa. Det är detta fascinerande skeende som pekar mot en andlig renässans som vi vill spegla och aktivt delta i, medverka till, genom Tidskriften Gnosis.

Varje nummer av tidskriften kommer att ha ett tema. Det nummer Du håller i handen behandlar till exempel “Mötet mellan öst och väst” samt “Vårt andliga klimat i dag”. Det är vår förhoppning att tidskriften Gnosis skall upplevas som ett nytt fräscht och väsentligt inslag i det svenska kulturklimatet.

Redaktionen

Teman för de olika numren av tidskriften Gnosis

Nr 1/84. Mötet mellan öst och väst. Vårt andliga klimat i dag. 48 s.

Nr 2/84-1/85. Religion och psykologi. 96 s.

Nr 2/85. Religion och samhälle. 48 s.

Nr 3-4/85. Själen och Gud. 64 s.

Nr 1-2/86. Den moderna mystiken. 96 s.

Nr 3-4/86. Världsreligioner ser på varandra. 96 s.

Nr 1-2/87. Mystiken, kvinnan, religionen. 96 s.

Nr 3-4/87. Den gränsöverskridande människan. 112 s.

Nr 1-2/88. Den heliga dårskapen. 112 s.

Nr 3-4/88-1/89 Helig dårskap, hemlig vishet. Innehåller bl a “Påven Alexander VI och den ockulta teologin” och “Från viljekult till kvietism - Klassiskt och kristet hos Vilhelm Ekelund“. 176 s.

Nr 2-4/89. Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt. 207 s.

Nr 1/90-1/91. På spaning efter helighet och mening. Delteman: På spaning efter helighet i vår tid. Kvinnor söker andlighet. Den meningsskapande mystiken. Mystiken i luthersk tradition. Den gränsöverskridande mystiken. 352 s.

Nr 2/91-3/92. Skatten i åkern. Med kvinnan som vägviserska till andlig förnyelse. 352 s.

Illustrationer

• Omslagsbild Gnosis nr 1/90-1/91: Marc Chagalls L’Apparition (”Uppenbarelsen”), 1917
• Innerkupol på Isfahans teologiska skola (Maddrassah Mader-e-Shah) i nuvarande Iran, det sista arkitektoniska mästerverket under den safavidiska dynastin.
• Westminster Cathedral, London
• Visdomsord (The wise man’s treasures) från Lao-Tzu
• Omslagsbild Gnosis nr 2-4/89: Edward Hicks’ The Peaceable Kingdom (en av många versioner), 1826

Läs även bloggen Perennial om Religionens glömda dimension.

Relaterade inlägg

• Religionens återkomst
• Om islams universalism och den tidlösa visdomen
• Om hinduismens metafysik
• Från existentialism till mystik
• Esoterismens grunddrag

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

I en intervju i The Guardian talar den brittiske kompositören John Tavener om Jungfru Maria och det i den moderna världen alltmer bortglömda värdet av den feminina dimensionen.

He says Mary “feels closer to me than Christ. I can’t explain that - she’s much more mysterious because there’s so little known about her, yet she seems very active in the world in an extraordinary way.” He doesn’t say how. “I think our society at the moment - because I am a great critic of modernism - is very masculine-oriented, and the art I see and hear around me has gone beyond masculinity, it doesn’t even possess the dignity of being masculine any longer. It is very aggressive and violent. And the feminine dimension is what everyone could do with having a good dose of.” The feminine represents mercy and love, he says.

En liknande utgångspunkt var även verksam för att färga och temperera den andliga dimensionen i den gode Tolkiens författarskap. Som han själv uttrycker det i ett brev till sonen Michael 1941:

The woman is another fallen human-being with a soul in peril. But combined and harmonized with religion (as long ago it was, producing much of that beautiful devotion to Our Lady that has been God’s way of refining so much our gross manly natures and emotions, and also of warming and colouring our hard, bitter, religion) it can be very noble.

(Letters 43)

Jungfru Maria är inte heller att förglömma enligt Frithjof Schuon den verkliga länken mellan kristendom och islam, ja kanske mellan de abrahamitiska religionerna som sådana (se hans artikel The Wisdom of the Virgin). Maria (Maryam i Koranen) är den främsta kvinnan i både kristen och islamisk tradition. Det hus i Efesos där hon bodde i slutet av sitt liv är numera ett mycket populärt resmål för pilgrimer. Huset har såväl en kristen som en muslimsk bönedel.

Läs även vad Mohamed Omar skrivit om John Tavener:

• Sir John Tavener (april -07)
• Schuon Hymnen (maj -07)
• Tavener tonsätter Guds 99 namn (juni -07)
• Guds återkomst (feb -08)

Rekommenderas i sammanhanget kan också Birgitta Löwendahls debattartikel “Vår saknad efter Jungfru Maria”, där hon nämner John Taveners musik. Löwendahl är ordförande för den ekumeniska föreningen Maria Regina Caeli som ger ut tidskriften Jungfru Maria.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Most animals are horizontal, since
Their homeland is not other than this Earth;
But man’s essential stance is vertical;
Free will to choose Salvation proves his worth.

Nobility some animals possess:
The genius of their symbol lives in them.
They can be more than a corrupted man;
Only their possibilities are less.

Be humble when you meet creation, for
An animal may be a sacred door.
Do not despise a noble plant, a stone:
They bring a message from God’s blessèd Throne.

Frithjof Schuon, Road to the Heart, s. 70

(Källa: frithjof-schuon.com)

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

– En del människor finner ro med mycket lite. Andra finner sin tillfredsställelse i religionen. En del söker mer, inte blott sinnesfrid utan även den Stora Friden, som ger Andens rikedomar.

– Hur förhåller det sig med religionen?

– För de som kräver mer än religionen är den sista uppenbarelsen blott början.

– Finns det då någonting bortom religionen?

– Bortom religionen finns doktrinen. [...] Medlet för att komma fram till Gud själv.

– Och vad består dessa medel av?

– Varför skall jag berätta det för dig när du inte är intresserad att använda dem. Om du kom till mig i syfte att bli min lärjunge kunde jag ge dig ett svar. Men vad är meningen med att bara tillfredsställa egenkär nyfikenhet?

Shaikh Ahmad al-’Alawi i samtal med Dr. Carret (A Sufi Saint of the Twentieth Century, Cambridge: Allen & Unwin, 1993)

• Från Frithjof Schuon: Kvintessens sufism – en andlig väg

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Fairie [Sagolandet] inrymmer mycket utom alver och féer och mycket utom dvärgar, häxor, troll, jättar eller drakar: det inrymmer haven och sjöarna, solen, månen och himlen, jorden och allt vad på den lever och finns: träd och fåglar, vatten och sten, bröd och vin, och oss själva, vi dödliga, när vi är förtrollade.«

- J.R.R. Tolkien, “Om sagor”, Träd och blad (1947)

Tolkiens sagovärld upphör aldrig att fascinera. Ständigt nya generationer läsare upptäcker hur tacksamma böckerna är att återvända till. Mycket tyder på att sagor som Ringarnas Herre (1954-55) och Silmarillion (1977) inte är något man “växer ifrån”. Tvärtom är det många som vittnar om att de finner en allt större behållning i dem ju äldre och mer rika på erfarenheter de själva blir.

Att det skulle kunna förhålla sig på detta viset kanske kan förvåna. Den nedvärderande synen på Sagans värld som var förhärskande på Tolkiens egen tid är väl, när det kommer till kritan, knappast mindre utbredd idag. För Tolkien själv är vuxnas helhjärtade uppskattning av sagorna däremot inte något märkligt. Det bekräftar endast vad han för uppmärksamma läsare och lyssnare hela tiden har hävdat, åtminstone sedan hans syn på sagans funktion och inre uppbyggnad fick sin fullt utvecklade form i efterdyningarna av genombrottsboken Hobbiten (1937).

Efter utgivningen av Hobbiten slutade Tolkien upp med att snusförnuftigt tilltala de barn som tänktes lyssna på hans berättade. Detta var på samma gång ett uttryck för att han inte längre såg ned på sagans “förtrollande” och vederkvickande verkan. Det var ett erkännande av fantasins och sagans rättmätiga betydelse och generationsöverskridande kvaliteter.

»Om sagor är en genre som överhuvud är värd att läsas, då är den värd att skrivas för och läsas av vuxna.«

Tydligare än så kan det knappast sägas. Tolkien sammanfattade sitt synsätt i ett föredrag han höll vid University of St Andrews 1938. Detta kom senare att publiceras i förlängd form i essän “Om sagor” i Träd och blad (1947). Om det går att tala om en “programförklaring” för Tolkiens Ringsaga finner vi den här.

I sagornas värld befinner vi oss genom fantasin på ett mytologiskt plan där de aspekter av verkligheten som annars endast kan uttryckas metaforiskt får liv och gestalt. Sagan, menar Tolkien, rymmer därför även oss själva “när vi är förtrollade”. Sagan öppnar en dörr till en annan tid, ja “kanske utanför tiden själv”. Sagan kan göra det möjligt för oss att se på världen och oss själva med “nya ögon”, precis som när Frodo får av sig ögonbindeln efter att ha letts in i alvernas förtrollade rike:

»Det kändes som om han hade klivit ut genom ett fönster till en försvunnen värld. Här rådde ett ljus som hans språk saknade ord för. Allt han såg var välformat, men formerna var på en gång skarpa, som om de hade uppstått först när han fick av sig bindeln, och uråldriga som om de funnits där i alla tider. Han såg inga andra färger än dem han kände till - gyllengult och vitt och blått och grönt - men de var friska och starka, som om han aldrig hade sett dem förut och givit dem nya och underbara namn. I denna vinter kunde ingen längta efter sommar eller vår.«

- “Lothlórien”, Ringens brödraskap, s. 442

Sagan kan på så sätt öppna upp våra vyer, öka vår självkännedom och skärpa upplevelsen av hur det är att leva, att ständigt på nytt påminna oss om allt det som Gollum klagar över att han inte längre har något minne av: smaken av bröd, trädens sus och den mjuka vinden. Tolkien betonar hur viktig sagan varit som en existentiell ögonöppnare för honom själv:

»Det var i sagorna jag först anade ordens makt och det underbara hos tingen, enkla ting som sten och trä och järn, träd och gräs, hus och eld, bröd och vin.«

Det är väl överflödigt att påpeka att ett så grundläggande mänskligt behov regelbundet behöver ny näring och definitivt inte är något som är begränsat till uppväxtåren, även om det generellt sett kanske mest oundvikligt och naturligt ger sig till känna då.

Sagolandets magi är dock inte ett självändamål, utan dess värde ligger i hur den verkar, “däribland att den uppfyller vissa primära mänskliga krav och önskningar. En av de önskningarna är att kunna överblicka djupen i tid och rum.” Sagorna har därför “i första hand inte att göra med möjlighet utan med åtråvärdhet”.

Även “[n]ågot som verkligen är ‘högre’ kan då och då glimta till i mytologien: gudomlighet, rätten till makt (som är någonting annat än ägandet av makt), kultens tribut - med ett ord ‘religion’”. Medan man vistas i Sagornas förtrollade rike är det dock farligt “att ställa alltför många frågor, ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”…

Det vi kan läsa ut ur sagan kan också sägas vara en medvetandegörande “spegling” av vilka kvaliteter som potentiellt kan spira i vårt eget inre. Detta är en viktig del i det man menar när man säger att vi kan finna “oss själva” i sagorna “när vi är förtrollade”. När en utvald skara ur Ringens brödraskap får skåda i alvdrottningen Galadriels spegel kan de bli varse olika aspekter av “sådant som varit, sådant som är och sådant som kan tänkas ske”. Hemligheten med denna form av skådande liknar läsningen av heliga skrifter och innebär en reflektion av det egna sinnelaget. Det som avslöjas är därför ytterst den egna avsiktens grad av renhet och sannfärdighet. “[E]ndast den onde har något att frukta, eller den som bär något ont med sig”, som Aragorn säger till Boromir när sällskapet träder in under Lothlóriens gyllene trädkronor.

Fantasins värld är, som Tolkien betonar, dock ingalunda en naiv verklighetsflykt, och om den ändå uppfattas som “eskapism” är denna iallafall inte av föraktlig karaktär:

»Varför skulle man förakta en människa, som när hon finner att hon sitter i fängelse, försöker ta sig ut och bege sig hem? Eller när hon inte kan det, tänker och talar om annat än fångvaktare och fängelsemurar? Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den. När kritikerna använder “flykt” i denna mening förväxlar de - och inte alltid i god tro - fångens flykt med desertörens rymning.«

Även Tage Lindbom tangerar och instämmer i Tolkiens positiva framhållande av fantasins och sagans betydelse, när han med hänsyn till den andliga domänen skriver:

»Det är en stor villfarelse när vi i religionens värld uppfattar mötet med saga, myt, dröm som en flykt från verkligheten. Fantasi är en gåva, som Skaparen givit oss att bruka, och när vår fantasi formas till saga, myt, dröm är det inte en förvanskning av andlig och skapad verklighet. I denna imaginära värld bekräftas att tillvaron har en genomskinlighet, och i sagan, myten, drömmen, ger vi allt detta en “konkretion”, bygger liksom en brygga mellan himmel och jord.«

- “Frid på jorden och fred i världen”, Bortom teologin, Norma 1986

I nästa del: Sagans högsta funktion samt något om Tolkien och den Traditionella skolan

• Se även Reseanteckningar om Tolkien till flyktens försvar
• Illustrationer: Ted Nasmith

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Filosofie doktor Tage Lindbom (1909–2001) har kallats ”den främste av alla svenska dissidenter”. Läsningen av hans skrifter kan för många vara en synnerligen besk medicin. I en debattartikel i tidningen Nya Dagen 17 oktober 1998 försvarade han det heliga gentemot modernismens oavbrutna gränsöverskridanden i “frihetens” namn.

Mer specifikt knöt Lindbom sin kritik till utställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka. Utställningen firar i år 10-årsjubileum med en repris. Därför kan det vara intressant att även höra en röst som valde att inte falla in i lovsången om nyordningen att “se människan” i det heliga rummet. Oavsett hur man ställer sig till fenomenet Ecce Homo (och om man överhuvudtaget tycker att det är en väsentlig fråga eller ej), så borde Lindboms perspektiv på demarkationslinjen mellan det heliga och det jordiska i någon mån kunna stämma till eftertanke och besinning. Här följer några utdrag ur artikeln.

»Ett av de mest framträdande dragen i det mångtydiga fenomen vi gett det gemensamma namnet modernismen är ett oavbrutet gränsöverskridande.

I den fortskridande sekulariseringen upplever den moderna människan alltmer att tillvaron ingenting annat är än ett existentiellt flöde utan mål och mening. För människan finns ingen möjlighet att undandraga sig ett deltagande i denna rumsliga och tidsliga föränderlighet. Hon är tvingad till en “kybernetisk” överlevnad, alltså till en rastlös aktivitet för att inte, symboliskt talat, bli dränkt i detta flöde. Denna aktivitet är såväl fysisk som psykisk, och det är här vi möter nutidsmänniskans rastlöshet och stress. Det gäller att “fylla” det tomrum, som upplevs i den ständigt pågående existentiella, mållösa föränderligheten, och här får inga hinder stå i vägen. Allt måste undanröjas. Det är här vi möter det oavbrutna gränsöverskridandet. Såväl psykiskt som fysiskt träder den moderna sekulariserade nutidsmänniskan fram som en ständigt expanderande varelse, rastlöst aktiv i sitt “självförverkligande”. Emellertid måste hon både inför sig själv och inför “världen” ge sitt beteende en mening och det är här vi möter en av modernismens mest raffinerade lögner: hon kallar detta frihet.«

(…)

»Den kärleksförkunnelse som står inskriven på modernismens baner, tillhör - även om detta bestrides - det jordiska, är bunden till det sinnliga, det passionella. Vi kan inte tjäna två herrar. Det är detta som den modernistiska kärleksförkunnelsen vill dölja och manipulera. Det är en förkunnelse som - lösgörande sentimentalismens krafter i alla dimensioner och på alla nivåer, legitimerande allt som har med jordiska passioner och sinnesföreteelser att göra - blir till ett moraliskt skyddsnät för en hel och full och skuldfri utlevelse av allt som det sensuella, “goda livet” har att erbjuda.«

(…)

»I sin modernistiska kärleksförkunnelse förintar den kristna teologin sig själv. Emellertid har denna kärleksförkunnelse en andra och lika förödande aspekt: Även gränsen mellan de troende och de icke-troende, mellan tro och förkunnelse blir alltmer oklar och kan åtminstone i princip passeras och utplånas. Varför skulle kärleken göra halt just här, varför skulle två värdesystem upprätthållas, som söndrade och splittrade och isolerade människorna från varandra? Varför ska inte kärlekens försonande och förenande budskap förkunnas även här?«

(…)

»Tag av dig skorna, ty det är en helig mark du beträder, är Jahves maning till Moses. Det heligas närvaro, denna gudomliga immanens i skapelsen betyder inte att den inre, osynliga andliga verkligheten “sammansmälter”, förenas med det profana yttre, ty mellan det absoluta, det odödliga, och det sinnligt dödliga finns alltid en väsensskillnadens gräns. Mötet med det heliga är mötet med en högre verklighet, mötet vid en gräns: Gud är kärlek - men i mötet upplevs också det vi kallar Gudsfruktan. Det väsentliga som sker i Ecce Homo, är överskridandet av denna gräns. I det modernistiska gränsöverskridandets och “självförverkligandets” namn frammanas en bild av Jesus som en alltigenom fysisk, jordiskt passionell varelse. Allt är existentialitet, inkarnationen på jorden av det gudomliga, det eviga och odödliga är därmed utplånat. Inte minst betydelsefullt är det förhållandet att detta Ecce Homo ingalunda framställs som en förnekelse - tvärtom bejakas Jesusgestalten, den lyfts fram och “förhärligas” i estetiska former. Genom att tonvikten läggs på det sexuella ges inget utrymme för att kunna tolka in något som skulle avskilja honom från den sinnligt-existentiella tillvaron. Genom detta gränsöverskridande är varje möjlighet till en bevarad helighet utplånad. Jesus kan nu framträda som hel och full människa i existentiell mening, han kan med detta bli en sinnebild eller en symbol för den jordiskt-sinnliga, gränslösa och ständigt gränsöverskridande kärleken. Att varianter av det mänskliga driftslivet också antyds i de konstnärliga utformningarna av den fysiska Jesusgestalten betyder att den modernistiska kärleksförkunnelsens ekumenik ytterligare betonas. Kring Jesusgestalten manar nu Ecce Homo till samling av alla, troende såväl som otroende, befriade från vidskepelse och fördomar, från skuld och synd och ansvar inför en högre ansvarsutkrävande gudomlig makt men i stället så mycket mer fyllda av den gränslösa livsbejakande människokärleken. Ecce Homo har en revolutionär innebörd, och detta kommer till sitt mest konkreta - och effektiva - uttryck i framhävandet av det sexuella. Sigmund Freud, det moderna sexualupprorets store profet, har som motto för sitt arbete om drömtydningen valt några ord ur Vergilii Aeneiden: “Flectere si nequeo superos, acheronta movebo”, (”Om jag inte kan betvinga de högre makterna, ska jag sätta underjorden i rörelse”). Med säker instinkt insåg Freud vilken mäktigt upprorisk kraft det frisläppta driftslivet besitter, och han dolde ej heller att det var på den vägen som mänskligheten skulle befria sig från den religiösa illusionen.«

(…)

»Det har förvisso ännu en djup innebörd att Ecce Homo träder fram som konst. I allt andligt liv, i allt som vi kallar religion, framträder alltid två bevis, två uttryck för det andliga livets inre kraft: heligheten och den sakrala konsten. Det är här vi möter de teofana uttrycken i deras mest konkreta former. Det är därför, som de estetiska gestaltningar vi möter i Ecce Homo besitter en så förödande kraft. Det heliga utsätts nu för en deformation och därmed en förintelse i dubbel mening. Sexualrevolutionen, med Sigmund Freud som den stora profetgestalten, innebär att människosjälens sakrala hölje bryts, att människan symboliskt talat läggs upp på dissektionsbordet, att med konung Oidipus som förebild ett “fadermord” begås, upproret mot varje auktoritet. Därmed genomförs deformationen av det heliga i inre, individuell mening. I de bildmässiga, konstnärliga gestaltningar, varmed Guds son framställs i Uppsala domkyrka, sker deformationen av det heliga i yttre mening, vändande sig till menigheten, manande till ett “fadermord” i kollektiv mening. Därmed genomförs denna dubbla deformation och därmed förintelse av det heliga liksom i en syntes i Ecce Homo.«

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

»Mindre än det lilla, större än det stora är själfvet (âtman), förlagdt i varelsernas håla (hjärtat); fri från begär och sorglös ser man detta själfvets majestät genom sinnenas lugn.«

När Ernst Jünger talar om der Waldgänger, Skogsvandraren, kan detta ses som en referens till Upanishadernas 3000 år gamla âran-yakas eller skogsböcker, avsedda för dem som drar sig undan i skogen för kontemplation och sökande efter en ”ogenomtränglig bröstplåt” (Guénon) av gnosis.

Skogsvandraren som fenomen har förutom i indisk tradition även förekommit hos kelterna. [1] Det symboliserar återgången till det mänskliga primordiala urtillstånd (ar. fitra) som varje andlig kunskapsväg (sanskr. jnâna yoga) måste ta sin utgångspunkt i.

Jünger (1895–1998) är i sin generation långt ifrån ensam om att ta inspiration från metafysiska läror såsom hinduismens vedanta-böcker och sufismen. Även det provinsiella Sverige upplevde ett uppsving för österländsk visdom inom intellektuella och konstnärliga kretsar under tidigt 1900-tal. Då var det allmänt vedertaget att Västerlandet genomgick en djupgående ”kulturkris” präglad av tilltagande social atomisering och värderelativism. [2]

Jordmånen var vid denna tid med andra ord god för hinduismens och sufismens universella vishetsläror. I den intellektuella Zeitgeist som dominerade delar av Västeuropa vid brytpunkten kring första världskriget fanns ett nyuppväckt intresse för Kultur, andlighet, religiös mystik och konst. Denna revitalisering grep brett omkring sig och omfattade inte minst personer ur helt sekulariserade miljöer, vilket i vissa fall skapade en klyfta mellan generationerna.

I Sverige hade vi konstnären Ivan Aguéli som blev pionjär för sufismen i Väst. Jalal-al-din Rumis “persiska Koran” beundrades av bland andra poeterna Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och baron Eric Hermelin klädde den persiska sufipoesins mästerverk i svensk språkdräkt. För att nämna några.

Genom sin livshållning (Lebenshaltung) kunde sådana solitärer bli samhällets kvintessentiella spegel och i förlängningen även potentiellt “gemenskapande” (Gemeinebildende). Dock fanns det en hel del charlataner och modernistiska villoläror i denna våg av österländsk visdomsmystik och många kom därför att lockas till spiritism, Madame Blavatskys teosofi och allsköns synkretistisk nyandlighet, vilka var föregångare till vår tids new age-rörelser.

Den som däremot rätt kom att fatta de traditionella lärorna och lyckades vaska fram den inre essensen i dem alla var fransmannen René Guénon. Han initierades till sufismen av Aguéli i Paris 1911. Utgivningen av Guénons första bok, Introduction générale à l´étude des doctrines Hindoues (1921) var, för att citera professor S. H. Nasr:

”like a sudden burst of knowledge and a perspective utterly alien to the prevalent climate and world view”.

Arvet från Guénon har förts vidare i den Traditionella skolan, dit även Ananda K. Coomaraswamys magnum opus måste räknas (speciellt det han skrev från och med 1932 fram till sin död 1947). Detta arv har kommit att förvaltas inte minst i den andlige mästaren Frithjof Schuons esoteriska lära, även om det av naturliga skäl i hög grad skett utanför offentlighetens arena. Coomaraswamy har vidare en koppling till Sverige och arketypen Skogsvandraren, vilket vi strax skall få se.

1913 när den hinduiske Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur lästes hans diktverk Gitanjali (Sångoffer) av “alla” av dåtidens författare och poeter. Andrea Butenschön, som översatte verket till svenska, stod då i förbindelse med Coomaraswamy. Hon översatte hans bok Indisk skulptur. Coomaraswamy var henne även behjälplig med bilder till boken om Jahānāra Begam. (Jahānāra var den indiska kejsardotter som skrev sufisk poesi och var dotter till den indiske stormogulen Shah Jahan och hans favorithustru Mumtaz Mahal. Det var för övrigt för denna hustru Taj Mahal restes som mausoleum, “juvelen i Indiens islamiska konst” och numera dessutom utsett till ett av Världens sju nya underverk.)

Redan 1902 hade Butenschön översatt skogsvandrarskriften Kâthaka-upanishad till svenska från sanskrit. Hon tillägnade den unitaristen Viktor Rydbergs minne.

I denna skrift kan vi alltså läsa om skogsvandrarens sökande efter att förenas med det som Är, det “eviga fikonträd med roten uppåt och grenarna nedåt”. Detta är Självet (Âtman) från vilket all världslig legitim suveränitet ytterst måste utgå ifrån, i vilken alla världar vilar och som ingen går bortom.

»Liksom solen, all världens öga, icke besudlas genom yttre fel på ögonen, likaså besudlas icke det enda själfvet inom alla varelser genom världens lidande, (ty) det (står) utanför.«

[1] René Guénon, “The Wild Boar and the Bear”, Symbols of Sacred Science, Hillsdale NY: Sophia Perennis, 2004.

[2] För svenskt vidkommande, se t ex Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Stockholm: Geber, 1936.

Se även Kâthaka Upanishad i mitt bibliotek på LibraryThing.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Redaktören Mohamed Omar meddelar att ett nytt dubbelnummer av tidskriften Minaret är ute nu.

Tema: Seyyed Hossein Nasr!