Timglaset och ödestiden

I den sand som rinner genom timglaset lever ännu den omekaniserade tiden, ödestiden. Det är den tid som vi förnimmer i skogarnas sus, eldens sprakande, havets bränningar och i snöflingornas virvlar.

Den gamle och tiden

I Ernst Jüngers betraktelse över timglaset och ödestiden uppträder det timliga som oupplösligt förenat med en kosmisk närvaro. Vi står här inför den förhöjda livskänslans omätbara, ekologiska elementa – en tingens ringdans i ett sammanhängande, cykliskt helhetsförlopp.

Jünger noterar betraktelsen i sina parisiska dagboksblad den 11:e april 1943. Timglaset (eller sanduret) en återkommande tankefigur i det jüngerska universat, av allt att döma inte obesläktad med andra centrala nyckelsymboler som linjen, nollpunkten, tidsmuren, saxen och öglan.

Sanduret som artefaktisk symbol har utan tvekan en flerskiktad innebörd för Jünger, vilket inte låter sig uttömmas på några få korta rader. I mångt och mycket verkar det ha funktionen av ett brännglas för hans återkommande existentiella reflektioner över den enskildes frihet, öde och ansvar ställda visavi tomhetens skenbara triumf i den nihilistiska eran. Ja, kanske till och med som en sinnebild för att likt Jasons argonauter vid Symplegaderna ”tränga igenom” denna och därigenom finna hopp bortom allt hopp enligt mottot ”när nöden är som störst är hjälpen närmast”.

Några nedslag hos Jünger

1954 utkommer Jünger med Das Sanduhrbuch, i vilken han tar sig an tidens mysterium. Han finner att den ”förkopernikanska” timglastiden lever kvar i oss alla och möjliggör en optimism grundad i ett medvetande om ”deltagandet i en ytterst meningsfull, om än outgrundlig ödesövergång”. Två år tidigare reflekterar han över temat i Besuch auf Godenholm och förknippar det då med nollpunkten, ett möjligen något ambivalent koncept han även laborerat med i den exemplariska essän ”Över linjen” från 1949:

Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.

1966 återkommer Jünger ännu en gång till sanduret i Grenzgänge. Essays. Reden. Träume. Nu liknar han det vid själva Livets träd, ”en symbol för de tider som överlappar varandra i den tidlösa”. Och i det hus omgärdat av en nästintill paradisisk trädgård i Wilflingen, vilket han efter Andra världskrigets slut övertog av greve von Stauffenberg och bodde i fram till sin död 1998, finner man på hedersplats bland annan obligatorisk rekvisita – såsom vackra bokband, stålhjälmar och skalbaggar – även just en samling timglas.

Medvetandet om tid och rum

Den tid vilken är oss beskärd korresponderar enligt sufisk traditionell kosmologi i en mening med den mänskliga viljan, precis som rummet på motsvarande vis korresponderar med vår förmåga till urskillning av sant och falskt oberoende av tid. Intensiv fruktan kan ofta upplevas som ett sammandragande av rummet, vilket Jünger skildrat i avsnittet ”Det stora slaget” i In Stahlgewittern från 1922 och där beskrivit det som den sammansnörande känslan vilken bemäktigar sig den bataljon han ingår i när en granat plötsligt visslar till högt över mannarnas huvuden och ett ögonblick senare slår ned mitt ibland dem.

När Jünger därefter torrt och aforistiskt konstaterar att ”i krig får man grundliga lärdomar men lärpengarna är dryga” tycks detta peka på att det i sammansnörandet möjligen finns en parallell till timglasets avsmalnande form såsom katalysator för medvetandet. Att det är i smärtan – och kanske också i vidare och överförd bemärkelse: i undantagstillståndet – medvetandet föds är för övrigt en maxim Jünger om inte annat kunnat bekanta sig med hos Dostojevskij och som vi även återfinner längs linjen Søren KierkegaardCarl Schmitt.

Timglasets symbolik enligt Mishima och Schuon

Att timglaset som symbol även kan förknippas med Eros och den kvinnliga dimensionen finner vi exempel på i Yukio Mishimas tetralogi Fruktbarhetens hav där det är intimt förbunden med den jordiska skönhetens på en och samma gång förgänglighet och sakralitet.

Bakom honom hördes ett svagt ljud, förmodligen av sanden som föll mot golvet när Satoko tog av sig skorna. I Hondas öron lät det som ljudet av ett timglas av den mest strålande skönhet man kan tänka sig. (Vårsnö, 34:e kapitlets avslutande rader)

Att timglaset slutligen symboliserar en på en och samma gång negerande och affirmerande eskatologisk vändpunkt eller peripetiskt skifte i den kosmiska polariteten (såväl mikro- som makrokosmiskt) finner vi belägg för i Frithjof Schuons ”The Symbolism of the Hourglass”, ett av kapitlen i det filosofiskt-metafysiska verket Logic and Transcendence där det delas ut ojämförligt skarpa intellektuella svärdshugg mot det moderna tänkandets självmotsägande och djupast liggande gordiska knutar.

Kärnan i detta kapitel kan kortfattat sammanfattas med att den sterila sanden som rinner symboliserar tiden, döden och alla tings förgänglighet, och själva det avsmalnande glaskärlet ”den trånga porten” eller förbindelsen mellan Himmel och jord, vilket ytterst indikerar apokatastasis – alltings återställelse i Allmakten.

Trubaduren Göran Frölén har med sällsynt lyhördhet tagit fasta på det rytmiska i Kurt Almqvists poesi och fint tonsatt en av dikterna. Med sång och gitarr framför han ”Visa” från samlingsantologin Genom tingens portar (1989), tidigare publicerad i Gryningen är pärlemor (1959). Därutöver ger han också en god engelsk översättning.

Almqvists dikt skulle kunna tolkas som en innerlig åstundan efter Sanning och Skönhet genom den friska Källan till livet och alla ting. Detta Källsprång (det egna hjärtats ”blomster”) måste genom en andlig traditions försorg få fritt utlopp, för att inte hindras av tingens beslöjande ringdans. Då utgör det en säker garant för att ge sökaren såväl ljus och vägledning som hopp bortom allt hopp, även om allt annat så skulle förefalla vara djupaste mörker och död.

Ja, måste vi inte alla, för att finna en beständig lycka, söka den i det egna hjärtat?

VISA

I mitt hjärta finns ett blomster,

som Herren själva har gjort.

Det är litet, ja som stoft,

och som världens rund så stort –

o måtte jag det finna!

Det trivs ej inom stängsel,

det tål ej trädgårdsmur:

fritt måste hjärtat vara,

tingen går därur –

må höviskt de försvinna!

Det blommar djupt i natten,

där allt är mörkt och dött.

I kalkens rundel glimmar

vad skönt jag nånsin mött –

o där står allt att vinna!

Se även

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark Färgvetaren och Goethe-kännaren Pehr Sällström läser en av Almqvists tidiga dikter

Visa av Kurt Almqvist

Nittio flyktade år

Vi har länge saknat någon verkligt fullgod introduktion till Ernst Jüngers liv och författarskap. I och med att Udo Pillokats utmärkta dokumentär ”Neunzig Verweht – der Schriftsteller Ernst Jünger” från 1985 gjorts tillgänglig har denna brist i mångt och mycket avhjälpts. För den förtjänstfulla insatsen med de engelska undertexterna står den svenske översättaren Stefan Jarl (ej identisk med sin äldre namne, dokumentärfilmaren).

Utöver det kärnfulla sammandraget av Jüngers skickelsedigra levnadsbana kommer man här genom några korta intervjusituationer faktiskt för ovanlighetens skull denne ovärderlige skriftställare och tänkare någotsånär in på livet. En rad i sammanhanget oumbärliga teman berörs, vilka allt som oftast åtminstone till någon del brukar falla i skymundan: kriget som definierande existentiell erfarenhet, skönhetens intensifiering i farans stund, apoliteia som nyckelinställning, det primordiala anark-konceptet, religionernas transcendenta enhet, förhållandet mellan individen och det universella, den eviga filosofin samt – sist men inte minst – den okuvliga, eskatologiska optimismen (vilken mycket väl kan gå hand i hand med den djupaste samtidspessimism).

Säg, måste man inte bara älska den intellektuella spänsten hos en 90-åring som otvunget och till synes utan någon större möda inleder med att svinga sig direkt över från iakttagelsen av sköldpaddors vaggande huvudrörelser till Augustinus’ perenniella definition av den gudomliga lagen?

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

De rena färgernas mästare

När man tar del av Elémire Zollas välavvägda reflektioner över färgvalörernas interioriserande verkan i Nicholas Roerichs målningar (i The Hermetic Journal 34, vintern 1986) är det inte utan att man slås av vissa likheter med Ivan Aguélis beskrivning av den schweiziska himlen med dess ”förvånansvärda, underbara blåa färger” där ”[b]ergen likna vita, orörliga moln” och ”[d]e branta stupen fånga solljuset på samma sätt som genomskinliga pokaler innesluta gyllne viner”. Båda texterna är små prosalyriska provkartor på hur en speciellt intensiv upplevelse av naturens orörda majestät kan bidra till klarhet och lyftning i vårt inre landskap. Och båda förmår de därmed ytterligare berika vår upplevelse av den sublimt monumentala målarkonsten hos Roerich – en de rena färgernas mästare.

»What strikes one first in N.K. Roerich’s paintings is an austere, ascetic, and yet heady intensity. As one takes them slowly in, their technical subtleties start unfolding. The dazzling gamut of colours appears to be strictly keyed to deep violet – not the flower’s velvety plush, but the sleek glaze of amethysts. One notices also that the superb, unassuming draughtsmanship is playing strange games with us. We are made to feel that each stone is pressed down upon the earth by its unwieldy, harsh, crushing mass, and yet at the same time outlines are threaded out so neatly, so finely, that the most towering shapes seem to be weightless, in suspension, as if part of a scenario. Eventually we become aware of the complexities of the lighting.

All kinds of illumination are drawn upon. Sunshine, from glowing orange and regal purple to stealthy twilight mauve. A steely moonlight. Starlight. But also a unique range of uncanny nightworld luminescences – the peculiar greens of burning coals, the faint glimmer at the heart of onyxes and black diamonds, the silvery linings of ice and snow in lightless crevices, the blue scintillation of sugar crushed in the dark. And the ground of all these effects is sheer, crystal translucency – Roerich’s famous high Himalayan terseness. His secret is the use of pure colours. Our eye is no longer used to them, we are glutted with centuries of dirty, indeterminate, mixed-up tints. One might well imagine Roerich worrying over a speck of dust on his paints, never using the same turpentine twice.

When absorbed in his scenery, we feel as if we breathed thin, intoxicating air, and we realise that a power-laden disclosure is being urged upon us. The hard, solemn and dazzling light is requesting of us that we strain our attention to the utmost; it is in the process of conveying something of ultimate importance. In fact these pictures carry a definite meaning: they open up vistas for us in our inwardness.«

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Outsidern Ekelöf

Om Tomas Tranströmer, som det heter i Nobelkommitténs motivering till hans litteraturpris, ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, så är detta i allra högsta grad giltigt även för en annan av våra stora svenska 1900-talslyriker – Gunnar Ekelöf.

Liksom Tranströmer har även Ekelöf förmågan att slå an en ton också hos den som tidigare knappt ens öppnat en diktbok. Det andliga temat ger sig här oundvikligen till känna, dock allt annat än på något lättsinnigt sätt. För Ekelöf är religionen ”den sanna konsten” och konsten ”den sanna religionen”. Och i likhet med Ernst Jünger var han av åsikten att man ”måste finna österlandet inom sig”.

Att poesin kan öppna upp vad Ekelöf, i en av SVT-intervjuerna i det inbäddade klippet nedan, kallar ”det underutvecklade hjärtat”, gör att den – i likhet med all annan genuin konst – kan förbereda själen för den andliga resan. Den kan lära oss ”att se” på nytt.

I intervjun från 1962 framgår också att Ekelöf – trots sin position som ärad poet och sitt medlemskap i Svenska Akademien – fortfarande otvivelaktigt uppfattar sig själv som en outsider, bland annat därför att han ”av inre tvång obönhörligen går en väg som bjuder ganska få kompromisser”.

Detta ekelöfska outsiderskap är av allt döma nära knutet till hans bestående och tämligen väl belagda intresse för ”Mohammedanism” och ”sufiska mystici” såsom Ibn ‘Arabī – ett samband vi i sinom tid hoppas kunna återkomma något till.


Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

En opieätares bekännelser

Småskrifter är ofta trevliga att läsa – entydiga, kärnfulla och engagerande. Mohamed Omars senaste alster En opieätares bekännelser med undertiteln Postislamismen ur ett personligt perspektiv kvalar med god marginal in som en sådan.

För den som möjligen har missat det så handlar det alltså om vad Omar kallar ”uppstigningen ur underjorden och inträdet i en ny postislamistisk fas” (s. 4). Hans självpåtagna intellektuella ökenvandring från det officiella kultursverige – vilken han genomgått sedan han i samband med Gazamassakern utropade sig som islamist i januari 2009 – verkar nu ha nått vägs ände. I denna personligt hållna bekännelseskrift gör Omar nämligen enligt egen utsago definitivt upp med islamismens bitterljuva men fördärvliga opiumrus. Detta rus skildrar han som ett slags ”snedtändning” eller baksmälla från sin ojämförligt snabba stigning till stjärnaktör och underbarn på den svenska kulturscenen.

En viktig förutsättning för denna – för somliga kanske inte helt oväntade – uppgörelse är den perennialistiskt färgade insikten om den egna religionen ”som en av flera i stället för som den enda” (s. 15). Och Omar är ju som bekant både en god stilist och underhållande berättare. Med enkla och jordnära medel förmår han levandegöra sina inre brottningar och några av de människor och släktingar han mött på sin hittillsvarande resa. Läsningen ger definitivt mersmak och man påminns om att den ursprungliga uppmärksamheten kring Omar til syvende og sidst bottnade i att han inte bara är en av förbluffande få samtida röster som faktiskt har något angeläget att säga, utan också att han förmår göra detta utan att konstra till det.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS