Trubaduren Göran Frölén har med sällsynt lyhördhet tagit fasta på det rytmiska i Kurt Almqvists poesi och fint tonsatt en av dikterna. Med sång och gitarr framför han ”Visa” från samlingsantologin Genom tingens portar (1989), tidigare publicerad i Gryningen är pärlemor (1959). Därutöver ger han också en god engelsk översättning.

Almqvists dikt skulle kunna tolkas som en innerlig åstundan efter Sanning och Skönhet genom den friska Källan till livet och alla ting. Detta Källsprång (det egna hjärtats ”blomster”) måste genom en andlig traditions försorg få fritt utlopp, för att inte hindras av tingens beslöjande ringdans. Då utgör det en säker garant för att ge sökaren såväl ljus och vägledning som hopp bortom allt hopp, även om allt annat så skulle förefalla vara djupaste mörker och död.

Ja, måste vi inte alla, för att finna en beständig lycka, söka den i det egna hjärtat?

VISA

I mitt hjärta finns ett blomster,

som Herren själva har gjort.

Det är litet, ja som stoft,

och som världens rund så stort –

o måtte jag det finna!

Det trivs ej inom stängsel,

det tål ej trädgårdsmur:

fritt måste hjärtat vara,

tingen går därur –

må höviskt de försvinna!

Det blommar djupt i natten,

där allt är mörkt och dött.

I kalkens rundel glimmar

vad skönt jag nånsin mött –

o där står allt att vinna!

Se även

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark Färgvetaren och Goethe-kännaren Pehr Sällström läser en av Almqvists tidiga dikter

Visa av Kurt Almqvist

Nittio flyktade år

Vi har länge saknat någon verkligt fullgod introduktion till Ernst Jüngers liv och författarskap. I och med att Udo Pillokats utmärkta dokumentär ”Neunzig Verweht – der Schriftsteller Ernst Jünger” från 1985 gjorts tillgänglig har denna brist i mångt och mycket avhjälpts. För den förtjänstfulla insatsen med de engelska undertexterna står den svenske översättaren Stefan Jarl (ej identisk med sin äldre namne, dokumentärfilmaren).

Utöver det kärnfulla sammandraget av Jüngers skickelsedigra levnadsbana kommer man här genom några korta intervjusituationer faktiskt för ovanlighetens skull denne ovärderlige skriftställare och tänkare någotsånär in på livet. En rad i sammanhanget oumbärliga teman berörs, vilka allt som oftast åtminstone till någon del brukar falla i skymundan: kriget som definierande existentiell erfarenhet, skönhetens intensifiering i farans stund, apoliteia som nyckelinställning, det primordiala anark-konceptet, religionernas transcendenta enhet, förhållandet mellan individen och det universella, den eviga filosofin samt – sist men inte minst – den okuvliga, eskatologiska optimismen (vilken mycket väl kan gå hand i hand med den djupaste samtidspessimism).

Säg, måste man inte bara älska den intellektuella spänsten hos en 90-åring som otvunget och till synes utan någon större möda inleder med att svinga sig direkt över från iakttagelsen av sköldpaddors vaggande huvudrörelser till Augustinus’ perenniella definition av den gudomliga lagen?

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

De rena färgernas mästare

När man tar del av Elémire Zollas välavvägda reflektioner över färgvalörernas interioriserande verkan i Nicholas Roerichs målningar (i The Hermetic Journal 34, vintern 1986) är det inte utan att man slås av vissa likheter med Ivan Aguélis beskrivning av den schweiziska himlen med dess ”förvånansvärda, underbara blåa färger” där ”[b]ergen likna vita, orörliga moln” och ”[d]e branta stupen fånga solljuset på samma sätt som genomskinliga pokaler innesluta gyllne viner”. Båda texterna är små prosalyriska provkartor på hur en speciellt intensiv upplevelse av naturens orörda majestät kan bidra till klarhet och lyftning i vårt inre landskap. Och båda förmår de därmed ytterligare berika vår upplevelse av den sublimt monumentala målarkonsten hos Roerich – en de rena färgernas mästare.

»What strikes one first in N.K. Roerich’s paintings is an austere, ascetic, and yet heady intensity. As one takes them slowly in, their technical subtleties start unfolding. The dazzling gamut of colours appears to be strictly keyed to deep violet – not the flower’s velvety plush, but the sleek glaze of amethysts. One notices also that the superb, unassuming draughtsmanship is playing strange games with us. We are made to feel that each stone is pressed down upon the earth by its unwieldy, harsh, crushing mass, and yet at the same time outlines are threaded out so neatly, so finely, that the most towering shapes seem to be weightless, in suspension, as if part of a scenario. Eventually we become aware of the complexities of the lighting.

All kinds of illumination are drawn upon. Sunshine, from glowing orange and regal purple to stealthy twilight mauve. A steely moonlight. Starlight. But also a unique range of uncanny nightworld luminescences – the peculiar greens of burning coals, the faint glimmer at the heart of onyxes and black diamonds, the silvery linings of ice and snow in lightless crevices, the blue scintillation of sugar crushed in the dark. And the ground of all these effects is sheer, crystal translucency – Roerich’s famous high Himalayan terseness. His secret is the use of pure colours. Our eye is no longer used to them, we are glutted with centuries of dirty, indeterminate, mixed-up tints. One might well imagine Roerich worrying over a speck of dust on his paints, never using the same turpentine twice.

When absorbed in his scenery, we feel as if we breathed thin, intoxicating air, and we realise that a power-laden disclosure is being urged upon us. The hard, solemn and dazzling light is requesting of us that we strain our attention to the utmost; it is in the process of conveying something of ultimate importance. In fact these pictures carry a definite meaning: they open up vistas for us in our inwardness.«

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Outsidern Ekelöf

Om Tomas Tranströmer, som det heter i Nobelkommitténs motivering till hans litteraturpris, ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, så är detta i allra högsta grad giltigt även för en annan av våra stora svenska 1900-talslyriker – Gunnar Ekelöf.

Liksom Tranströmer har även Ekelöf förmågan att slå an en ton också hos den som tidigare knappt ens öppnat en diktbok. Det andliga temat ger sig här oundvikligen till känna, dock allt annat än på något lättsinnigt sätt. För Ekelöf är religionen ”den sanna konsten” och konsten ”den sanna religionen”. Och i likhet med Ernst Jünger var han av åsikten att man ”måste finna österlandet inom sig”.

Att poesin kan öppna upp vad Ekelöf, i en av SVT-intervjuerna i det inbäddade klippet nedan, kallar ”det underutvecklade hjärtat”, gör att den – i likhet med all annan genuin konst – kan förbereda själen för den andliga resan. Den kan lära oss ”att se” på nytt.

I intervjun från 1962 framgår också att Ekelöf – trots sin position som ärad poet och sitt medlemskap i Svenska Akademien – fortfarande otvivelaktigt uppfattar sig själv som en outsider, bland annat därför att han ”av inre tvång obönhörligen går en väg som bjuder ganska få kompromisser”.

Detta ekelöfska outsiderskap är av allt döma nära knutet till hans bestående och tämligen väl belagda intresse för ”Mohammedanism” och ”sufiska mystici” såsom Ibn ‘Arabī – ett samband vi i sinom tid hoppas kunna återkomma något till.


Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

En opieätares bekännelser

Småskrifter är ofta trevliga att läsa – entydiga, kärnfulla och engagerande. Mohamed Omars senaste alster En opieätares bekännelser med undertiteln Postislamismen ur ett personligt perspektiv kvalar med god marginal in som en sådan.

För den som möjligen har missat det så handlar det alltså om vad Omar kallar ”uppstigningen ur underjorden och inträdet i en ny postislamistisk fas” (s. 4). Hans självpåtagna intellektuella ökenvandring från det officiella kultursverige – vilken han genomgått sedan han i samband med Gazamassakern utropade sig som islamist i januari 2009 – verkar nu ha nått vägs ände. I denna personligt hållna bekännelseskrift gör Omar nämligen enligt egen utsago definitivt upp med islamismens bitterljuva men fördärvliga opiumrus. Detta rus skildrar han som ett slags ”snedtändning” eller baksmälla från sin ojämförligt snabba stigning till stjärnaktör och underbarn på den svenska kulturscenen.

En viktig förutsättning för denna – för somliga kanske inte helt oväntade – uppgörelse är den perennialistiskt färgade insikten om den egna religionen ”som en av flera i stället för som den enda” (s. 15). Och Omar är ju som bekant både en god stilist och underhållande berättare. Med enkla och jordnära medel förmår han levandegöra sina inre brottningar och några av de människor och släktingar han mött på sin hittillsvarande resa. Läsningen ger definitivt mersmak och man påminns om att den ursprungliga uppmärksamheten kring Omar til syvende og sidst bottnade i att han inte bara är en av förbluffande få samtida röster som faktiskt har något angeläget att säga, utan också att han förmår göra detta utan att konstra till det.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark

I år är det 100 år sedan poeten, sufin och den perennialistiske författaren Kurt Almqvist föddes. Pehr Sällström har läst in en vers ur hans dikt ”Hjärtats vildmark” ur debutsamlingen Valfärd till mitten från 1945 och illustrerat med en oljemålning av Helge Holmqvist.

I denna dikt skildrar Almqvist den vilda naturen som en bild av den Gudomliga Visheten, inför vilken människan måste uppge sig själv för att bli delaktig av.

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark. Den kärlek, som ej vet det, är ingen sann kärlek. Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta: öknen, som är farlig för alla utom för sig själv, heden, som blommar, inte för dig och inte för mig, utan för sin egen ändlösa himmel.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS