Renässans för Lindbom-utgivning

Tage Lindboms son, Tomas Lindbom, har på sitt förlag Tomas Lindbom Relation inte bara publicerat en personlig biografi om sin far, utan också påbörjat en nyutgivning av några av dennes böcker. I bokhandeln föreligger sedan i somras I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nytryck av de viktiga uppgörelseverken Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

Böckerna finns att beställa från webbplatsen www.tagelindbom.se.

Reception (uppdateras efter hand)

12 juli. Utgivningsdatum för I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nyutgåvorna av Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

31 juli. I otakt med tidsandan har fått ett mycket positivt och rättvisande omdöme på Jan Olof Bengtssons blogg. Han ser Tage Lindbom som en av Sveriges viktigaste tänkare, och beskriver biografin som ”utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag”. Vidare konstaterar han det faktum att ingen annan skulle ha kunnat ge en sådan rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld, och framhåller att boken är oavbrutet fascinerande på ett sätt som inte störs av något mindre starka eller intresseväckande passager.

14 augusti. Den nystartade bloggen Konträr uppmärksammar i ett lite längre resonerande inlägg I otakt med tidsandan och dess antydda tes om att Tage Lindbom i sitt tänkande kan sägas ha varit före sin tid. Särskilt värdefullt är att resonemanget görs mot bakgrund av personliga hågkomster av en egen slags intellektuell omvändelseprocess på 90-talet, med upptäckten av Lindbom via Kurt Almqvists böcker. Bloggen, med det kierkegaardskt klingande mottot ”Ifrågasätt allting”, verkar kunna bli lovande att följa. Intresseprofilen spänner över kung fu, gym, yoga och sufism till författare som René Guénon, Ernst Jünger och Michel Houellebecq.

19 augusti (digitalt); 20 augusti (pappersutgåvan). I en understreckare i SvD – ”Sossen som sökte något fast bortom politiken” (bakom betalvägg) – om Tomas Lindboms biografi framhåller författaren Torbjörn Elensky att denna ger viktig kunskap om en intressant svensk intellektuell. Han menar också att det mycket värdefullt att Tage Lindboms egna verk nu återutges under ordnade former. Vid läsningen av dessa konstaterar han att det blir uppenbart att det finns helt andra intellektuella traditioner som spelat roll under 1900-talet än vad den officiella historieskrivningen klarat av att hantera. Han har heller inte förbisett att sufismen i den traditionalistiska tankeskolans tappning kan spåras tillbaka till Ivan Aguéli, och därmed att ”de svenska förbindelserna går rätt djupt”.

När Elensky kombinerar Tage Lindboms egna essäer med sonens biografi finner han ett mönster framträda, utifrån vilket utvecklingen från arbetarrörelsen och progressiviteten till traditionalism och konservatism faktiskt blir följdriktig. Hans konklusion blir att, oavsett var man själv står, är detta givande läsning som belyser vår historia från ett oväntat, och därför värdefullt kompletterande, perspektiv.

23 augusti. Lundajournalisten Lars Westerberg (också 40-talist i likhet med Tomas Lindbom) kommenterar i ett inlägg på sin blogg Torbjörn Elenskys understreckare från 20/8, och verkar måttligt imponerad av denna. Han tycker att den börjar på ett besynnerligt sätt, med en oklar koppling till den fortsatta recensionen, och att man inte heller i fortsättningen riktigt får kläm på vem Tage Lindbom var. Han sätter frågetecken för intressevärdet vad gäller Lindboms positionsförflyttning från socialdemokrati till konservatism. Han minns honom som en inte heller speciellt intressant tänkare – ”förstenad och förstockad”. Att Lindbom varit muslim sedan tidigt 60-tal finner han vara den mest intressanta uppgiften, och menar att detta är något som borde chockera ”hyllningskören från kristna högerintellektuella”.

24 augusti. Hur traditionalismen, som Tage Lindbom företräder, ska betraktas diskuteras i ett litet meningsutbyte i kommentarsfältet på Torbjörn Elenskys Facebook-sida, där han postat ett inlägg om sin understreckare i SvD. Ska den på grund dess konservativa antimodernism brännmärkas som politiskt tvivelaktig genom sedvanligt påförande av associationsskuld, eller bör den snarare ses som ett intressant återupptagande av en gammal västerländsk idétradition om det mytiska och mystiska, som är en del av människan, men som det moderna paradigmet inte kan hantera?

24 augusti. Bloggen Konträr följer upp sitt tidigare inlägg om Tomas Lindboms personliga biografi om sin far med ett om Sancho Panzas väderkvarnar, i vilket ett habilt framdestillerat kondensat av bokens djupgående samhällskritik kombineras med några egna invävda betraktelser om dess relevans och tillämplighet i vår tid. Kondensatet kan sammanfattas sålunda: Lindbom ser socialism och liberalism som två sidor av samma moderna mynt, vars motpol utgörs av traditionalismen. Liberalismens och socialismens nivellering av alla högre värden resulterar i ”ett mediokert plattland, där mäktiga bergsmassiv så att säga har blivit bannlysta och djupa hemlighetsfulla skogar har blivit kalhyggen i rättvisans namn”. Förlusten av vertikala, kvalitativa, perspektiv dömer vidare människan till ett ändlöst infantilt trätande, vilket Lindbom förknippar med att det moderna samhället har blivit faderslöst. Detta endimensionella människorike föder en människotyp som Lindbom kallar för intressemänniskan. Intressemänniskan lever i ett nihilistiskt tomrum med ständiga förströelser och rastlös aktivitet, och där själsligt kvävande konformism dominerar. Samtidigt som den aktiva medborgartanken i praktiken blivit passiv konsumism av massproducerade produkter och välfärd, varnade Lindbom för att ett nytt tyranni var på väg att växa fram – att vi kan se hur makten steg för steg alltmer centraliseras i händerna på en teknokrati. Inlägget avrundas med att citera bokens slutsats om att vår tids metafysiska undernäring i längden endast kan stillas – och människan återfå sitt värde och sin värdighet – ”[f]örst när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ‘stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen”. (s. 130)

2 september. Bloggen Dålig oändlighet påminns om Tage Lindbom av Torbjörn Elenskys understreckare, och funderar i ett inlägg kring om inte mycket av den samhälleliga utvecklingen egentligen kanske borde ha gett anledning att återuppmärksamma honom tidigare – främst på ett övergripande allmänt plan med tendenser som ”civilisationernas kamp” med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer och återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism, men också mer specifikt i form av traditionalismens inflytande på rådgivare till såväl Donald Trump som Jair Bolsonaro (vilket Benjamin Teitelbaum skrivit om i War for Eternity) – ett inflytande vars betydelse dock ”återstår att se och lätt kan överdrivas”. Vidare noteras att Elensky i sin understreckare egentligen inte behandlar så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande, trots att detta utgjorde ”huvuddelen av hans gärning”. Även om en stor del av detta tänkande går ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga, så spelar islam i detta avseende ”en helt undanskymd och paradoxal roll”. Lindboms konservatism är tydligt Europa-centrerad och kan i kombination med hans anslutning till islam sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa – att det på ett sätt är lika ologiskt att europeiska ”verkligt” konservativa vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. ”Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt”. Att man kan komma att få se lokala allianser mellan muslimer och europeiska konservativa är dock inte uteslutet. Den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) ska till exempel ha gjort en helomvändning i inställningen till islam och hävdat att franska muslimer borde ses som allierade till de konservativa i gemensam opposition mot liberalismen.  

11 september. Kyrkohistorikern Torbjörn Aronson recenserar Tomas Lindboms I otakt med tidsandan i Världen idag under titeln ”Var ateistisk socialist – blev en konservativ banérförare” (bakom betalvägg). Aronson beskriver Tage Lindbom som en av de få originella och självständiga filosofer Sverige frambringade under 1900-talet. Han framhåller att Tomas Lindbom skriver ledigt och väl, och att texten är både pregnant och lättillgänglig, med många personliga minnen som exemplifierar Tage Lindboms vägval, åsikter och uppfattningar, även balanserat och fördjupat av samtida källor i form av brev från faderns privata arkiv. Recensionen består huvudsakligen av en sammanfattning av Lindboms liv – från den socialt problematiska och begränsade uppväxtmiljön som fosterbarn, och hur han som en av arbetarrörelsens få högutbildade intellektuella blev en auktoritet på både sociala frågor och kulturfrågor, till hans kritik av den växande toppstyrningen inom socialdemokratin och dess ointresse för djupare filosofiska och religiösa frågor, vilket ledde honom till en brytning till förmån för en esoteriskt religiös och konservativ världsåskådning. Aronson konstaterar att kristen tro och kyrka enbart förekommer i biografins periferi, då Lindboms religiösa väg primärt gick från socialistisk ateism till sufi-mystik, även om han hade ett visst intresse för katolicismen. Recensenten avslutar med att notera att det finns ett växande intresse för Lindboms filosofiska och politiska tänkande, och att en av hans sista böcker, Konservatism i vår tid, definitivt har relevans i dag.

Relaterat: Se även avsnittet ”Det konservativa intellektuella livet i Sverige efter 68-rörelsen” i samtalsprogrammet HOTSPOT på Världen idags YouTube-kanal med Torbjörn Aronson i samtal med statsvetaren Carl Johan Ljungberg om dennes personliga resa och betydelsefulla bekantskap med Tage Lindbom.

11 september. Den numera islamkritiske skribenten, poddaren och samhällsdebattören Eddie Råbock (före detta Omar) uppmärksammar i ett inlägg på sin Facebook-sida Torbjörn Aronsons recension av I otakt med tidsandan, och passar på att leverera en frän polemik gentemot Tage Lindbom och den Traditionella skolans religionsfilosofiska åskådning. Han förnekar att Tage Lindbom skulle vara muslim i någon rimlig mening, och menar att hans idéer är helt främmande för ”normal islam”, eftersom han trodde att alla religioner är olika vägar mot samma mål. Råbock har även en del kritiska synpunkter på Ivan Aguéli, som tidigare varit en förebild för honom. När Råbock läser Lindboms skrifter idag, och även Guénon och Schuon, ”inser han hur tokiga de är”, då de tror på teokrati, förnekar Darwins evolutionslära och idealiserar religioner. Mycket av vad de skriver om islam och sufism är enligt Råbock i själva verket ”ren gallimatias”.

14 september. Mohamed Omar publicerar på debattsidan Det Goda Samhället opinionsinlägget ”Var Tage Lindbom muslim?”, som i sak är en utökad och något modifierad version av argumentationen i Råbocks/Omars Facebook-inlägg från 11/9. Även om Omar inte har läst Tomas Lindboms bok, så tar han tillfället i akt att kommentera Tage Lindboms religion. Han betonar att den Traditionella skolan, som Lindbom verkade inom i René Guénons och Frithjof Schuons efterföljd, var en vidareutveckling av Helena Blavatskys nyandliga teosofi. Omars tes är att det inte är helt rätt att beskriva Lindbom som muslim, då han anslöt sig till Schuon och dennes lära om religionernas transcendenta enhet, emedan Omar entydigt fastslår att enligt islam ”är alla religioner utom islam falska”. Omar menar att Schuons, vad han kallar, ”nyandliga samfund”, som alltså Lindbom tillhörde, knappast är islamiskt i någon rimlig mening, utan är att betrakta som ”ett barn av teosofin” på ungefär samma sätt som till exempel Rudolf Steiners antroposofi. Inbäddat i inlägget finns även ett länkat videoklipp där Schuon kort beskriver hur han ser på just det esoteriska konceptet om religionernas transcendenta/inre enhet.

14 september. I en recension under rubriken ”När tron på den oinskränkta demokratin blir till religion” i Världen idag reflekterar statsvetaren Carl Johan Ljungberg över Tomas Lindboms bok om sin fader Tage Lindboms liv och idéer. Ljungberg framhåller att det spännande i boken är att Tomas Lindbom relaterar det fadern tänkte till dagens debatt om demokratins svagheter och dess böjelse för intolerans, och att Tage Lindbom blir något av en profet som anade vartåt det bar hän. När folkstyret, inte Kristus, anses utgöra ”samhällets syre”, allt i enlighet med en rousseauansk demokratisyn, skapar detta enligt Tomas Lindbom en paradox, att ”ju mer av demokratiskt syre som pumpas in i ballongen för att göra världen demokratisk, desto mindre demokratisk blir den”. ”Med extremism menas inte bara nationalism utan all form av kulturkonservatism, antifeminism, misstänkt rasism. Självfallet gäller det också att hålla rent mot moralkonservatism, naturrätt och klassisk religiositet”. När allt fler på detta sätt utmålas som ”hot” och demokratins upprätthållare vill se en munkavle på alla som tänker ”fel”, frågar sig Ljungberg om vem som då (till slut) inte riskerar att drabbas av demokratins ”självförsvar”. Kanske drabbas även de som vill se en ”representativ” demokrati, likt den i Schweiz, eller USA med dess berömda konstitution och legala motvikter? Han påminner om att äldre tiders revolutionärer snart slog ner även sina egna. Jakobinen Robespierre dog under giljotinen, och Trotskij mördades av Stalins agenter. I dag, avslutar Ljungberg, hotas dock långt flera, och ”de med ‘fel’ åsikter har verkligen skäl att ta sig i akt”. I en av bildtexterna i recensionen står det om Jean-Jacques Rousseau, som i boken Om samhällsfördraget propagerade för ett jämlikt samhälle, där medborgarna skulle avsäga sig sina egna individuella anspråk, till förmån för vad han kallade ”allmänviljan”. ”Då allmänviljan betecknar folkets faktiska intressen, ibland till skillnad från vad de tror är bäst, kan den genomdrivas mot majoritetens vilja.”

16 september. Under rubriken ”Konservative tänkaren Tage Lindbom i ny biografi” recenserar Gunnar Hyltén-Cavallius Tomas Lindboms bok i det webbaserade nyhetsmagasinet Ledarsidorna.se. Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic. i kyrkohistoria och har skrivit boken Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (i vilken Tage Lindbom figurerar som en betydelsefull kritiker av 68-rörelsens ideologiska grund, och där det i konklusionen i bokens epilog konstateras att ”68-kyrkans” förkunnelse, med dess så framträdande politiska perspektiv, syns vara mer inriktat på det som Lindbom benämner Människoriket än på Guds rike). I ingressen till recensionen (möjligen skriven av redaktören, Johan Westerholm) lyfts biografin fram som aktuell i och med det stundande kyrkovalet. När Hyltén-Cavallius utifrån sin läsning inledningsvis ska beskriva vem Tage Lindbom var, och hans tid i socialdemokratin, noterar han speciellt en formulering: ”Tage kom att omfatta den linje som drevs av de män i partiet som hade arbetarbakgrund. Han hyllade det stabila, det som var förankrat i myllan, i det naturliga och traditionella.” Här menar han att det går att spåra en kontinuitet på djupet under den omvälvande politiska nyorienteringen som skulle komma. Skildringen av det stilla femtiotal som följde efter det att Lindbom i Efter Atlantis formulerat sin tilltagande skepsis mot de socialistiska frihetsdrömmarna, och som Lindbom till stor del ägnade åt humanistisk fördjupning hemma vid läslampan, beskrivs som tecknandet av ett fint stämningsläge som kan kännas igen av de som, likt recensenten själv, är jämnåriga med Tomas Lindbom. Efter att Tage Lindbom därefter genom en bok av Kurt Almqvist, som grep honom djupt, kom in på ett oväntat spår i form av metafysik och esoterism med förankring i islam, karaktäriseras reaktionen hos hans närmaste som chockartad, och sonens minnesbilder som knivskarpa, då han upptäckte pappan i bön på en orientalisk matta i sovrummet, och avkrävdes ett löfte om tystnadsplikt. I det tidiga sextiotalets utpräglat homogena Sverige var att övergå till islam något närmast otänkbart, och Hyltén-Cavallius spekulerar i att Lindbom kanske tänkte att ett offentliggörande skulle skada den livsuppgift han bestämt sig för, och som i sig gjorde honom till en obekväm röst: att bli en banérförare för den samhällssyn han hittat, konservatismen. Tomas Lindboms generösa delgivande av sina barndoms- och ungdomsinteriörer lovordas sammanfattningsvis, och att han avser att återutge flera av faderns böcker, bör enligt recensenten hälsas med tacksamhet. Recensionen avslutas med påpekandet om den svårighet som vissa av Lindboms läsare, som i övrigt sympatiserar med hans samhällsfilosofi, har med hans anslutning till islam, trots den sufiska philosophia perennis-inriktningen, då de inte ser det möjligt att komma förbi Kristusordet ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

16 september. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen” i svaromål gentemot Mohamed Omars polemiska inlägg om Tage Lindbom på debattsidan Det Goda Samhället från den 14 september. Inledningsvis behandlas kort frågan om någon som uttalar den muslimska trosbekännelsen, läser Koranen och förrättar tidebönen är muslim, och här görs gällande att en fundamentalist knappast skulle ha godkänt Lindboms islam, medan den mer kan stå i samklang med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av religionen. Resten av inlägget ägnas åt att klargörande bemöta en del av Omars påståenden om traditionalismen liksom den Traditionella skolan, vars ambition här förstås som ett försök att ”upprätta ett stringent intellektuellt försvar för hela mänsklighetens religiösa och andliga arv”. Påståendet att René Guénon skulle ha hämtat sina idéer från Madame Blavatsky och den nyandliga miljön i Paris avfärdas som ytligt och mycket missvisande, då Guénon tvärtom i två böcker tar tydligt avstånd från sådana läror. Det som saknas i Omars beskrivning av traditionalismen är sammanfattningsvis den vertikala dimensionen, det vill säga själva ”kärnan i traditionalismens projekt”, vilken Kurt Almqvist kallar för ”den glömda dimensionen”. Med ett sådant djupperspektiv så får exempelvis frågan ”Vem är jag?” karaktären av ”Vem är jag innerst inne?”. Inlägget avrundas med att konstatera att avsaknaden av den vertikala dimensionen blir tydlig även när Omar beskriver René Guénon som en pessimist. Om man inte tänker horisontellt historiskt, utan vertikalt, eller metafysiskt, ligger det snarare nära till hands att tvärtom beskriva honom som en optimist, lyder argumentationen. Även om Guénon beskriver tiden som mörk, så anser han nämligen att det är möjligt för människan att vakna till sin fulla potential och verkligen göra skäl för namnet ”homo sapiens”, alltså den visa människan. Därmed är han en metafysisk optimist.

23 september, kl 14–15. I ett webbinarium under rubriken ”I otakt med tidsandan: Ett samtal om Tage Lindbom” samtalar Tomas Lindbom om sin faders liv och verksamhet med moderator Göran Eriksson. Arrangörer var ABF Stockholm, ABF Göteborg och Arena Idé (samt även Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek enligt ett inlägg på ARAB:s Facebooksida). Webbinariet sändes live på Arenagruppens Facebooksida (och kan även ses i efterhand). Inspelningen finns också tillgänglig på Arena Idés YouTube-kanal.

Tradition som ankarfäste och livlina

Endast en Gud kan rädda oss
Martin Heidegger [1]

2000px-Labyrinthus.svgAtt överge Guds religion (religio perennis) [2] – vilken uppenbarat sig i ett spektrum av skilda traditioner och integrala former – är i symbolisk mening liktydigt med att Sam och Frodo i Tolkiens episka mytsaga skulle kapa banden till Gandalf och kasta bort Galadriels stjärneljus när de i Mordors utkanter finner sig omvärvda av ett allt tätnande mörker. [3] Dylikt vanvett låter sig självfallet inte komma ifråga utan långtgående och ödesdigra konsekvenser.

Nu är det ju givetvis långt ifrån alla som behöver bege sig till Mordors mörka hjärta, men var och en av oss har likväl en prövande livsresa framför oss, vilken i sig kan vara nog så strapatsfylld. Potentiellt sett föreligger flera andliga stigar som kan erbjuda vägfararen ett tillfredsställande ramverk och säker vägledning. [4] Att däremot aningslöst avträda den inre färden som sådan, och avhända sig såväl karta som kompass, är utan tvivel att bädda för katastrof.

Det gemensamma Mål där mångfalden av stigar löper samman, det andliga bergets Topp, är i själva verket ekvivalent med människohjärtats allra innerst förborgade vrå. [5] I denna ”hjärtats ‘oändliga Mitt'” [6] vilar långt mycket rikare skatter än vad Caesar och Alexander någonsin kunde erövra, för att låna en passus från Ernst Jüngers framtidspejlande sf-roman Glasbin. [7]

Någon form av obruten förbindelse (om än indirekt och implicit) med denna tillvarons livgivande märg är i själva verket religionernas inneboende raison d’être och den i särklass främsta civilisationsgrundande faktorn. [8] En sådan återanknytning (cf. latinets re-ligare, ”återsammanfogande”) till den vertikala dimensionen är likaså ett sine qua non för att inte framleva sitt liv långt under den mänskliga naturens verkliga potential och därmed med en stukad mikrokosmisk integritet, vilket oundvikligen fortplantar sig som ringar på vattnet och bidrar till ytterligare förtvining i samhällskroppen.

I händelse av att man väl skulle finna sig ha blivit vilseförd bör man ej göra dygd av (den skenbara) nödvändigheten (även om det i denna tid må finnas väl så många tänkbara skäl härtill); det skulle i sådana fall framstå som ett eko av rävens välbekanta inställning till rönnbären. [9]

Det hittills sagda innebär dock på intet vis att man skulle upphöra med att ta sig i akt för falska profeter, tvärtom. Det innefattar givetvis även sådana som helt förkastar den intellektuella och andliga kärnan till förmån för en ensidig och överdriven fixering vid yttre attribut. Då dessa pseudo-traditionella företrädare därmed saknar varje tillstymmelse till vaksamhet och urskillning inför ett modifierat innehåll, är risken överhängande att de istället gör sig till lydiga redskap för en förvridning och falsifiering av traditionen till dess i förlängningen sinistra motsats. Som allra mest flagrant exempel har vi väl de avskyvärda illdåd som begås i religionens namn. [10] Endast det autentiskt traditionella i doktrin och metod förmår att i grunden fatta och komma till rätta med varje upptänklig urartning.

Traditionen är ett ankarfäste och en livlina. Den hör framtiden, evigheten och den mänskliga naturen till.

  1. ”Nur noch ein Gott kann uns retten”, intervju från 23 september 1966 i Der Spiegel, vol. 30, nr. 23/1976 (31 maj), s. 193–219.
  2. Schuon, Frithjof (1965). ”Religio Perennis”, Études Traditionnelles, vol. 66, nr 387 (jan-feb), s. 3–11. Övers. till engelska av Lord Northbourne i Light on the Ancient Worlds (London: Perennial Books, 1965). Fransk online-version på scribd.com. Engelsk online-version (PDF) på religioperennis.org.
  3. Tolkien, J.R.R. (1954–55). The Lord of the Rings (London: George Allen & Unwin)
  4. Coomaraswamy, Ananda K. (1943). ”Paths That Lead to the Same Summit: Some Observations on Comparative Religion”, Am I My Brother’s Keeper? [i senare upplagor: The Bugbear of Literacy] (New York: The John Day Company), s. 36–53. Online-version (PDF) (The Matheson Trust).
  5. Guénon, René (1925). L’Homme et son devenir selon le Vêdânta (Paris: Bossard), kap. 2 & 3. Sv. övers. av Almqvist, Kurt (1977). I tjänst hos det Enda. Ur René Guénons verk (Stockholm: Natur och kultur), avd. III, ”Det Oföränderliga och Allomfattande i hjärtat”, s. 121–132.
  6. Almqvist, Kurt (1984). Människan – Det glömda templet (Hudiksvall, ÅSAK), s. 67. ”Djupast sett – i det rent visdomsmässiga perspektivet (gnôsis, jnâna, macrifah) – innebär ‘den nyktra vaksamheten’ en levande, existentiellt rotad medvetenhet om att det endast är i och genom Gud, den absoluta Verkligheten, som tillvaron är verklig och att Han låter sig finnas som alltings Själv och alltings Enhet i hjärtats ‘oändliga Mitt’ och i ‘det eviga nuet’.”
  7. Jünger, Ernst (1957). Gläserne Bienen (Stuttgart: Ernst Klett Verlag), kap. 6. ”Daß ein einziger Mensch, in der Tiefe erfaßt und aus ihr spendend, uns mehr gewährt und größeren Reichtum schenkt, als Cäsar, als Alexander je erobern konnten, wurde mir offenbar. Dort ist unser Königreich, die beste der Monarchien, die beste Republik. Dort ist unser Garten, unser Glück.”
  8. E.g. Weil, Simone (1957), Écrits de Londres et dernières lettres (Paris: Éditions Gallimard). Sv. övers. i Personen och det heliga: Essäer och brev (Skellefteå: Artos, 1994): ”Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt. / I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet. / Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.” (s. 107).
  9. Ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären” adapterat från Aisopos‘ fabel De vulpe et uva (nr. 15 i Perrys index).
  10. Se t.ex. Shaykh Muhammad Al-Yaqoubis uppmärksammade fatwa Refuting ISIS : Destroying Its Religious Foundations and Proving that it Has Strayed from Islam and that Fighting it is an Obligation (Herndon, VA: Sacred Knowledge, 2015;2016). Författaren är syrier och rättslärd shaykh i en gren av den sufiska Shadhiliorden. Han var på 1990-talet verksam som imam i Göteborg.

Bild: Planskiss över labyrinten i katedralen i Chartres. Attribution: By Ssolbergj (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral”, ”ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)