Strävan efter skönhet

Ett är nödvändigt. – Att “ge stil” åt sin karaktär – en stor och sällsynt konst! (…) Ty ett är nödvändigt: att människan uppnår tillfredsställelse med sig själv – det må ske med det ena eller andra slaget av dikt och konst; först då är människan över huvud taget en uthärdlig anblick! Den som är otillfredsställd med sig själv är ständigt beredd att ta hämnd för detta: vi andra bli hennes offer, om inte annat så genom att vi alltid måste uthärda hennes fula åsyn. Ty åsynen av det fula gör en dålig och dyster till sinnes.

– Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen, 1882

Arbete och leda

Arbete och leda – Att söka sig arbete för lönens skull – däri är nästan alla människor i civiliserade länder varandra lika; för dem alla är arbetet ett medel och inte målet självt, varför de i sitt val av arbete är föga nogräknade förutsatt att det ger rikt ekonomiskt utbyte. Nu finns det ett mera sällsynt slag av människor som hellre skulle gå under än arbeta utan lust till vad de gör: dessa sparsmakade och svårtillfredsställda som inte nöjer sig ens med en riklig vinning om inte arbetet självt är den högsta vinningen. Till detta sällsynta släkte hör konstnärer och kontemplativt lagda av alla slag, men också den kategori av sysslolösa som tillbringar sitt liv på jakt, på resor eller med kärleksaffärer och äventyr. Alla dessa människor välkomnar arbete och försakelse så länge de är förenade med lust, och av svåraste, hårdaste slag om så behövs. Annars präglas de av en beslutsam oföretagsamhet, till och med om fattigdom, vanära och fara för liv och hälsa skulle vara förknippade med denna oföretagsamhet. De fruktar inte ledan så mycket som det lustlösa arbetet, ja de har ett stort behov av leda för att deras arbete ska lyckas för dem. För tänkaren och alla andra kreativa andar är ledan den obehagliga stiltje i själen som föregår den lyckosamma färden och de friska vindarna; han måste uthärda den, måste invänta den verkan den har på honom just detta är det som ringare naturer inte för sitt liv kan förmå sig till! Att med alla medel hålla ledan ifrån sig är simpelt, liksom arbetet utan lust är det. Det utmärker kanske asiaterna framför européerna att de är i stånd till en långvarigare, djupare stillhet än dessa; till och med deras narkotika verkar långsamt och kräver tålamod, i motsats till den vidriga plötsligheten hos det europeiska giftet, alkoholen.

– Friedrich Nietzsche

Poesin

»…Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.«
– Charles Baudelaire

»De öppna orden äro ur den öppnade synen.«
– Vilhelm Ekelund, Det andra ljuset, 1935

Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.

– Søren Kierkegaard, Ögonblicket

»Historien är när allt kommer omkring den verkliga Poesin. Verkligheten är, om den tolkas rätt, större än Dikten.«
– Thomas Carlyle (1795-1881)

»Poesin måste praktiseras
– André Breton

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
– – –
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye, I rörelse, 1927

Epigrammata Erotica

25. Jag satsar mitt liv
Ofta lockas jag att söka Kydilles ljuvliga famntag,
mitt på den ljusklara dag eller vid midnattens stund.
Visst är att vägen mig kommer att leda längs avgrundens branter,
att den ett tärningskast är, huvudet mitt står på spel!
Men vad betyder väl det? En våghals är Eros, som aldrig
känner sig rädd, ens i en dröm, när han sin bågsträng gör spänd.
– Philodemos

168. Härdad
Kom med din eld och din snö! Bara slunga din fruktade åskvigg!
Stöt mig i avgrunden ner, kasta i havet mig ut!
Den som har krossats av trånad och underkuvats av Eros,
han kan ej alls känna av blixtar som slungats av Zeus!
– Okänd

235. Räddning från skeppsbrott
Het var min längtan att se dig – då kom du emot all förmodan,
bländande öga och själ, sinnet mitt gjorde revolt.
Darrande står jag, av åtrå mitt hjärta skälver i djupet,
själen förkvävs och förgås i Afrodites orkan.
Skeppsbrott jag lidit, det ser jag, trots att på fast mark jag vandrar:
rädda mig, flicka och låt mig nu få ankra hos dig!
– Konsul Makedonis

249. Kärlekens seger
Sturska Rhodope, du dukar nu under för kypriska pilar,
är inte längre så fjär som du ju vanligtvis var;
håller mig hårt i din famn på ditt läger: i bojor jag ligger,
men efter frihet jag ej längtar en enda sekund.
Se, så mötas de, människors kroppar och själar, och tvinnas
samman till ett, när de rycks med i en kärlekens flod.
– Eirenaios Referendarios

262. Själens otillgänglighet
Avskyvärt! Avunden hindrar rent av vår ljuvliga pratstund:
blinkningar, kärvänligt tal, ögonens hemliga språk.
Alltid oss skrämmer den vakande gumman som står i din närhet,
liksom den Argos som var Ios allseende vakt.
Stå där och spana! Förgäves du plågar ditt ynkliga hjärta:
aldrig din spejande blick når själens djupaste schakt.
– Paulos Silentiarios

268. Eros med klippta vingar
Ingen skall längre i framtiden frukta för kärlekens pilar:
Vildsinte Eros har tömt hela sitt koger i mig!
Ingen skall längre frukta de susande vingarnas ankomst:
sedan han satte sin fot grymt på mitt värkande bröst,
sitter han orubbligt fast och viker inte en hårsmån:
enkom för mig han klippt av vinande vingarnas par.
– Paulos Silentiarios

Omar Khajjams Rubáiját

Rubai 1
Ack, fåfängt du vid morgondag dig klänge!
Den skymtar som en hägrings synförhänge.
Älska nu! Bortslösa inte stunden.
Vad övrigt är av liv tycks inte vara länge.

Rubai 10
Bekymmer bort, blott Vin din smärta lenar,
mal ej din sköna tid bland kvarnens grova stenar.
Ditt livs mysterium skall så förbli;
Vin och en älskling ensamt sinnet renar.

Rubai 62
Glöm bort igår, som gjord att bortglömd bli,
slå döva örat till för morgondagens skri.
Igår, i morgon dag finns ingen mening i,
gläds åt ditt nu, från tidens stormar fri!

Rubai 66
Han, som äger allt, har format våra väsen,
så varför visar Han sig alltför kräsen?
Om arbetet var gott, varför förkasta oss?
Om dåligt – vem bör klandras för fadäsen?

Rubai 68
Hjärta, när livet fräter på ditt hopp
men innan din rena ande löpt sitt lopp,
njut på ängens grönska din fattiga stund;
snart gror gräset från din egen kropp.

Rubai 83
I varje lund som rik av blomster stod
sköt var tulpan upp från en konungs blod.
Och vart violblad var engång: födelsemärket
som glänste på en älskling, full av mod.

Rubai 113
Min barndom var ett brev som ingen återfann.
Min levnads första år blev lyst i vinterns bann.
Den muntra fågel som bar ungdoms namn:
ack – vet ej när den kom; när den försvann.

Rubai 114
Min hitfärd gjorde ingen mera fri,
mitt uppbrott fanns det föga mening i,
och mina öron, aldrig hörde de,
vad vitsen är med ankomst, med sorti.

Rubai 144
O öga, se en grav! Din syn bekräftar
all strid, allt uppror som vid världen häftar.
Kung, ledare och lärd med stoftet blandas;
se, de cypresslikt sköna mals av myrans käftar.

Rubai 157
Rank som cypressen, frisk som nyvävd krans,
håll kvar din vinskål, blomstrens lena frans!
Snart blåser dödens vind oss annorstädes
och gör med livets dräkt som nyss med blommans glans.

Rubai 189
Vem kan morgondagens domslut väga?
Låt ditt hjärta stundens glädje äga.
O änglabild, drick Vin! Ty månens sken ska falla
länge, när inte vi har något kvar att säga.

Omar Khajjam (ca 1050–1123), Rubáiját (”Fyrradingar”) i nytolkning från originalet av Akbar Golrang och Sven Christer Swahn

Vägval – begäret efter visshet

– Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag ska gå nu?
– Det beror rätt mycket på vart du ska? svarade katten.
– Det gör nästan detsamma … sa Alice.
– Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.

Lewis Carroll, Alice i underlandet

Vishet består inte i att veta många ting eller ens i att göra det grundligare, utan i att välja och följa det, som säkrast leder till vår varaktiga lycka och sanna glans.

Walter Savage Landor, Imaginära samtal

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.

Psaltaren 25:12

Men vad är gott hjärta, känslighet och snille värda, om människor med dessa dygder kostar på sig slappa känslor när det gäller tro och åskådning, om begäret efter visshet inte är deras innersta behov och djupaste nöd – det som skiljer de högre människorna från de lägre! Jag återfann hos vissa fromma ett hat mot förnuftet och uppskattade dem för det: då röjde sig ju åtminstone det dåliga intellektuella samvetet! Men att stå mitt i denna rerum concordia descors [tingens motstridiga harmoni] och tillvarons hela underbara ovisshet och mångtydighet och inte fråga, inte darra av frågandets begär och lust, inte ens hata den frågande, kanske till och med på ett slött sätt ha nöje av honom – det är det som jag upplever som föraktligt, och det är denna upplevelse som jag först och främst efterlyser hos var och en – någon sorts narraktighet intalar mig ständigt på nytt att varje människa har denna upplevelse, som människa. Det är mitt sätt att vara orättvis.

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen, 1882

Vandrare blir man icke, förrän man lärt sig vandrandets egentliga glädje: att vara ensam med dagen.

I dagens ensamhet, i öppen dag –, med klara tankar öppen, låg min andes ensamhet.

I förbiseddheter, oanseddheter, hur mången ljuvlig skogsstig fann jag ej – för min viljas hemligaste lif!

Vilhelm Ekelund, Campus et dies, postum 1963

Jüngers äventyrliga hjärta

Ernst Jünger uniform

»Låt oss vara på vår vakt mot den största fara som finns – att livet blir till något alldagligt.«

»Till de mest hotfulla tvivlen hos det vardande hör, särskilt i en tid när gemenheten iklär sig ett högre människoslags mask, tvivlet på drömmarnas verklighet, på existensen av en zon där värdena hos ett djärvare, förnämare liv äger giltighet – kort sagt, tvivlet på om det finns människor

»Allt vad som tillfaller oss som mogna frukter på livets dagsida har bildats på dess nattsida.«

»Varje insomnande är också ett uppvaknande.«

»Den [moderna humaniteten] är en dröm, en dröm utan färger och bilder, en av de långtråkigaste drömmar man någonsin kommit på, en dröm som en spårvagnspassagerare drömmer klockan tre på eftermiddagen.«

»Varje ordning bär redan i sitt sköte de drömmar som fullbordar dess undergång, och varje dröm slår ut i kristalliska ordningar.«

»Anar du vad som försiggår i den rymd som vi kanske en dag kommer att störta genom och som sträcker sig mellan vetskapen om undergången och undergången?«

– Ernst Jünger, Das abenteuerliche Herz. Aufzeichungen bei Tag und Nacht, 1929