Atlantis

Livssorlet forsar från staden,
tung är den välvande kampens musik.
Högt ur den dova kaskaden
stänker ibland som ett skrik.
– Här är det stilla,
här ligger vattnet
stilla i tigande vik.

Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand,
drömmarnas svävande villa
väves om vatten och land.
Luta ditt huvud
hit mot min skuldra,
se över relingens rand!

Tingen, som skymta på botten
äro ej klippor och revlar och skär
– ser du de glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen, som sjönk, det är!

Skinande vita fasader
runt kring en skimrande marmorborg,
heliga stoder i rader,
gårdar och gator och torg!
Nu är det öde,
hän genom staden
vandrar dess minne i sorg.

Guldet fick makt att förtrycka,
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.

Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som självt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
Härligt, begåvat,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt!

Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.

En gång, ja en gång för oss ock
slocknadens kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt,
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.

Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.

– Gustaf Fröding, Nya dikter, 1894

Annonser

Ångest såsom frälsande genom tron

I en av Grimms sagor finns en berättelse om en ungersven som drog ut på äventyr för att lära sig bli rädd. Vi skall låta denna äventyrare fullfölja sin bana utan att bekymra oss om, huruvida han på sin väg mötte det förfärliga. Däremot vill jag säga, att detta att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att aldrig ha erfarit ångest eller genom att sjunka ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt det största.
(…)
Den som formas av ångesten, formas av möjligheten och först den som formas av möjligheten, formas efter sin oändlighet. Möjligheten är därför den tyngsta av alla kategorier.
(…)
Men för att en individ på så sätt absolut och oändligt skall formas av möjligheten, måste han vara ärlig mot möjligheten och ha tron. Med tro förstår jag här, vad Hegel på något ställe på sitt vis riktigt kallar den inre visshet, som föregriper oändligheten.
(…)
Vad jag här säger förefaller kanske många vara ett dystert och dåraktigt tal, då de i alla fall berömmer sig av att aldrig ängslas. Därpå skulle jag vilja svara att man visst inte skall ängslas för människor, för timliga ting, men att först den som har genomgått möjlighetens ångest, först han är fostrad till att inte ängslas, inte därför att han undgår livets fasor utan därför att dessa alltid blir svaga i jämförelse med möjlighetens. Skulle däremot den talande mena, att det stora hos honom är att han aldrig erfarit ångest, då skall jag med glädje inviga honom i min förklaring att det kommer sig därav, att han är mycket oandlig.
(…)
När en eller annan utomordentlig händelse inträffar i livet, då en världshistorisk hjälte samlar hjältar omkring sig och fullbordar hjältebragder, då en kris inträder och allt får betydelse, då önskar människorna att vara med; ty detta uppfostrar. Väl möjligt. Men det finns ett långt lättare sätt att fostras långt grundligare. Tag möjlighetens discipel, sätt honom mitt på den jylländska heden där ingenting händer och där den största händelsen är att en orrhöna flyger upp med buller och brak; han upplever allt fullkomligare, noggrannare, grundligare än den som blir applåderad på världshistoriens skådeplats, om denne inte var fostrad av möjligheten.
(…)
Genom trons hjälp uppfostrar ångesten individen till att vila i försynen. Således också i förhållande till skulden, som är det nästa ångesten upptäcker. Den som blott genom det timliga lär känna sin skuld, är förtappad i det timliga; och timligt låter sig den frågan om en människa är skyldig inte avgöras annat än på ett utvärtes, juridiskt, högst ofullkomligt sätt.
(…)
Den, som i förhållande till skulden uppfostras av ångesten, han skall därför först få vila i försoningen.

– ur Søren Kierkegaards Begreppet ångest, 1844

Religionens återkomst

Kärlek finnes utan tro … men tro utan kärlek finnes icke.

– Eric Hermelin

I sökandet efter andliga, högre, värden bortom den avförtrollade sekulariserade förnuftstron inser man snart vikten av att orientera sig bortom Grekland och den rationella humanismens individbegrepp, att människan inte kan reduceras till homo economicus.

Många tecken i tiden tyder på att det religiösa intresset är på väg tillbaka i hela Västerlandet. Inte minst Internet/fildelningen fungerar föga förvånande som en gränsöverskridande katalysator i processen. Hur den post-sekulära religiositeten kommer att gestaltas är dock fortfarande en öppen fråga som inte ensidigt kan reduceras till en distinktion mellan tradition och förnyelse, mellan heligt och profant, Occident och Orient.

En populärkulturell film som Matrix visar på ett nyuppväckt intresse för judisk mystik (kabbala) och den italienska kult-romanen Q av Luther Blissett sprider Münzers anabaptism som gnistor i en underjordisk skogsbrand. »SF-världens William Blake«, gnostikern Philip K. Dick, författar böcker på löpande band som adapteras till filmer som Blade Runner, Total Recall, Minority Report och I, Robot. Manin för Tolkiens »hedniska« kristna mystik är större än någonsin och till jul kommer första filmatiseringen av hans »Inkling«-frände C.S. Lewis’ kristna Narnia-berättelser. Detta är dock endast några tecken, frön, men ger åtminstone en fingervisning om vilken grogrund som kan kultiveras.


Det finns även de som pekat på en global renässans i det tysta för orientalisk visdom, närmare bestämt islams mystiska väg, tarîq sû-ye Haqq. Denna väg – sufismen – (tasawwuf på arabiska) är kanske mest känd genom persiska lyriker och diktarfilosofer som Rūmi, Khayyam, Sana’i, Sa’di. ’Attar och Shabastari. Enligt översättaren baron Eric Hermelin syftar deras verk till att tina upp »vår frusna tankeförmåga« och »sätta hjertats vågor i svallning«. Carl-Göran Ekerwald sammanfattar de persiska mystikernas budskap som ett slags »grundläggande handledning för vuxna att bli barn på nytt«. En välsmakande kunskap (sapida scientia = vishet), ett kärleksgenomsyrande tonicum för den åsiktströtte!

Sufismen syftar till återförenandet med Gud (Allah) och är till naturen en universell religio perennis. Innebörden av detta är insikten om att Guds Ord som det uppenbaras i Bibel och Koran tar sig olika uttryck och världsliga former i olika kanoniska skrifter och traditioner. Kristendom, judendom och islam står inte i motsättning till varandra, utan refererar till samma Gud.

Det är inte människor som ska strida mot varandra (Jer 17:5). Det är inte heller människors uppgift att döma varandra. Således är Ordet enligt sufisterna väsensskilt från allsköns charlataner och falska profeter som missbrukar till exempel jihad-begreppet för sina egna syften. Det heliga kriget har aldrig varit menat att föras mot andra religioner, inte heller med världsliga medel.

Den, som kallar mig ond, har sjelf ett ondt sinnelag;
Den, som kallar mig god, är sjelf god.
Den talandes tillstånd röjes genom hans tal:
Ur kärlet rinner hvad kärlet rymmer.

– Behai Amoli

Som de rika och oerhört boklärda källorna av mystik i alla de abrahamitiska religionerna visat, är jihad enligt det oförfalskade Ordet ingenting annat än en fråga om inre strid mot den Gudsbortstötning som är upphöjelsen av pseudo-jaget (al-nafs al-ammârah); En ständig inre envig mot den hycklande jordiska personlighets-maskens (latinets persona = mask, företrädesvis för skådespelare) megalomani; Bibel mot Babel i varje människas själ, »Dr Jekyll och Mr Hyde«, »en personlighets-dyrkare är en Guds-förnekare«.

Denna ständiga strävan efter personlighetsdöd, fana (jämför med buddhismens nirvāna, resan över havet hos Tolkien etc.), kanske för den icke-troende (ordagrant: icke-muslim) låter som ett märkligt levnadssätt, att bli till intet och därmed Något (bli ett med Gud), men vi lär få tillfälle att återkomma till den intrikata frågan.

Herren Allena äger någon personlighet. Han återköper menniskan och Han frälsar menniskan från hennes personlighet. Herrens Personlighet är Lif. (»Jag är kommen, att de må hafva lif.« Johannes Evangelium 10:10.) Ur Hans Personlighet väckes menniskans personlighet, som i sig död är, till lif.

– Emanuel Swedenborg, Arcana Coelestia §155

Han sade: »Jag gick ut i öknen. Kärlekens Regn hade regnat. Jorden var fuktig vorden och fruktbar, så att rosor i ödemarken spirade, och foten neder sjönk i ljufvan rosenbädd. Min fot sjönk, uti kärlek, ned.

– ’Attar

Den konungsliga vetenskapen

»Till Gud finns, för förnuftet, ingen väg.«
– Eric Hermelin, Om sans, 1939

»MYSTIKEN; GUDSBEGRUNDANDET«
– Eric Hermelin, not i Vännernas minne III, 1939

»Den mystik, som vissa personer forska efter i Ordet, är ingenting annat än dess andliga och himmelska betydelse.«
– Emanuel Swedenborg, Andlig Dag-bokDiarium Spirituale«, 1762)

»Mystik är Vetenskap. Ja, Mystik är Vetenskapen, den enda vetenskapen, den konungsliga vetenskapen (OrdspråksBoken 25:2). Motsvarigheternas Vetenskap, »Scientia Correspondentiarum«. Andens Lag i Naturens Rike är Guds och konungars ära (OrdspråksBoken 25:2).«
– Eric Hermelin, not i Mesnavī I, 1933

»Liksom af Vax. Af Ordets Vax. Af vax, i mån af mängden af den Honung, som vi suga in och samla in från Blommorna på Ordets (Bibel-Ordets, Qūran-Ordets) Blomster-Äng.«
– Eric Hermelin, not i Mesnavī I, 1933

»Ex Oriente Lux. Solen aldrig HAR gått upp och aldrig SKALL gå upp i vester.«
– Eric Hermelin, not i Mesnavī VI, 1939

Evighetens återkast

Allt uppstår ur Honom och ändas i Honom, framträder från Honom och återvänder till Honom.

– Ibn al-Arabī, De Meckanska Uppenbarelserna (Futūhāt al-Makkiyyah) III. 451

Som en spegel i Hans hand (Jes. 41:10; Deut. 33:3) är du skön;
Du framträder i detta Principium, änskönt du tillhör ett annat.
Han ser dig, ty Han är ditt varas Källa och Öga:
Du är hans spegel-bild (»återkast«) [Jacob Böhme], fördenskull ser du Honom ej.

– Sehabi Asterabādi

»Lär mig, hur, qvickast, jag må komma Dit (Jer. 23:18, 22), på det att jag, med allting, varde lik.«

»Betänk vår Herres, Jesus’ Christi Ord: »Det skulle vara, då, att I Er vänden om, och varden som de små, de små, små barnen, men, annars, skolen I Guds Rike icke se.« Om, nu, så är, att du vill, allom tingom, vara lik, då måste du förlåta alle ting, och ditt begär, ifrån dem, vända bort. Dem icke eftertrakta, Och icke taga något, till dig, an, för att, som egendom, besitta eller innehafva, ehvad det vara må, som något är. Ty, strax, så fort du något fattar in i ditt begär, och släpper in, i dig, som egendom, och tager till dig, så är det – detta »NÅGOT« – något »ETT« med dig, och verkar, med dig, i din egen vilje. Sen är du skyldig detta ting beskärma. Sen är du skyldig detta ting, dig, taga an, som vore det ditt eget, eget väsen. Men om du INTET, i din vilje, tager in, då är du fri från alle, alle ting, och herrskar, samtidigt, på en gång, öfver alle ting. Ty du har intet i din emottaglighet och i din ego. Du är, för alle ting, såsom ett »INTET«. Du är såsom ett barn, liksom ett späd-barn, som ej begriper alls, hvad ett ting ÄR. Och om du, ock, förstår det och begriper, så fattar du det utan att det SMAKAR, dig. Förstår det och begriper det, men utan att det väcker upp din åtrå. Och utan att det vidrör ditt begär. På samma sätt som Gud beherrskar allt och ser allt, och Honom, likväl, inte fatta kan.«

– Jacob Böhme, Om det översinnliga lifvet (1621)

Himmelska ögon och det Gudomliga skådandet

– Ur Hjalmar Ekström, Den fördolda verkstaden – själavårdande brev

»I den andliga världen är det ett fortgående byggande och bebyggande, men det skall andligt öppnade ögon till för att se dessa tings verklighet och skönhet. Jordiskt öga ser jordisk verklighet, himmelskt öga ser himmelsk verklighet.«
10 januari 1934. (De sanna helgonens sanna betydelse.)

»Guds verk sker i det fördolda, fördold för andra och fördold för oss själva. Men efterhand som den inre människan får sin syn, kan hon få skåda in bakom det fördoldas slöja och i Guds ansikte skåda det verk Han förehar.«
5 augusti 1930. (Från Egypten till Kanaan.)

»[T]rons seende kan se något därav utan att bländas, ty trons ögon ha i sig begynnelsen till de himmelska ögonen, de ögonen som äro skapade för de himmelska tingen.«
4 januari 1938. (Din tro har blivit seende. Brudesjälar.)

»Tron är den första graden av seende. Tron är som ett stilla bidande i natten på att solen skall stiga upp. Natten är inte helt mörk, ty stjärnor lyser upp den så pass, att den som vandrar i den kan vägleda sig. Allt vad de seende ögonen kunna se om dagen, det kunna de se om natten vid stjärnornas ljus, men det blir på ett helt annat sätt. – I det andliga och himmelska är det så: när dagen går upp förvandlas tron till skådande. Man kan också uttrycka det så: när dagen går upp förvandlas det dunkla ögat till ett klart. Dagen går upp när utblottelsen nått sin grad. Därför måste den förbidas i stillhet och tålamod, ty den är helt och hållet en Guds sak.«
7 mars 1937. (Seende ögon.)

»När det därför är mörkt för den yttre blicken, så är detta ett tecken på att människan är tagen avsides av Gud för att komma Honom ännu närmare. Han vill inlåta henne i den stilla natt, där evighetens sol lyser. Där skola hennes hittills tillslutna ögon och sinnen slå ut såsom blomstren slå ut under solens verkan.

’Jehovah har sagt att han vill bo i mörker’ (1 Kon 8:12; 2 Krön. 6:1; 2 Mos. 19:9; 20:21). Mörker är här detsamma som det fördolda: ’din Fader som är i det fördolda” (Matt. 6:18).’
8 oktober 1930. (»Herren har sagt, att Han vill bo i töcknet.«)

»Det inre skådandet är ofta så djupt inne, att det likasom inte uppfattas i förnimmelsen – och dock lever människan av det. Men så en dag bryter det fram även till förnimmandets tröskel. Då ser hon att hon länge haft det och att genom det mycket skett hos henne. Jag tror att mången går med en invärtes skatt utan att veta om det. Tror du icke att du i Herren har mycket mer än du ens kan tänka? Han själv är i dig beskådelsens öga. Se på Honom allena. Då är det Hans öga som i dig ser på Honom.«
28 mars 1931. (Vaxljuset kan inte annat än förtäras.)

»Nu kan ju en människa vistas i världen, ha sitt arbete där och umgås med dess människor och ändå vara avskild från världen – hon är då i världen men icke av världen – men detta är svårare. Dock har den yttre avskildheten sina svårigheter också den. Huvudsaken är att vi låter oss dragas och ledas av Herren i vilka förhållanden vi än stå. Då leder Han oss till skådandet av de osynliga tingen och den osynliga världen. Detta osynliga är oss innerligen nära alltid och omgiver oss på alla sidor, antingen vi se det eller icke. Med de yttre ögonen se vi då väl de synliga tingen, men ledda av Gud, se vi dem blott såsom svaga bilder och liknelser av osynliga och himmelska ting. De synliga tingen bliva medel genom vilka vi kunna ledas till betraktelse av de osynliga tingen. Då blir den inre människan rik, den inre världen öppnar sina skatter för henne och det händer något i hennes inre. Gud handlar i hennes inre. När människan icke söker de osynliga tingen, är hennes inre såsom i en blytung dvala. Den osynliga världen är såsom död för henne och ingenting händer i hennes inre. Då drages hon till den yttre världens händelser för att få förströelse i dess omväxling. Men ju mera hon låter sig av Gud dragas till avskildhet från denna världen, dess rikare omväxling blir det i hennes inre och dess mer levande och ljuvt blir det himmelska umgänget såväl som gemenskapen med dem man här i livet kommit nära i anden.«
4 juli 1929. (Det händer alltid något i den inre världen.)

»Ja, det gäller att i tro bida seendet, d.v.s. det seende som icke är av oss utan av Gud, då Gud själv blir det seende ögat i själen. När allt hopp både om vårt eget seende och om det Gudomliga skådandet är ute, då begynner det Gudomliga skådandet spira fram i det fördolda inom oss. Och väl att märka: detta är något fortgående: människan måste ständigt sjunka ned i stoftet, städigt bliva icke-seende, även under det att det Gudomliga skådandet medvetet fyller henne och gör henne seende, ständigt bliva i det fördolda och fördold för sig själv, eljest avbrytes skådandet. Så är det en fortgående död vad henne själv beträffar och en fortgående uppståndelse vad Herren-i-henne beträffar. Han allena skall leva i henne.«
12 september 1931. (Hunger. Att bida seendet.)

»Guds verkstad är i det fördolda. Skola vi bliva verktyg i Hans hand, måste vi in i den fördolda verkstaden, måste varje vårt steg bliva främlingssteg en förbigåendes steg. Den av det verkligt andliga gripna strävar inte efter annat än att försvinna från det synligas skådebana. Han älskar att bliva osynlig, okänd och som det rena vattnet färglös, endast sedd och känd av Gud – och av andra ensamma, som Gud giver honom inre förbindelse med. Han går städse in i det fördolda till en allt djupare fördoldhet. Men just då blir han ett verktyg i Guds hand.

I denna fördoldhet födes den gudomliga synen i människan. Hon se det icke andra se. För denna blick som fötts i henne, strålar Guds hjärta fram genom de minsta ting i världen, förhärligande, försonande, förklarande. Det ger liv och ord åt allt, öppnar oändliga vidder av Gudshärlighet i allt som är och sker och gör till och med denna världens stock och sten och bråte genomskinliga som kristall, så att alla höljen öppna sig och avslöja tingens innersta väsen. Detta är Kristus-blicken och den blicken giver liv åt allt varpå den faller. Här är alla unders källa. Här är också det verk som Gud vill utföra genom var och en som gått in i det fördolda livet: att återföra allt till Gud och till dess rätta hem, som är den översinnliga världen.«
12 augusti 1930. (Det fördolda livet. Den renaste mystiken står Bibeln närmast.)