Religionens återkomst

Kärlek finnes utan tro … men tro utan kärlek finnes icke.

– Eric Hermelin

I sökandet efter andliga, högre, värden bortom den avförtrollade sekulariserade förnuftstron inser man snart vikten av att orientera sig bortom Grekland och den rationella humanismens individbegrepp, att människan inte kan reduceras till homo economicus.

Många tecken i tiden tyder på att det religiösa intresset är på väg tillbaka i hela Västerlandet. Inte minst Internet/fildelningen fungerar föga förvånande som en gränsöverskridande katalysator i processen. Hur den post-sekulära religiositeten kommer att gestaltas är dock fortfarande en öppen fråga som inte ensidigt kan reduceras till en distinktion mellan tradition och förnyelse, mellan heligt och profant, Occident och Orient.

En populärkulturell film som Matrix visar på ett nyuppväckt intresse för judisk mystik (kabbala) och den italienska kult-romanen Q av Luther Blissett sprider Münzers anabaptism som gnistor i en underjordisk skogsbrand. »SF-världens William Blake«, gnostikern Philip K. Dick, författar böcker på löpande band som adapteras till filmer som Blade Runner, Total Recall, Minority Report och I, Robot. Manin för Tolkiens »hedniska« kristna mystik är större än någonsin och till jul kommer första filmatiseringen av hans »Inkling«-frände C.S. Lewis’ kristna Narnia-berättelser. Detta är dock endast några tecken, frön, men ger åtminstone en fingervisning om vilken grogrund som kan kultiveras.


Det finns även de som pekat på en global renässans i det tysta för orientalisk visdom, närmare bestämt islams mystiska väg, tarîq sû-ye Haqq. Denna väg – sufismen – (tasawwuf på arabiska) är kanske mest känd genom persiska lyriker och diktarfilosofer som Rūmi, Khayyam, Sana’i, Sa’di. ’Attar och Shabastari. Enligt översättaren baron Eric Hermelin syftar deras verk till att tina upp »vår frusna tankeförmåga« och »sätta hjertats vågor i svallning«. Carl-Göran Ekerwald sammanfattar de persiska mystikernas budskap som ett slags »grundläggande handledning för vuxna att bli barn på nytt«. En välsmakande kunskap (sapida scientia = vishet), ett kärleksgenomsyrande tonicum för den åsiktströtte!

Sufismen syftar till återförenandet med Gud (Allah) och är till naturen en universell religio perennis. Innebörden av detta är insikten om att Guds Ord som det uppenbaras i Bibel och Koran tar sig olika uttryck och världsliga former i olika kanoniska skrifter och traditioner. Kristendom, judendom och islam står inte i motsättning till varandra, utan refererar till samma Gud.

Det är inte människor som ska strida mot varandra (Jer 17:5). Det är inte heller människors uppgift att döma varandra. Således är Ordet enligt sufisterna väsensskilt från allsköns charlataner och falska profeter som missbrukar till exempel jihad-begreppet för sina egna syften. Det heliga kriget har aldrig varit menat att föras mot andra religioner, inte heller med världsliga medel.

Den, som kallar mig ond, har sjelf ett ondt sinnelag;
Den, som kallar mig god, är sjelf god.
Den talandes tillstånd röjes genom hans tal:
Ur kärlet rinner hvad kärlet rymmer.

– Behai Amoli

Som de rika och oerhört boklärda källorna av mystik i alla de abrahamitiska religionerna visat, är jihad enligt det oförfalskade Ordet ingenting annat än en fråga om inre strid mot den Gudsbortstötning som är upphöjelsen av pseudo-jaget (al-nafs al-ammârah); En ständig inre envig mot den hycklande jordiska personlighets-maskens (latinets persona = mask, företrädesvis för skådespelare) megalomani; Bibel mot Babel i varje människas själ, »Dr Jekyll och Mr Hyde«, »en personlighets-dyrkare är en Guds-förnekare«.

Denna ständiga strävan efter personlighetsdöd, fana (jämför med buddhismens nirvāna, resan över havet hos Tolkien etc.), kanske för den icke-troende (ordagrant: icke-muslim) låter som ett märkligt levnadssätt, att bli till intet och därmed Något (bli ett med Gud), men vi lär få tillfälle att återkomma till den intrikata frågan.

Herren Allena äger någon personlighet. Han återköper menniskan och Han frälsar menniskan från hennes personlighet. Herrens Personlighet är Lif. (»Jag är kommen, att de må hafva lif.« Johannes Evangelium 10:10.) Ur Hans Personlighet väckes menniskans personlighet, som i sig död är, till lif.

– Emanuel Swedenborg, Arcana Coelestia §155

Han sade: »Jag gick ut i öknen. Kärlekens Regn hade regnat. Jorden var fuktig vorden och fruktbar, så att rosor i ödemarken spirade, och foten neder sjönk i ljufvan rosenbädd. Min fot sjönk, uti kärlek, ned.

– ’Attar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s