Ångest såsom frälsande genom tron

I en av Grimms sagor finns en berättelse om en ungersven som drog ut på äventyr för att lära sig bli rädd. Vi skall låta denna äventyrare fullfölja sin bana utan att bekymra oss om, huruvida han på sin väg mötte det förfärliga. Däremot vill jag säga, att detta att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att aldrig ha erfarit ångest eller genom att sjunka ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt det största.
(…)
Den som formas av ångesten, formas av möjligheten och först den som formas av möjligheten, formas efter sin oändlighet. Möjligheten är därför den tyngsta av alla kategorier.
(…)
Men för att en individ på så sätt absolut och oändligt skall formas av möjligheten, måste han vara ärlig mot möjligheten och ha tron. Med tro förstår jag här, vad Hegel på något ställe på sitt vis riktigt kallar den inre visshet, som föregriper oändligheten.
(…)
Vad jag här säger förefaller kanske många vara ett dystert och dåraktigt tal, då de i alla fall berömmer sig av att aldrig ängslas. Därpå skulle jag vilja svara att man visst inte skall ängslas för människor, för timliga ting, men att först den som har genomgått möjlighetens ångest, först han är fostrad till att inte ängslas, inte därför att han undgår livets fasor utan därför att dessa alltid blir svaga i jämförelse med möjlighetens. Skulle däremot den talande mena, att det stora hos honom är att han aldrig erfarit ångest, då skall jag med glädje inviga honom i min förklaring att det kommer sig därav, att han är mycket oandlig.
(…)
När en eller annan utomordentlig händelse inträffar i livet, då en världshistorisk hjälte samlar hjältar omkring sig och fullbordar hjältebragder, då en kris inträder och allt får betydelse, då önskar människorna att vara med; ty detta uppfostrar. Väl möjligt. Men det finns ett långt lättare sätt att fostras långt grundligare. Tag möjlighetens discipel, sätt honom mitt på den jylländska heden där ingenting händer och där den största händelsen är att en orrhöna flyger upp med buller och brak; han upplever allt fullkomligare, noggrannare, grundligare än den som blir applåderad på världshistoriens skådeplats, om denne inte var fostrad av möjligheten.
(…)
Genom trons hjälp uppfostrar ångesten individen till att vila i försynen. Således också i förhållande till skulden, som är det nästa ångesten upptäcker. Den som blott genom det timliga lär känna sin skuld, är förtappad i det timliga; och timligt låter sig den frågan om en människa är skyldig inte avgöras annat än på ett utvärtes, juridiskt, högst ofullkomligt sätt.
(…)
Den, som i förhållande till skulden uppfostras av ångesten, han skall därför först få vila i försoningen.

– ur Søren Kierkegaards Begreppet ångest, 1844

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s