Myten om den eviga återkomsten, del I

En av dem som kanske mest insiktsfullt studerat de traditionella, förmoderna samhällenas konstitution är den rumänskfödde författaren, filosofen och religionshistorikern Mircea Eliade (1907–1986). I det verk han såg som sitt främsta, Myten om den eviga återkomsten – arketyper och upprepning, behandlar han den traditionella, förmoderna tidsuppfattningen och det arkaiska tankesätt den är förbunden med.

Myten om den eviga återkomstenEliade låter oss följa med på en systematisk studieresa tvärs över tid och rum där vi får bekanta oss med en rik uppsättning exempel på den forntida människans beteende genom symboler, myter och allehanda riter i de förmoderna kulturerna på alla kontinenter. Det vår guide vill vaska fram genom sin spränglärda exposé är ett försök att utläsa väsentliga aspekter av den arkaiska ontologin, med andra ord de arkaiska begreppen för vara och verklighet, och hur dessa skiljer sig från ett modernt tankesätt. Eliade visar att om man lyckas tränga in i den sanna betydelsen av en myt eller en arkaisk symbol, uppenbaras i denna en sammanhängande medvetenhet om en speciell belägenhet i kosmos, en metafysisk ståndpunkt, om än inte uttalad.

Det är slående, menar Eliade utifrån sitt djupgående studium, hur de traditionella samhällena har en gemensam nämnare i det att de förkastar och revolterar mot den konkreta, historiska tiden och allt som historien för med sig av nytt och irreversibelt. Det som utmärker den arkaiska människans mentalitet är istället en längtan efter ett periodiskt återkommande till ursprungen mytisk tid, till Den Stora Tiden.

Händelser utan överhistorisk förebild nedvärderas därigenom konsekvent och detta förkastande av den profana, lineära tiden är förbundet med ett förkastande av det som kommit att utgöra själva essensen i den moderna historicistiska uppfattningen om människans existens: att hon skulle existera först i den mån hon skapar sig själv i historien.

Ett centralt faktum i iakttagelserna av den arkaiska människans beteende är att varken människors handlingar eller några föremål i sig innehar något inneboende, autonomt värde. Ett föremål eller en handling får endast ett värde, och blir i och med detta verkliga, eftersom de på ett eller annat sätt utgör delar av en verklighet som är mer än de själva.

Enligt Eliade känner den arkaiska människan inte existensen av någon handling som inte utförts och upplevts tidigare och hon upprepar dem av det skälet att de ursprungligen heligförklarats av gudar, ”förfäder” eller hjältar. Hennes liv är en oavbruten upprepning av handlingar, mytiska prototyper, påbörjade av andra som inte var människor. I ontologisk bemärkelse innebär detta ständiga, för det moderna tänkandet minst sagt säregna, upprepandet av paradigmatiska handlingar att något blir verkligt, får sin identitet uteslutande i den mån de är delaktiga i en transcendent verklighet. På motsvarande sätt är en handling helt tömd på mening, på innebörd, och kan inte vara verklig om den inte återupprepar en arketypal urtidshändelse (”på den tiden”, ab origine).

Att uppnå verklighet innebär för den arkaiska människan med andra ord ingenting annat än efterbildning av himmelska arketyperna. Denna nödvändiga förutsättning för varande gäller människan själv, såväl som hennes landskap, tempel, städer och ritualer, inklusive ”profana” sådana som att fiska, leka, bestiga berg eller idka läkekonst. Varje jordiskt fenomen motsvaras av en överjordisk arketyp, en platonsk ”urform”. Världen som omger oss har inte någon annan giltighet än den som är avhängig den himmelska prototypen som vi känner genom myterna.

Allt människan tar sig för får sitt värde genom och sker enligt en arketypisk mönsterhandling, ett exemplariskt föredöme. ”Så gjorde gudarna, så gör människorna.” Inte sällan är själva myterna senfärdiga som formuleringar, men dess innehåll, såsom identifierandet med en mytisk hero, är arkaiskt och har med sakrament att göra, det vill säga har med handlingar att göra som förutsätter en absolut, utommänsklig verksamhet.

Endast det heliga är något absolut, skapar något varaktigt. Heliggörandet i alla upptänkliga former röjer den arkaiska människans lidelse för det verkliga, hennes törst för det varande. (Primitiv, från latinets primitivus, först, först i sin art, ursprunglig; i sitt tidigaste utvecklingsskede; enkel, enfaldig, entydig.)

Alla de förhållanden som den primitiva människan ingår i och skapar (barnafödslar, äktenskap etc.) är en efterbildning av den kosmogoniska akten framför alla andra: världens skapelse. Hennes religiösa kalender återupprepar Skapelsen och gör henne genom dess ritualer samtida med kosmogonin och antropogonin, världens och människans skapelse. Genom det rituella upprepandet av den kosmogoniska handlingen slungas hon och det konkreta tidsflödet där människans skapande pågår, in i begynnelsens mytiska tid, in illo tempore, där världens skapelse ägde rum och äger rum just i detta ögonblick av återfödande av världen. Därigenom säkras det verkliga och varaktiga i människans strävanden på ett dubbelt vis, både genom det profana utrymmets förvandling till ett transcendent sådant och genom den konkreta tidens förvandling till en mytisk tid. På så vis skulle man kunna hävda att till exempel ett heligt tempel utgörs av ”materialiserad mytisk tid”. Det är alltid genom ett symboliskt återvändande till ett tidlöst ögonblick av ursprungsfullhet som man åt varje ”situation” hoppas säkra den högsta graden av verklighet.

Något vi genom Eliade tills vidare kan sluta oss till angående den traditionella tidsuppfattningen, är att det är nödvändigt för de arkaiska samhällena att med jämna mellanrum återfödas genom att upphäva tiden. Eliade menar också att införandet av tron i judisk och kristen bemärkelse innebär en radikal omvälvning av denna myt om den eviga återkomsten.

Fortsättning följer.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Tolkiens kristna mytopoetik, del II

Tolkiens språkprofessur, hans enastående filologiska kunskaper och djupa kännedom om keltisk och fornnordisk mytologi, dess Guda- och hjältesagor, innebär hos honom ett upphöjande av dygder som mod, ära, generositet och vänskap. Dessutom fick han därigenom en stor genealogisk förtrogenhet med det bärande tankegodsets i det västerländska tänkandet från senantiken till slutet av medeltiden – den nyplatonska mysterievisdomen (ibland kallad teurgin).

En katolsk (bokstavligen ”universell”) nyplatonism kom att bli fullständigt central för Tolkiens Weltanschaung, hans förståelse av språk och sagor. Av den anledningen reder vi här ut denna antika läras grunddrag i en smärre uppsats.

Nyplatonistiska influenser hade en starkt vägande ställning hos fornkyrkans Augustinus, hos bogomiler, manikéer, katarer (som paradoxalt nog givit upphov till begreppet kättare via grekiskans katharos som betyder ren), mandéer och religiösa inriktningar med mer eller mindre gnostiska inslag (även om nyplatonismen i sig inte är gnosticistisk). Vidare dominerade den i Augustinus efterföljd medeltidens katolska teologi, samt även hos de reformert kristna, inom islam (sufierna) och hos mystiker som Böhme och Swedenborg. I och med modernismens ”upplysningsanda” och permanenta profanering har mysterievisdomen dock alltmer fallit i glömska.

Nyplatonismen går ibland felaktigt under beteckningen Aristoteles teologi, men dess främste förkunnare är Platons efterföljare Plotinos (ca 205 e. Kr – 270 e. Kr.), vars föreläsningar och samtal nedtecknades av lärjungen Porphyrios. Plotinos Enneader omfattar på klassiskt manér sex delar med vardera nio böcker (ennéa är grekiska för nio). Den första delen behandlar moraliska problem, del två och tre sinnenas värld. De tre sista delarna behandlar det gudomliga och meningen med människans liv. Dessa tre delar bröts på 800-talet ut ur helheten och parafraserades på arabiska, vanligen just med titeln Aristoteles teologi. Här diskuterar Plotinos sina tre hypostaser: det Ena (to Hen), som är Gud, det gudomliga eller det Goda, Intellektet (Nous) eller förnuftet, samt Själen (Psyche). Plotinos själv avvisade kristendomen, men inom kristenheten kom denna ”treenighet” att motsvara Fadern, Sonen och den Helige ande.

Relationen mellan de tre hypostaserna är hierarkisk och förklaras genom emanationsläran. Överst står det Ena som i ofattbar och fullkomligt majestät låter sin kärleksvisdom likt ett allestädes närvarande ljus, som från en sol, flöda ned (apórroia) i Intellektet där i en urbildernas ocean allting tar form som perfekta idéer. Allt är här besjälat. Den lägre delen av Själen ”förgrenas” enligt skapelsens ordning från det gudomligt inspirerade Intellektet ned i materiens värld. Gud blir därigenom indirekt närvarande i allt. Allt strömmar, emanerar, från Intellektet via Själen ned mot det jordiska. Nyplatonismen är panenteistisk, det vill säga Gud är i allt och allt är i Gud. Gud finns med andra ord immanent i allting precis som i ett panteistiskt perspektiv, men Gud är också något utöver detta, behåller en transcendens. Själen är en enda och det är dess närvaro i materiens stoft som ger det liv – utan den vore allt dött. (jmf Joh. 6:63)

Den gudomliga godheten, kunskapen och skönheten utanför tid och rum når genom själen materien med olika intensitet. Insikten är avhängig själens avstånd till källan och den mottagande kroppens karaktär. Man ser det man är, vilket innebär att människans Gudsbortvändhet och nedsjunkande i det sinnliga, det materiella, kan fördunkla själens lyskraft. Meningen med livet enligt Guds vilja är däremot att steg för steg söka ökad kärleksvisdom, ett sökande efter det väsentliga, en inre rening och förenkling (aplosis). Endast genom trons innerlighet kan människan bli entydig. Tanken om att den Gudomliga kärleken och visheten får det innehåll som överensstämmer med den mottagande formens kvalitet påminner för övrigt starkt om Kierkegaards existentiella teologi.

Plotinos menar att själen, till skillnad från materien, är odödlig. Den själ som under jordelivet behållit minnet av sitt höga ursprung och längtar tillbaka till Intellektet återvänder till de rena Gudomliga formernas värld. De som helt försjunkit i det sinnliga blir kvar i materien, fjättrade i det evigas skugga.

Själens kunskap är snarare ett högre tillstånd av lycka, frid och Gudsupplysning än ett artikulerat analytiskt kunskapsstoff. Hos Aristoteles, Platon och Plotinos är regeln att kunskapen måste bli en del av vår natur och vårt sätt att vara om den verkligen ska förtjäna namnet. På samma gång måste vår natur stå i samklang med det översinnliga, som determinerar vetande och handling. Att tala om Gud utan att sträva efter att omvandla sin tro i handling, i levnadskonst, i rätt livsföring, är bara ”tomma ord”. Liksom hos Heidegger kan det inte finnas någon ”objektiv kunskap” isolerad och skild från ett existentiellt sammanhang. I själva verket existerar inte heller några ”ting” för Plotinos. Det enda som egentligen finns är ett själens begrundande i större eller mindre koncentration, större eller mindre grad av renhet.

Vid sidan om emanationsläran så är motsvarighetsläran ett viktigt nyckelelement i Plotinos Enneader. För att ett tillstånd, en ”essens” ska bli förståelig för sinnena krävs en form, en konkretisering, hävdar Platon. Hos Plotinos innebär denna formtanke att det inre och andliga blir synligt genom ett motsvarande yttre. I själens nedåtgående rörelse från det högsta förnuftet mot materien inflyter den gudomliga essensen i proportion till avståndet från ursprungskällan och tar sig därför allt dunklare höljen.

Den gradvisa processionen längs kunskapens väg upp mot skapelsens urbilder är enligt Plotinos bildmässig i form av analogier och motsvarigheter som allt tydligare speglar de Gudomliga egenskaperna. Vägen till denna kunskap brukar sedan 1200-talet med den helige Bonaventuras terminologi beskrivas som rening (purgatio), upplysning (illuminatio) och förening (unio). Förhållandet mellan dessa tre tillstånd behöver inte nödvändigtvis vara linjärt eller stadiemässigt successivt. De kan skjuta in i varandra och ordningen kan kastas om.

De tre tillstånden påminner starkt om Lagen (shari’at), Vägen (tariqat) och Sanningen (haqiqat) inom Islam. Profeten Muhammed förkunnade: ”Lagen är mina ord, vägen är min handling och sanningen är mitt inre tillstånd.” Sufierna tolkar lagen som teoretisk gudomlig visdom, sapientia, i sin vidaste bemärkelse och vägen som metoden att tillämpa denna. Sanningen utgör det närmast fullkomliga inre tillståndet, unio mystica, det andliga självförverkligande som eftersträvas på resan mot det gudomliga. I Bibeln betecknas detta unitiva tillstånd öppnat för högra inflytelse som det ”tillstånd då sinnet är skilt från kroppen”.

Enligt Plotinos möter vi genom det nya inre medvetandet en spegelbild. Att vi ser det vi är innebär att vi varseblir vårt eget sinnestillstånd. Genom denna inre projektion kan vi komma i gemenskap med Intellektet, själens högre värld. Själarna (som egentligen är en) är amfibier, utgör en dubbelexistens, enligt Plotinos. Själen lever med en del i den övre världen och en annan i den lägre, vilket ibland beskrivs som ”as above, as below”. Men det som kan uppenbaras i dessa flyktiga ögonblick av kontemplation är nästan uteslutande endast ett själens minne av något högre. Undantaget är de sällsynta stunder av utomkroppslig hänryckning och extas som Plotinos och mystiker genom årtusenden beskrivit som den högsta lyckan, ett tillstånd av total klarhet.

Enligt Plotinos är universum ett Gudomligt evigt flöde där själen tränger ned till den döda materien, upplyser den och ger den liv. Om den behåller förbindelsen med sitt ursprung återvänder den efter döden, annars fångas den i kroppen som hindrar hennes rörelse i processionen uppåt och går under tillsammans med sitt jordiska fragmenterade skal. Allt är besjälat, det hela är ett enda. Monismen är med andra ord hos Plotinos total. (Plotinos framstår även i flera avseenden som en föregångare till Leibniz monad-tänkande). Människan bör i jordelivet sträva efter att låta tankarna lämna den alltid splittrade materien och söka närma sig den rena formen. (Enn. VI 7:6,9) Tanken påminner om den kristna förställningen om förhållandet mellan Gud och människa som mellan vinträdet och grenarna (Joh. 15:5) eller den paulinska synen på människan som del i Kristi återuppståndna kropp (1 Kor. 10:16, 12:27 m. fl.).

Som en följd av motsvarighetsläran, att vår värld inte är skild från den andliga, blir det nödvändigt att försöka tränga igenom det yttre skalet för att nå fram till den inre Gudomliga orsaken till det materiella och synliga, att ”se det som sker i det som synes ske”, det vill säga det Intellekt där allt ses som ett enda och samtidigt i en oändlig mångfald. Analogier, motsvarigheter – kanske framförallt myter – ger oss kunskaper om något högre. Plotinos:

Var naturlig form har en motsvarande, likartad men ädlare form i den högre världen. I denna värld är den beroende av materien, men i den andra är den helt…fri härifrån…universell (Enn. VI 7:11)

Vidare:

Allt är fullt av sjudande liv. Det är som en ström ur en enda källa. Den kan ej jämföras med ett andetag eller ett värmeflöde. Den verkar snarare som en enda egenskap i vilken allt uppgår, något underbart som på en gång är en doft där vinets smak förenar sig med all annan smak, med alla färger. Alla dess egenskaper är märkbara för känseln och för örat. Allt är melodi, allt är rytm. (Enn. VI 7:12, 22)

Här kan vi tillfälligtvis föregå vår framställning och skissa en snabb parallell till Ainurs musik (Ainulindalë) i Tolkiens Silmarillion. Ainurs musik kallas även (den Stora) Musiken, (den Stora) Sången och betecknar Ilúvatars (”Alltets fader”) skapande av himmel och jord. Silmarillion, som Tolkien såg som sitt främsta verk, behandlar med andra ord människans och världens ursprung.

Kunskapen om motsvarigheterna, den Konungsliga vetenskapen (också kallad Fåglarnas eller de Bevingades (änglarnas) språk (på persiska: Mantiq-ut-Tayīr), har råkat i glömska. Denna korrespondens- eller motsvarighetslära relaterade Plotinos till det gamla Egyptens hieroglyfer, en översinnlig skrift där varje jordisk symbol verkade beteckna högre, andliga motsvarigheter.

Plotinos inriktning på förbindelsen och dynamiken mellan människa och Gud representerar ett för oss nytt (rättare sagt nygammalt) sätt att tänka. Den består ej av att ersätta sinnevärldens objekt med tänkta, högre motsvarigheter, som framstår som essensen av sinnevärlden. De tre hypostaserna Gud, Intellekt och Själ är aldrig ting, utan andliga hållningar. Plotinos svar på livets mening är ett andligt liv, inriktat på självkännedom och därmed sammanhängande klarhet om det Gudomligas närvaro i oss. Plotinos vishetslära i sin rena form, som inte är i behov av en frälsare, är nära besläktad med den indiska religiositeten, som den framställs i Upanishaderna.

För att sammanfatta nyplatonismens antika tänkande så står det för en philosophia perennis, en universell religiositet i form av en evig andlig följeslagare. Människan är liksom hennes änglar alltid i rörelse: stillastående betyder förstening. Det vi ser och förstår är det vi är. Den plotinska läran i Enneaderna innehåller för all mystik väsentliga drag, och det var även detta som gav Tolkien vägledning i sitt författarskap: absolut och kärleksfull koncentration, sökande efter klarhet genom en ”inre väg” och tänkande i motsvarigheter.

Lyckligtvis var Tolkien dock inte ensam om sitt antimodernistiska anammande av en kristet färgad nyplatonism…

(Den huvudsakliga källan till denna del är kapitlet ”Swedenborg, Plotinos och Aristoteles teologi” i Lars Bergquists Biblioteket i lusthuset – tio uppsatser om Swedenborg.)

Otidsenlighetens kultur

I Subaltern – Amerika introduceras Nicolás Gómez Dávilas antimoderna aforistik för den svenska publiken. Då Subalterns redaktion tyvärr verkar sätta kvantitet före kvalitet, är risken dock överhängande att även de författare som begåvats med en extraordinär klarhet och briljans dväljs i dyn. För att åtminstone i någon mån råda bot på detta följer därför här ett urval av Gómez Dávilas otidsenliga betraktelser.

Nicolás Gómez Dávila

Den kultiverade människan har en plikt att vara intolerant.

Att tänka på samma sätt som våra samtida leder lika lätt till framgång som idioti.

Perfektionen är den punkt där det som vi kan göra och det som vi vill göra sammanfaller med det som vi bör göra.

Den moderna människan älskar inte utan söker skydd i kärleken, hoppas inte utan söker skydd i hoppet, tror inte utan söker skydd i en dogm.

Den moderna människan förintar mer när han bygger än när han förstör.

Påverkan utifrån kan endast berika den som har ett starkt självmedvetande.

I alla epoker är den samtida litteraturen den värsta fienden till kulturen. En läsares begränsade tid är ödelagd om hon läser tusen böcker som blockerar hennes kritiska sinne och skadar hennes litterära sensibilitet.

Bibelns profeter förutspår inte framtiden utan bär vittne om Guds närvaro i historien. Sanningar är inte motsägelsefulla förutom om de hamnat i oordning.

Åsikten om att smaken är relativ är den ursäkt som anammas av de tidevarv som har dålig smak.

Den som påstår att han ”tillhör sin tid” säger endast att han håller med den mängd av dårar som lever vid den givna tidpunkten.

Den moderna maskinen blir för varje dag alltmer komplicerad och den moderna människan blir alltmer elementär.

Barnet till den fåfänga som blivit uppblåst av kommersiell propaganda är den moderna mentaliteten.

Individualismen är det vulgäras vagga.

Idiotin tar med djävulsk lätthet till sig allt det som vetenskapen hittar på.

Förlusten av transparens är det första tecknet på språkets förfall.

Den mediokra och moderna konstnärens längtan efter originalitet får honom att tro att hemligheten med egensinne ligger i försöket att vara annorlunda.

Ofta visar det sig att så kallad ”historisk nödvändighet” endast är andra ord för mänsklig idioti.

Inom filosofin så räcker det ofta med en enfaldig fråga för att få ett helt filosofiskt system att kollapsa.

En texts klarhet är det bästa tecknet på en idés mognad.

Sanningar är inte relativa. Det som är relativt är åsikterna om sanningen.

De demokratiska parlamenten är inte forum för debatt. De är platser där den folkliga absolutismen drivs igenom.

Kärleken till folket är en aristokratisk kallelse. Demokraten älskar endast folket när det är valtider.

Ovilligheten att förundras är ett tecken på omänsklighet.

Våra idéers samspel kommer inte från förnuftets förmåga att binda dem samman, utan från de andliga impulser som skapar dem.

Den sanna aristokraten är inte den feodala herren i slottet utan den kontemplativa munken i cellen.

Vi hittar samma laster i alla epoker men inte samma dygder. I varje tidsålder finns det ruckel men endast i vissa finns det palats.

Myternas studium tillhör metafysiken och inte psykologin.

Den moderna människan är en fånge som tror sig vara fri eftersom hon inte rör väggarna i sin fängelsehåla.

Det bästa sättet att undvika plikten att tänka är genom att skaffa sig åsikter. Blott bland de som bor i intellektuella ruckel har ”elfenbenstornet” fått ett dåligt rykte.

Jag misstror varje idé som inte verkar föråldrad och grotesk för mina samtida.

Poesin är Guds fingeravtryck i den mänskliga leran.

Den som talar om sin ”generation” erkänner att han är en del av fårhjorden.

Det moderna har i alla tider varit ett tecken på medelmåttighet.

Fantasin är den enda platsen i vårt universum där det är möjligt att leva.

”Att vara nyttig för samhället” är den prostituerades ambition eller ursäkt.

Mytens fiender står inte på sakförhållandenas utan på det trivialas.

Behovet att vara annorlunda är en känsla som orsakas av brist på talang. Sanningen är så subtil att den aldrig skänker så mycket självförtroende som en felaktig tes.

Idag är inte den offentliga meningen summan av de privata åsikterna. Istället är fallet sådant att de privata åsikterna sammanträffar med den offentliga meningen.

Den sanne läsaren är den som njuter av att läsa de böcker som andra bara studerar.

Tolkiens kristna mytopoetik, del I

Att The Lord of the Rings skulle vara en allegori som skildrar ”vår tids politiska historia”, hävdar översättaren Åke Ohlmarks i förordet till (och på baksidan av) den första svenska upplagan av J. R. R. Tolkiens Ringen-epos (Ringarnas herre i Erik Anderssons nyöversättning). Denna förhastade och andligt snöpta uppfattning har även på senare tid framträtt i olika ideologiska skepnader (inte minst bland recensenter av filmatiseringarna och nyöversättningen), men det slår fortfarande lika fel och dess förkunnare visar därigenom endast sin oförmåga att greppa verkets tidlöshet och inneboende dynamik.

Man behöver inte gå så långt som till att dra upp de förbluffande stolligheter Åke Ohlmarks kläcker ur sig i de tragikomiska förtalsskrifterna Tolkiens arv och Tolkien och den svarta magin (som att Morgoth skulle vara Marx på grund av uttalslikheten på läspande engelska… eller att Saruman är en ”SA-man” med ett inskjutet forngermanskt ”Ruhm” som betyder ära…!) för att fullständigt punktera den självsvåldiga allegoritesen som vill låsa fast berättelsen i en ”samtida” ideologisk re-presentation. Tolkien avfärdar nämligen Ohlmarks påståenden som oförskämt nonsens i ett lika svidande som underhållande svaromål, men faktiskt också redan i sitt förord, där han menar att många helt enkelt blandar ihop allegori med tillämplighet:

I cordially dislike allegory in all its manifestations, and always have done so since I grew old and wary enough to detect its presence. I much prefer history, true or feigned, with its varied applicability to the thought and experience of readers.

I think that many confuse ‘applicability’ with ‘allegory’; but the one resides in the freedom of the reader, and the other in the purposed domination of the author.

Att Ringarnas herre inte är ett allegoriskt verk ska dock inte tolkas som att det skulle vara tomt på symbolisk innebörd och sakna annan betydelse än den flyktiga ”eskapismens” blotta underhållningsvärde (så kallad ”ren fiktion”). En sådan uppfattning är ingenting annat än ytterligare ett självbedrägligt försök att dra en förnuftets eldgrav mellan å ena sidan ”falsk” myt och å andra sidan ”sann” verklighet. Detta underskattande av både Sagolandets magi, såväl som fantasins och innerlighetens avgörande verkan på hela vår tillvaro, innebär samtidigt en instängdhet i rationalitetens väglösa järnbur, en hjärtats hopplösa avskildhet som gör det blint och oemottagligt för den sanna omätliga kristenhet och det bibliska evangelium som genomsyrar hela eposet.

För den hängivne katoliken Tolkien är den religiösa innebörden i Ringarnas herre däremot en implicit självklarhet, något som han varken vill eller behöver skriva läsaren på näsan, vilket han också meddelar i ett brev till sin vän jesuitpatern Robert Murray år 1953:

The Lord of the Rings is of course a fundamentally religious and Catholic work; unconsciously so at first, but consciously in the revision. That is why I have not put in, or have cut out, practically all references to anything like ‘religion’, to cults or practices, in the imaginary world. For the religious element is absorbed into the story and the symbolism.

Tolkiens ambition var att skriva en ny myt för England, inspirerad av versifierade epos som Beowulf, Kalevala, Eddan och Nibelungen. En myt brukar definieras som en sammanfattande berättelse om ett gudomligt skeende, elementförändringar som har en grundläggande betydelse för vårt ursprung och ger mening åt primära krav och önskningar på tillvaron genom att sätta oss i förbindelse med förfäder och hjältedåd.

Det gudomliga elementet, som Tolkien menar genomsyrar hela Ringen-myten och dess symbolism, innebär – liksom är fallet med korskyrkornas arkitektoniska utformning – att form och religiöst innehåll är inseparabla.

För att nämna några ytterst basala, men i regel okända symboler i Ringen-eposet så anger Tolkien att Ringens brödraskap inleder sin färd från Riftedal (Vattnadal i Ohlmarks översättning) den 25:e december – datumet för Jesu födelse. Ringbärarens uppdrag avslutas den 25:e mars – ett datum starkt kopplat till frälsning från våra synder och återföreningen med Gud, eftersom det är det datum Jesus dog på korset, datumet för återuppståndelsen. Vidare är den 25:e mars datumet för Marie bebådelsedag då ärkeängeln Gabriel inför Maria bebådade (förutsade) Jesu födelse (det vill säga 9 månader innan juldagen). 25 mars markerar också den Fjärde ålderns början enligt Gondors tideräkning – människornas tid som inte kan rymma vare sig alver eller magi.

Vad gäller Konungens återkomst så är det enligt Upp 1:5-6 Jesus Kristus, ”härskaren över konungarna på jorden”, som ”gjort oss till ett konungadöme”. I Hes 37 förs staven som var bruten samman och de döda syndarna får liv, följer den konungs rätter som enar alla folk, och blir därmed frälsta från sina synder och alla slags förbrytelser.

Att avvisa Kristi födelse – enligt Tolkien den största tilldragelsen i människornas historia – leder, med Tolkiens ord ”antingen till sorg eller till vrede” (Om sagor). 1969 skriver han dessutom inget mindre än att:

the chief purpose of life, for any one of us, is to increase according to our capacity our knowledge of God by all the means we have, and to be moved by it to praise and thanks

(The Letters of J. R. R. Tolkien, p. 400)

Kan man då inte säga att Ringarnas herre är en Kristus-allegori?

Denna frågeställning ska vi ta med oss och göra en ytterligare fördjupning i, men tills vidare så nöjer vi oss med att besvara den nekande, utan någon annan motivering än att konstatera att myt inte är detsamma som allegori. En sann myt, en sann metafor, behöver till skillnad från allegorin – en pseudometafor – inte ”avkodas” genom att relatera till något yttre, något annat. En sann myt skänker oss en större klarhet på ett omedelbart sätt. En sann myt innehåller oss själva när vi är förtrollade.

–––––

I nästa del ska vi bekanta oss med grunddragen i den mysterievisdom som Tolkien var så djupt förtrogen med och som var det dominerande tankegodset i Västerlandet (inklusive teologin inom Kristendom och Islam) från senantiken till slutet av medeltiden.