Myten om den eviga återkomsten, del I

En av dem som kanske mest insiktsfullt studerat de traditionella, förmoderna samhällenas konstitution är den rumänskfödde författaren, filosofen och religionshistorikern Mircea Eliade (1907–1986). I det verk han såg som sitt främsta, Myten om den eviga återkomsten – arketyper och upprepning, behandlar han den traditionella, förmoderna tidsuppfattningen och det arkaiska tankesätt den är förbunden med.

Myten om den eviga återkomstenEliade låter oss följa med på en systematisk studieresa tvärs över tid och rum där vi får bekanta oss med en rik uppsättning exempel på den forntida människans beteende genom symboler, myter och allehanda riter i de förmoderna kulturerna på alla kontinenter. Det vår guide vill vaska fram genom sin spränglärda exposé är ett försök att utläsa väsentliga aspekter av den arkaiska ontologin, med andra ord de arkaiska begreppen för vara och verklighet, och hur dessa skiljer sig från ett modernt tankesätt. Eliade visar att om man lyckas tränga in i den sanna betydelsen av en myt eller en arkaisk symbol, uppenbaras i denna en sammanhängande medvetenhet om en speciell belägenhet i kosmos, en metafysisk ståndpunkt, om än inte uttalad.

Det är slående, menar Eliade utifrån sitt djupgående studium, hur de traditionella samhällena har en gemensam nämnare i det att de förkastar och revolterar mot den konkreta, historiska tiden och allt som historien för med sig av nytt och irreversibelt. Det som utmärker den arkaiska människans mentalitet är istället en längtan efter ett periodiskt återkommande till ursprungen mytisk tid, till Den Stora Tiden.

Händelser utan överhistorisk förebild nedvärderas därigenom konsekvent och detta förkastande av den profana, lineära tiden är förbundet med ett förkastande av det som kommit att utgöra själva essensen i den moderna historicistiska uppfattningen om människans existens: att hon skulle existera först i den mån hon skapar sig själv i historien.

Ett centralt faktum i iakttagelserna av den arkaiska människans beteende är att varken människors handlingar eller några föremål i sig innehar något inneboende, autonomt värde. Ett föremål eller en handling får endast ett värde, och blir i och med detta verkliga, eftersom de på ett eller annat sätt utgör delar av en verklighet som är mer än de själva.

Enligt Eliade känner den arkaiska människan inte existensen av någon handling som inte utförts och upplevts tidigare och hon upprepar dem av det skälet att de ursprungligen heligförklarats av gudar, ”förfäder” eller hjältar. Hennes liv är en oavbruten upprepning av handlingar, mytiska prototyper, påbörjade av andra som inte var människor. I ontologisk bemärkelse innebär detta ständiga, för det moderna tänkandet minst sagt säregna, upprepandet av paradigmatiska handlingar att något blir verkligt, får sin identitet uteslutande i den mån de är delaktiga i en transcendent verklighet. På motsvarande sätt är en handling helt tömd på mening, på innebörd, och kan inte vara verklig om den inte återupprepar en arketypal urtidshändelse (”på den tiden”, ab origine).

Att uppnå verklighet innebär för den arkaiska människan med andra ord ingenting annat än efterbildning av himmelska arketyperna. Denna nödvändiga förutsättning för varande gäller människan själv, såväl som hennes landskap, tempel, städer och ritualer, inklusive ”profana” sådana som att fiska, leka, bestiga berg eller idka läkekonst. Varje jordiskt fenomen motsvaras av en överjordisk arketyp, en platonsk ”urform”. Världen som omger oss har inte någon annan giltighet än den som är avhängig den himmelska prototypen som vi känner genom myterna.

Allt människan tar sig för får sitt värde genom och sker enligt en arketypisk mönsterhandling, ett exemplariskt föredöme. ”Så gjorde gudarna, så gör människorna.” Inte sällan är själva myterna senfärdiga som formuleringar, men dess innehåll, såsom identifierandet med en mytisk hero, är arkaiskt och har med sakrament att göra, det vill säga har med handlingar att göra som förutsätter en absolut, utommänsklig verksamhet.

Endast det heliga är något absolut, skapar något varaktigt. Heliggörandet i alla upptänkliga former röjer den arkaiska människans lidelse för det verkliga, hennes törst för det varande. (Primitiv, från latinets primitivus, först, först i sin art, ursprunglig; i sitt tidigaste utvecklingsskede; enkel, enfaldig, entydig.)

Alla de förhållanden som den primitiva människan ingår i och skapar (barnafödslar, äktenskap etc.) är en efterbildning av den kosmogoniska akten framför alla andra: världens skapelse. Hennes religiösa kalender återupprepar Skapelsen och gör henne genom dess ritualer samtida med kosmogonin och antropogonin, världens och människans skapelse. Genom det rituella upprepandet av den kosmogoniska handlingen slungas hon och det konkreta tidsflödet där människans skapande pågår, in i begynnelsens mytiska tid, in illo tempore, där världens skapelse ägde rum och äger rum just i detta ögonblick av återfödande av världen. Därigenom säkras det verkliga och varaktiga i människans strävanden på ett dubbelt vis, både genom det profana utrymmets förvandling till ett transcendent sådant och genom den konkreta tidens förvandling till en mytisk tid. På så vis skulle man kunna hävda att till exempel ett heligt tempel utgörs av ”materialiserad mytisk tid”. Det är alltid genom ett symboliskt återvändande till ett tidlöst ögonblick av ursprungsfullhet som man åt varje ”situation” hoppas säkra den högsta graden av verklighet.

Något vi genom Eliade tills vidare kan sluta oss till angående den traditionella tidsuppfattningen, är att det är nödvändigt för de arkaiska samhällena att med jämna mellanrum återfödas genom att upphäva tiden. Eliade menar också att införandet av tron i judisk och kristen bemärkelse innebär en radikal omvälvning av denna myt om den eviga återkomsten.

Fortsättning följer.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

3 reaktioner på ”Myten om den eviga återkomsten, del I

  1. Ping: Myten om den eviga återkomsten, del II « Café Exposé

  2. Ping: De omistliga myterna « Café Exposé

  3. Ping: Islam och kristenhet hos företrädare för philosophia perennis « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s