Mishima och snön

Yukio Mishima sitting

Preliminär tolkning och reflektioner utifrån Peter Svensons poetiska essä Mishima och snön (Ellerströms förlag).

Snön är ett sofistikerat symboliskt ledmotiv som genomsyrar Yukio Mishimas författarskap – såväl som hans levnadssätt – i försöket att finna den av hans lärare föreslagna estetiska balansen mellan ödmjukhet och ambition. Yuki är japanska för snö och ljudeffekten av namnet Yukio får en att tänka på fallande snö.

I Vårsnö (Första delen i romantetralogin Fruktbarhetens hav och den enda som hittills översatts till svenska) skildras det omgivande landskapets förvandling och det inre känslolivets stormar som ett organiskt helt. Blodets tryckande hetta mot hudens insida förnimms i relation till de virvlande snöflingornas kyla mot ögonlocket. Blod mot hud, hud mot snö. Den omgivande snön förhöjer den erotiska spänningen.

Den unga huvudpersonen Kiyoaki har de egenskaper som utmärker vårsnön: hans vilja är en porös täthet, hans personlighet är en långsamt smältande kyla. På samma gång som han besitter den nyfallna snöns skönhet är han bärare av dess sterilitet.

Vårsnön signalerar övergången från ett tillstånd till ett annat, en omvandling som på japanska benämns som utsuroi, vilket utgör det flyktiga tillstånd då ömsesidigt uteslutande storheter kan göra sig påminda simultant: snöflingornas undflyende dans över risfälten liknas vid sommarens insektssvärmar. Den drivande, dansande snön blir också en skildring av Kiyoakis medvetande i dess slutliga fas av obeveklig upplösning.

Solen kan endast anas som en återspegling, en dröm om liv, och den gör det genom Satokos dynamiska entré som bär bud om andra årstider – den på samma gång fulländade och onåbara kvinnan som i ordlös insikt faller i gråt under den första kyssen. Satoko är ett svällande purpurmoln, en röd blomma som någon håller mellan darrande fingertoppar. Den parfym som emanerar från hennes hud ger den fallande snön en ny, stegrad doft. Fujis krater lär ibland ha låtit sin sprutande eld kasta röda reflexer i snön längs de vindlande bergssidorna. Som dessa reflexer är Satoko, Kiyoakis älskade.

Om den första förälskelsen – som inte minst är en förälskelse i själva livet – görs omöjlig av det ödelagda landskapet hotas även det inre livets rörelse till sist att stagnera och dö. Utan fruktbar jord kan den uppblommande stoltheten inte fortsätta att existera och döms att gå under. På motsvarande sätt gör Mishima i Confessions of a mask iakttagelsen att snötäckta landskap ofta utgör skådeplatsen för de mest tragiska tilldragelserna i uppror och revolutioner, blodutgjutelser som för en utomstående betraktare kan framstå som närmast rituell självspillning.

Den lättnad och befrielse som med tvingande nödvändighet måste följa på en plötslig och intensivt knoppande blomning är inte garanterad att resultera i ett fruktbart resultat. Alternativet till en gränslös sammansmältning blir ett snart förestående utslocknande – ett uppgående i samsara, själavandringen.

Själva namnet på romantetralogin utgör en slående inneboende motsägelse då Fruktbarhetens hav (Mare Fecunditatis) i själva verket är en av månens vidsträckta grå slätter, och som sådan ett lågt liggande och naturligtvis helt sterilt landskap.

Lika undflyende som den drivande snön är Mishimas Japan – ett ljusgrönt, jadefärgat land utan form, uppfyllt av patos och lika genomträngande som en stigande dimma. Ljusgröna är vårens träd när de blommar, ljusgröna är skogarna i blom, ljusgrön är Japans själ, uppfylld som den är, på gott och ont, av blomningens mystik. Skogen i blom anger inte bara Mishimas debutverk, utan även det ljusgröna gränslandet mellan vinter och sommar.

Vidare är Mishima en by som ligger i gränslandet mellan Tokyo och det heliga berget Fuji med solbelyst snö på sin topp. I Vårsnö har vi huden som gränslandet mellan en människas yttre och inre. Blodet under huden är det gudomliga fluidum som likt en stormvåg sveper genom de älskades kroppar i extasens ögonblick.

Kiyoakis kärlek till Satoko definieras av begreppet omöjlighet, den absoluta omöjligheten. För att i ljuset av det absolut förvägrade ändå inte förlora kontakten med den obefläckade heligheten och perfektionen krävs därför att Kiyoaki slår sig ut ur världen. Hans »livskänsla« saknar både riktning och mål, istället öppnar sig ett bråddjup för hans fötter. Han inser att han helt enkelt inte har något annat val än att obekymrat kasta sig ner i detta bråddjups mörka virvel, som i dikten av Minamoto Shigeyuki: »Driven av vinden bryts vågen mot klippan, krossas mot den hårda ytan, så förgås jag ensam av trånande längtan.« Orden klingar klart som en röst från en annan värld, faller till vila som snö från himlen som öppnar sig mot evigheten.

Utifrån allt detta infinner sig frågan: Existerade någonsin Mishimas Japan? Om det någonsin existerade försvann det som en bleknande dröm, försvann som återskenet från ett självmord, försvann som allt annat människan skyndar sig att glömma – som virvlande Vårsnö.

Annonser

Mishimas bildspråk

Efteråt tänkte Iinuma ofta på att ett enda ögonblicks obeslutsamhet helt och hållet kan förändra en människas återstående liv. Detta enda ögonblick var nog som ett skarpt veck på ett vitt papper, där obeslutsamheten för evigt packade in människan, genom att det som ditintills varit papperets utsida blev dess insida, och hon blev oförmögen att någonsin mer ta sig ut på utsidan igen.

Ålderdomens vishet hade han aldrig önskat sig. Hur skulle han bära sig åt för att dö ung, med minsta möjliga smärta? En död präglad av aristokratisk förfining, som när en praktfull sidenkimono, nonchalant kastad på ett bord, omärkligt glider ner på det mörka golvet.

Honda Shigekuni glömde dock aldrig den heta, tunga stund som förflutit i hans knä den gången.

Trots att det måste ha varit den samlade tyngden av Fusakos kropp, kimono och kimonobälte, mindes han den som tyngden enbart av det vackra, intrikata huvudpartiet. Kvinnohuvudet, omvärvt att sitt rikliga kvinnohår, hade legat i hans knä som ett rökelsekar. Shigekuni hade till och med genom den mörkblå chevioten känt hur det brann istadigt. Den där hettan, den där hettan som från en eldsvåda långt borta, vad hade den varit? Med den där elden omsluten av porslin hade Fusako givit uttryck åt ett slags omåttlig förtrolighet, som trotsade all beskrivning. Trots detta hade den där tyngden av hennes huvud utgjort en tyngd av hårdhet och kritik.

Fusakos ögon då?

Eftersom hennes ansikte hade varit vänt snett nedåt hade han rakt under sig, på sitt eget knä, kunnat se hennes öppna ögon, stilla som sårbara, fuktiga, små, svarta droppar. Det hade sett ut precis som om fjärilar oändligt lätt och flyktigt hade stannat till där. När ögonen blinkade hade de långa, fladdrande ögonfransarna utgjort fjärilarnas fladdrande vingslag, pupillerna märkliga fläckar på vingarna…

Shigekuni hade aldrig sett ett par ögon med en sådan avsaknad av uppriktighet, så nära och ändå så liknöjda, så när som helst beredda att flyga sin väg, så oroliga, så rörliga, ett par ögon som ständigt rörde sig fram och tillbaka likt luftbubblan i ett vattenpass, från sluttande till plant läge, från förströddhet till koncentration.

Då Satoko hämningslöst böjde sig ner när hon plockade blommor, stramade hennes blekblå kimono en aning och framhävde höftpartiets mogna rundning och överraskande fyllighet, med tanke på hur smal hon var i kroppen i övrigt. Kiyoaki kände olust inför den lilla grumling som uppstod i hans ensamma, genomskinliga huvud, som när sand virvlar upp från botten av en vattensamling, när man vispar om helt lätt. (…)

”Om jag plötsligt försvann härifrån, vad skulle du göra då, Kiyo?” frågade honom Satoko hastigt med dämpad röst. (…)

”Försvinna härifrån? Hur så?” (…)

”Det kan jag inte tala om för dig, Kiyo.”

Med sitt svar lät Satoko en droppe tusch falla ned i det klara vattnet i Kiyoakis hjärta. Han hann inte hindra henne. (…) Inuti hans hjärta flöt droppen av tusch snabbt ut och färgade vattnet jämngrått, utan att han kunde förhindra det.

Vilket underbart tillstånd befann han sig inte i när han satt och upprepade dessa ord för sig själv, oförmögen att vända sig om mot Satoko, men hela tiden medveten om hennes skönhet bakom hans rygg! Trygghet, överflöd, ömhet, vadhelst man kunde önska sig av tillvaron!

Det enda Kiyoaki begärde denna kväll var att Satoko skulle vara vacker, något han aldrig tidigare gjort. Vid närmare eftertanke hade Kiyoaki aldrig tänkt på Satoko endast som en vacker kvinna. Trots att hon aldrig öppet hade visat någon aggressivitet gentemot honom, kände han alltid att en nål gömde sig i sidenet, att bomullen dolde ett grovt foder, dessutom att hon var en kvinna som fortsatte att älska honom, utan att bry sig om vilka känslor han hyste. Hon låg aldrig kvar som ett stilla objekt i hans hjärta, utan steg uppåt rastlöst och viljestarkt som morgonsolen. Han hade alltid stängt till fönsterluckorna i sitt hjärta för att förhindra att de kritiska, skarpa strålarna skulle leta sig in genom någon springa. (…)

Han började försiktigt iaktta Satoko i smyg, för att kunna uppfatta om inte hennes röst var litet annorlunda än den där gladlynta i telefonen den där kvällen, eller om någon tydlig förändring hade skett i hennes ansiktsuttryck. Återigen började sanden rinna, korn för korn, i hans hjärta.

Satokos profil, med den raka näsan som hos en docka i elfenben med högt näsben, dock inte så högt att det gav ett kyligt intryck, lystes upp och föll i skugga i takt med att hon flyttade blicken en aning, än åt den ena, än åt den andra sidan. Detta sätt att kasta en blick ur ögonvrån, som i allmänhet ansågs vulgärt, skedde i hennes fall med en aldrig så liten eftersläpning. Det var som om orden gick över i ett leende, som i sin tur flyttade över till en blick ur ögonvrån, på så vis att dessa ögonkast blev en del av de aristokratiskt eleganta växlingarna i hennes ansiktsuttryck som helhet och fick den som såg på henne att känna glädje.

Hennes något tunna läppar gömde inom sig en vacker fyllighet, tänderna, som blottades var gång hon skrattade, fångade upp ljuset från ljuskronorna, en rad av smala, smidiga fingrar kom upp och dolde munnens öppning så fort dess fuktiga innanmäte var på väg att glimta fram.

Prinsarna gav Satoko översvallande komplimanger, som fick hennes örsnibbar att färgas röda, när Kiyoaki översatte dem för henne. Dock kunde han inte avgöra huruvida hennes örsnibbar, som skymtade fram under håret likt friska regndroppar, färgades röda av blygsel eller om de redan från början var penslade med rouge.

Vad som däremot inte gick att dölja var en viss skärpa i hennes blick. Där fanns en märklig kraft, som liksom sköt rakt igenom en och som alltid skrämde Kiyoaki. Sådan var kärnan i denna frukt.

”Hon är den vackraste kvinna jag sett sedan jag kom till Japan! Så lycklig du måste vara, Kiyoaki!” sade Chao Pi till honom med låg röst när de gick in. I det ögonblicket var hemlängtan i hans ögon stillad.

En snöflinga letade sig in och lade sig tillrätta på Kiyoakis ögonbryn. Satoko gav till ett litet utrop när hon fick syn på det och Kiyoaki kunde inte låta bli att vända ansiktet mot henne, samtidigt som han blev medveten om kylan på ögonlocket. Plötsligt blundade Satoko. Kiyoaki hade hennes ansikte med slutna ögon rakt framför sig. Med undantag för de rödfärgade läpparna, som glänste med en mörk lyster, suddades ansiktets konturer ut där det vajade fram och tillbaka, som en blomma vajar när man sparkar till den med tåspetsen.

Hjärtat slog häftigt i Kiyoakis bröst. Han förnam tydligt hur den åtsittande höga uniformskragen beskar hans rörelsefrihet. Något så svårtydbart som Satokos stilla ansikte med de slutna ögonen framför honom fanns inte.

Satokos hand, som han höll under pläden, kramade hans hand en svag aning hårdare. Om Kiyoaki hade uppfattat detta som ett tecken, hade han säkerligen känt sig sårad, men i stället gjorde det lätta trycket på hans hand det möjligt för honom att på ett naturligt sätt placera sin läppar på Satokos läppar.

Rikshans skakningar hotade i nästa ögonblick att dra isär deras förenade läppar. Då försökte han på ett osökt sätt motverka varje skakning, med den punkt där deras läppar möttes som en pivå. Kiyoaki förnam hur en väldig, väldoftande, osynlig solfjäder gradvis vecklade ut sig, med deras läppar som medelpunkt. (…)

I den stunden var Kiyoaki utan tvekan utom sig av extatisk hänryckning, men detta betydde ingalunda att han var glömsk om sin egen skönhet. Om det fanns en punkt varifrån man samtidigt lika tydligt kunde iaktta hans egen och Satokos skönhet, var han övertygad om att man kunde se hur de bådas skönhet i den stunden smälte samman som kvicksilver. Han insåg att avoghet, otålighet och bisterhet är egenskaper som inget har att göra med skönhet och att den blinda tron på den avskilda individen är en sjukdom som inte tar sin boning i kroppen, utan i själen. (…)

När kyssen upphör. Den stunden liknar det motvilliga uppvaknandet, då man fortfarande är sömnig, men ändå oförmögen att kämpa emot morgonsolens agatfärgade ljus, som letar sig igenom de tunna ögonlocken, den är fylld av den där loja längtan tillbaka. Just i den stunden når sömnens sötma sin höjdpunkt.

När deras läppar skilts åt, återstod endast en olustig tystnad, som när småfåglars kvitter plötsligt upphör. Oförmögna att se varandra i ansiktet satt de orörliga bredvid varandra, utan att yttra ett ord. Rikshans gungningar kom dem dock till undsättning under denna tystnad, genom att de fick en känsla av att vara upptagna med något.

Kiyoaki slog ner blicken. Likt vita möss, som medvetna om faran sticker fram nosen ur det gröna gräset för att inspektera omgivningen, kikade de små vita tåspetsarna på hennes tabi-sockar försiktigt fram under pläden. På tåspetsarna låg litet snö.

Då Kiyoakis kinder var fruktansvärt heta, sträckte han likt ett barn ut handen och kände på Satokos kinder, för att belåtet konstatera att hennes var lika heta. Där var det sommar. (…)

När man såg upp i himlen möttes man av ett bråddjup av virvlande snöflingor. Snön slog emot ansiktet och kom in i munnen när man öppnade den. Hur underbart vore det inte om man begrovs i snö på detta sätt!

”Nu kom det snö i…” sade Satoko med drömmande röst. Hon försökte tydligen säga att snö letat sig in vid halsringningen och droppat ner på hennes bröst. Men snön fortfor att falla regelbundet, med ceremoniell högtidlighet, och Kiyoaki kände hur han gradvis svalnade inombords, i takt med att kinderna kyldes av.

Långt borta såg han Satokos profil. Hon var inbegripen i samspråk med den kejserliga prinsen. Likt en fjärran kristall, tonerna från en koto i fjärran och de fjärran bergens veckformationer glödde hennes profil svagt i aftonsolens sken av den stilla skönhet av mystiska djup som avståndet lockar fram, samtidigt som himlen, där den skymtade fram mellan träden bakom henne, i en gradvis allt djupare aftonglöd fick hennes profil att avteckna sig skarpt, likt berget Fuji i solnedgången.

Satokos skönhet när hon, fortfarande under motstånd, slöt ögonen i hans famn, saknade motstycke. Hennes utsökt formade ansikte var oklanderligt, men samtidigt på ett obestämt sätt fyllt av egensinnighet. Hennes mungipor höjdes en liten aning, och han brann av iver att i skymningsljuset förvissa sig om huruvida det berodde på en snyftning eller ett leende, men nu tycktes till och med skuggan vid hennes näsvingar bilda ett tidigt förebud om skymningsmörkret. Kiyoaki såg på Satokos öra, som till hälften doldes av håret. På örsnibben fanns en liten aning rouge, men örat var verkligen utsökt format och liknade ett litet skrin av korall, i en dröm, med en mycket liten buddabild inuti. Längst inne i örat, där skymningsmörkret härskade, fanns något som var färgat av mystik. Var det Satokos själ, som fanns därinne? Eller befann sig hennes själ bortom hennes tänder, som glänste fuktiga innanför de lätt särade läpparna?

Kiyoaki undrade hur han skulle kunna nå in i Satokos inre. För att undvika att längre bli utsatt för hans blick närmade Satoko hastigt sitt ansikte till Kiyoakis och kysste honom. Kiyoaki lade ena armen runt henne och förnam värmen från hennes höfter med fingertopparna. Han föreställde sig hur underbart det vore att borra in näsan där, insupa hennes lukt och sedan kvävas i hennes värme, som exakt påminde om värmen i en jordkula med blommor stadda i förruttnelse. Satoko yttrade inte ett ord, men Kiyoaki såg in i detalj framför sig hur denna vision hos honom stod på gränsen att uppnå en perfekt balanserad skönhet.

Då Satokos omfångsrika hår låg begravt mot Kiyoakis skoluniformsklädda bröst, sedan hon skilt sina läppar från hans, betraktade han genom den doft av hårolja, som steg upp från hennes hår och omvärvde honom, hur de blommande körsbärsträden i fjärran på andra sidan festskynket fick en slöja av silver över sig och han kände det som om den hjärtslitande doften från håroljan och doften från körsbärsblommen om aftonen var en och samma. De blommande körsbärsträden i fjärran, som stod i led på led, tätt samman likt luddig ull, gömde under den närmast silvergrå, mjölaktiga, vita ytan långt nere på djupet, en svag, olycksbådande rodnad, som rouge i en dödssminkning.

– Ur Vårsnö (Haru no yuki) – Fruktbarhetens hav del 1, av Yukio Mishima, 1968

Julevangeliets andliga betydelse

»I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus.« (Joh 1:1-4)

»De ord, som jag har talat till eder, äro ande och äro liv.« (Joh 6:63)

»Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.« (Luk. 2:12)

»Det folk, som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.« (Jes. 9:2)

Magi_(1)

Bild: ”De tre vise männen”, detalj av den bysantinska väggmosaiken Maria col Bambino attorniata da angeli (”Maria med Barnet omgivna av änglar”) från basilikan Sant’ Apollinare Nuovo i Ravenna. Foto: Nina Aldin Thune

Julen är ljusets, familjens och gemenskapens högtid med en i allra högsta grad andlig betydelse.

Liksom kroppen lever genom själen är Ordets själva helighet innesluten i dess innersta – det vill säga andliga eller himmelska – betydelse som omsluter och rymmer de övriga. Denna Gudomliga sanning som inte är namn, utan fullhet, verklighet och verkan, utgör den nödvändiga förbindelsen mellan människan och himmelriket. Ordet visar vägen till frälsning, alltså till livet och tron.

Genom Ordet är Gud allestädes närvarande på jorden. Liksom livet strömmar från hjärtat och lungorna till hela kroppen utgör de förhållandevis få troende människans bröst som strömmar ut liv till de övriga genom Ordet från Gud.

Helt i enlighet med att Messias predikade ett himmelskt, och inte ett jordiskt, konungarike avvisades han redan vid sin ankomst från härberget, då Maria och Josef hänvisades till stallet där änglarna vakade. Krubban betecknar den andliga undervisningen, där Kristus låg när han var född. Hästen betecknar förståndet och följaktligen betyder krubban hästens näring, den andliga näringen. (Den bevingade hästen – pegasen – står alltså i den grekiska mytologin för det andligt upplysta förståndet.) Det späda linnebarnet, det nya livet, betecknar Vishetens oskuld, läran om Herren och om kärlekens liv.

Stjärnan som ledde de tre vise männen (”magiker”) från Österlandet till Kristus födelse står för kunskapen från himlen. Dessa förde med sig allt det som Gudsdyrkan består av; guld (himmelsk godhet), rökelse (andlig godhet) och myrra (naturlig godhet).

Storheten och värmen i julens evangelium är just detta att även vi kan ledas till vägen, sanningen och livet (=Jesus) och få evigt liv genom kunskapen om Ordet; att i glädje följa hjärtats och vår inre stjärnas strålande väg.

Om änglarna och djävlarna hos människan

Den troende människan tror att inget annat än Änglar från Himmelen är med henne. Och att diaboliska andar från henne är fjärran avlägsnade. Men försäkras kan, att hos den människa som är i begärelse, i egenkärlekens och de värdsliga tingens lystnad, och däri ser livets mål, nära är de då henne, att de är I henne själv. De styr hennes tankar och böjelser. Änglar från Himmelen kan för ingen del vistas inom en sådan sfär, endast utanför den. Därför viker också Änglarna undan, där själva avgrundsandarna viker in. Emellertid drar sig inte Himmelens änglar undan människan fullständigt. I den stunden vore det slut med henne. Utan förbindelse med Himmelen, genom Änglarna, vore det inte möjligt att leva.

– Emanuel Swedenborg, Arcana Coelestia, Himmelska hemligheter (5979)

Med Draken i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel och med hans två vilddjur i det trettonde kapitlet förstås ej heller några andra än de, som, både vad läran och levernet beträffar, lever i en från kärlek och barmhärtighet avskild tro. Med Draken förstås alla de, som befästat sig i denna tro, och med det vilddjur, som uppsteg utur havet de, som stadfästat dessa grundsatser genom slutledningar ur den naturliga människan, och med vilddjuret utur jorden, vilket sedermera betecknas med den falske profeten, förstås bekräftelser därpå, hämtade ur Ordet. (…) Ty allt är bekräftat av himmelen.

– Emanuel Swedenborg, Andlig Dagbok (5)

Njutningens källor

I Guds, den barmhärtige, förbarmarens namn

Må ni veta, alla rättrogna, att Människan skapades till att bli ett redskap för och ett exempel på Guds härlighet. Hon skapades av kött och blod och ben för att bli påmind om sin svaghet och ofullkomlighet och om vår Skapares storhet och styrka.

Gud är skön och älskar skönhet. Om det inte vore så, skulle Han inte ha gjort oss sådana vi är och Han skulle inte ha skapat världen så skön som den är. Den Mest Barmhärtige gav oss också förstånd för att prisa och tjäna Honom. Vi måste prisa Honom i bön och åkallan, och vi måste tjäna Honom genom att väl tjäna våra medmänniskor. Vi måste även prisa Honom genom att med glädje ta emot och fullkomna våra sinnens gåvor och deras njutningar vilka Han har skänkt oss alla.

Må ni veta, att köttets natur har skapats av vår Härlige Skapare, inte till att förnekas, utan till att avnjutas i fullaste mått. Det är hemskt och hädiskt att förneka och förkasta Guds gåvor till oss, köttets och sinnenas njutningar, och må Han alltid bli tackad för dessa, vilka är som de blinkande stjärnorna och planeterna som skiner in och lyser upp livets mörka natt.

– ur Njutningens källor av Al-Sayyid Harun ibn Husain al-Makhzumi