Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del I

Detta är första delen av sammanfattningen av Ashk Dahléns inledning till I Frithjof Schuons fotspår (Prisma, 2003) – Tage Lindboms efterlämnade manuskript om den traditionella skolans visdomslära: philosophia perennis. (Se även Del II & Del III.)

I Frithjof Schuons fotspår

Den store muslimske mystikern Jalal al-din Rumi uttrycker i sin poetiska vision kärlekens skådespel som den sökande själens drama i sin hyllning till livets gudagnista. Kärleken är den gudomliga princip som finns i allt och ger allt levande dess sanna identitet. Den är den åtrå som sätter solen och de andra stjärnorna i rörelse. I västvärlden har kunskapen om denna tidlösa kärlek, som kan sägas utgöra de stora religionernas inre hjärta och fruktbara jordmån, länge varit omtalad som philosophia perennis – »den tidlösa visdomen« som i urminnes tid planterades liksom ett frö i vår jordiska mylla för att under seklers gång framträda i skiftande nyanser.

I Sverige är det framförallt författaren och filosofie doktorn Tage Lindbom (1909–2001) som med sin meningsfrände, skriftställaren och sufiern Kurt Almqvist (1912–2001), ägnat sitt livsverk åt att introducera philosophia perennis som en intellektuell tradition i Sverige. Lindbom brukar betraktas som ”the grand old man” av svensk konservatism, framstående modernitetskritiker från en religiöst präglad utgångspunkt och var även chef för Arbetarrörelsens arkiv 1938–1965.

Lindbom upprättar en transcendent, andlig holistisk tolkningslära som är grundad i en platonskt färgad kosmologi. Med utgångspunkt i uppenbarelse och intuition framträder i hans skrifter en kosmologi och världsåskådning, ett sällsynt andligt sätt att uppfatta tillvaron. Trots hans ansträngningar har philosophia perennis hittills förblivit nästan helt okänd och givits anmärkningsvärt föga uppmärksamhet här i landet.

Lindbom är influerad av den schweiziske metafysikern, mystikern och konvertiten till islam – Frithjof Schuon (1907–1998) mer än någon annan intellektuell gestalt. Dennes spränglärda religionsfilosofi uttolkar de olika religionernas beröringspunkter inte enbart som mänskliga fenomen eller ”intellektuella vyer”, utan som aspekter av Guds verklighet och sanning.

Lindbom belyser centrala begrepp i Schuons filosofi, såsom intellekt, jämvikt, hierarki, dygd, substans, cyklicitet och alkemi, och ställer dessa mot modernismens förnuftsdyrkan, framstegstro, egalitarism, sentimentalism och fragmentarisering av tillvaron.

Lindbom benade inte bara upp problemen i modernismen, utan han förutsade på många sätt också det postmoderna tillstånd av andlig och filosofisk förlamning som vi upplever idag. Redan i sin kritik av den moderna välfärdsstaten under tidigt 50-tal förutsåg han det överhängande hotet av intellektuell slapphet, social alienation, etisk nihilism, kommersialism och skövlingen av naturen som en följd av sekulariseringsprocessen. Hela den postmoderna filosofin står nämligen idag inför en vansklig situation genom sin radikala skepticism och förnekelse av varje möjlighet till mening och förståelse. Genom att urholka och tillplatta de traditionella ”metanarrativer”, metafysiska grundsatser och sanningar, som väglett människan genom årtusenden, eftersträvar postmodernismen i själva verket att utestänga Gud från Hans skapelse.

Den som anses ha introducerat begreppet philosophia perennis för den europeiska allmänheten är författaren Aldous Huxley genom boken The Perennial Philosophy (Oförgängliga filosofin i den svenska översättningen). (Huxley är annars är mest känd för böckerna Brave New World och The Doors of Perception.) Huxley inspirerades starkt av William Blake och Hermann Hesse och hans filosofiska åskådning står nära den moderna idealismen, teosofin och spiritualismen, det vill säga den utgör ett slags religionsfilosofisk (new age-liknande och tidsbunden) synkretism. Därmed är det nödvändigt att tydliggöra att Huxleys utläggning om den tidlösa visheten avgjort skiljer sig från den traditionella ståndpunkt som Schuon och Lindbom företräder, vilket kommer att framgå mer tydligt nedan.

Ordet philosophia härstammar från Pythagoras och utgör etymologiskt sett en förening av grekiskans philos (kärlek) och sophia (visdom). Det har ordagrant innebörden ”kärlek till vishet”. Inom kristendomen var den tidlösa visheten ursprungligen känd under namnet philosophia priscorium (den okränkbara filosofin), och har kommit till uttryck hos en rad esoteriker såsom Clemens av Alexandria, Gregorius av Nyssa, Scotus Erigena och Angelus Silesius. Det som utmärker esoterismen är förhållningssättet till uppenbarelsen, där de religiösa texterna uttolkas på ett djupare plan och blottlägger troslärans inre sanningar.

Begreppet philosophia perennis överensstämmer även teologiskt med bland annat sanatana dharma (”den eviga ordningen”) som är det traditionella samlingsnamnet på hinduismen. Mot bakgrund av att islam betraktar Koranen som uppenbarelsernas syntes och Mohammed som profeternas sigill, det slutgiltiga uttrycket för mångfalden uppenbarelser, har muslimska mystiker med särskild fördel kunnat tillägna sig detta tidlösa synsätt. Mycket riktigt finns philosophia perennis uttalad inte minst hos sufier, såsom Jalal al-din Rumi, Ibn ’Arabi, Mahmud Shabistari och Fakhr al-din ’Iraqi. I princip hävdar sufier de historiska uppenbarelsernas äkthet genom att slå vakt om den religiösa sanningens universalitet, som har legat till grund för alla religioners uppenbarelser, de universella principer som utgör märgen i alla religiösa traditioner. Islams begrepp om uppenbarelsernas universalitet går hand i hand med idén om en ursprunglig sanning, en oföränderlig princip bortom tid och rum.

Det som förenar de skilda samtida strömningar som på ett eller annat sätt företräder philosophia perennis är att de ställer människans medvetenhet om de gudomliga mysterierna i förgrunden för sina läror. Denna medvetenhet förmedlas genom direkt intuition, uppenbarelse och invigning. Det rör sig i grunden om en kunskap som undflyr boklärdom, som alltid funnits och alltid kommer att finnas, och är tillgänglig i människans inre andliga hjärta. Utifrån denna visdomsmystik är de stora religionerna att likna vid den gudomliga andens språk i dess olika dialekter, och esoterismens syfte är att tränga in under den synliga andliga verklighetens yta, inte som ett alternativ till religionen utan som ett uttryck för dess innersta verklighet.

Den latinska frasen philosophia perennis finns belagd i västerlandets filosofiska traditioner och går tillbaka till renässansen. Dess idémässiga rötter sträcker sig emellertid tillbaka till det forna Egypten, Persien och Grekland genom zoroastriska vishetslärare, och de kristna kyrkofäderna. (De zoroastriska vishetslärarna, s. k. mager, var omnämnda i hela den antika världen för sina kunskaper i gnosis (gudomlig insikt) och kunskapssökare vallfärdade till deras skolor i Iran för att inhämta inre lärdom. Det berättas att Platon var en av dem som kom i kontakt med gnosis just genom en grupp vandrande zoroastriska vishetslärare. De tre vise män som omnämns i Matteusevangeliet var i själva verket mager, och det svenska ordet ”magi” kommer etymologiskt från den medelpersiska termen magh (”medicin”).)

Redan i Marcus Tullius Ciceros (d. 43 f.Kr.) diskussion om själens odödlighet omnämns existensen av en ”universalreligion”. Denna uppfattning finns också förankrad i den hermetism som bredde ut sig i Europa under de första århundradena efter Kristus under nyplatonskt inflytande. Samlingspunkten i hermetismen är en skrift vid namn Corpus Hermeticum, som tillskrivits en viss mystisk gestalt, Hermes Trismegistos, som sägs ha levat samtidigt med eller före Moses. Corpus Hermeticum består av en samling teologiska och filosofiska texter, som behandlar ämnen såsom kosmologi, astrologi, alkemi och medicin. Hermes lär att kunskap fås genom inre insikt och uppenbarelse, och hans verk utgjorde länge kärnan i västerländsk esoterisk tradition. Man kan skönja starka influenser från mysteriereligion, nyplatonism och Pythagoras syn på tänkandet som en metod för själens rening. Själen är kroppens motsats, som ger den liv, och därför inte har en del i livets motsats: döden.

Hermes skrifter upphöjdes av kyrkofäderna Origenes (d. 251), Lactanius (d. 325) och Augustinus (d. 430), som lade grunden för den kristna esoteriska traditionen. De utvecklade inte frågan om universalreligion särskilt ingående, trots att i synnerhet Augustinus talar om ”den oskapade visdomen, densamma nu som den alltid varit och densamma i all evighet”. Det är dock talande att Origenes esoteriska läror fördöms på synoden i Alexandria och att han aldrig helgonförklaras av kyrkan. Hermetismens och platonismens vishetsläror upphör dock inte att influera kristet trosliv under medeltiden. Hermetismen påverkade även den västkyrkliga mystiken, från Mäster Eckehart till Jakob Böhme. I Sverige har flera stora skönlitterära författare alltifrån Erik Johan Stagnelius till Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf, inspirerats av dess läror.

Som enhetligt begrepp nämns philosophia perennis för första gången i titeln till renässanshumanisten Agostino Steucos (1497–1548) skrift De Perenni Philosophia (Om den Tidlösa Filosofin), som publicerades 1540. Steuco var i sina utläggningar om alla religioners gudomliga grundval djupt influerad av Ficino, Pico della Mirandola och Cusanos. I Steucos mening rymmer philosophia perennis en ursprunglig gudomlig sanning som framträtt i fragmentarisk form under historiens lopp. Han betraktar philosophia perennis både som filosofi och teologi, och begränsar den inte till en viss religion eller skola. Dess ändamål anges vara att uppväcka den inre själsliga utvecklingen, théosis, som leder människan till hennes slutliga gudomliggörande. I sin bok The Perennial Philosophy härleder Aldous Huxley däremot begreppet till den tyske 1600-talsfilosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz. Det är välkänt att Leibniz utvecklade sin förklaring av philosophia perennis i en brevväxling med den franske platonikern Nicholas Remond 1715.

I modern tid har begreppet philosophia perennis tagits upp av en rad företrädare för den s. k. traditionella skolan, som framförallt företräds av fransmannen René Guénon, den omnämnde schweizaren Frithjof Schuon och deras lärjungar. De främsta företrädarna för denna strömning har varit och är ännu konvertiter till islam. Flera av de mest namnkunniga nu levande förespråkarna är även ”kulturella” muslimer, som fått sin bildning inom den traditionella islamiska lärdomstraditionen. Perserna Seyyed Hossein Nasr, Hadi Sharifi och Mahmud Bina hör tillsammans med den store teologen Sayyid Jalal al-din Ashtiyani till denna grupp. Bland Schuons icke-muslimska disciplar finns framförallt även hinduer och buddhister.

Det som utmärker den traditionella skolan är framförallt dess intellektuella och universella prägel samt att den är intimt knuten till en traditionell sufiorden med rötter i Nordafrika. Till skillnad från andra uttolkare av philosophia perennis har Schuon och hans själsfränder inte blott skådat djupt in i Guds rikes hemligheter, utan de har också gjort sitt skådande tillgängligt för andliga sökare i vår tid. Schuon verkade under mer än 60 år av sitt liv som sufimästare och invigde andliga sökare i öst och väst i sufismens väg. Att förgrundsgestalten i västerländsk sufism är den svenske målaren och konstnären Ivan Aguéli som föddes i Sala år 1869 är det kanske inte så många som känner till. Vi ska anknyta till det i den andra delen av denna sammanfattning.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

4 reaktioner på ”Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del I

  1. Ping: Islam och kristenhet hos företrädare för philosophia perennis « Café Exposé

  2. Ping: Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984-1992) - Ett förebådande tecken i tiden « Café Exposé

  3. Jag skulle tycka om dina texter så mycket mer om det inte vore för de små anti-kristna, eller, så mycket oftare, pro-islamska pikarna som står ut som grova felstavningar i annars underbara texter. Det är kommer inte från en kristen, eller muslim, eller någon som är emot någotdera, men antingen säg rakt ut vad du tycker och vad du är eller låt det vara.

  4. Eriko: Tack för din kommentar som jag tycker berör en viktig frågeställning.

    Jag har läst inlägget igen, men lyckas dock inte tydligt identifiera någon pik (i betydelsen stickord, elak kommentar, gliring). Det bör också sägas att inlägget bara är en sammanfattning av en text som jag själv inte är författare till (och dessutom skrivet för över fyra år sedan).

    Rent generellt så har jag här i Cafét mycket riktigt inte lagt någon betoning på att etikettera mig eller placera mig själv i något fack. I exoterisk religiositet är den frågan givetvis primär, men jag har här istället försökt att hålla liv i ett sökande förhållningssätt med en öppenhet gentemot det esoteriska innehållet som sådant, vilket i sin essens är gemensamt för de olika religionerna. Det är det som jag intresserar mig för. Jag har heller aldrig dolt att mitt fokus ligger på sufismen, det vill säga islamisk esoterism – en utgångspunkt vilken å andra sidan inte utesluter att mitt synsätt kanske mer än vad jag är medveten om är präglat av t ex protestantisk mystik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s