Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del II

Detta är andra delen av sammanfattningen av Ashk Dahléns inledning till I Frithjof Schuons fotspår (Prisma, 2003) – Tage Lindboms efterlämnade manuskript om den traditionella skolans visdomslära: philosophia perennis. (Se även Del I & Del III.)

I Frithjof Schuons fotspår

I del I avslutade vi med att nämna att förgrundsgestalten i västerländsk sufism har varit den svenske målaren och konstnären Ivan Aguéli. I denna andra del ska vi ta tag i denna tråd och följa den från Aguéli via René Guénon och Frithjof Schuon till Tage Lindbom för att därmed vaska fram ett slags kronologi om traditionens bärare som förmedlat kunskapen om den eviga filosofin – philosophia perennis – ända fram till våra dagar.

Aguéli, som föddes i Sala år 1869 och var son till en veterinär, visade tidigt prov på konstnärliga talanger. I 20-årsåldern kom han i kontakt med Swedenborgs mystik som han såg som en andlig befrielse från lutheranism. Han for snart till Paris för konstnärsstudier på ett stipendium från prins Eugen. I Paris drogs han till två vitt skilda strömningar: han såg ett universellt andligt sanningsbudskap i islam och fann i anarkismen en politisk och social kritik av modernismen. Aguéli studerade Koranen, taoismen och österländsk konst. Han gick med i Teosofiska samfundet och kom snart till insikt om att det finns en ursprunglig religiös tradition ur vilken alla trosläror härstammar. Av andlig törst begav han sig år 1894 till Egypten, vilket var hans första möte med Orienten. Där fann han det traditionella muslimska landskapets natursköna harmoni, samma yttre jämvikt som han tidigare upplevt på Gotland. I horisontens oändlighet erfor han Guds enhet och evighet.

I huvudstaden Kairo läste Aguéli som en av de första européerna arabiska och islamisk filosofi vid det anrika al-Azhar-universitetet. Han lärde sig behärska klassisk arabiska till fullo och invigdes också i en sufiorden som bär namnet Shadhiliyyah. Denna orden grundades på 1200-talet av den store mästaren Abu al-Hasan al-Shadhili. Den spreds fort över den västra islamiska världen och kom i stor utsträckning att företräda den andalusiske sufimästaren Ibn ’Arabis läror, och den lockade särskilt till sig intellektuella och filosofer. I denna bemärkelse kan sufiordnarna sägas företräda vishetsskolor i islam som skapar en esoterisk hermeneutik av den koraniska uppenbarelsen. I sufismen får Koranen en bestämd symbolisk och mystisk innebörd genom en inåtvänd process (ta’wil), som anses framkalla intuitiv kunskap och kärlek.

Aguéli bosatte sig en tid i Frankrike och bildade ett sällskap för studiet av Ibn ’Arabi, som han betraktade som ”en Leonardo i filosofins form”. Han menade att den andalusiske sufimästaren skänker människan ”den universella klarheten genom visheten, mildheten och styrkan”. I egenskap av en av samtidens främsta europeiska sufikännare kom Aguéli år 1910 i kontakt med René Guénon, som skulle bli en betydelsefull exponent av philosophia perennis. Vi känner till ganska litet om Guénons liv eftersom han själv skydde offentligheten och levde så undanskymd som möjligt. Han föddes år 1886 i ett högborgerligt katolskt hem i staden Blois och studerade matematik och filosofi vid Paris universitet. Dessutom var han en mycket stor språkbegåvning och intresserade sig intensivt för ockultismen och de olika nyandliga strömningar som Paris under 1800-talets andra hälft var hemvist för.

Guénon stod själsligt sett nära den moderna teosofins grundare, exilryskan Madame Helena Blavatsky, men han lämnade den teosofiska skolan och blev redaktör för en nystartad tidskrift vid namn La Gnose (Gnosis). Inom ramen för denna inrättning preciserade Guénon sin kritik av ockultismen och vad han betraktade som en falsk synkretism. Aguéli skrev flitigt i La Gnose rörande allt från anarkism och svensk poesi till djupa esoteriska texter om beröringspunkterna mellan islam och taoism. I synnerhet framförde han sin syn på sufismen som en universell tolkning av islam, och bidrog starkt till Guénons förståelse av den islamiska mystiken. Aguéli försökte även intressera den svenska allmänheten för Ibn ’Arabi genom att jämföra honom med Swedenborg, men på det stora hela upplevde han det svenska andliga klimatet som torftigt. År 1902 återvände Aguéli till Kairo och engagerade sig för en islamisk kulturpolitik och en intellektuell renässans i den muslimska världen genom en bred litterär och kulturell verksamhet. Vid första världskrigets upptakt utvisade den engelska kolonialmakten honom till Spanien, där han avled år 1917.

I egenskap av lärjunge till en stor Shadili-mästare i Egypten vid namn ’Abd al-Rahman ibn Muhammad ’Ilaysh al-Kabir, var Aguéli den förste europé att få titeln muqaddim (ombud) i en sufiorden. Han hade med denna ställning rätt att inviga andra och fungera som traditionsbärare. Guénon invigdes av Aguéli i Paris 1911 och fick namnet ’Abd al-Wahid. Han bosatte sig därefter i Kairo, där han i en omfattande serie publikationer presenterade olika aspekter av philosophia perennis för en västerländsk läsekrets. Han gifte sig med en egyptiska och lärde sig tala flytande arabiska, klädde sig i traditionell arabisk dräkt och i sitt kvarter i Kairo tilltalades han med den ärevördiga titeln ”shaykh”. I Guénons ögon var sufismen ett av flera uttryck för philosophia perennis, och hans stora bidrag till religionsstudiet ligger inte enbart inom ramen för islams mystik, som han utövade i sin vardag, utan främst i hans utredningar om religionernas transcendenta enhet, symbolismen som metafysikens universella uttryck och hinduisk kosmologi. Han var också en av de första tänkare som uppmärksammade de metafysiska rötterna till den moderna världens brist på skönhet.

Guénon kritiserade de destruktiva tendenserna i modernitetens utveckling och ställde dessa mot österlandets levande äkta esoterism. Det kanske mest kända av hans 23 verk är La Crise du Monde Moderne från 1927. I Guénons ögon utgör moderniteten det sista skedet i mänsklighetens historia, vad hinduiska vise kallar kali yuga (den mörka epoken). Han hävdar att när människan lämnade sitt paradisiska tillstånd uppkom fyra skapelsecykler, som överensstämmer med den antika filosofins guld-, silver-, koppar- och bronsålder. Den nutida människan befinner sig, enligt Guénon, i den lägsta av dessa perioder, vars sista fas utgick från Europa och tog sin egentliga början vid den tid då medeltiden slutar, dvs. omkring år 1300. Idag lever vi således i den sista epoken, som föregår världens upplösning.

Emellertid är det i likställandet av moderniteten med västerlandet som Guénon skiljer sig från i övrigt likasinnade sufier som Schuon, Lings och Nasr, vilka inte accepterar Guénons skarpa polarisering mellan öst och väst. Medan de förenas i tanken på att det moderna väst grundat sin tillvaro på ett förnekande av det gudomligas närvaro i världen, finns det en tendens hos Guénon att övervärdera österlänningen och de österländska traditionerna, dit han givetvis räknar islam. För Schuon och hans lärjungar ligger dock den verkliga skillnaden rotad i modernismens kunskapsteoretiska grundval, som egentligen inte kan betraktas som typiskt västerländsk eftersom dess ontologiska och epistemologiska antaganden växte fram som en kritik mot traditionell kristendom. Mot bakgrund av modernitetens nutida globala spridning ter sig Guénons synsätt också ofullständigt. Lindbom har följdriktigt uppmärksammat den moderna krisens globala giltighet och varnade på 1970-talet för att även den kosmiska medvetenhet och gemenskap som genom seklerna hållit andligheten intakt i Asien och Afrika nu står inför en sönderbrytning.

Hur kommer då Schuon in i bilden? I Marocko hade Shadhili-traditionen upplevt en nydaning på 1800-talet. En ny gren av orden grundades år 1918 av Abu ’Abbas Ahmad ibn Mustafa ’Alawi (d.1934). ’Alawi hade genomgått traditionell teologisk utbildning i Indien och samlade tusentals lärjungar kring sig i den algeriska staden Mostaghanem tack vare sin andliga utstrålning. Redan på 1920-talet hade ’Alawi-sällskap bildats i Frankrike, Belgien och England. Till dem som sökte sitt gudomliga kall hos ’Alawi hörde alltså schweizaren Frithjof Schuon.

Schuon föddes i Basel år 1907 och var son till en tysk violinist. Han fick sitt förnamn efter den svenska skalden Esaias Tegnérs verk Frithiofs saga om det nordiska hjältelivet. Vid 16 års ålder slutade Schuon skolan och flyttade till Paris där han försörjde sig som textilkonstnär. I den franska huvudstaden kom han i kontakt med islam och började läsa arabiska i dess centrala moské. Och det var genom sina studier i österländsk religion som Schuon lärde känna Guénon som vid denna tidpunkt befann sig i Egypten. Guénon rådde Schuon att bege sig till Mostaghanem för att träffa sufimästaren ’Alawi. År 1932 invigdes Schuon i ’Alawi-orden och fick namnet ’Isa Nur al-din. Han berättar i sina memoarer att ’Alawi vid första mötet drog en cirkel framför sig i sanden och förklarade: ”Gud är centrum. Alla vägar leder till Honom. Vägarna är likt ekrar i ett hjul, som rör sig för att det har ett nav.”

Schuon återvände samma år till Lausanne i Schweiz, och vid ’Alawis bortgång år 1934 efterträdde han denne som ny mästare för orden i Europa. Han grundade flera s.k. zawiyah (”traditionellt sufiskt centrum”) i Europa, men fortsatte sitt resande till bl. a. USA, Marocko, Egypten, Turkiet och Indien. Under Lausanne-tiden gifte han sig med kvinnlig lärjunge vid namn Catherine, som är konstnär. Vid sidan om sitt religiösa skriftställarskap var Schuon även verksam som konstnär och författade poesi på tyska, franska och arabiska. Hans författarskap sträcker sig över en period av 50 års skrivande. Böckerna skrevs nästan uteslutande på franska och finns idag översatta till de viktigaste kulturspråken. Schuons målningar har motiv främst ur de nordamerikanska indianernas värld samt porträtt av jungfru Maria. Indianerna kom han i kontakt med under sina långa vistelser hos Lakota Sioux-stammen, där han som ende europé faktiskt upptagits som hövding. År 1981 bosatte han sig i Bloomington i USA. Men Schuons inflytande har inte varit begränsat till västvärlden. I mitten av 1960-talet fick han en uppenbarelse under en båtresa till Marocko under vilken han skådade jungfru Maria. Schuon var nu som själsligt förvandlad och detta blev begynnelsen till en ny gren inom Shadhili-orden: Marymiyyah. Shadhili-Maryami-orden finns idag spridd över världens alla kontinenter. Schuon avled år 1998 och han begravdes bredvid sin zawiyah ute i Bloomingtons gröna skogar.

Som Schuons lärjunge tillhör Tage Lindbom tillsammans med kulturpersonligheter såsom skriftställaren Kurt Almqvist, målaren Aguéli och översättaren Eric Hermelin, den glesa skara svenskar som genom sin synnerligen personliga gärning förmedlat och uttolkat den traditionella sufiska andligheten i svensk språkdräkt. Lindboms religiösa budskap riktar sig i första hand till den svenska kristenheten. De andliga esoteriska strömningar som blomstrat i västerlandet sysselsätter honom särskilt. Hans språk är genomsyrat av biblisk terminologi, vilket kan spåras i hans utläggningar om Guds allmakt, arvsynden och frälsningens problem. Som helhet intresserar sig Lindbom även för andra religiösa traditioner, ty hans slutsatser begränsas inte till kristendomen utan berör den mystiska ådra som finns i alla stora religioner och även i platonismen. På grund av sufismens sena nyblomstring i väst drog Lindbom sig länge för att öppet tillkännage sitt inträde i islam till följd av vad han såg som allmänhetens okunnighet om denna religion. I hans skrifter står sufismen vid sidan om de andra religionernas mystiska traditioner och den islamiska traditionen fyller i dess helhet en väldigt blygsam roll. Det är i själva verket först i den föreliggande skriften [I Frithjof Schuons fotspår, 2003] och den opublicerade boken Möte med Koranen som Lindbom ger ett egentligt uttryck för sin djupa inlevelse i sufismen.

Lindbom föddes år 1909 i Malmö och lämnades tidigt bort av sina föräldrar. Han växte upp i fosterfamilj i Hudiksvall, och var sedan ungdomsåren aktiv socialist. Han framträdde som forskare inom fackföreningsrörelsen, och doktorerade år 1938 i statskunskap för Herbert Tingsten i Uppsala. Lindbom utnämndes till chef för Arbetarrörelsens arkiv där han verkade fram till år 1965. Han var även styrelseledamot för Kungliga Operan under en period av 22 år. Växande tvivel på socialismen, intensiva lärdomsstudier och en andlig upplevelse i den stora katedralen i Chartres framdrev emellertid på 1950-talet en smärtsam men samtidigt ytterst fruktsam intellektuell omprövningsprocess. I ett intellektuellt klimat där modernismen och i synnerhet socialismen upplevde ”skördetid” präglad av optimism och framstegstro började Lindbom ”alltmer komma till insikt om att materiella standardförbättringar i sig inte avhjälper den tomhet, den identitetslöshet och andliga förslappning som i ständigt tilltagande grad präglat den moderna tillvaron”. Denna omprövning kristalliserade sig i två filosofiska verk, Efter Atlantis (1951) och Sancho Panzas väderkvarnar (1962), som innebar en brytning inte bara med socialismen, utan även med den underliggande filosofiska modernismen från en religiöst präglad utgångspunkt.

Lindbom sökte till en början svaren på tillvarons frågor i den kristna världen, och drogs särskilt till östkyrkans andliga strömningar. Den moderna kristna teologin framstod dock alltmer som ”en ruinhög” för honom i andlig mening då den införlivats i en sekulariserad föreställningsvärld. Han sökte vidare bortom kristendomens hägn och fann till slut helighetens, objektivitetens och kärlekens vägledning i islam. Det är i mötet med Kurt Almqvist som islams andliga värld öppnar sig för honom. Almqvist var lärjunge till Schuon och invigdes redan år 1941 i Shadhili-orden tack vare sin bror, diplomaten Karl Fredrik Almqvist, även han sufisk discipel till Schuon. Karl Fredrik verkade genom åren som Sveriges sändebud i bl. a. Tyskland, England och Portugal och tjänstgjorde på 1960-talet som ambassadör i Japan. Men det är särskilt Kurt Almqvist som i en rad skrifter med intellektuell klarhet presenterat philosophia perennis på svenska. Han har även publicerat ett par utsökta lyriksamlingar som följt på debuten Vallfärd till mitten, 1945.

Lindbom och Almqvist träffades för första gången i vestibulen till Arbetarrörelsens arkiv och konverserade under de stora porträtten av Marx och Lenin som på den tiden prydde denna institutions väggar. Mötet blev upptakten till en livslång kamratlig vänskap. År 1962 besökte Lindbom Schuon i Lausanne och inträdde i islam. Han blev en discipel (faqir) på den sufiska vägen. Det minst sagt omdanande besöket hos Schuon förändrade Lindboms livssyn och inspirerade honom till ett rikt författarskap. I Schuons efterföljd blev han en uttolkare av den tidlösa vishet, philosophia perennis, som han själv betecknade som ”lärornas lära”. I den nästa och avslutande delen av denna sammanfattning skall vi fördjupa oss i innebörden av denna traditions gyllene kedja.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

En reaktion på ”Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del II

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s