Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del III

Detta är tredje och avslutande delen av sammanfattningen av Ashk Dahléns inledning till Tage Lindboms efterlämnade manuskript I Frithjof Schuons fotspår (Prisma, 2003). om philosophia perennis, ”lärornas lära”. (Se även Del I & Del II.)

I Frithjof Schuons fotspår

Om traditionens gyllene kedja

Till sin natur är philosophia perennis metafysik, ty den utgör den kunskap som är ”bortom fysiken”, en lära om den absoluta obetingade grunden för all existens. I denna bemärkelse har den inte karaktären av en fortlöpande kritisk diskurs utan företräder ett vertikalt kontemplativt begrundande av rent teoretiska principer, en omedelbar kunskap om sanningen sådan den är. Det rör sig inte om en profan filosofi i gängse mening, utan om en metafysisk lära om verklighet och sken, om enhet och mångfald, om ursprung och ände, om det absoluta och i dess ljus det relativa.

Ett grunddrag inom philosophia perennis är att verkligheten inte enbart betraktas utifrån den fysiska verklighet som vi upplever i den yttre objektiva världen, makrokosmos, utan även utifrån en högre verklighet, metakosmos, som ligger bortom all fysisk bestämning och föränderlighet. Denna högre verklighet är samtidigt den yttersta oändliga och absoluta princip, som betingar en hierarkisk kosmisk ordning och rymmer all existens från lägsta stoftpartikel till högsta andliga väsen. Människan kan enbart genom metafysiken urskilja verklighetens existensnivåer, vilka sträcker sig från det gudomliga, genom det andliga, psykiska och organiska till det icke-organiska. Men metafysiken är inte enbart en abstrakt teori, utan också en operativ kunskap som har möjligheten att omvandla människans inre själsliv.

Som Frithjof Schuon framhåller i sin bok Light on the Ancient Worlds består philosophia perennis av en doktrin (teori) och en metod (praktik). Utgångspunkten för att människan skall kunna ta del av doktrinen är att hon håller den för sann. Metafysiken är därmed inte enbart nyckeln för att tolka detta universum, makrokosmos, utan också det verktyg som möjliggör människans resa från det individuella till det universella, den resa som hennes jordeliv traditionellt sett alltid har symboliserat. Metafysiken får därmed en religiös, platonsk innebörd och skiljer sig från den aristoteliska filosofin, som reducerade metafysiken till en gren inom filosofin. Metafysiken framträder som kärnan i varje andlig tradition, ty religionen är inte enbart ett mänskligt fenomen, en kulturell och social gemenskap, utan den har väsentligen ett gudomligt ursprung.

Philosophia perennis intresserar sig av den anledningen för den enhet som den bedömer döljer sig i de religiösa formernas mångfald, en enhet som utgör kärnan av alla religioner. Religionerna består å ena sidan av en yttre exoterisk dimension som berör de yttre formmässiga aspekterna i varje religion (ritualer, sociala föreskrifter, m.m.) och å andra sidan av en inre esoterisk dimension som innefattar det som är elementärt inom varje religion. Begreppen exoterism och esoterism, vilka överensstämmer med orden form och substans (eller essens), härstammar från ett senmedeltida kristet sammanhang, men har också sin motsvarighet i arabiskans batin och zahir. Olika mystiska traditioner uttrycker även det symboliska sambandet mellan en nötfrukts skal och kärna. Religionens skal, eller yttre form, sägs bevara och skydda dess kärna, eller substans, ty förutan skal ingen kärna. Philosophia perennis betraktar de religiösa formerna som förgängliga och tillfälliga, medan substansen kännetecknar den kärna som är det bestående och universella i varje religion.

Tage Lindbom framhäver att människan hamnar i dogmatiska och exoteriska synsätt, fundamentalism, om hon ensidigt förlägger religionen till dess yttre form eller förståndsmässiga dimension. Han menar att fundamentalismen leder till att ”bokstaven dödar anden” och att andens universalitet och mångfald överskuggas. Lindbom pekar på det faktum att religiösa texter, som alltid haft ett kontemplativt skönhetselement och förskönat människors liv, genom sekulariseringen blivit föremål för renodlat politiska och ideologiska uttolkningar. Han hävdar att mycket av den nutida religiösa reformismen i själva verket är deformationer, eftersom reform enbart kan bli till på basis av en inre reform, och som han understryker är den moderna människan beredd att reformera allt utom sig själv.

Esoterismen får följaktligen en fullbordande roll i bemärkelsen att den andligen levandegör religionen och överskrider bokstavens mening. Varje religions yttre former och särdrag återgår enligt detta synsätt ytterst sett till en transcendent enhet, som är det absolut gudomliga självt. Man kan således skönja beröringspunkter och förenande aspekter som är universella i alla stora religiösa traditioner. Frithjof Schuon menar att det i hjärtat av varje religion finns en doktrin, religio perennis, som å ena sidan beskriver verklighetens natur och å andra sidan erbjuder människan en metod för att kunna fullkomliggöra det som är sant och verkligt. Han framhåller att religio perennis i sin kärna rymmer den ursprungliga tradition som inom sufismen kallas ”kärlekens” eller ”hjärtats religion”. Vid sidan om religio perennis talar Schuon även om sophia perennis. Dessa två begrepp är egentligen två sidor av samma verklighet: det förra syftar på den intellektuella och den senare på den förverkligade aspekten av den tidlösa visheten.

Philosophia perennis ger sig således tillkänna som en ordlös, evig och odelbar sanning om det gudomliga och talar dels om en ursprunglig tradition, dels om flera traditioner. Begreppet tradition är centralt hos René Guénon, men förekommer mindre frekvent hos Schuon, som föredrar att använda ordet ”religion” för de ortodoxa trosformerna. (Inom philosophia perennis är ortodox en beteckning på de religiösa doktrinernas och ritualernas trohet mot uppenbarelsen, som formulerats i alla religioner genom den gudomliga anden.) I Guénons mening utgör ”tradition” innehållet i mänsklighetens samlade uppenbarelser. Han menar att ”traditionen” överensstämmer med den ursprungliga andliga och intellektuella arvedel som människan var bärare av när himlen och jorden ännu var ett. Enligt Guénon finns ”traditionen” återspeglad i alla senare traditioner som ständigt förnyar det gudomligas vertikala nedåtstigande. Följaktligen är ”traditionen” överallt densamma och iklär sig i tid och rum olika former, från eskimåernas och aboriginernas naturreligioner till islam, hinduism, buddhism och taoism. Naturreligionerna innefattas i philosophia perennis genom att de betraktar den orörda naturen som en sinnebild för det gudomligas uppenbarelse, en föraning om paradiset. Traditionen och dess historiska uttryck representerar hos Guénon även antitesen till den modernism som präglat människans moderna livsformer sedan renässansen.

Enligt philosophia perennis avser ”tradition” således inte sed eller vana i vanlig bemärkelse utan de sanningar och principer som är förankrade i den yttersta verkligheten. I sitt framhållande av dess universella dimension tvekar inte heller Schuon att anmärka på de aspekter i de religiösa traditionerna som han menar beslöjar eller fördunklar respektive religions universalitet och väsentliga budskap. Hans intuitiva och kontemplativa företag får sitt uttryck i ett konfessionellt språk som har sin direkta utgångspunkt i ett gudomligt väsen snarare än i en viss religiös tradition. Han utgår från esoterismen och rör sig mot de olika religionerna. Detta är en viktig distinktion, eftersom det innebär att han inte intresserar sig för islam med anledning av denna religions historiska förkunnelse, utan att hans engagemang är avhängigt av dess integrala natur. Det är också i denna anda som Schuon förklarar att hans väg är islamisk esoterism snarare än esoterisk islam. Han betraktar alltså islam från esoterismen och inte tvärtom. Islam uttolkas så att säga inte fristående från verklighetens integrala uppbyggnad och tingens inneboende symboliska natur. Det är detta perspektiv som Schuon kallar ”kvintessensesoterism” och han hänvisar mycket riktigt också till mäster Eckeharts träffande visdomsord: ”För att nå kärnan måste du knäcka skalet!”. Ty i Schuons budskap är skalet de specifika religionernas formella språk, medan kärnan utgörs av ”hjärtats religion”, den princip som alla esoteriska traditioner bekänner sig till. För mer än åtta sekler sedan besjöng mystikern Jalal al-din Rumi denna verklighets universella anspråk:

Kärlekens religion står vid sidan om varje trosbekännelse. Ty de som älskar Gud har ingen annan konfession än Gud allena.

I konkret bemärkelse bärs traditionen fram av en rad mästare inom de stora religionerna. Dessa lägger länk till länk i en traditionens gyllene kedja. I sufismen kallas denna gyllene kedja silsila (”vittneskedja”) och står som symbol för det flöde av nåd, som går tillbaka till profeten Mohammed och överförs muntligen från mästare till mästare. Det rör sig följaktligen om en traderad visdom, som träder fram i tid och rum, och samtidigt är oberoende av tid och rum, och blir tradition (”överlämnande” från latinets traditio).

Schuon framhåller att traditionen således inte står i kontrast till det moderna (i betydelsen det nutida), eftersom andens verk tillhör det eviga. Genom att överskrida modernitetens paradigm öppnar hans synsätt oanade möjligheter för esoterismen i vår tid, som visserligen samtidigt är ”mörkrets epok”. Philosophia perennis vänder sig även mot de former av naiv fundamentalism som vuxit fram ur synteser mellan traditionellt och modernt tänkande genom att den grundar sin livsåskådning inte enbart i uppenbarelser, utan även i traditionell kontemplativ kunskap. En del forskare har dock betecknat den traditionella skolans perspektiv som “traditionalistiskt” med anledning av den grundläggande betydelse som ordet “tradition” har för Guénon. Mot bakgrund av det samband som finns mellan traditionalism och andra moderna –ismer, som uppkommit i syntes med moderniteten, är denna beteckning egentligen felaktig. Ty genom att philosophia perennis gestaltar det eviga nuets uppblomstring i den enskilda mystikerns själ äger den en särskild tidlöshet och ett självverkande utförande.

Genom sin invigning i sufismen och som förkunnare av philosophia perennis är Lindbom inte enbart traditionsbärare, utan också traditionsförkunnare. Han framhåller att alla stora religiösa traditioner hävdar existensen av en universell, inre kunskap (lat. sacra scientia), som leder människan till den sanning som ligger bortom världens yttre existentialitet. Till skillnad från Schuon som i vissa avseenden ställer sig kritisk till specifika aspekter i olika religiösa traditioner, som står i konflikt med philosophia perennis, tenderar Lindbom att betona traditionens förmoderna, fostrande och sociala karaktär. Med sin utgångspunkt i de stora religionernas esoteriska läror är Lindboms syfte att påvisa hur kristenheten kan återknyta till den ursprungliga och traditionella lärodimension, som övergivits till förmån för modernismens sekulära livsåskådningar. Han är välbevandrad i samhällsfrågor och har en konservativ ådra som yttrar sig inte minst i kritiken av den moderna statens ordning. För honom får traditionen en utpräglat samhällelig och politisk aspekt. Lindbom är i hög grad traditionsförsvararen, som vänder sig mot den sekulära modernismens världsordning och samhällsgemenskap. Han betonar att det blott är traditionen, också i dess mer gängse institutionella former (släktens enhet, familjens helgd, patriotism, auktoritet m.m.), som tryggar den andliga äktheten. För Lindbom är samhället en levande organism, en kvalitativ ordning, som uppbär en värdehierarki av orubbligt giltiga andliga och etiska normer. Han riktar i synnerhet kritik mot den moderna demokratin, som han menar förgriper sig på den gudomliga skapelseordningen i sin absolutifiering av begrepp, såsom jämlikhet och frihet. Demokratin betraktas som en förnekelse och ett avvisande av den grund som det traditionella samhället vilade på, där människan var förvaltare och inte själv bärare av all jordisk makt. Folkviljan uppfattas i detta ljus som den mänskliga självförgudningen, en identifikation nedåt som upphäver spänningen mellan ande- och sinnevärlden: ”Ingenstans är människorna så små som i demokratin.” (Sancho Panzas väderkvarnar, s. 137).

Religionernas transcendenta enhet

Philosophia perennis’ syn på det religiösa fenomenet skiljer sig i grunden från den moderna religionsvetenskapens teori- och metodbildning i det att den tar sin utgångspunkt i en särskild kunskapsteoretisk korrespondensteori. Till skillnad från den empiriska positivismens korrespondensteori, som hävdar att en uppfattning är sann om den blott överensstämmer med den fysiska verklighetens objekt, anknyter philosophia perennis till den platonska realismens synsätt att den fysiska verkligheten även är metafysiskt genomsynlig. Detta innebär att religionen inte blott är ett studieobjekt eller en kategori inom mänskligt tänkande, utan a priori står som uttryck för gudomlig verklighet. Genom att religionen symboliskt och ordagrant gör verklighet av det som ”binder” (lat. religare) människan till det gudomliga, har religionsstudiet inte enbart en historisk, moralisk eller teologisk dimension, utan är till sin kärna metafysiskt. I kontrast till den moderna religionsvetenskapens nominalistiska utgångspunkt, som avfärdar att religionen skulle ha någon essens och därmed reducerar den till dess psykologiska, kulturella eller sociala fenomen, ges vikt åt det faktum att människan till sin natur är homo religiosus. Religionsstudiet är mötet med det heliga.

Philosophia perennis utgår från transcendenta principer och rör sig mot andligt utövande i konkret handling. Religion får således betydelse, inte som analys, utan som livsform, och därför betraktas mänskligt vetande inte blott som subjektivt utan också som objektivt i förhållande till fenomenen i makrokosmos, vilka ytterst sett återspeglar det transcendenta. Det är i denna bemärkelse som vetandet, enligt Schuon, får en ”objektiv” grund. Objektiviteten utgörs alltså inte av ett krav på förutsättningslöshet och värderingsfrihet, utan är en intuitiv objektivitet som anger att sann kunskap överensstämmer med verkligheten, den gudomliga ordningen. Kunskapen är intuitiv (lat. intueri, ”beskåda”), eftersom den inte utgår från människan utan från Gud. Det objektiva framträder inte i mänskliga känslo- och tankeprocesser utan som ett gudsmedvetande, och är förankrat i skapelsen, som ett uttryck för skaparens vishet, skönhet och kärlek.

Kärnan i Schuons visdomsmystik är att världsreligionerna har en gemensam inre märg, den gudomliga verkligheten fattad som universell, absolut enhet. Esoterismens universella väsen implicerar så att säga att den iklär sig de olika religionernas former och får sitt uttryck genom deras skilda symboler. Varje religion är en gudomlig uppenbarelse och således en spegelbild av Guds fullkomlighet. De teologiska skillnaderna som finns mellan de olika religionerna i beskrivningen av Det Högsta Väsendet (Gud, Allah, Brahman, Tao, Shunayata, Ahura Mazda) överskuggas så att säga av denna verklighets omslutande närvaro. Ty ytterst sett finns blott en enda verklighet, lik ett väldigt strandlöst vatten, som är stilla, och denna gränslösa närvaro är av mycket större vikt än de egenskaper som den tillskrivs i de stora religionernas metafysik och kosmologi.

Det finns viktiga beröringspunkter mellan religionerna ifråga om beskrivningen av Det Högsta Väsendet, som genomgående tillskrivs egenskaper såsom barmhärtighet, godhet, vishet och kärlek. Det är bara betoningen som måhända ligger olika i olika religioner. Ifall man skulle göra en indelning av de stora religionerna utifrån ett par väsentliga gudomliga aspekter, som präglar dessa läror mer än andra, skulle man kunna hävda att judendomen framhäver egenskaperna rättfärdighet och saktmod medan kristendomen betonar kärlek och nåd. Islams budskap är i grunden en förkunnelse om Guds sanning och rättvisa i kontrast till konfucianismen som har en andlig inriktning som präglas av medmänsklighet och rätt sinne. Hinduismen framhåller andliga aspekter såsom försakelse och ändlöshet medan buddhismen ställer egenskaperna vishet och vakenhet i förgrunden för sin religiösa grundsyn. Till zoroastrismens kardinaldygder hör upplysning och renhet. Platonismen, som i sina väsentliga drag har en religiös prägel, framhåller egenskaper som godhet och skönhet samtidigt som alla religioner understryker Det Högsta Väsendets universella, tidlösa och odelade natur.

De tre semitiska skriftreligionerna judendomen, kristendomen och islam framhåller Guds enhet och beskriver Gud i personliga termer. I kontrast till dessa som talar mer uttryckligt i termer av enskild tro och ”historisk” uppenbarelse utgör hinduismen, buddhismen och taoismen i hög utsträckning allomfattande metafysiska doktriner. Fördenskull saknar inte deras andliga attityd troselement eller uppenbarelseformer, även om de tar sig andra uttryck. Trots att de stora religiösa traditionerna inte är identiska i sina yttre former är de alltså samstämmiga till sitt innersta väsen och följaktligen analoga med avseende på sina kosmologier.

Det som religionerna ytterst sett lär oss är att passera den gräns som den jordiska tillvaron drar. Alla religioner förkunnar att människan i sitt innersta väsen besitter en skärva odödlighet, ett fragment av Guds ande, och att hon kan nå det gudomliga genom bön, åkallan och meditation. Till skillnad från den filosofiska modernismens synsätt, som förnekar varje form av andlig mittpunkt, erkänner alla religioner en fördold metafysisk kärna i kosmos, och lär samtidigt att förlusten av denna andliga mittpunkt får konsekvenser för människans själsliv. Det är därför alla kulturer i sin grund bärs upp av en uppenbarelse och det är därför varje religion kräver undervisning.

Utifrån det perspektiv philosophia perennis anlägger är religionerna saliggörande som skilda symboler, vilket innebär att varje religion på ett sätt äger en viss relativ sanningshalt. Alla gudomliga budskap utmärks visserligen av att de ser sin egen uppenbarelse som absolut och okränkbar, men samtidigt är denna absoluthet begränsad till ett visst teologiskt universum. Bara Gud är absolut, allt annat är relativt, ty Gud rymmer med sin verklighet, vart och ett av sina budskap.

Med anledning av att philosophia perennis till synes har vissa beröringspunkter med den moderna spiritualismen, som är mer bekant idag under namnet new age, är det av vikt att urskilja vad som förenar dem och likaså vad som skiljer dem åt. Philosophia perennis och new age intresserar sig båda för den transcendenta enhet som döljer sig i de yttre religiösa formernas värld och söker finna element som överskrider de olika religionernas bokstavliga dogmer och ritualer.

Den moderna spiritualismen har sitt ursprung i den form av teosofisk skola, som grundades 1875 av madame Helena Blavatsky, och som skapade ett nytt trossystem av doktrinära element från skilda religiösa källor. Hon inspirerades av det mesta som rörde sig i samtida alternativ-religiösa kretsar, alltifrån västerländsk esoterik och vetenskapsevolutionism till nyplatonsk filosofi och hinduiska uppfattningar om reinkarnation och återfödelse. Spiritualismen är i allmänna drag en form av nyandlighet, som bygger på psykiska upplevelsevärden. Den plockar skiftande element ur ockultism, gnosticism och traditionell esoterism i syfte att skapa en religion för den moderna människans personliga ”behov”.

Spiritualismen är i många avseenden ett tidstypiskt fenomen, inte enbart som ett uttryck för det sena 1800-talets allmänna intresse för religionernas universella drag, utan också i sin inskränkning av religionens ontologiska kunskapsaspekt till det mänskliga subjektet. Att dagens new age är tidstrogen kan även skönjas i det faktum att nyandligheten under 1900-talet alltmer utvecklats i relativistisk riktning och kommit att betrakta den enskilda individens upplevelser som rättesnöre för religiösa sanningar. Genom att tillbakavisa religiösa dogmer och institutioner i namn av ”ren andlighet” gestaltar sig new age inte sällan som ett alternativ till de uppenbarade religionerna. (Detta är även fallet med den s. k. gnosticism som på medeltiden utvecklade en sekteristisk troslära grundad på en dualism mellan ande och materia i opposition mot kristendomen. Enligt philosophia perennis är skapelsen däremot till sin natur god eftersom den skapats av Gud och inte av någon lägre dignitet som står i dualitet till Gud.)

Philosophia perennis står för en tidlös esoterisk lära, en ”lärornas lära”, som odlas inom ramen för de stora religionernas esoterism. Den har inte något drag av individualism och dess ”uppkomst” är inte intimt förbunden med en politisk och social utveckling i en viss kulturkrets. I den meningen söker inte philosophia perennis marginalisera, omvandla eller bryta ner de gudomliga uppenbarelsernas betydelse, utan snarare åberopa det tidlösa och arketypiska i varje religiös tradition.

Philosophia perennis är däremot inte en synkretistisk lära. Den blandar och urvattnar inte religionerna, ty dessa verkar var och en enbart inom ramen för sitt eget separata religiösa universum. I kontrast till new age, som tenderar att rycka loss olika element ur olika religioner för att införliva dessa med sina egna metoder, äger philosophia perennis en normativ dimension och intresserar sig för religionerna enbart som hierarkiska symboler, som är metafysiskt genomskinliga.

Philosophia perennis vänder sig vidare mot varje form av religiös relativism och epistemologisk subjektivism genom att hävda subjektets kunskap inom ramen för en ”objektiv” formulering av den gudomliga kunskapen. Kunskapen bestäms av objektet, den gudomliga ordningen, och är därför absolut och permanent. Den är bestående och finns ”därute” och inuti människan för henne att upptäcka. Den högsta formen av kunskap äger följaktligen inte individuella särdrag eftersom den ytterst sett överensstämmer med den kunskap Gud har om sig själv. Denna form av vetande, som förutsätter en form av självtranscendens, brukar betecknas som gnosis, och innesluts i det vi kallar mystik. Det rör sig om ett andligt självförverkligande där Gud tar säte i människan och en mystisk förening, unio mystica, uppstår.

Religionernas äkthet bevisas slutligen också av historien, av de tusentals heliga män och kvinnor som levt och verkat inom olika religiösa traditioner. Den religiösa mångfalden får sitt värde genom att religionerna tjänar som portar, som öppnar sig mot gudomlig sanning. Mångfalden relativiserar inte det absoluta för att ge plats åt en ”pseudoreligion” eller en religiös synkretism, som blandar det evigas och det tillfälligas ordningar. Religionsdialogen och toleransen har istället ett rent metafysiskt underlag: Ett samtal som respekterar alla religiösa traditioners raison d’être och som inte heller förenklar skilda religiösa företeelser till minsta gemensamma nämnare. Philosophia perennis blir därmed nyckeln till den interreligiösa utmaningen genom att den låter oss ”besöka” främmande religiösa traditioner, utan att vi fördenskull nödvändigtvis ”bosätter” oss där, eller minskar hängivenheten till vår egen religiösa bekännelse. En fördjupad syn på den egna religionen kan i dialog med andra religioner ytterst sett ge impulser till en mer genomreflekterad tro.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s