När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del I

En ny serie startar här. I denna kommer Fjodor Dostojevskij, Ernst Jünger och Hjalmar Ekström att ta vår hand och med hjälp av poetiken, den oförvillade blicken för verkligheten och den kristna mystikens erfarenhetsvärld leda oss från S:t Petersburg via Berlin genom den magiska nollpunkten, över linjen och ut ur modernitetens ökenlandskap. Det som hägrar i den skimrande horisonten är ett nytt liv och en ny tidsålders paradisiska brunnar.

»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.«
(Joh. 3:8)

»Hör flöjten bittert klaga,
skild från stam och rot:
’Finns för rotlöshet en bot,
kan man sårad trädgren laga?’«
(Jalal al-din Rumi, Mathnawi I)

»Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull.«
(Fil. 1:29)

Det skarpa vecket

I Vårsnö beskriver Yukio Mishima det traditionella Japans sönderfall och det enda ögonblick av obeslutsamhet som helt och hållet förändrar en människas återstående liv. Man kan ana att originalmanuskriptets kalligrafiska piktur av svart tusch är uppblandad med sältan från ett oräkneligt antal bittra tårar.

Det enda ögonblicket kan enligt Mishima bilda ett skarpt veck på ett vitt papper, där obeslutsamheten för evigt packar in människan, genom att det som ditintills varit papperets utsida blir dess insida, och hon blir oförmögen att någonsin mer ta sig ut på utsidan igen.

Vissa av dessa veck är mer ödesdigra än andra. När allt går förlorat och det definitiva ögonblick infaller när man plötsligt kommer till insikt om att det som hittills gett livet mening och riktning nu upphör att gälla. Det avgörande ögonblick som gick dig förbi låter dig nu istället tömma obeslutsamhetens bittra kalk i djupa, oavbrutna klunkar.

Tillvaron rycks obarmhärtigt undan dina fötter, avgrunden öppnar sig och du gråter inte längre bara för de döda. Den hårda klumpen i halsen kväver din skälvande röst, febern dunkar mot din panna som en klockpendels evigt utmätande plåga, samtidigt som ditt bröst slits itu av förtvivlans förgörande lågor.

Din levnads bok har kommit till den sista sidan och pärmen slås definitivt igen utan att något av löftena har infriats. Inga passioner från det svunnas rike förmår längre ingjuta något hopp. Varje suck som tidigare svarade mot en öm längtan, liksom varje andetag mot morgondagens överflöd, är nu endast bleknande penseldrag i en hastigt borttynande dröm. En dröm som faller samman i förgängligt stoft och snabbt sinande sand mellan dina fingrar som intet längre förmår än att likt den seniga handen hos en darrande åldring sakta förtvina i kramp.

Du ska aldrig mer få se din älskade, aldrig mer få sluta dig i din älskades famn. Minnena stelnar till stoder av salt och svart glas som sakta driver bort allt avlägsnare i djupet av det förgångnas enslighet. Du har dig själv att skylla och är endast ett utstött villebråd för ödet att pina i slutet av vägen där ingenting annat återstår än väglös ödemark.

Varje leende, varje ögonkast och minsta berörings glödande hetta var en fiber i en underbart växande väv av strålande livskraft som i dina drömmar dansade i vinden. Men, liksom de vävande nornorna i den fornnordiska mytologin – och i Richard Wagners Siegfried – ingenting kan vända eller ändra gentemot världens tvång, finner du nu hur din väv slits itu och slungas ned i ett obestämbart mörker utanför det möjligas synkrets.

Intighetens dova brus stänger dig ute från världen. Smaken av metall fräter din mun. Allt som du hittills tytt dig till är och förblir från detta nu åtskilda från din närvaro såsom olja skiktas från vatten. Det återstår för dig ingenting annat än att drunkna inifrån i utblottelsens svarta hav.

Avrättningsplatsen

Det måste ha varit en liknande känslovåg av förintande oförglömlig övergivenhet som sköljde genom den tjugoåttaårige Dostojevskij den där bistert kalla decembermorgonen 1849.

Det började med att han bryskt väcktes upp i sin cell av häktets vakter, vars skuggiga skepnader grep efter honom som om de vore lösgjorda direkt ur det kompakta mörkret. Han släpades ut i kylan för att kastas in huvudstupa i en fängelsevagn som med gnisslande hjul satte fart mot Semjenovplatsen i centrala S:t Petersburg. Här skulle han och hans medfångar bli underrättade om sin dom. I gryningen genljöd så en mörk stämma, ett muller som lät som om det steg djupt nedifrån jordens innanmäte, och fick luften att dallra. Orden ekade i hans huvud: ”AVRÄTTNING GENOM SKJUTNING”.

Nu stod han där fullständigt tillintetgjord, uppradad bredvid andra radikaler och intellektuella som, liksom han själv, hade deltagit i socialistiska möten bland myllret av alla konspirativa sällskap i huvudstaden. Som så många andra hade de uppeggats av den euforiska törst efter förändring som Europas revolutionsvindar burit med sig över den ryska tundran. Nu fick de istället kyssa korset, få staven bruten över sina hjässor och iklädas de dödsdömdas klädsel (en vit skjorta).

Schavotten stod färdigsnickrad insvept i en fuktig dimma. En doft av nysågat furu och träspån vindlade sig in i hans näsborrar och fick honom att minnas barndomens obekymmersamma lekar, det svala gräsets kittlande mellan tårna, hur han omgavs av sina syskons klingande skratt. Men minnena ville inte stanna, utan flöt ut i kanterna och löstes upp i ett jämngrått töcken.

Hans tunga kändes som en sträv träbit. En mörk virvel sög tag i hans mage. Han svalde hårt men fick kväljningar och vek sig dubbel i en plötslig hostattack. Ögonen tårades, lungorna hävdes och sänktes gång på gång i sträva flämtningar. Skjortan klibbade redan av den ångande svetten som formligen dröp från honom ur varje por.

Den första trion blev nu bundna vid exekutionspålarna och fick säckar surrade runt sina huvuden. Den unge lovande författaren, som äntligen fått styrfart på sitt skrivande, hade nu bara någon minut kvar att leva. Hade han spänt livets sträng för hårt? Var det alltså så här allting skulle sluta? Var detta allt som återstod – ett enda smutsgrått töcken?

Färgen i ansiktena på de orakade männen omkring honom rann hastigt undan och ersattes av dödsblekhetens kritvita anlete som om någon hade tömt en hink kalkvatten över dem. Han såg för sitt inre hur de själva utgjorde arkebuseringsmotivet i Goyas berömda målning från Madridupproret, lager på lager med blod, blod och tjock färg. Men plötsligt tystnar det öronbedövande dånet från exekutionsplutonens trummor. De fastbundna släpps loss och det förkunnas att tsaren har skänkt dem livet. Den egentliga domen läses upp: fyra års straffarbete – destination Sibirien, därefter militärtjänst.

Livet tog nu en ny vändning och ingenting blev mer sig likt för Fjodor Dostojevskij. I den mångåriga fångenskapen och isolationen fann han Gud. Det uppenbarade sig att hans verkliga identitet vilade i Kristusljuset i hans eget hjärta, mycket närmare än vad han någonsin hade kunnat ana eller vågat föreställa sig. Närmare än hans egen halspulsåder.

I nästa del: Den magiska nollpunkten. Linjen hos Dostojevskij.

3 reaktioner på ”När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del I

  1. Ping: När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del II « Café Exposé

  2. Ping: Yukio Mishima in memorial II « Café Exposé

  3. Ping: Jünger och den oförvillade blicken « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s