Undantagsmänniskan hos Kierkegaard

Där gick den lilla nunnan
I kläder vita som snö;
Men håret var avklippt,
Hennes röda mun var blek.

Ynglingen, han sätter sig ned,
På en sten satt han så;
Med klara tårar gråter han,
Hans hjärta hade gått itu.

– »Das Nönnlein« ur Johann Gottfried von Herders Volkslieder, 1825

KierkegaardDen 30-årige Søren Kierkegaard citerar von Herders dikt om den vitklädda nunnan i sina Berlinrapporter som han i hemlighet adresserar till sin före detta trolovade Regine Olsen. Att Regine kom från en betydligt finare, välbeställd familj spädde på känslan av ouppnåelighet. Liksom ynglingen i Herders dikt fann sig Kierkegaard nu sommaren 1843 sittande på en sten. Förlovningshistorien och drömmen om en upprepning av det sköna mötet hade gått i stöpet.

En enda förtrolig nick som Regine hade förunnat Kierkegaard i Frue Kirke i Köpenhamn den 16 april samma år hade satt hans känslor i svallning. Som ett frö spirar i vårens svala jord hade det närts en förhoppning i hans bröst om en återkomst av det som hade gått förlorat. Men i juli står det klart att Regine förlovat sig med en annan. Denna enda nick kom dock att bli det avgörande incitament som fick Kierkegaard att författa boken Upprepningen, utgiven i oktober 1843 samtidigt som Fruktan och bävan. En stilla nick, vad övrigt är, är tystnad…

Apropå denna tysta nick vid kyrkobänken så framhåller C-G Ekerwald i sin Nietzsche-reception det ordlösa språkets alldeles speciella styrka – den tysta kraft som kan försättas i rörelse av en enda blick, en handrörelse eller ett bortvänt ansikte. ”I tystnad är vårt tal som allra tydligast” som diktarmystikern Rumi säger. Att kvinnan hos Paulus ”tige i församlingen” är enligt Ekerwald en regel som syftar till att bevara henne som bärare av en större autenticitet än de talande männen. En kvietistisk mystik autenticitet bortom all språkförbistring och det talade ordets bedrägliga lögner och falskhet som står i så bjärt kontrast till Guds universellt skapande ord och upprätthållande makt. ”I tystnaden fullbordas jag” som Birgitta Trotzig formulerar det. För Vilhelm Ekelund är det ”endast tystnaden” som har ”det fulla blodet, det fulla ordet”. Eller för att tala med ytterligare en av de stora persiska sufiskalderna, Attar, i Eric Hermelins översättning från 1929: ”Hvad som behöfs är kasta lifvet bort och tiga.”

I Upprepningen blickar Kierkegaard in i sin egen själ under den olyckliga kärlekshistoriens gång, ett slags protoexistentialistisk variant av Augustinus Bekännelser. Likt Bibelns Job upplever sig den unge hjälten i Upprepningen ha ”fallit ut ur det gemensamma”. Kierkegaard själv hade genom sina filosofiska skriverier stött sig med Köpenhamns samtida borgerlighet och befann sig nu i ett slags exiltillvaro i Berlin. Denna bakgrund ger, vid sidan av den olyckliga kärleksaffären med Regine, Job-motivet ytterligare klangbotten. Genom pseudonymen Constantin Constantius tecknar Kierkegaard nu konturerna av sin undantagsmänniska.

Kierkegaards tes är att diktaren i allmänhet är ett undantag som bildar övergången till de äkta aristokratiska undantagen, de religiösa undantagen. Vad han ytterst syftar till är fortfarande något dunkelt, men vi kan anta att det sannolikt är något i stil med de differentierade naturer som i någon mån förmår gestalta den ”furstliga uppenbarelse av människan” som Ernst Jünger efterlyst.

Enligt Kierkegaard börjar en diktares liv som en strid mot hela tillvaron. Denna strid är han dock dömd att förlora då verkligheten överväldigar honom just eftersom han, såsom undantaget, per definition inte kan bli konform med denna. Vill han genast segra är han däremot oberättigad eftersom han då inte längre kan betraktas som ett undantag.

Enligt Kierkegaards pseudonym har en diktare i allt väsentligt haft en förälskelse, en passion som inrymt en tvetydighet. Denna har fått honom att slitas mellan ytterlighetstillstånd – mellan lycka och olycka, upphöjdhet och tragik. Tillvaron driver diktaren mot förgängelse och undergång (i Kierkegaards eget fall avsikten att likt Goethes Werther begå självmord när förälskelsen visar sig tom på fakticitet). Men i detta ögonblick vinner hans själ, just på grund av den djupa utblottelsen, en religiös genklang. Den religiösa stämningen visar sig vara den innerlighets hemliga kärna han inte tidigare har kunnat förklara, men som alltid funnits där för att hjälpa honom att poetiskt beskriva verkligheten. Nödvändigheten omvandlas till möjlighet när religionen blir en outsäglig grund för varat. Det som gäller är som alltid att ”våga språnget på 70 000 famnars djup”.

I egenskap av undantagsmänniska genomgår Kierkegaard själv en kunskapsgenererande process under Berlinvistelsen. Vid bokens slut gör detta det möjligt för honom att i mer generella termer framställa hur undantaget blixtbelyser det allmänna. Därmed befäster han även, på tvärs med det rationella upplysningstänkandet, undantagstillståndet som den mest väsentliga kategorin:

»Undantaget förklarar alltså det allmänna och sig själv, och om man bara rätt vill studera det allmänna behöver man bara se till ett berättigat undantag: det visar allting långt tydligare än det allmänna själv.«

Undantaget som den mest väsentliga kategorin är något som Carl Schmitt insiktsfullt skulle komma att knyta an till genom att citera Kierkegaards Upprepningen i sin geniala Politische Theologie från 1922. Förhoppningsvis får vi tillfälle att återkomma till det.

4 reaktioner på ”Undantagsmänniskan hos Kierkegaard

  1. Ping: Islamisk konst och skönhet « Café Exposé

  2. Regine nickade inte till Kierkegaard i BERLIN – utan den berömda nicken kom i Frue Kirke i KÖPENHAMN efter det att förlovningen hävts.

    Det finns dessutom inget som helst belägg för påståendet att ”Regine kom från en betydligt finare, välbeställd familj” och att detta ”spädde på känslan av ouppnåelighet”! RENT NONSENS.

    Kirkegaards pappa var en av den danska huvudstadens rikaste män, som förvaltat sitt kapital nästan obrutet genom statsbankrutten – och Regine var på inget vis ”ouppnåelig”. LÄS PÅ!!

  3. Man måste alltså komma över vissa världsliga misslyckanden, vissa brustna kärleksaffärer, ge sig ut i öknen och meditera över vad som är väsentligt i livet.

    Sedan kan man återvända. Och se ett syskon i var människa, även i sin gamla flamma.

    Det finns en tendens att göra Kierkegaard till martyr, till stackare. Men du avvärjde det, du visade den väg han tog ut ur krisen mot svängigare marker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s