Svenskheten enligt Almqvist, del I

»Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv.«

Är det meningsfullt att, som den svenska regeringen, syfta till en ”breddning” av det svenska kulturarvet om man samtidigt i relativistisk anda verkar sakna en meningsfull uppfattning om vad som faktiskt karaktäriserar det specifikt svenska? Carl Jonas Love Almqvist bidrar däremot med en explicit och positiv definition av vad svenskhet är, den svenska nationalkaraktärens djupt förborgade hemlighet.

Carl Jonas Love AlmqvistDen socialdemokratiska regeringen har utlyst år 2006 till ett särskilt Mångkulturår. Trots att man betonar att det absolut inte är fråga om något jippo så äger den officiella invigningen rum i köpcentrum i Stockholm, Göteborg och Malmö den 11 februari. Målsättningen är bland annat att det offentliga kulturutbudet från och med i år ”generellt ska vara mångfacetterat och i större utsträckning än i dag aktualisera andra kulturuttryck än det traditionellt svenska eller västerländska”.

Vad som menas med den traditionellt svenska kulturen och hur denna skiljer sig från det icke-traditionella, förblir dock här höljt i dunkel, en öppen fråga. Och det är just denna luddighet och ovilja att tala i annat än ytliga termer som är problemet. [För att inte tala om Fredrik Reinfeldts beryktade Tegnér-referens senare under Mångkulturåret: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”]

Carl Jonas Love Almqvist menade sig däremot ha funnit en nyckel till, som sagt, just en explicit och positiv definition av svenskheten, den svenska nationalkaraktärens djupt förborgade hemlighet. Här följer excerpter om detta ur hans på många sätt fruktbara och fortfarande oöverträffade debattskrift Den svenska fattigdomens betydelse från 1838:

»Föreställ dig för ro skull en författare, som skulle skriva för eller om svenska folket, bondfolket. Att måla händelser ur dess liv, hålla dess ställning fram i sin egen dager, så olik nästan allt annat i Europa – det måste vara ett vanskligt företag?

Ty dessa ämnen äro av det slag, att målningarna måste bistert, snarsagt fientligt avsticka emot vad i Sverige ännu heter herrskap och herrskapsliv. Och vad bleve under sådana omständigheter målarens lott?

Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit.

(…)

Mången säger väl, att det har nog av det religiösa: men man skulle icke så djupt, som man gör, misskänna det stora stöd själva religionen har av ett sinne för det sköna, det naturvackra.

(…)

[H]errskapskretsen är lika litet hemma i religionens områden som i fäderneslandets: den är onationell för bägge: den har väl sitt slags poesi, men vilken behäftas med den dubbla olyckan att vara lika litet kristen som svensk – stå i lika litet förhållande till Gud som till folket.

(…)

Detta har en mycket djupare grund än blott olikheten i yrken och dagliga sysselsättningar. Men vad är då grunden? Det är herrskapets bildning, som kommit att gå en annan bana än nationens. Dess studier äro föga svenska. Dess hänryckning är utländsk. De äter och sover i Sverige: men dess bröst drar sina angenämaste andedrag i Tyskland eller Frankrike, stundom i England, kanske ock i Rom eller Grekland. Och märk, det är icke onationellt därför, att det har ett hjärta, sinne och håg för det tyska, franska, engelska, romerska, grekiska, utan därför, att alla dessa utländska tycken hos vårt herrskap (sådant som det med få undantag befinner sig) icke stå på grundvalen av svensk känsla. Om man med sitt livs grundtycke och kärlek är i Sverige och därutur skådar med förtjusning det ädla, sköna och hänryckande i andra länder, andra tider och hos andra folk, vore de än aldrig så många, så blir man därav icke onationell, icke osvensk. Men tillfredsställes det behov en svensk har av skönhet blott genom det utrikes angenäma, och detta icke grundat på tycke för svenskt behag, så får hela människan, oaktat född i Sverige, därigenom ett lynne av blott allmänlighet; hon saknar den landegenhet, den individuella skuggning, som skulle göra henne till en intressant person; hon lyssnar icke till naturens ljud omkring sig, fattar dem icke, värderar dem ej, och är icke hemma. Det är så man är en människa blott i luften, är onationell, och står i antipati till folket omkring sig, om man ock skulle vara aldrig så ekonomiskt välgörande däremot.

(…)

Statsekonomen (jämte samhällsfilosofen) har blivit så förnuftig, att han glömt bort allt vad det poetiska, allt vad det högre livets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre livet.

(…)

Men den odödliga olyckan härvid är, att människan icke lever blott lever på grund av paragrafer: hon kan häcklas, tadlas, fördömas, i inre och yttre måtto marteras, straffas, ja dödas av alla dessa förträffliga, som uppgjort reglorna för människans sätt att leva, utan att känna livets sanna fordran eller taga det med i räkningen. Kort och gott sagt, det roar icke tjänstfolket att arbeta och vara troget i sin tjänst, och detta i grunden därför, att en skilsmässa uppkommit, som medför att det numera ”kvittar dem lika”, som man säger, hur det går med hela herrskapet. Och uppriktigt sagt, månne icke herrskapet också är så stämt, att det kvittar det lika, hur det går med tjänstfolket?

(…)

Detta är ohjälpligt och kan icke bliva annat, såvida icke människorna i kommande släkter byta om och bliva helt och hållet förändrade. Men under tiden må man icke tro sig genom ytligt inrättade pliktregister och straff kunna vad som är en omöjlighet, så länge det saknas, som jag kallar huslighetens poesi – ett namn, det varje gäck kan skratta åt, men som likväl duger till utmärkande av vad i samhället i detta avseende fattas, och som en människa med hjärta ej skall missförstå.

(…)

Jag kommer nu till den andra frågan, ”huruvida herrskapsklasser i ett land nånsin kunna undvaras”? Om man med dessa klasser blott förstod sammanfattningen av alla de personer, som genom egenskapen av att vara de bäste, mest odlade i rätt mening, klokaste och rättrådigaste, äro de övrigas anförare till gott och sant; så böra sådana alltid finnas: och var och en, som har hjärta och förnuft, måste erkänna att härmed den renaste hyllning av sådan herrskaplighet som duger, blivit uttalad.

(…)

Men de genom sin på sned komna bildning onationella herrskaper, som vi nu så talrikt hava, kunna utan tvivel undvaras.

(…)

Deras nerver hoppa av dold glädje, när förtretligheter hända en landsman; att utsträcka ett finger till biträde för någonting inhemskt av värde, vore för dem som att gå genom elden. Detta hindrar dem väl icke att orda patriotiskt, så lärt, som olärt, isynnerhet vid tillfällen då ordandet tjänar till ingenting: de yttra sig med stor värme om förbättringar i människornas ställning, men äro förbättringarnas oblidkeligaste motståndare, om sådana skulle övergå ifrån tal till verkställighet. De taga munnen full om den svenska äran, de, som utgöra vårt lands enda, stora och fullkomliga vanära.

(…)

Vad nationlighet, eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg. Men den person, som icke har detta sinnelag, kan författaren lämna föra undervisning därom, emedan det nästan intet tillhör det rationella. Det har huvudsakligen hem i känslan. [Kommentar: Apropå relationen hem/hemlig jfr. Stefan Georges esoteriska nationalism i Das geheime Deutschland.]

(…)

Den ungdom, som ännu icke har sin bildning gjord, men som går att uppfostras, skulle det då kanhända vara ett angenämt göromål, att undervisa vari svenskhet består? – Icke heller; och hör varför icke. – Det är så ljuvt att en frisk vårmorgon inandas luften och den balsamiska ångan ifrån träd och örter; är det icke så? Men skulle man då hava en vän vid sin sida, och man begynte utreda strupens handlingssätt vid inandningen, eller vad det egentligen är som gör att lungan finner sig så väl av vårluften, och hur kolet i blodet lättas eller avdunstar genom det i atmosfären utvecklade myckna syret vid denna årstid – vilket spektakel! Däri vore visst något av värde för kemisten eller läkaren, men icke behövs undersökningen för en, som ville uppfriskas av våren. Likadant skulle företaget att undervisa om svenskhet. Men du kan lära dig känna den; och det skall du lära dig själv. Är du född i Sverige och ännu har ett ungt, för intryck möjligt sinne, så gå ut bland folket, framför allt förakta ingen och intet. Se på de ljusgröna löv våra träd bära, de äro icke saftfulla och mörkgröna som söderns – vår rätta kärlek här i landet är icke av brånad, men mer av svalka: av armod, enslighet och nöd stundom kanske av själ och himmel. Det är svårt att säga varför; men det är så. Fattar du det, så är det bra. Lär dig uthärda en och annan bisterhet, som hör till detta land, som kanske sårar din kropp eller dina kläder, men river icke ditt hjärtas botten. Förstå att umbära. Men när du uthärdar och umbär, så var glad därunder. Visar du syra över det bistra, så har du någonting utländskt i ditt blod. Vredgas, om så skall vara; men kälta aldrig. Slå till jorden, men småbits icke.

(…)

Vår tid är icke bångets, bråkets och namnens, ehuru motarbetarna gärna vilja att så skall anses. Vår tid älskar det stora i sak, men ej i åthävor. Den ler förr än den förvånas, emedan den inom sig bär en ny storhetsmätare, som gör att den icke så lätt, som fordom skedde, räknar det obetydliga till märkvärdigheter.

Svenskheten består således icke i fnurr, en arkeologisk dammighet, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styvhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.

Att älska och njuta det sköna ifrån andra tider och världstrakter upphäver alls icke svenskheten hos en person; om den nationella grundtonen ligger kvar i personens lynne under hela resan genom det där utländska. Men om en människa här i landet blott och bart aktar sig för allt utländskt, utan att likväl till must och lust vara vad det svenska är, så blev han visst icke svensk endast för det att han icke var utländsk.

Att upphöja allt svenskt såsom uteslutande förträffligt, eller åtminstone bättre än allt annat i världen, är långt ifrån äkta svenskt. Gud har givit oss mycket gott: dessutom hava vi också ganska mycket eländigt och oskickligt. Svenskt är att känna bäggedera såsom de äro: värdera och försvara det förra, icke dölja eller överförgylla det senare, men avhjälpa det i fall så kan ske, annars bära och glömma.

Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskilt ifrån andra i Europa blivit ämnad till: det är fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt. Vi hava den, mer eller mindre, alla här; men mången bland oss bär sig oskickligt åt med den huvudkaraktär i världen, som Gud givit oss. Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oövervinnlig.

Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv.

På det en åhörare här icke måtte löpa ut åt håll, som åtminstone icke jag vill komma till, så anmärker jag genast, det jag icke sagt att fattigdomen vore någonting att söka, icke ett mål att eftersträva. Men när man en gång befinner sig i den ställningen att man är fattig, det är då man hänvisas ifrån allt jordiskt blott och bart till sig själv. Att icke då förgås, men stå: att ur sig själv organiskt utveckla all den förmåga, som nu behövs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, självständighet: i sig finna en outtömlig hjälpkälla, och därur med färdighet, fintlighet, snabbhet upphämta hjälpmedlen i alla omständigheter – denna kraft är grundväsendet i svenska nationligheten, så som den av Gud och vår natur blivit utstakad. Att kunna vara fattig när det gäller, utan rädsla och utan fara, därtill lockas vi av våra landskapers anblick; men det är icke blott vår kropps, utan likaså vår själs världsställning.

Att självmant söka fattigdom som sitt mål, är något så alldeles annat, att tvärtom just den här ifrågavarande karaktären är den, som framförallt kan taga till sig rikedom om den vill, och någon gång också gör det.

(…)

Däremot är den rike, utan denna förmåga, en av de svagaste varelser: hans väl, hans hela sammanhang ligger i ägodelarna, han är utbredd långt utom sin egen person och vågar ej det minsta av fruktan att förskingras, styckas och förgås. Men fruktansvärdare än ingen är den, som kan vara utan allt utom sig. Ingen kan beröva honom något, som han efterfrågar; men han kan taga vad han vill, emedan han kan lämna vad han vill.

(…)

Endast den är martyr, som uthärdar ett oavvändligt lidande, eller vid det godas utförande icke skyr vad svårighet därmed följer; däremot, att göra sig själv plågor blott för plågans skull, eller, utan att efter förmåga hindra det, tillåta andra tillfoga sig sådana och sedan utstå onödigheter, det är icke martyrdom, utan feghet och orättvisa emot det, som Gud nedlagt i vars och ens personlighet med fordran att utvecklas, bära frukt och leva.

I Sverige är det icke frågan om att söka fattigdom. Det är en hemgift av naturen: den behöver icke vara målet vartill, utan är det givna skötet varifrån. Att vara fattig är icke ett politiskt eller religiöst koketteri här, utan är svenskens världsställning. Förstår han sig i denna sin natur: kan han vara fattig, då har han en kraft som duger. Det är vad den svenska bonden merendels över allt kan, och vad herrskapsfolket behöver vänja sig till, ”om det vill vinna grunden för svensk nationlighet”.

(…)

Av alla europeiska länder är intet så avskilt och hänvisat till sig själv som vår nordiska halvö. Alla de andra länderna stå i mer eller mindre litterärt och politiskt sammanhang: de bära varann som syskon. Vårt land är nästan en ö, och vi äro således isolerade redan i geografiskt avseende. Men vårt livs hela inre tycke är icke mindre en övärld, lämnad åt sig själv. Det skandinaviska måste bära sig på egen hand, eller det faller. Det står väl i åtskilliga förhållanden med det övriga Europa till namnet; föga i själva verket.

Detta betyder ej, att svensken egenvilligt skall avstänga sig från ”litterärt, politiskt eller kommersiellt” sammanhang med det övriga Europa (det vore att söka fattigdom): men han skall se på intet land såsom på sitt bistånd i nödens stund: han skall hålla sig fast i det lynnet att utan avsaknad och smärta kunna umbära Europa.

Detta lynne ”att finna sig i stark fattigdom” utgör en av hemligheterna, ehuru ofta djupt förborgad, i det svenska väsendet. Allt vad däremot synes strida här i landet är en utifrån införd ymp, fostrad och kring landet buren av herrskapsfolket, som till stor del leder sitt ursprung från utländska förfäder, och i allmänhet sagt bär sig ganska ömkligt åt i sin fattigdom, även därigenom givande ett nytt bevis på sin närvarande onationlighet. Svenska bonden däremot har lätt att vara fattig. Han kan väl arbeta och även samla, men merendels förslösar han det samlade. ”Svensken lever över förmågan” har blivit ett ordspråk. Han är nästan aldrig idog i fransysk eller tysk mening; allra minst är han sparsam som ryssen eller juden. När utlänningen hopar penningar för att äga dem, samlar svensken för att giva ut. Fattigdom är hans grundtillstånd, förmögenheten blott hans interim, rikedomen en liten lek, som han har för sig då och då.

(…)

Att upparbeta landet, driva näringarna och förkovra sig, behöver alls icke strida mot det svenska lynnet. Tvärtom, det tillhör det. Men i själva verket går det så till, att svensken icke arbetar för förkovringens skull såsom mål, varför den också går så där, utan för att få något att kunna giva ut. Nu är denna besynnerliga motsats ej lätt att förena. Det synes konsekventare, och är i samma förhållande lättare, att som en flitig och lugn tysk, jude eller ryss samla för att behålla, och endast giva ut det oundvikliga: eller att som fransmannen och engelsmannen samla för att njuta, ja så vitt möjligt frossa. Men att samla för att kasta bort och det rätt ofta utan njutning, utan avsikt, det stöter på en viss orimlighet, det är svenskt. Man gör så, när fattigdomen är ens natursätt och förmögenheten blott ett skämt. Man är då icke blott oberoende av penningen – men, vad mera betyder, man är till och med oberoende av dess vanligen beräknade frukt: njutningen.

(…)

Men när svensken fattar sig rätt i denna sin karaktärs hemlighet, har han en styrka, som ehuru den till ytan stundom liknar svaghet och lättsinne, likväl är motsatsen härav, och gör honom fri på ett förundransvärt sätt. Även de, som stundom tillåta sig att le över honom, studsa härvid tillbaka.

Det första misstag någon vi denna framställning gör, är den förmodan, att jag skulle såsom rätt eller nödvändigt påstå, det svensken just bör utan gagn kasta ut och förslösa vad han sparat. Nej. Han kan alltför väl behålla det. Men han bör och skall vara så sinnad att han kan lämna det. Detta låter som en ordstrid, men är icke så. Just genom denna frihet i sinnet – att kunna bortkasta – genom denna ovidlåtenhet så väl vid godset själv, som vid dess frukt, njutningen, bibehåller svensken sin huvudsak, som är ”att alltid kunna vara fattig”. Han har då makt att när som helst resa sig upp, lös ifrån allt, stående blott och bart på sin person, och på intet annat i världen. I sådana ögonblick känner han Gud inom sig och hela jorden under sig. Han ser kanske trasig och smutsig ut där han står; men han bär sitt huvud högt, och han ser sig omkring med ögon som bodde han överallt i stället för ingenstädes. Förmågan av denna fjäderrörelse i lynnet, denna spänstighet av ”bort ifrån allt gods!” – är det förnäma, som ligger i allt svenskt blod. Härmed förstås inte det ståndsförnäma eller det blott privilegierat adliga, utan det folkförnäma: en medfödd givmildhet, gästvänlighet och tillika stolthet hos den lägsta svensk fullt ut så mycket som hos den högre: en storsinthet, nu för tiden mycket mer synlig hos bondfolket, emedan herreklasserna, kuvade genom utländska tycken, hänga vida mer vid behovet av gods

(…)

Jag säger icke att varje svensk är sådan, men jag säger att sådant är grundlynnet, vartill vår natur fött oss. Var och en av oss bör såsom sin dyrbaraste skatt hos sig bevara detta lynne ”att oavsaknat kunna giva bort”. Jag säger också att var och en, som icke är så, är osvensk; men den, som bildar sig därtill, blir därigenom nationell. Slutligen säger jag, att om vi här i landet så väl begrepe oss, att vi alla (herrskap och bondfolk tillhopa) bleve av den beskaffenheten, så skulle vi utgöra den oövervinnligaste nation.

(…)

Man måste finna, att ett folk är icke starkt blott och bart genom sina ägodelar. Tvärtom, om dess själ hänger vid dem och vid de personliga fördelar eller njutningar de bereda, så är det folket fegt, fullt av fruktan, utan tapperhet och kraft: långt svagare än det, som äger intet.

(…)

Men tänk dig ett folk, som arbetar och förkovrar sig, som äger, men äger utan att med hjärtat hänga vid ägodelen. Det är någonting – det kan uträtta någonting. Det är vad som tillhör det svenska folket att vara och kunna.

(…)

En som missförstår allt detta, skall förmodligen draga den slutsatsen därav, att efter som svenskarna väl må förkovra sig, men ej böra efterfråga sin egendom, lär meningen vara att tredje man – till exempel någon myndighet, någon styrelse – skall hava att disponera över det föraktliga godset, som varje enskild visserligen bör hava den fliten att samla, men tillika det ädelmodet att utan knot giva ifrån sig. Så är för ingen del meningen. Talar man om en nationell myndighet – en, som till stora, allmänt omfattade, av folket älskade och för folket nyttiga verk skulle föreslå att därpå använda medlen – i sådant fall, men ej annars, vill jag att svensken lämnar sitt bidrag rikligt och med glädje. Och jag påstår, att han gör just så. Kommer någon bakslugt eller dumt och fordrar av honom penningar, så visar han sig vanligen karg, men det är ej av snålhet, det är av förargelse. Han såras av det nedriga. Han är stolt: även i vadmal är han en liten kung själv. Lätt stött avvisar han förslag, som hava den ringaste bismak, även om de röra den minsta utgift. Sedan kan han däremot med lätt lynne kasta bort stora summor på något, som har en vacker, en storartad utsikt för sig. Man borde icke misskänna detta sinnelag.

(…)

Han ger den ärlige – isynnerhet om han begär på ett smakfullt och artigt sätt – allt vad han önskar och därutöver. Men med den oärlige gnider han på öret, och det kan till och med falla honom in att med denne spela oärlig själv, för att roa sig med honom eller bliva honom kvitt. Säkert är att man ibland hundra svenskar, som behålla sina penningar, icke skalla finna en, som gör det av egentlig snålhet, av penningkärlek. Vi hava alla här i landet en järnaln, gående mitt igenom oss, och som håller oss raka: den glödgar hastigt upp och blir stål, elastiskt böjer den sig väl undan för en skicklig hand, men den ger också lätt ett slag. Låtom oss tacka Gud för ett stål, som har varit, är och blir vårt yttersta värn.«

Fortsättning följer.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

3 reaktioner på ”Svenskheten enligt Almqvist, del I

  1. Den så kallade mångkulturalismen har förmodligen en hel del att säga om hur man uppfattar svenskhet. dels finns en numera åldersdigen identifikation av Sverige med begrepp som tollerans och modernitet. Detta blir problematiskt när Sverige inte framstår som någon dera, vilket i sin tur leder till den här typen av symbolpolitiska projekt. Begrepp som ”världskultur” och ”mångkulturella inslag” visar också på en intressant världsuppfattning, som om jorden var indelad i två regioner: ”världen” och ”Sverige”, saker som kommer från ”världen” är ”Mångkulturella”. Saker som kommer från Sverige får man förmoda är enbart enkelspåriga.

    Jag kommenterade tidigare mina egna intryck från Världskulturmuseet. De var inte enbart positiva: http://synpunkter.blogspot.com/2005_01_01_synpunkter_archive.html

  2. Ping: Åter till det omätbara « Café Exposé

  3. Ping: John Bauer och andra illustratörer från sagobokens guldålder « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s