Almqvists religiositet

»Det är vår medfödda plikt att vara jordens salt, vara heliga lågor i Guds rike.«

CJL AlmqvistEnligt Ulf I. Erikssons analys av C. J. L. Almqvists ”forntidsbefryndade” poesi brinner det i denna en sval eld av fattigdomsestetik i svensk folklig förnäm tradition, vad poeten Vilhelm Ekelund kallat ”nordisk hellenism”. I nietzscheansk bemärkelse innebär denna ett dynamiskt bakåtblickande i syfte att hämta kraft ur det förflutna.

Likt en Hölderlin eller en Goethe, en Gunnar Ekelöf eller Hjalmar Gullberg, söker sig Almqvist ända tillbaka till det antika för att aristokratiskt kunna höja sig över modernismens omsorgsfullt men bräckligt krenelerade murar. Storslagenheten i hans kiliastiska fattigdomsevangelium formuleras av honom själv som ”att gå ut ifrån själva det lilla, ringa, obetydliga; men också att därifrån stiga till det omätliga, eviga”.

Om vi går till kärnan i Almqvists religiositet finner vi det ”öppna synfält” som förkastar moralens historiska uppenbarelseformer. Därigenom ska alla hinder undanröjas som står i vägen för människans möjlighet ”att öfverlämna sig åt Guds ohämmade inverkan på själen”.

Skrivandet blir för Almqvist på sätt och vis en besvärjelse för ett liv präglat av storsint öppenhet, en vilja att vidga kristendomens utsikt till en kierkegaardskt obegränsad möjlighetshorisont: ”inga slutna hem, inga slutna tempel, inga slutna själar, inga av klostermurar avstängda liv… utan livet för öppen himmel”.

Här finner vi nyckeln till en levnadskonst för att övervinna själens bitterhet, nå bortom småskuret ressentiment och indignation. Kort och gott en levnadskonst för den som vill kunna ”stå okuvad på jorden”. Att ”människan ska bli frälst från hämnden” är i själva verket också den autentiske Nietzsches högsta förhoppning som leder till en ”regnbåge efter ett långt oväder”, som han formulerar det genom Zarathustra.

Almqvist står tryggt förankrad i den djupa myllan av fin svensk naturmystik som vi kan finna i Den svenska psalmboken, inte minst i dess populära sommarvisor. Förutom den av Almqvist högt skattade traktaten av Thomas a Kempis, Om Kristi efterföljelse, så kan vi spåra hans andliga föregångare i den medeltida kvietistiskt-mystika tradition från Miguel de Molinos över Fénelon och madame Guyon till Böhme och Swedenborg.

Almqvists religion är en hjärtats religion som strävar efter omedelbar kunskap genom efterföljelsens metodik: ”jag har intet annat System än Christus”. ”Säll den som rent älskar Kristus: han har ett helt sinne. – Tvisternas tavlor ser han utanföre. Hans själ är en tillbedjande ängel, kring hans fot grönskar det.”

Samtidigt som detta vita apostolica är en pilgrimsfärd mot ett nytt liv så är det också en restauration. Almqvists målsättning är att ”återföra kristendomen till den evangelisk-apostoliska enfalden”, att bli ”en spegel, där Kristus speglar sig”. För detta krävs förmågan till ovidlåtenhet, att emottaga, det vill säga att på rent sufiskt manér ”bortgiva sig själv för himmelska intryck”. I själva verket är det ingenting mindre än en idealtypisk fallenhet för just denna paradisiska förmåga som Almqvist lyckosamt nog tycker sig finna i djupet av den svenska folksjälen. ”Endast genom att övervinna världen i sitt inre – ’alltid kunna vara fattig’ – blir människan verkligen fri.” Inte helt oväntat citerar också Eric Hermelin, översättaren av den persiska sufipoesin, just Almqvists Svenska fattigdomens betydelse i en not i Hakim Sanais Hadiqat (Sanningens inhägnade örtagård).

Slutligen kan vi konstatera att Almqvist delade Stefan Georges insikt om all konsts sakralisering. I förlängningen ansluter sig denna uppfattning även till katoliken Juan Donoso Cortés politiska teologi om att bakom alla samhällsfenomen döljer sig fundamentet för en direkt relation mellan Gud och människa. Innerst inne är därför varje människa medveten om att hon själv aldrig kan finna sanningen, utan är hänvisad till Guds uppenbarelse.

Denna insikt hos Almqvist kan få oss att släppa misstänksamheten mot vår nästa och därigenom befria oss själva. Detta eftersom en människa som grips av misstänksamhet mot en annan eller en hel grupp människor ofta har en benägenhet att uppfyllas av sin misstänksamhet och låta denna överföras även mot andra som på ett eller annat sätt står henne nära, och därmed få sitt hjärta grumlat och själen tillsluten. För att tala med Shaihk Attar: Om till och med ett tomt, förfluget ord kan ha den förmågan att det uppväcker hat och hämnd i vårt sinne som även kan få oss att för lång tid framöver ruva på vår fiendes död – varför skulle då inte Sanningens ord kunna göra en tusenfalt mycket mäktigare verkan i våra hjärtan?

Om läsaren skulle tycka att något av detta ter sig dunkelt eller främmande så kan det vara värt att begrunda att man då enligt Almqvist sannolikt inte står inför något annat än ”en ännu obekant själens nejd, som älskar att klarna för ett ädelt sinne”.

En reaktion på ”Almqvists religiositet

  1. Ping: Åter till det omätbara « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s