Svenskheten enligt Almqvist, del II

Här följer den andra och avslutande delen av excerpter ur C. J. L. Almqvists essä Den svenska fattigdomens betydelse från 1838. I dessa avhandlas sådant som litteratur, konst, språk, och speciellt ungdomlighetens betydelse, liksom hur det svenska sinnelaget gestaltas genom växtlighet, djurliv och klimat:

InsjöFattigdom och rikedom gälla icke blott om mynt och yttre ägodelar: frågorna härom kunna ock tillämpas på litteraturen och på skön konst. Även häruti är svenska folket, om det förstår sig rätt, hänvisat på sig självt, fattigt. Men fattigdom, tagen så som här, vill icke säga uselhet, olycka och elände. Den fattige, avvisad från all hjälp utom sig, är endast då arm och usel, när han förtvivlar, stupar. Det är icke så svensken av sin natur är ämnad att vara det. Hos svensken betyder fattigdom egentligen koncentration: kraftens sättande på ett kort, personligheten: öppnandet av en inre individuell källa med outtömlig åder. Fattigdom är det i alla fall, när man därmed förstår människans tillstånd, såsom berövad biståndet av omgivande ting. Men en fattig, som i stället att förtvivla söker inom sig medlen till skapandet av en värld, för honom nog, kan utan tvivel i viss mening kallas rik: han har (eller upparbetar sig till) en inre organisk rikedom. Det är på detta sätt svensken, när han fattar sin världsställning kan vara på en gång den fattigaste och den rikaste. Man skall icke därför säga, att ordet fattigdom då icke mera passar här: man har ju alltid kallat den arbetet sökande dalkarlen, smålänningen, västgöten – liksom schweizaren – fattiga? Ävenså, för att taga stora exempel, den kringvandrande aposteln, den med fysisk nöd kämpande missionären? Men alla dessa hade ju likväl inom sig medel till bestånd? Och när Kristus säger: saliga äro de fattiga – så äro dessa utan tvivel ägare av en inre själisk rikedom, ehuru han själv benämner dem fattiga, jordiskt fattiga. Den nyss anförda Kristussagan är särdeles sagt till svenskarna.

(…)

Naturen här är en tyst, inom sig sluten skogsflicka, mycket försynt, går icke in i salongerna, och skulle där bli illa bemött. Hon viskar så sakta och talar så svagt, eller rättare icke svagt, men likt eolsharpan ur ett underbart fjärran: det finaste gehör behövs, det ömmaste, lättretligaste sinne måste man ha, för att varsebli skönheter liksom ämnade till en evig hemlighet.

Märkvärdigt nog är svenska språket lika fattigt som svenska naturen. Det är fattigt på ord och ordformer, liksom landet på folk, och levnadssättet på alltför omväxlande yttre händelser. – Alla medgiva tillika, att svenska språket är det skönaste och renaste ibland alla sina syskondialekter.

När svensken missförstår sig och sin ställning (och det gör ibland oss ett stort antal bildade personer), så ser han allt det föregående: han ser sin fattigdom, men i stället för att taga till godo den koncentration, den samtagning i sig, vartill han hänvisas, och ur sig utveckla en värld på egen grund, faller han i jämmer över sig och sitt lands tillstånd, anser allting här hemma odugligt, och uppskattar endast värdet hos det utländska i skön konst, som i annat.

Svenskens största fel är hans missförstånd om fattigdomens rätta betydelse, och hans misströstan om att ur sig och sitt lands varelse utveckla vad där finns.

(…)

Men en gång – för ro skull – låt oss betrakta detta så torftiga land.

Till en början – våra strömmar och sjöar äro ganska fiskrika, våra skogar, särdeles de stora och nordligare, mycket rika på vild fågel. – Vi hava då åtminstone så mycket. – Fisk och fågel äro, som man vet, tvenne djurslag av den mest försynta och för människan undansprittande natur. Den obetydligaste rörelse på stranden, och tusentals fiskar, som nalkats sjögräset där nära vid, fara i blinken bort, likt fantomer, försvinnande i vattnets speglar, o de omätta djupen; – den, som vill se fiskarnas lek, måste vara ganska tyst och uppmärksam. Lika blinksnabba och undanfarande äro vildfåglarna. Likasom på försök komma väl sparvar, kråkor, skator fram till gårdar och knutar, men vid första handvändning flaxa de sin kos. En, som smyger sig tyst fram i skogen, kan dock få höra deras kvitter och åse deras lätta, behagfulla rörelser då de hoppa eller flyga mellan kvistar och löv.

Jämfört med utrikes länder, och emedan vi hava långt fler strömmar, sjöar och skogar än något annat europeiskt rike, så hysa vi inom vårt område mera fisk och fågel än något. Dessa djurslag äro icke blott fysiska figurer i vårt land; men – vad här bör märkas – de äro gestalter och sätt att vara i själva det svenska sinnelaget.

Ängsmark

(…)

Jag har dröjt vid dessa anmärkningar, emedan de utgöra naturdrag, varmed Gud hemlighetsfullt, men dock tydligt för den, som det roar att se, uttalar några av sina högsta mysterier. Man ser i dem, hieroglyfiskt, den underbara världsställning, vari det jordiskt aktningsvärda, det perfekta, det ordentliga befinner sig.

(…)

Nyponbusken förtjänar att närmare ses – den är för norden utmärkande. Betrakta dess lilla, enkla, ljusröda blomma, och känn den utomordentligt fina, nästan svaga lukten, den ädlaste likväl som luften bär. Här är ingen yppig rik bladighet, icke den fullsaftiga, högröda, om brånad påminnande söderländska törnrosen, och icke heller här den starka narkotiska ångan, en syster till ambra, mysk och all österländsk rökelse. Nyponbusken visar väl under sin korta blomstringstid ett ganska stort antal av sina små fåbladiga blommor; den är högvuxen, ehuru spenslig, och taggar har den fullt ut så många som den syd- och österländska släktingen. Men den är gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet. Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom. Kyskhet och dygd – himmelskt förstått – är grundfärgen nästan på alla de tavlor våra landskaper visa. Det är icke denna kastrerade kyskhet likväl, som genom ett missförstånd av somliga fått namnet dygd, den är icke sinneslös, utan med sinne. Så är ock vårt folk i det hela, ehuru flera enskilda visserligen givas, som gå på de två avvägarna av antingen gement sinne, som är last, eller en abstraktion, en nullifikation, ett osinne, som icke är dygd. Det första är negativt, det andra icke positivt. Men ett tredje, ett verkligt positivt finnes.

(…)

Ynglingens håg för en intagande kvinna, hans håg för fädernesland, för sann ära, hans öppna innerliga tycke för vackra landskap, sköna naturscener o.s.v. – detta är en eld, som icke förtär, men värmer och lyser. Han älskar, men vill icke sluka sitt föremål. Det är ett lagom, naturens ömma måtta, Guds skänk. Men med denna måtta förstås det inres beskaffenhet, sinnelagets – icke alltid det yttre sättets, åthävornas eller handlingarnas, vilka hos ungdomen ofta slå över till ytterligheter. Det är själva lynnet, att ”åtrå – men åtrå med försynthet”. Det är ett tycke av ”icke för litet”, men också ”icke för mycket”. Man skall häri finna undret av ett oupphörligt framåt, som i sig bär ett tillbaka. Det är ett begär, men fullt av aktning. Man skall i detta själstillstånd igenfinna just den pulsrörelse (attraktion och repulsion), som kroppsligen föregår i blodet, då det är friskt. Tag av dessa två det ena ensamt eller alltför övervägande, så uppstår genast endera av de tvenne sjukdomarna: lusta eller olust. Till exempel tag ett blott framåt: begäret övergår då till brånad (jag utsträcker här detta ord till alla föremål: brånad efter penningar, efter mat, efter en annans person o. s. v.), för mycket syre har nu kommit i blodet, i början en sprittande retelse blir därav snart en förtärande feber. Eller tag blott ett tillbaka: kvävet tar nu överhanden i blodet, begäret dödas och människan blir ett noll.

(…)

De bliva rov för falsk ära, falsk religiositet, gomnjutning, ömklig lärdom, nycker, skvaller, intriger, och allt det småaktiga, som halvmänniskan tillhör. – – –
Svenska folket, jämfört med andra, är varken så lastbart eller abstraktivt-dygdigt, har varken så mycken lust eller olust. Det har bibehållit sinne och äger det merendels i ungdomens mening, naturglatt, men upphöjt. Det har lust – fri, vacker.

Märkvärdig är den tillgivenhet, snarlig vördnad, som var och en, tyst eller öppet tillstått, hyser för det unga. Man talar om mannaålderns kraft och ålderdomens erfarenhet, och man gör rätt häri, ty de äro i många fall mänsklighetens stöd. Men vem önskar icke likväl att åter vara ung? Vilken skulle icke för det skänka bort tusentals erfarenheter för vem som ville ha dem? Dessa år av illusion, som man kallar dem, av gäckad entusiasm, som det också heter – huru mången klok går dock icke hem till sitt kalla ensliga rum, och beträder sig själv med denna suck: O att jag ännu vore sådan, att jag kunde bedragas!

(…)

Vad säger historien om den rätta entusiasmen? Har en kallare penna tecknat historien, så visar hon kanske ett litet leende över personerna, som brottades och stupade, men hon erkänner likväl, att så gick mänskligheten fram. Vem var det då i hela skådespelet, som blev gäckad? Jo, bödeln, som efter yttre utseende stod segrande vid sitt offer, det var han, som blev gäckad. Den där, som korsfäste, som brände, som hånade, som baktalade, som förkrossade, som vann – han var det som i själva verket bedrogs och förlorade sin sak, ty han blev slagen i den stund han slog. Den blott och enstaka jordiska klokheten är i de flesta fall människans största, fullkomligaste illusion.

När man missförstår detta, så skall man säga att det är en hyllning åt blindheten. Men det är i stället en hyllning åt det ljus, som ser tvärtigenom och på en gång, i stället att efterfråga smått, och har man icke ögon för detta ljus, så står man solblind framför det.

(…)

Men, frågas – har då det visa ingen roll i världen? Jo, det rätt visa är det till ungdom återgångna. Man ser en god gubbe eller gumma: gestalterna krökta, alla former vissna, håren grå eller inga. Tändernas bo har skövlats, läpparna bleknat – men intet hån vilar över munnen och ögonen glänsa. Hur kommer det till? Och varav kommer, att omkring dem samlas barnen med nöje? Ynglingar, flickor tåla dem i deras krets – tåla dem? – nej, uppbära dem. Saken är, att dessa människor äro icke gamla: endast kött, ben och skinn ha kommit till åren, och vad betydde det? Vad som hos denna gubbe och gumma egentligen är människa, det är ännu en yngling och flicka. Sedermera kommer det eviga livet, som icke blott poetiskt benämnes en evig ungdom, utan är det.

Råkar man däremot ut för dessa tjugu- eller trettioåringar, som på intet tro och föga veta – eller kanske veta mångahanda – – ja, lika gott, jag nu tänkte nu beskriva hur outsägligt ålderstigna, förvissnade och ledsna de i själva verket befinna sig, nämligen i allt vad som hos dem är människan själv. Men det roar mig icke att betrakta dem. De äro hundraåriga.

Komma vi nu åter till vårt land igen, dess karaktär och folklynne, så finna vi det i Europa vara, liksom det fattiga, så även det företrädesvis unga. Icke historiskt, ty de nordiska folken hava i deras nuvarande land ägt sin bosättning längre tillbaks i tiderna än många av de övriga, som nu vistas i vår världsdel. Men till naturen. Hela Skandinaviens område är ganska litet uppbrukat, och blir det troligen aldrig rätt mycket. Likaså har den svenska människan endast litet av den kultur (till lärdom eller talang upparbetade förmögenheter), som Europa erkänner för kultur och så benämner. Men hon har mycket det sättet att se hastigt och tvärtigenom sakerna, vilket man brukar kalla det svenska sunda förnuftet. Egentligen är det ett ungt sinnelag: det är klockan tio på förmiddagen i huvud och hjärta. Kloka av erfarenhet och kultiverade på tyskt, fransyskt eller engelskt sätt, det bliva vi väl i stort taget aldrig. Vi få dragas med ungdomens missöden och felsteg, men njuta dess fördelar. Ungdomen, som så ofta tycks bedragas, är säll, fast icke alltid lycklig.

Men vi befunno oss ju vid Sveriges flora? Vad nyponblomman visar, det se vi hos nästan alla nordens övriga blomster. Obetydliga till utseende och av en lukt, som visst ej kan kallas stark, sådana äro de.

(…)

Vintersol

Året hos oss är icke gynnsamt för blommor, endast ett litet antal av månaderna kännes ljuv, Kanske är det dessa långa nordiska vintrar, som kvarhållit landet och folket i ungdom och givit oss en sådan prägel inför Europa. Ty om vårt år blott till en tredjedel är vegetativt och utvecklande, men till två tredjedelar sammandragande, hopläggande och tillslutande, så betyda ju de tvåtusen år, som vår nation bott i Europa, egentligen knappt sjuhundra år, jämfört med vad de folk levat, som haft sina år nästan alltigenom av vegetativ, utbildande och kultivativ natur, eller haft dem så åtminstone mer än vi.

(…)

Samma årstid, som bjuder sydeuropén att sitta vid sitt vin, trevligt pokulerande eller ivrigt samspråkande med fränder och gäster om allt vad nyttigt och artigt finns, samma årstid bjuder svensken att åka kälke, gå på skridskor, hugga ved eller sova. Är det underligt då, att han är ung? Men den förre måste vara en stadgad, i livets hela alfabet väl bevandrad man.

Men efter det en gång blev vår lott i världen, att åka kälke, så låt oss göra det. När en glad flicka sitter på och en gosse på skridskor drar, då går det i ett huj. Det tycker jag om, och låt vara att jag skryter litet om norden.

3 reaktioner på ”Svenskheten enligt Almqvist, del II

  1. Ping: Svenskheten enligt Almqvist, del I « Café Exposé

  2. Ping: John Bauer och andra illustratörer från sagobokens guldålder « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s