När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del II

Den magiska nollpunkten

Den skenavrättning Dostojevskij utsätts för blir den kritiska vändpunkten, kairos, som mynnar ut i ett nytt liv. I krisögonblicket slår varseblivningen över från distraktion till koncentration. Smärtan är de födslovåndor som signalerar att någonting nytt, endast vagt definierat, är på väg att tränga fram. Det är denna prövningens kristallisationspunkt som Ernst Jünger kallar ”den magiska nollpunkten”:

»Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.«

Att passera nollpunkten blir för Jünger senare att gå Över linjen:

»Det avgörande blir till vilken grad anden underordnar sig den nödvändiga förstörelsen och om ökenvandringen leder fram till nya brunnar. Detta är vår tids uppgift. I den mån som lösningen är beroende av karaktären har var och en sin del däri. Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?«

Linjen hos Dostojevskij

DostojevskijFör Dostojevskij kommer det nya livets brännande flamma och överträdandet av ”linjen” att bli det centrala ledmotivet i hans stora världsberömda romaner. Sökandet efter nya paradisiska brunnar, bortom modernitetens mentala ökenlandskap, är själva livsnerven i Brott och straff, Idioten, Onda andar och Bröderna Karamazov. Det genomgående temat är med andra ord uppgörelsen med nihilismen.

Det som betecknar Dostojevskijs poetik är att han står fast förankrad i det realistiska paradigmet samtidigt som han införlivar bärande tankegods från den tyska romantiken, inspirerad av bland andra Schiller och Schelling. Han lyckas därför undslippa den positivistiska fällan som de franska upplysningsrealisterna trasslade in sig i med Émile Zolas sekulariserade och rationellt naturalistiska program. Istället är litteraturen för Dostojevskij en organism.

Dostojevskij vill inte visa på en avbildning, mimesis. Istället vill han ringa in det essentiella i tillvaron. Hans realism betecknas därför som ”fantastisk” eller ”essentiell”. Huvudkaraktärerna i romanerna får på ett polyfont vis representera olika livshållningar. Zosima i Bröderna Karamazov är en personteckning av en rysk pilgrim som sannolikt påminner mycket om Dostojevskijs egna andliga ledare. Raskolnikov i Brott och straff står för ”den kluvne” och syftar på en som står utanför kyrkan. Men likt Lazarus i Bibeln, som Raskolnikov själv refererar till vid ett par tillfällen, går han slutligen från ett dött till ett rikare liv. Genom mötet med Sonja/Sofja (”visdomen” – jämför suffiya, sufism) försonas han med sina synder och finner en mening i lidandet.

Dostojevskijs litterära uttolkning av evangelierna sker vid en tid då religionen och metafysiskt existentiell problematik mer eller mindre bortträngts ur den västerländska litteraturens panorama. Kort och gott är behållningen av de stora romanerna att den religiösa tron är större än det skeptiska högmodet hos det rationella intellektet.

Skönheten och det gudomliga ska enligt ortodoxin upplevas med hjärtat. I en bemärkelse får Dostojevskij samma roll som ikonerna – läsaren dras in i bilden. Den som ser blir sedd och kan därigenom blicka in i sin egen själ, som oraklet i Delfis utsaga: ”Känn dig själv”; eller med profeten Muhammeds ord: ”Den som känner sig själv känner sin Gud”. Detta är med andra ord motsatsen till liberalismen som tvärtom utmärks av just avsaknaden av självkännedom.

Den mystiska döden

FilokaliaMot Väst och modernismens krassa materialism ställde Dostojevskij och hans likar en panslavistisk esoterisk nationalism och östkyrkans mystik (hesykasmen). Inspirationen hämtade man från de grekisk-katolska kyrkofädernas skrifter från 300- till 1300-talet, vars samling Philokalia (”Kärlek till skönheten” eller ”Kärlek till det goda”) är en traditionell vishetslära som upplevde något av en renässans på 1800-talet. Dess inflytande var definitivt på uppseglande i Ryssland. Dock fick den sin udd bruten under det moderniseringsprojekt som Lenin och Stalin orkestrerade i efterdyningarna av oktoberrevolutionen 1917.

När Dostojevskij blickade mot Morgonstjärnan som stiger i öster kunde han skåda Sanningens sol. Frälsningen i Nya Testamentet börjar med att den Smorde vilar i världen som ett litet barn i en krubba, och i fånglägret fann Dostojevskij att denna krubba var hans eget hjärta där hans innersta verklighet vilade. Genom hårda prövningar fann han vägen till högre insikt. Eller rättare sagt, Gud återfann honom och Guds öga i honom skådade sin egen härlighet, ty ”Guds rike är invärtes i eder” (Luk. 17:21).

Det fortgående avdöendet från det gamla livet som Dostojevskij erfor – den mystiska döden – verkar såsom en svalkande eld som skär genom allt och förtär allt och som inte lämnar någonting kvar åt människan. Sedan kommer känslolösheten, under vilket hon intet har, intet vet och intet kan. Då allt är henne likgiltigt. Därpå börjar nytt liv tillflyta henne såsom järnet genomglödgas av eldens liv. Järnets egen kalla, hårda och livlösa natur är borta som om den inte alls fanns till. Därför kan den som gått igenom den mystiska dödens fullkomnande redan här i tiden, liksom Paulus efter sin plötsliga omvändelse, utropa: ”nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20).

Tron är som ett stilla bidande i natten på att solen skall stiga upp, väglett av stjärnornas (änglarnas) här. Smärtan, mörkret och lidandet är i sig själv inte ett kors, men Dostojevskijs insikt var att varje lidande kan bli förvandlat till ett kors. Och där kors är, där är vägen genom döden till livet viss. Det är det gudomliga i oss som bär dess börda.

Ett nytt liv

ÅteruppståndelsePå samma gång kan frihet uppnås genom tragedins estetik, ett slags personlig katharsis – rening genom fruktan och medkänsla. Smärtan är inte utan mening, sorgen är inte utan botten. Tillvaron behöver inte vara ett fritt fall och en nedräkning mot noll. Hopp och innerlig tacksamhet existerar. När allt går förlorat kan nytt liv och en ny tidsålder trots allt ändå spira som får sin näring ur paradisiska brunnar på andra sidan linjen.

Genom prövningar kan man alltså finna vägen till frälsning och evigt liv – förverkligandet av enheten med det gudomliga. Detta fullkomliga tillstånd är från födelsen människan given, men – märk väl – dock bara som virtualitet, som en potentiell möjlighet bland många.

För den som vill vandra med hjärtat i det himmelska är vägen smal här i världen. Ibland kanske endast en fotbredd intill ett hisnande stup som för Raskolnikov i Brott och straff. Om människosjälarna är floder som söker sina lopp för att nå sitt ursprung och rinna ut i havet – Gud, så är risken därför ständigt överhängande att de förlorar sig i träsk på vägen då de misstar dem för havet. Därför är en oförvillad blick en oskattbar gåva. Det är i detta sammanhang man bör förstå Søren Kierkegaards önskan i Ögonblicket som tidigare citerats här i Cafét:

»Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.«

I nästa del: Jünger och den oförvillade blicken

En reaktion på ”När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del II

  1. Ping: Ivan Aguéli: artiste-peintre med monoteistisk horizont « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s