I det senaste numret av Minaret – Tidskrift för svensk muslimsk kultur (med den spjuveraktige poeten Mohamed Omar som ny chefredaktör) bidrar den kringvandrande dervischen Torbjörn Säfve med en dikt om ihjältrampningskatastrofen i Mekka som manar till eftertanke och reflektion om vad som egentligen är viktigast hos Gud.
Pilgrimerna stenar ”djävulen” i Mekkaoch trampar sig själva till döds i hundratal.
Någon sorts eftertanke borde det väcka
rentav flera eftertankaroch djupa.
Enligt en sufisk legend omvände profeten ”djävulen”
till islam.
Man kastar alltså sten på en som omvänt sig.
Givetvis belönas det med döden.Den kunskapen finns ej hos frustrerade fanatiker
och den saudiska eliten tillmötesgår bristen,
(stenkastningsarenan har byggts ut!)Vi kan bara saktmodigt konstatera
att imbecilliteten är maktens trognaste lakej.Därför
är vi vår egen moské och vårt eget Mekka.Vi pryder inte våra kojor med lökkupoler,
reser inga minareter,
de är redan resta inuti oss sen begynnelsen.De yttre spektaklen dödar tron och de troende.
Det är i denna anda – islams stilla enkelhet ”att överlämna sig åt Gud” – som Ridley Scott verkar i när han utmanar den rådande och självbedrägliga Västerländska modernismens myter och ger islam återupprättelse med den suveräna korstågsskildringen Kingdom of heaven.
Nu följer även de geniala bröderna Wachowski upp sin flört med den andliga mystiken fullt ut och levererar en fantastisk skildring av islam i V for Vendetta med en radikalkonservativ anark som huvudkaraktär. Vem blir inte glad och fri i sinnet av att se Nathalie Portman bli muslim!?
Samtidigt fortsätter den unga Lalehs framgångar på Tracklistan efter att ha blivit det gångna årets främsta kvinnliga soloartist. I den kristna tidningen Trots allt förklarar hon i en anda som rimmar bra med hennes persiska rötter:
”Jag har ingen gudsbild. Det skulle i så fall vara att inte ha någon. Styrkan i att inte se, inte veta, inte peka – utan tro. Det står något om det där i Bibeln tror jag, att den som inte ser eller tror sig veta, är närmast.”
I låten Invisible besvarar hennes inre röst det gnagande tvivlet och uppmanar till tillit.
I keep loosing my faith
(don’t loose it!)
I keep trying again
(don’t let you fall!)
I keep taking the blame
(don’t take it!)
I can’t give it away
(It’s not your fault!)
I den senaste tracks-hiten Forgive but not forget utvecklar Laleh temat om att våga och kunna älska. Hjärtats möte med Gud hindras då jaget ständigt återupprättar sig självt och reser försvarsmurar, isoleras i opåverkad blindo så länge täckelsen finns kvar.
Maybe see you later
maybe catch you then, now
Now is complicated
I’ve got psychological defense! I hope my heart is resistant
You critical disease you
If you pull my cover
You’ll be, be infecting me.
Men på tvärs med världens hårdhet och törnar frambesvärjer hon glädjebudskapet, evangeliet om att det aldrig är för sent att börja om på nytt. Att sluta fred med ressentimentet och övervinna tvivlet genom inre strid.
Forgive but not forget let’s start over
let’s regret
Let’s forgive we never tried
Let’s start the fight inside
Genom att förlora jaget genom underkastelse inför Guds storhet finner vi oss själva. Vi uppnår fullkomlighet, salighet. Ett avdöende till en annan och sann upplysning. Den himmelska Uppenbarelsen som den opassionerade materialismen, den ”nyktra” förnufts- och personlighetsdyrkan som hetsigt knackar på, aldrig kan förstå.
Everyone keeps falling (down boy)
Everywhere you go
Everyone is nothing
Everyone is lying on the floor
(”Knock” hey wakeup!)
But I like it like, But I Like it love it
But I like it, like it
Tell me do you like me oh!
När tvivlet och rädslan skingras tornar de inre minareterna upp sig i full prakt. Först med öppet hjärta kan vi omfamna och därigenom omfamnas av Skaparen.
Hold me, come hold me,
Hold me now! Come-on hold me.
Forgive but not forget,
let’s start over let’s regret
Let’s forgive we never tried,
let’s start the fight inside.
Café Exposé 