Jünger och den oförvillade blicken

eller

När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del III

(tidigare delar: här och här.)

Undantagsmänniskorna

Dostojevskijs strävan, inte efter att avbilda det ”objektiva”, utan det som ligger bakom ”objektiviteten” och fokusen på det aparta i samhället, undantagsmänniskorna, är en hållning som även delas av teologen och filosofen Søren Kierkegaard (1813–1855). Ett citat av Kierkegaard i just denna fråga åberopas gillande av Jünger-kretsens Carl Schmitt i dennes banbrytande studie ”Definition av suveräniteten” i Politische Theologie från 1922:

»Undantaget förklarar det allmänna och sig själv. Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna; det finns undantag. Kan man inte förklara dem, så kan man inte heller förklara det allmänna. Vanligen märker man inte svårigheten eftersom man inte tänker det allmänna lidelsefullt utan med bekväm ytlighet. Undantaget däremot tänker det allmänna med energisk lidelse.«

På sätt och vis är Dostojevskij en föregångare till Jüngers ”heroiska” realism. Carl-Göran Heidegren har i Preussiska anarkister visat att det knappast var någon slump att Jünger och hans krets Jüngerav konservativa revolutionärer i Weimar-republiken – dessa Berlins ”onda andar” – kom att skatta Dostojevskijs verk avsevärt mycket högre än det mesta i den samtida litteraturen. Porträtten av storstadens nihilistiska undantagsmänniskor och monomana antihjältar präglade av extrema själstillstånd, samt inte minst den ”essentiellt” (eller ”fantastiskt”) realistiska prosan var något som i hög grad låg i fas med den typiska grundupplevelsen för denna starkt antiliberalt sinnade generation. Dostojevskijs romaner hade den prominente nationalrevolutionären Arthur Moeller van den Bruck som utgivare och i egenskap av den notoriske samlaren han var så vittnar Jünger själv om den starka fascinationen för den ryska skriftställarens litterära värld och dess påfallande aktualitet i den tyska huvudstaden:

»Jag försökte på den tiden göra upp ett personregister till Dostojevskijs böcker – som ett stamträd eller snarare som en molekyl inom den organiska kemin. Det skulle underlätta läsningen av hans stora romaner som Edmond kunde i minsta detalj. Under sådana omständigheter möts man i ett litterärt verk som i en tidlös verklighet. Vi var många gånger inte så mycket på Berlins gator som på Hötorget i S:t Petersburg eller på den förbrytarkrog där Svidrigajlov tillbringade sin sista natt.«

Blicken för gestalt

I tidskriften Kris nr 41 (1990) kommenterar Hans Ruin den andra utgåvan av Ernst Jüngers Das abenteuerliche Herz från 1938 med fokus på texterna med temat ”Historia in Nuce” (”Historia i ett nötskal”). De berör olika sätt att just som Dostojevskij finna vägen till högre insikt så att historiens mönster framträder klart för oss, bortom vardagslivets grumlade blick.

Målet är ett skådande som inte låter sig ryckas med av godtycklig individualitet, utan som behärskar dessa fluktuationer och kan fixera de fasta mönstrens oföränderlighet – ett approximerande av den metafysiska essens som brukar beskrivas med det germanska ordet ”ande”, ”gestalt”, eller som Mäster Eckehart säger – ”der Geist”.

Den tidsålder som är i vardande är inte faktablickens. Den är tvärtom enligt Jünger dömd att förfela verkligheten. Istället är det som behövs ett inövande av blicken för geJüngerstalt, att utröna konturerna för det typiska och mytiska, som är mer än summan av sina beståndsdelar. Här kan vi ana ett eko av Arthur Moeller van den Brucks insikt om att ”de yttre formerna må förändras, men vad som måste hållas fast vid är en förankring i de eviga och gudomliga principer som bestämmer och ger liv åt varje högre ordning”.

Med seismografisk sensibilitet fixerar Jünger det typiska via en särdeles välutvecklad optik just när det gäller de enskilda och särskilda fallen. Detta skådande skildras i Heideggers sparsamma ljus, det vill säga genom att ”existential-ontologiskt” förena sinnesintryck och reflexion till en ny hållbar och skimrande legering utan drag av någon individualiserande psykologi. Ett målande exempel på denna Jüngers artistiska stil från hans krigsdagböcker:

»Halvmånen omgavs av en blekgyllene aura, som i sin tur kantades av en opalfärgad rand. – – Också byn och fälten var doppade i månpalettens färger. För att förnimma denna slumrande rikedom måste man vara utrustad med oleandersvärmares ögon. De lätta vingarna hos dessa djur låter ana en värld av utsökta njutningar, färger, dofter, klanger, som vårt register inte når upp till. Påfågelögon och ordensband fladdrar över grupperna av violer, som är fuktade av nektar; drömmen behärskar världen.«

Carl-Henning Wijkmark har i sin antologi Rött och svart med stort loddjup och exakta formuleringar utfört ett slags begreppslig triangulering som försöker ringa in den förföriskt karaktäristiska metodiken i den jüngerskt avklädande stilen:

»Först en precis observation, därpå några rader utsmyckning i vagare, mer suggererande ordalag. Så småningom sipprar abstraktionerna in, och till slut återstår bara en naken sentens… Också i sina psykologiska analyser strävar Jünger mot aforistisk sammanfattning. Här är det fysionomiska data som bildar den konkreta utgångspunkten för åskådningen, som snabbt bleknar och övergår i existensfilosofiska bestämningar; diktaren gestaltar inte sina människor, inte ens i romanerna, han summerar, definierar dem med en kyla och knapphet som kan verka livlös och stereotyp. Men på samma sätt som hos goda aforistiker vidgas uttrycksfullheten av outtalade förutsättningar. Vissa fasta attityder, karakteristiska för Jünger, är implicit närvarande i texten och framträder under läsningens gång klarare; statuariska ciceroner i typiska Jünger-poser blir synliga mellan raderna, illustrerande och liksom förevisande en djupare innebörd.«

Det gudomliga ögats skådande som tränger bortom faktablicken (vilket i mångt och mycket är analogt med L’Œil du Cœur /”Hjärtats öga” hos sufiern och perennialisten Frithjof Schuon) kan förunnas människan som resultat av mödosam behärskning och erinring, men också i det benådade ögonblick då allt överflödigt tvingas undan till förmån för den klara och utsatta sikten. Jünger talar i den andra utgåvan av Das abenteuerliche Herz om ”de förlorade ställningarna” som en central ödesfigur. I de stunder då allt är förlorat, i strid såväl som i spel, kan ”livet ofta inträda i en obekant klarhet och genomskinlighet”. Människan fylls av den ”sublima känslan av att utföra det sista och slutgiltiga”. Hela hennes varelse blir ett öga.

Raderna om oleandersvärmares ögon är skrivna nästan tjugo år efter den konstnärligt utformade dagsboksromanen In Stahlgewittern, som skildrar Jüngers erfarenheter från det första världskrigets materialslag. Men temat förbinder de båda verken. Alldeles i slutet av krigsdagboken skildrar Jünger den sista strid han deltar i, och hur han just erfar ”det opersonliga” i den utsiktslösa farans klarhet. För ett ögonblick ser han sig själv utifrån, ”som genom en kikare”. Detta förebådar hans emblematiska Arbetargestalt.

Ljus genom mörker

I egenskap av officer i den tyska ockupationsarmén i Paris under det följande kriget ägnar Jünger det sista året år att studera klassiska beskrivningar av skeppsbrott. I skildringen av den desperata och döende människans reaktionsmönster hämtar han kunskap för att förstå vad som sker omkring honom i den tyska krigsmakten som oundvikligen störtar mot sin undergång. Jüngers samlarmani rör inte bara växter, skalbaggar, fjärilar, böcker, akvareller och timglas, utan först och främst de extrema ögonblicken i tillvaron. Stora avgöranden med oöverskådliga följder såsom skeppsbrott, katastrofer, överhuvudtaget är dödens närhet och kärleken till faran bärande tema i hans författarskap. Detta säger onekligen en hel del om grunden till hans oerhört utvecklade sinnesskärpa.

Jünger

I de dagböcker som Jünger för under hela det andra kriget återfinns följande reflektion av den moderna ”upplysningen”:

»Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.«

Den heroiska blicken på spaning efter verklighet; så kunde denna hållning bestämmas, en blick som hämtar sitt ljus ur och genom mörkret. De stora skatterna hämtas som bekant upp ur mörka djup. Enligt en islamisk hadith (tradition) lär Gud ha sagt: ”Jag var en förborgad skatt, och därför ville jag bli känd.” Därför säger Gud också: ”och så avtog vi ditt täckelse, och idag är din syn skarp” (Koranen sura 50:21 i Zetterstéens översättning).

8 reaktioner på ”Jünger och den oförvillade blicken

  1. Mycket intressant! När jag läste ”Ernst Junger and Germany: Into the Abyss 1939-1945” där det Jüngerska nyckelbegreppet ”förundran” berörs väldigt explicit funderade jag över hur detta begrepp kan kopplas till andra rörelser och traditioner.. Den lilla inblick jag har i Heidegger säger mig att där finns det en mycket tydlig koppling (tillika en personlig sådan). Men det här är något som tål att funderas på.. och luska vidare i.

  2. Godt skrevet, men apropos ”Heroisk realisme”. Selv om man etter krigen gjerne ønsker å gjøre Jünger til en form for opposisjonell til NSDAP, så var han egentlig bare en betrakter og obervatør, uten moralisme, i tråd med sin anarkiske innstilling. Han hadde gode forbindelser spesielt til mange innom SS og Obergrüppenführer Dr. Werner Best som hadde bakgrunn som radikal studentleder i Weimarrepublikken. Waffen SS og den intellektuelle krets rundt avisen Schwarze Korps og dets redaktør Günther D’Alquen., som interessant nok var den enste offisiselle avis som fikk lov til å kritiserer lederskap og poltikk i det TRedje rike, formulerte en antikristelig og antiborgerlig kritikk, og definerte Heroisk realisme i praksis. Slik formulerte Werner Best det offisielt:

    ‘From this recognition of the truth, this refusal to contemplate a definitive solution, must emerge a new moral code unrelated to the teleology of existing doctrines. Doctrines necessarily direct action towards a certain end and so lay down what that action should consist of. The unbending rules of orthodoxy prescribe what the individual is to do in each individual circumstance. The new moral code cannot lay down ‘what’ because it recognises no such thing. It is not directed towards a specific end and does not serve some purpose of fulfilment or completion. Every moment calls into question the events of its predecessor. No set of values for which we may at one time have fought can necessarily be regarded as positive or permanent. The yardstick of the new code of morality therefore is not its context, not ‘what’ but ‘how’. In other words the manner of achievement. The important point is not what we fight for but how we fight. The fight itself is essential and permanent, the aims of that fight are temporary and changeable.
    ‘There can therefore be no question of success in our fight. Desire for victory in the immediate impulse in any fight but victory is not the decisive or governing factor for those engaged in the struggle. Anyone can fight in the expectation that he will win or that ‘good cause’ will one day triumph.
    ‘Such a man believes in an ultimate aim and so the fight becomes tolerable to him. The criterion of the new mental attitude, on the other hand, is the acceptance of a fight in a lost position for a lost cause; the essence is to fight a good fight, whether it is for a good cause or whether it is successful matters little. Thus from a realistic acceptance of the truth will emerge a heroic code of morals. Consequently the attitude of mind which is the hallmark of National Socialism may be described as heroic realism.’

    Jeg kan og anbefale essaysammlingen kalt Myrdun, skrevet i Norge av Jünger da han reiste rundt her en lengre periode i 1935.

    Eders

  3. vad menar du med att Jünger hämtade ljus ur mörkret? Var någonstans i mörkret finns ljuset? Eller syftar du på att människan finner sanningen genom att först leva i lögn? Kanske kan du berätta om dina egna erfarenheter i denna fråga:)

  4. Ping: Jünger på nätet « Ir/Rationell

  5. Ping: John Bauer och andra illustratörer från sagobokens guldålder « Café Exposé

  6. Den här bloggosfären är så förbannat liten, hur stor den än kan verka ibland med ett hundratal länkar bland flikarna. Man ser lite norska och visst fan är det Autonom som har varit här — för fyra år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s