Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.
Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.
Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.
Café Exposé 
Hmm – tenderar inte denna syn på fallet, det avfallna, att sluta upp i det organiskas diktatur? Det tycks indikera att det egna endast har ett värde om det är en del av ett större: en förlegad vision av makro- mikrokosmos. Jag är rädd för att det är en position som leder rakt in i de olika fascismernas samfälldhet… Det enskilda lövet har ingen samfärdsel utan ett öde: ett fall. — De stora religionernas brott med hedendomen baseras i mångt och mycket på ett ursprungligt fall. En brist, en förlust och det är inget som skall tolkas normativt utan endast som den brist som är inskriven i existensen. Är inte det fallande lövet härmed en bild av den tragik — och därmed tillika även den grandezza — som är den enskildes enslighet?! Ett löv utan träd; ett leende utan en katt: vad är det om inte ett brott mot världens totaliserande och inmundigande. Ett tyst undandragande…
Visst skulle man kunna säga att avskurenheten är den tragik som också möjliggör människans potentiella grandezza. Men vad framträder bortom linjen om inte en mikro-/makrokosmosrelation?
Och visst hamnar man fel om man tolkar trädmetaforens organiska princip utifrån den moderna människans empiricistiska medvetande. Men här är utgångspunkten snarare en esoterisk tolkning av Evangeliet.
Joh. 15:5 ”Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig och jag i honom , så bär han mycket frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.”
Luk. 22:21 ”Se Satan har begärt att få eder i sitt våld för att kunna sålla eder såsom vete.”
det EE autumn i skillnad fråm det AE fall,?? vet du hur det ärvar sig genom ordatrasslet?
Om jag förstår din fråga rätt så finner du en översiktlig genomgång här.
Hej, jag tycker att eran sida är mycket intressant! vilka är Ni som står bakom sidan? Finns det någon information om detta och vad erat syfte är??
Syftet är ingenting annat än ett uppriktigt andligt och intellektuellt sökande utan förutfattade meningar eller vilja att svälja någon annans färdiga åsiktspaket. Cafét har heller inte som syfte att ”värva” proselyter eller något sådant utan är endast ett forum för att meddela vad jag kommer fram till på vägen – varken mer eller mindre. Något dolt eller manipulerande syfte i andliga frågor faller på sin egen orimlighet. Koranens budskap säger ju också ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor [alt. I religionen skall inget tvång finnas]” (Sura 2:257).
Apropå en presentation utöver allt det som publiceras här (vilket till sin natur i många avseenden är mer självutlämnande och därför mer kvalitativt som presentation än många av de ”ytliga” kontakter man har i det dagliga vimlet) så svarade jag på det i en annan post där en viss ”anonymous” frågade samma sak:
”Hej,
låt oss säga så här: syftet med Cafét har aldrig varit att expandera eller uppvisa ett ego, utan principen har snarare varit att ansluta till vad C.J.L. Almqvist genom signaturen Z. kallar ”namnförakt”.
Att konsekvent skriva anonymt och pseudonymt handlar inte om att man tror sig kunna undvara namn och etiketter, utan är snarare ett försök att driva bort dess tidsliga specificitet från det främsta rummet. Förhoppningsvis då till förmån för kontemplation över väsende, verklighet och överindividuella, tidlösa sanningar.
Det som påkallar ett sådant förhållningssätt är i viss mån den alldagliga otillfredsställelsen med att finna sin egen person innesluten i en väv av världslig fåfänga och tvister. Cafét är istället ett försök att komma ifrån personlighetens masker (ordet personlighet kommer från latinets persona, mask) och det kvävande mediala ”bildtänkandet” (enligt Nietzsches terminologi) som distraherar all autencitet med mentalt buller.
Mystikens form av jagupplösning handlar om helhet och harmoni snarare än disintegration. En sådan andlig asketism mitt uppe i världens virrvarr kan inte skyddas av några fysiska murar, men däremot av stillheten som infinner sig genom ett slags förhöjd integritet (som du kan se så uppfattade Hj. Ekström påståenden om sig själv som en form av prostitution.)”
Hmm.. ”inte svälja någon annans åsiktspaket” skriver du, men har du själv inte gjort det? Är inte den traditionella synen på andlighet dominerande på denna sida? Jag undrar också hur traditionalism och perennialism kan harmoniera med intresset Nietzsches skrifter? Enligt mina säkerligen otillräckliga kunskaper är Nietzsche motståndare till en absolut sanning som på något sätt finns utanför människan i en transcendental värld? Den traditionella positionen är ju snarare en vilja att återgå till den ”sk” ursprungliga läran, därav blir det nihilistiska tillståndet rent negativt. Vidare tycker jag att det behövs en presentation för att tydliggöra om denna något breda (universella, perennialism) och öppna syn på andra andliga vägar och religioner omfattas av någon som kallar sig muslim.
Sedan har jag några andra frågor till dig. Först: hur ska människan komma i kontakt med den tidslösa visdomen? Genom intellektuell kunskap? Och i Nietzsches anda, finns det något annat syfte med religionen än människans lycka?
Sist men inte minst, vad är sanningen?
”Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.”
Varför detta moraliserande? Styrs vi inte alla av våra drifter? Vilka människor påstår sig styras av något annat? Hur kan vi låta våra ord överenstämma med våra handlingar? Självförnekelse? Om religiösa människor ägde denna visdom, skulle det då finnas så mycket konflikter och hat? Var kommer detta hat ifrån?
Svar till båda ovanstående anonymous:
Att jag beskriver ett sökande bortom ”förutfattade meningar” och ”åsiktspaket” som andra formulerat är direkt relaterat till intresset för Nietzsche. Jag vill mena att hans nihilistiska teorier först och främst är en skoningslös uppgörelse med alla föreställningar som människor inbillar sig och som styr deras liv, inklusive deras föreställning om Gud.
Alla dessa föreställningar är påhitt (avgudar, pseudo-traditioner, falska profeter, guldkalvar, you name it) som människan självsvåldigt kommer upp med för att skydda sig från insikten om verklighetens outsäglighet. Saken är ju den att alla dessa åsikter och illusioner måste trängas igenom för att man ska kunna öppna sig för vad jag beskrivit som den ”intellektuella överindividuella intuitionen”.
Nietzsche bidrar med ett slags av-slöjande ”via negativa” kontra all människopåfunnen religiositet. Detta menar jag är nödvändigt för att komma i kontakt med traditionen, ”urgrunden”, och tillvarons yttersta mysterium. Nietzsches djupaste tanke är en gåta som rymmer ett löfte om något kommande, högst otidsenligt (tidlöst). Zarathustra är först och främst en sanningssökande mystiker i sitt häcklande av de gamla ”gudarna”. Om man däremot – som många gör – skulle hävda att Nietzsche vänder sig mot _all_ existens av någon transcendent, översinnlig/övermänsklig princip så avslöjar man bara att man fortfarande är fången i just det han kritiserar då man föreställer sig tillvarons yttersta grunder som en fåfäng tankebild.
Muslim? Jag vill minnas att Mohamed Omar sade i en intervju någon gång att det närmast är förmätet att gå runt och kalla sig muslim. Jag tror mig ha vissa insikter i vad det innebär att stå i ett sådant förhållande till Gud Allena/”Alltet”/Allah och just därför anser jag mig inte kunna hävda att jag skulle vara mer troende än någon annan. ”Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen” som Rumi säger.
Hur man ska komma i kontakt med den tidlösa visdomen? För många är det genom läsning av persiska sufipoeter som Rumi. I strikt teoretisk bemärkelse så finns det många tänkare i olika traditioner som redogjort för principerna av philosophia perennis. Detta är visdom som idag endast återfinns i små fragment i de religiösa traditionerna. Att tala om denna ”avfällning” eller i andligt bemärkelse ”mörka tidsålder” är inte någon moralism, utan ett konstaterande av en tillvaro som är sammanvävd med oss alla.
Vad är då sanning? Tolkien har beskrivit det bra när han förklarar synen på sitt eget mytskapande: ”Vi är skapade av Gud och de myter vi vävt kommer oundvikligen, fastän de rymmer misstag, att spegla ett splittrat fragment av det sanna ljuset, den eviga sanning som är med Gud”. (Denna skapelseuppfattning har ju för övrigt stora likheter med naturvetenskapens ”big-bang-teori” om alltings gemensamma ursprung som även verkar ha en sammandragande tendens att återförenas – och alltså är en i allra högsta grad verkande kosmologisk princip än idag, inte bara på makroplanet.)
Du frågar om syftet med religionen. Ett syfte är ju ett sätt att verka med en avsikt från punkt A till punkt B. Den autentiske Nietzsche hyser ju en djup misstro mot alla försök att skilja det betecknande från det betecknade, allt hat/hämndbegär. Det ”övermänskliga” tillstånd han eftersträvar saknar något varför. Där har allt sökande därför upphört.
I den meningen skulle jag nog vilja hävda att föreningen med det Gudomliga innebär en enhet som just går bortom alla syften och uppdelningar. Det är just denna stillhet och harmoni som är innebörden av begreppet islam – jagets utslocknande och själens återförening med det Yttersta väsendet.–>
Pingback: Nietzsche + Islam = Sant? « Café Exposé
Pingback: Istället för presentation « Café Exposé
Detta över två år gamla inlägg har nyligen länkats som ett slags ”höstinlägg” av Copyriot och Perikores.
Inlägget har onekligen vissa poänger, inte minst filologiska sådana, men är också väldigt reaktivt formulerat. Det skulle därför sitta på sin plats att kompensera det hela med fjolårets höstinlägg.
Den här texten om ”Avfällningen” tycker jag är briljant, en lågmäld replik åt alla oreflekterade frihetsdyrkare. Ett plus för de lärda referenserna, det placerar det hela i gränslandet mellan föredrag och predikan.
Kort sagt: vill jag ha en predikan vill jag ha lite djup, lite klangbotten, lite undertext, och det får man på Cafét. Julbetraktelserna har gått i samma stil och det är bra.
Svensson: Tack! Kul att du gillar dem. Själv har jag väl kanske inte sett den här typen av betraktelser som några ”predikningar”, men det är ju fullt möjligt att göra.