Istället för presentation

De senaste dagarna har det ställts en del frågor i kommentarfälten på Cafét. Jag passar nu på att i egenskap av Caféföreståndare lyfta upp några av svaren till egna poster. Detta med tanke på de besökare som eventuellt missat dem (vilket verkar sannolikt då åtminstone en del av frågorna återkommer). Svaren är här lätt redigerade, bland annat med länkar och noter i klamrar.

anonymous said (som kommentar till Avfällningen)… ”Hej, jag tycker att eran sida är mycket intressant! vilka är Ni som står bakom sidan? Finns det någon information om detta och vad erat syfte är?”

Svar: Syftet är ingenting annat än ett uppriktigt andligt och intellektuellt sökande utan förutfattade meningar eller vilja att svälja någon annans färdiga åsiktspaket. Cafét har heller inte som syfte att ”värva” proselyter eller något sådant utan är endast ett forum för att meddela vad jag kommer fram till på vägen – varken mer eller mindre. Något dolt eller manipulerande syfte i andliga frågor faller på sin egen orimlighet. Koranens budskap säger ju också ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor [alt. I religionen skall inget tvång finnas]” (Sura 2:257).

Apropå en presentation utöver allt det som publiceras här [i Cafét] (vilket till sin natur i många avseenden är mer självutlämnande och därför mer kvalitativt som presentation än många av de ”ytliga” kontakter man har i det dagliga vimlet) så svarade jag på det i en annan post där en viss ”anonymous” frågade samma sak.

”Hej,
låt oss säga så här: syftet med Cafét har aldrig varit att expandera eller uppvisa ett ego, utan principen har snarare varit att ansluta till vad C.J.L. Almqvist genom signaturen Z. kallar ”namnförakt” [”Men namnens innehafvare äro deröfver upprörda ända till raseri; ty de känna på sig, att en kamp förestår på lif och död. De känna, att väsende och verklighet äro i antågande, och att maskeradens slut-timma slår.”]

Att konsekvent skriva anonymt och pseudonymt handlar inte om att man tror sig kunna undvara namn och etiketter, utan är snarare ett försök att driva bort dess tidsliga specificitet från det främsta rummet. Förhoppningsvis då till förmån för kontemplation över väsende, verklighet och överindividuella, tidlösa sanningar.

Det som påkallar ett sådant förhållningssätt är i viss mån den alldagliga otillfredsställelsen med att finna sin egen person innesluten i en väv av världslig fåfänga och tvister. Cafét är istället ett försök att komma ifrån personlighetens masker (ordet personlighet kommer från latinets persona, mask) och det kvävande mediala ”bildtänkandet” (enligt Nietzsches terminologi) som distraherar all autencitet med mentalt buller.

Mystikens form av jagupplösning handlar om helhet och harmoni snarare än desintegration. En sådan andlig asketism mitt uppe i världens virrvarr kan inte skyddas av några fysiska murar, men däremot av stillheten som infinner sig genom ett slags förhöjd integritet (som du kan se så uppfattade Hj. Ekström påståenden om sig själv som en form av prostitution.)”

5 reaktioner på ”Istället för presentation

  1. En grundbult i kunskaparens lärdomsväg i Castanedas böcker är ”erasing personal history”. Lärjungen ska läras ödmjukhet genom att s a s avmytologisera sig själv, sluta sätta etiketter på sig själv à la ”mexikan”, ”amerikan”, ”villaägare” etc och bara se sig som kunskapare, vandrare på lärdomens väg. Detta för att spara mental energi, få kraft över till det viktiga – nämligen att möta Det Outgrundliga. Er avpersonalisering, avmaskifiering kanske är ett steg åt samma håll. Och ni kan även säga: nätet tillåter att man bloggar anonymt, alltså gör vi det!

  2. Vad menade Nietzsche med ”bilddtänkande”? Och var skrev han det?

    Det slår mig att Zarathustra-boken (exempelvis) är rätt så abstrakt, kanske var detta Nietzsches ideal. Ändå förekommer där vissa (som jag ser det) ”bilder”, som scenerna vid grottan i början, staden ”Brokiga kon” osv, samt i begrepp som ”himlens azurklocka”.

  3. Ursäkta att svar dröjt. Jag har av flera skäl tagit en längre paus från bloggandet.

    Det är illa att jag inte har angivit någon källa när det gäller Nietzsches kritik av ”bildtänkande”. Nu minns jag inte längre varifrån jag fått begreppet ifrån. När jag skrev det hade jag kanske någon specifik passage i tankarna. Kanske från Så talade…. Kanske från Den glada vetenskapen eller någon sekundärlitteratur. Jag minns bland annat ett citat i stil med ”floden av bilder sveper med sig allt”.

    Men andemeningen är ju ändå Nietzsches apofatiska, ”ideologi”-stormande aspekt – ”via negativa” gentemot varje fåfäng tankebild. Jag har utvecklat resonemanget något i inlägget Nietzsche + Islam = Sant?

    Kombinerat med en dos ödmjukhet inför tillvarons under och en dos intellektiv urskillning kan detta ”bild”stormande även ha en träffsäkerhet som överskrider Nietzsches egna ”yvighet”. Bilder som sådana är inte falska. De kan fungera som öppna såväl som stängda dörrar, vägvisare eller ”slöjor”. Öppna om man ser dem som symboler, stängda om man betraktar dem atomiserat ”i sig själva”.

    A. K. Coomaraswamy var nog inte helt fel ute när han hävdade att intresset för nietzscheanskt färgade mer eller mindre ”anarkistiska” idéer i Väst sammanfaller med en återkomst för den österländska, tidlösa visdomen. Vi kan mycket riktigt finna ett välbelagt Nietzsche-intresse hos inga mindre än Ivan Aguéli, Hjalmar Ekström, Vilhelm Ekelund, Emilia Fogelklou och Tage Lindbom.

    Nietzsches tänkande (eller kanske snarare Nietzsches olika tänkanden) är annars eklektiskt och långtifrån oproblematiskt – ett ”vulkaniskt” genius för att tala med Frithjof Schuon, som menade att Nietzsches olycka var att ha fötts efter och inte före renässansen (To Have a Center, 1990).

    Utlämnad åt sig själv förmår Nietzsche inte tränga igenom det nihilistiskt-existentialistiska kraftfältets Linje. Hans förkastande av ”mängdförsjunkenhet”, ressentiment och det mediokra kan vara nog så uppfriskande, men samtidigt måste vi misstro hans ”recept” (eller kanske närmare bestämt det djupt vanskliga med frånvaron av ett sådant – nihil est, ”inget finns”).

    Ett ”återsammanfogande” (re-ligare) är i högsta grad ontologiskt, men det kräver omutlig förtröstan och tillit till att det av allt att döma måste finnas en fast, obetingad Mittpunkt bortom existensens dimslöjor. Endast i en sådan kan en verklig livlina fästa, en livlina som aldrig brister och som endast kräver att vi inte släpper taget.

    ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.” (Matt. 18:3)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s