Frej said (i kommentarfältet på Minaret nr 3-2006)…
”Ok.. då var det kvinnofrågan igen. Jag har försvarat Islam emot all möjlig kritik av både okunnig och mer kunnig sort men när det kommer till kvinnofrågan finns det ett problem: slöjan. Varför finns det ingen debatt bland muslimer om denna? Vet att åsikterna går isär men den vanligaste ståndpunkten tycks vara att en sann muslim bär slöja. Varför ska kvinnans skönhet döljas från mannnens lustar? Är det inte mannen som ska rena sig från dessa lustar? Om islam ska överleva som religion i väst måste synen på kvinnan och slöjan diskuteras på allvar, eller vad anser du som tycks ha en del kunskap, inte självklart just på denna avart dock?”
Svar: Jag vill först klargöra att jag absolut inte utger mig för att ha svaren på alla signaletiska frågor. Är minst sagt lekmannamässig i detta. Bruket att bära slöja fanns ju dessutom före profeten Muhammed.
Vill man fördjupa sig i diskussionen om slöjans påbud eller icke-påbud i Koranen har Pernilla Ouis och Anne-Sofie Roaldh sammanfattat den – inklusive den inomislamiska debatten – i sin bok Muslim i Sverige (Wahlström & Widstrand 2003).
Vad jag vet finns det två passager i Koranen som behandlar ämnet, citerar dem här:
”Säg till de troende männen att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör.
Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen.” [Koranens budskap sura 24:30-31]
Här framkommer att männen har ett ansvar (ytterst att söka Gud och den sanna kärleken som renar hjärtat istället för att bländas av sinnligt sken). Bernströms översättarkommentar till detta stycke lyder:
”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.”
Det andra stycket som nämner slöjan:
”När ni behöver vända er till [Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan av ett förhänge; detta är det bästa sättet för er och för dem att bevara hjärtats renhet.” [Koranens budskap sura 33:53]
I Muhammad Asads kommentar till detta ”förhänge”, hidjāb, betecknar detta ord
”något som döljer, avskärmar eller skyddar den ene från den andre och kan allt efter sammanhanget översättas med ”skrank”, ”skiljevägg”, ”förhänge”, ”slöja” etc. i dessa ords konkreta såväl som abstrakta innebörd. Förbudet att nalkas Profetens hustrur om det inte sker ”från andra sidan av ett förhänge” (el. ”bakom en skiljevägg”) kan förstås tolkas bokstavligt – vilket flertalet av Profetens följeslagare också gjorde – eller bildligt, som ett tecken på den utomordentliga respekt som måste visas dessa ‘de troendes mödrar'”.
Bibeln är ju egentligen mer entydig om påbudet om att kvinnor ska bära slöja, men de flesta kristna idag ser ju detta som ett synnerligen tidsbundet signaletiskt påbud som idag inte uppfattas som bindande:
”Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:5-6)
Detta var lite jämförelser av vad som egentligen står i skrifterna. Men ytterligare ett särdrag i islams budskap som jag tror måste vara centralt i denna diskussion är att sexualiteten till skillnad från kristendomen är helig inom islam, vilket mer påminner om indiska läror som tantrism. Slöjan blir då en sakral symbol för mysterium och helighet. Denna inställning skulle man då kunna tänka sig ha en abstrakt sida, ett förhållningssätt som bör vara närvarande även utan slöjan som plagg, d v s som en uppmaning att söka det inre ljuset istället för att bländas av ytlig kroppsfixering? Några tankar bara.
Café Exposé 
Är inte det relevanta att Islam påbjuder slöja (samt praktiserar polygami mm) än vad som står i utvalda citat samt att Bibeln har ett citat som tydligare nämner att kvinnan ska täcka huvudet än någon Sura gör?
Det intressanta är praktiken (och att relevansen av citat är direkt avhängigt grad av bokstavstolkning). En religion där underkastelsen är det centrala har kanske problem redan i den principen…
Det relevanta för islam som religion är strikt taget inte vad som praktiseras i dess namn, utan Koranens budskap och Profetens föredöme. Det finns ju många som t ex i mötet med, och under inflytande av, modernismen begår själviska och förkastliga handlingar i Guds namn och därmed ger vatten på kvarnen åt dem som vill diskreditera traditionen som sådan.
En religion som inte ser underkastelse under Guds vilja som centralt är väl heller knappast mycket till religion… Understrykandet i Koranen att Gud är En och till sitt väsen unik (”oförliknelig”) syftar till att befria människan från hennes beroende av andra inflytelser och krafter. Den som inbillar sig stå helt fri från ledning brister sannolikt snarare i självinsikt. Att det dessutom slås fast i Koranen att ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor [alt. I religionen skall inget tvång finnas]” (Sura 2:257) är ytterligare ett skydd mot godtycklig despoti och tyranni.
Om man däremot redan från början utgår ifrån att förkunnelsen i grunden har fatala brister så är risken överhängande att man bestämmer sina slutsatser på förhand. En som framhärdar i detta är så att säga stämd för att finna bevis som bekräftar sitt eget antagande. Istället för att söka rättvist och samvetsgrant i fråga om människors motiv, attityder och beteenden med alla de rimliga tolkningar som står till buds begränsas då de tänkbara förklaringsmodellerna till en självuppfyllande profetia. Att på så sätt stympa de egna själsförmögenheterna är isåfall inte enbart nonchalant mot de troende, utan inte minst mot sig själv då ens avsikt blir tvetydig, vilket bland annat visar sig i en stor acceptans av motsägelser i de egna slutsatserna.
När det gäller sakfrågorna så tillhör de för det första inte centraletiken och blir därför lätt missförstådda utan detta andliga ramverk. Deras tillämpning är därför inte heller helt entydig över tid, utan ett visst tolkningsutrymme finns. Att Koranen t ex påbjuder barmhärtig behandling av slavar (krigsfångar) innebär såklart inte ett påbud om att slaveriet bör återinföras.
Angående Bibeltexten så finns det ju flera hängivna kristna vilka inte följer denna utan att det uppfattas som att begå någon synd, liksom det ju även finns muslimska kvinnor i Sverige idag som väljer att inte bruka slöja. I posten visar jag ju t ex att slöjan nog mycket riktigt bör uppfattas symboliskt. Dock inte nödvändigtvis som ett uttryck för puritanism, förnekande av kvinnors självbestämmande etc, utan först och främst som ett uttryck för vördnad, integritet och respekt av en sakral sexualitet mot ytlig utseendefixering etc.
När det gäller polygami så begränsade ju Profeten denna från att tidigare ha varit obegränsad till att maximalt gälla fyra fruar (liksom han var tidig med att ge kvinnor många legala rättigheter som arvsrätt, rätten till skilsmässa etc). En utgångspunkt för acceptansen av polygami verkar vara det faktum att en man kan göra flera kvinnor gravida, men en kvinna kan endast vara gravid med en man i taget. Det viktiga med denna civilrättsliga fråga är dock ambitionen och andemeningen, vilket blir tydligt i kravet att en man tillåts ha flera fruar endast under förutsättningen att han ”behandlar dem alla lika”. I sura 4:145 beskrivs detta dessutom som omöjligt även med den mest uppriktiga önskan. Det görs på flera ställen på detta sätt klart att monogami är det eftersträvansvärda äktenskapliga förhållandet. I väst idag med en lång monogam sedvänja pekar ju de samhälleliga och moraliska förutsättningarna ännu mer otvetydigt i denna riktning.
Muhammed gav inte alls kvinnan rätt att skilja sig. Däremot krävdes kvinnans samtycke till äktenskap. Detta kringgicks dock genom barnäktenskap även på Muhammeds tid.
För övrigt gällde begränsningen till fyra fruar inte Muhammed själv, som fick gifta om sig hur många gånger han ville mot sina tidigare fruars samtycke, trots att han inte behandlade alla lika.
När det gäller arvsrätten tillerkändes kvinnor bara hälften av mäns arvsrätt.
Jämlik religion ifrån början? Knappast!
Hanna: Här finner du en del information om kvinnans rätt till skilsmässa enligt Koranen och sunnan jämfört med vissa kristna och judiska källtexter på samma tema.
Vad har du för belägg för att Muhammeds fruar inte behandlades lika? Har du läst Magali Morsis Profetens hustrur (Alhambra, 1998)?
Att den arvsrätt som tillförsäkras kvinnan är hälften av mannens beror ju inte minst på att det är han och inte hon som traditionellt sett har försörjningsansvaret för familjen.
Mannens och kvinnans roller i den traditionella familjen är komplementära kvaliteter enligt den kosmologiska jämviktsprincip vilken Sachiko Murata kallat för ”islams tao”. Kvaliteter – såsom Guds komplementära egenskaper Skönhet och Majestät – kan per definition, till skillnad från blott kvantiteter, inte reduceras till någon nominell jämlikhet förstådd i horisontell, ytlig mening. Däremot kan de vara i balans och just genom sin komplementaritet alstra nytt liv. (Jfr. i sammanhanget Platons androgyna urmänniska i Gästabudet).