Johannes Bureus runforskning

Johannes Bureus (1568–1652), ”den svenska grammatikens fader” och Sveriges första kunglige bibliotekarie var inte bara en fortfarande oöverträffad runforskare, både avseende bredd och djup, utan också en mystiker och skådare av högsta rang med inflytande på hela den västerländska esoterismen.

Johannes Bureus

Bureus ansågs av konungen besitta så betydelsefulla kunskaper om runornas hemligheter att han förbjöds att åka utomlands då den svenska fornhistorien skulle gå förlorad om det hände honom något. Med tanke på den förborgade visdomen i runorna (motsvarande hieroglyferna och kabbala) så verkade Bureus för att runskriften skulle införas som allmän skrift för det svenska språket.

Arvet från Bureus är inte helt lätt att spåra, men det var från hans lärjunge Georg Stiernhielm ”den svenska skaldekonstens fader” som Swedenborg ärvde den viktiga Plotinos-volym som Stiernhielm enligt titelbladet klassade som hans animi pabulum diu esuritum (”den andliga näring efter vilken jag länge hungrat”).

Bureus identifierade sig själv som ingen mindre än den tredje härolden omtalad av profeten Jeremia som duva, kerubiniskt lejon och utsägare av den yttersta tidens hemligheter. Han var övertygad om att det var han själv, och inte konungen, som var ”Nordlandalejonet” i profetiorna. Eller med andra ord det segrande lejonet av Juda i Uppenbarelseboken som ska bryta de sju inseglen och öppna bokrullen.

Bureus läror grundar sig på initiatorisk kunskap om runornas ädla system. Målet är att träda igenom Torsrunans port för att finna ”ro”, det vill säga den stillhet i Gud som är innebörden av ordet islam. (Detta finner vi även i Almqvists Manhemsförbund för fysisk och andlig ynglingafostran med nio initiatoriska nivåer där asatron var förknippad med människans fysis, den horisontella ordningen. Först därefter påbörjades den andliga, uppåtstigande utvecklingen.) Guds fyrstaviga namn på arabiska anger Bureus mycket riktigt till ALLA och likt en rättrogen muslim bad Bureus också till Gud fem gånger om dagen.

Lapis Bureus

Runorna kom enligt Bureus från en kubisk sten som fallit från himlen (jfr Kaba med den svarta stenen i Mecka). Dessutom anger Bureus att runornas gudomligt inspirerade uppfinnare hette Edher eller Idher, vilket inte är helt olikt profeten Idris (al-Khidr) som enligt islamisk tradition lärde människorna skrivkonsten och talar alla språk. Denna association blir inte svagare av att idher-runan har formen av en stav, en rent vertikal axel, vilket gör den identisk med den allra första bokstaven i det arabiska alfabetet (alif).

Faktum är att mot slutet av sitt liv så fördjupade sig Bureus i studier av arabiska och påbörjade även arbetet med att utveckla en runskrivstil baserad på det arabiska skrivsättet. Frågan som inställer sig då är om det inte är precis detta som Tolkien har gjort med sin alvskrift? Här följer därför en liten utvikning kring alvrunornas betydelse i Tolkiens mytologi.

Sarati

Alvskriften härstammar ursprungligen från en viss Rúmil från Valinor. (Jämför här Tolkiens valar och Valinor med den fornnordiska mytologins Valhall och Valkyrior, liksom med wali, Gudsvän, inom islamisk tradition). De ursprungliga alvrunorna kom sedan att utvecklas till tengwar av högalven Fëanor. Detta gjorde visserligen deras användning mer spridd, men på samma gång också mer bedräglig för det ouppmärksamma ögat. Runskriftens funktion kunde nu nämligen instrumentaliseras och därmed frikopplas från den tidlösa visdomen och istället användas för själviska ändamål (de förföriska alvrunorna i inskriptionen på den Enda ringen är till exempel skrivna av Sauron på det svarta språket).

Elbereth

Fëanor beskrivs följdriktigt av Tolkien som ”subtle” och ”skilled”. Denna beskrivning gömmer i sig även en mörk sida. ”Subtle” brukar förknippas med ormen i paradiset, ”the most subtle of the beasts of the field”. ”Skilled” rymmer etymologiskt även ett skil-jande, det vill säga ett uppdelande och söndrande av visdomen och den ursprungliga enigheten – ett fall.

Fallet illustreras av tidsåldrarnas nedåtgående cykler och i allt som följde på alvernas inre stridigheter kring silmarillerna efter Fëanors ödesdigra svek. Fallet tenderar även att upprepa sig i varje tidsålder som när det visar sig att Sarumans mantel inte längre är vit, utan skiftar och bryts i alla regnbågens färger som bedrar ögat. (Det gudomliga ljuset/visdomen har fragmentariserats.) Intressant att notera är för övrigt att Saruman sändes ut av Aulë, vilken även haft Sauron som tjänare en gång i tiden. Aulë är ställföreträdande herre över det jordiska, det rent materiella och nedtyngande. Detta kan ha bäddat för att just de som är associerade med honom skulle komma att korrumperas.

Shelob & Phial

Dock finns Galadriels stjärnljus som en motkraft till Saurons ring. I detta stjärnglas finns, liksom i silmarillerna, bevarat en skärva rent ljus från Varda, Stjärntänderskan (också kallad Elbereth Gilthoniel) som har Ilúvatars (”Alltets faders”) strålande ljus i sitt ansikte. Detta urljus (an-nûr al-muhammadiyya) sprider sig ovillkorligen och skingrar mörkret som liksom ringen istället har en inneslutande och avskärmande verkan. Mörkret måste med andra ord trots allt alltid skingras av det hel-iggörande ljuset. Inte minst i hjärtat.

I vilket fall som helst så verkar dessa andliga mästare (Bureus och Tolkien) med sin djupa språkkunskap och perennialistiska klarsyn, liksom Strindberg, båda ha kommit till insikt om att den skarpa gränsdragningen mellan de indoeuropeiska och semitiska traditionerna är en modernistiskt färgad chimär.

Lästips om Johannes Bureus:

10 reaktioner på ”Johannes Bureus runforskning

  1. Äntligen en text i Cafét om Bureus! Det var på tiden. Men varifrån har du fått uppgiften att han följde salat? [nyfiken] Och kan man inte jämföra Galadriels ljus med De vises sten?

  2. Uppgiften står att finna i Sten Lindroths Svensk lärdomshistoria: Stormaktstiden (s 154-155):

    ”Den säregne tyske 1400-talsplatonikern Nicolaus Cusanus undervisade honom om skådandet av Gud och alla motsatsers upphävande i gudomen. Ännu viktigare för Bureus’ teosofiska fostran blev den ovan nämnde Heinrich Khunrath, paracelsisk naturfilosof och extatiker, vars Amphitheatrum sapientiae aetaerne predikade den pånyttfödda själens helighet. Bureus nedskrev några regler för teosofens dagliga liv: uppgång före solen, böner fem gånger dagligen, måttlig föda och daglig meditation över valda verser i Khunraths bok om den eviga visheten.”

    Jo, att stjärnljuset även har en motsvarighet i den vises sten stämmer bra. Enligt traditionerna motsvaras Muhammeds ljus mycket riktigt av en vit sten av allra ädlaste material som i sig inrymmer de paradisiska källornas alla egenskaper.

    Dessa stenar förekommer ju även hos Tolkien som ett resultat av den alkemiska processen. Aragorn kröns till Elessar (”alvsten”) och får motta en krona med en ensam ädelsten vars strålglans slår upp som en eldslåga. Frodo får likaså motta en vit ädelsten som liknar en stjärna. ”‘När minnet av fruktan och mörkret ansätter dig’, sade hon, ‘skall denna skänka dig lindring.'”

    Här finns det även en parallell till kopplingen mellan Galadriels spegel och stjärneljuset, nämligen i motsvarigheten mellan Frodos vita sten och springbrunnen i Minas Tirith där det alkemiska konungabröllopet stått.

    Att allt detta återfinns hos Tolkien är ju ingen slump då han ville skriva en ”sann myt” för England. Det är nämligen vedertaget att Englands nationalhelgon St George (i Sverige mest känd som St Göran och draken eller riddar Örjan) är identisk med al-Khidr i islamisk tradition.

  3. kan man säga att Bureus och Tolkien tillhör den perennialistiska visdomstraditionen? Är denna tradition synonymt med den hermetiska visdomen?

    För övrigt, kan Ken Wilber (om du känner till denne), sägas tillhöra denna hermetiska visdom (perennialism)?

  4. 1. Ja, det skulle man kunna säga.

    2. Visst finns det stora överensstämmelser mellan hermetism och philosophia perennis, dock utgår de från olika källor. ”Philosophia perennis” myntades av Augostino Steuco i verket De perenni philosophia libri X (1540) och används ofta för att benämna den transcendenta enhet och universella sanning som finns i hjärtat av alla världens (religiösa) traditioner. Ett slags samlingsbegepp med andra ord. Den hermetiska mysterievisdomen syftar däremot främst på den specifika idétradition som utgår från Hermes Trismegistos skrifter, av vilka endast Corpus hermeticum finns bevarad. Hermetismen visar inte minst på likheten mellan den islamiska och den ”västerländska” esoterismen.

    3. Jo, det lilla jag vet om Ken Wilber så framstår det som att han i allt väsentligt verkar dela de perennialistiska tankegångarna. Dock har jag utifrån denna begränsade kännedom om hans lära inte sett något som skulle tyda på att han är influerad av hermetiska källor. När det gäller Tolkien och Bureus är det dock uppenbart.

  5. Ping: Bureus & vetenskapen « Reseanteckningar

  6. Ping: Islam och kristenhet hos företrädare för philosophia perennis « Café Exposé

  7. Ping: Svenska flaggans symbolik « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s