Den persisk-amerikanske Nasr har gjort sig känd som professor i islamistik vid George Washington University och är även Teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet sedan 1977. I efterdyningarna av 11 september 2001 publicerade han den uppmärksammade boken The Heart of Islam.
Bland mycket annat klargör professor Nasr i videoinslaget en viktig delförklaring till islams omfattande och snabba utbredning i världen. Nämligen att denna i allt väsentligt inte har inneburit något förstörande eller förnekande av det distinkta i de olika kulturer och regioner där islam har anammats genom historien. (Här kan vi med andra ord spåra en skillnad i inneboende ”mentalitet” jämfört med Västs modernism. Att försöka misskänna islamisk tradition på en sådan grund skulle därför vara föga rättvisande.)
På svenska av Seyyed Hossein Nasr:
”Hela naturen talar om Gud” : världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (ISBN 91-631-0834-8)
”Koranen – källa till kunskap och handlande” i Minaret nr 3, 2006
Vid det klara morgonljuset: Essäer om islamisk andlighet, översättning av Ashk Dahlén (under utgivning)
Café Exposé 
Vad blir kvar av religionen Islam när alla distinkta gränser och all särart har utsuddats?
Det tycks finnas en tendens att gå till ”islams hjärta” under svåra stunder, men i helhet tycks det bara vara ett fåtal som anammar denna sida av Islam.
Hm, poängen är ju att det distinkta i olika kulturer etc inte behöver förnekas eller suddas ut för att harmoniera med islam. Det är innebörden av att islam är en universell religion som tar sin utgångspunkt i människornas naturliga (ur-)tillstånd.
Frågan är också hur länge den andliga kärnan i de olika världsreligionerna kan förnekas innan behovet blir tillräckligt stort att återupptäcka den? Saknaden växer ofta med avståndet. Just islam utmärker sig för att ha en speciellt rik tradition av denna esoteriska och intellektuella dimension. En tradition som också oavbrutet hållits levande sedan profeternas dagar.
är det bara världsreligionerna som passar in i denna universella sanning? Vad händer med naturreligionerna och aztekerna som offrade människor till gudarna?
Jo, även i naturreligionerna finns det inslag av denna tidlösa visdom (hikma). Vi finner den i t ex Siouxindianernas traditioner, vilka har nedtecknats i boken ”The Sacred Pipe”. I det forntida England dyrkade man enligt Caesar t ex Mercury som är identisk med grekernas Hermes, Egyptens Thot och enligt Bureus runforskning även den fornnordiska Tor. Enligt islamisk tradition är denna universellt förekommande gestalt såklart inte Gud, men däremot ingen mindre än al-Khidr – en speciellt utvald och odödlig profet och helig visdomslärare som kan tala alla språk och står som symbol för det esoteriska.
Det du nämner om människooffer hos aztekerna kan dock inte vara något annat än ett resultat av avgudadyrkan, högmod etc och är inte något påbjudet av Guds religion (Gud enligt den koraniska uppenbarelsen benämns ju inte för inte ”den Nåderike, den Barmhärtige”). Genom Koranen förses människan en gång för alla med skydd, vägledning och förmåga till urskillning mellan vad som är rätt och fel i alla sådana viktiga spörsmål. (Att skilja sanning från lögn etc, eftersom människans fria vilja gör att hon lätt råkar vilse). Inte minst är det avgörande att kunna skilja mellan Gud och hans språkrör, mellan Skaparen och det skapade.
Hm, vi är överens om att de andliga traditionerna måste uppväckas men enligt ditt citat nedan verkar det som att du förespråkar att människan söker svaren i Koranen och inte i sitt hjärta.
”Genom Koranen förses människan en gång för alla med skydd, vägledning och förmåga till urskillning mellan vad som är rätt och fel i alla sådana viktiga spörsmål. (Att skilja sanning från lögn etc, eftersom människans fria vilja gör att hon lätt råkar vilse).”
Svaret på frågan om vad som är rätt eller fel kan väl inte heller enligt Nietzsche dessutom besvaras eftersom det på den kontemplativa nivån inte finns ett sådant motsatsförhållande?
För övrigt: vem har författat boken ”The Sacred Pipe”?
Visst ska man söka den manifesterade men gudomliga, intellektuella och över-individuella intuitionen i sitt hjärta. I islamisk tradition talar man sinnebildligt om ‘ain-el-kalb, ”hjärtats öga”. Detta står inte i motsättning till läsning av de heliga skrifterna, tvärtom, då det inte enbart handlar om kärlek/hängivenhet, utan minst lika mycket om gnosis, metafysisk kunskap.
Den slumrande andliga potentialiteten, det gudomliga fröet i varje människa (”senapskornet” enligt Evangelierna såväl som i Upanishaderna) måste nämligen få vägledning genom initiation i ett förmedlat ”nådeflöde”, genom en levande och oförvanskad tradition (överförd uppenbarad kunskap). Detta är en nödvändig grund för att egot genom en inre resa ska kunna uppgå i det Gudomliga. (Nirvana i buddhism och hinduism, fana i islamisk esoterism.) Initiationen liknas i alla traditioner vid en andra födelse (dopet etc).
Rätt eller fel, sanning eller lögn, i det här sammanhanget syftar alltså på rätt eller fel metod att nå enhet med det gudomliga (denna förening befinner sig i kunskapsmässig bemärkelse med andra ord på ”den kontemplativa nivån” bortom alla dualismer).
Författaren till ”The Sacred Pipe” heter Joseph Epes Brown. Boken är ett resultat av hans nära kontakt med Siouxhövdingen Black Elk. Som du kan se på Amazon så får den genomgående mycket goda omdömen. I förordet till den franska utgåvan har Frithjof Schuon skrivit ett förord som ytterligare betonar och klarlägger den metafysiska och universella karaktären i indianernas läror.
”The Sacred Pipe” av J. E. Brown finns översatt till svenska: Den heliga pipan, Stockholm, 1978.
Pingback: Vid det klara morgonljuset « Café Exposé