Om islams universalism och den tidlösa visdomen

Nasr - Heart of Islam

Lätt redigerade svar från kommentarfältet på Seyyed Hossein Nasr och islams hjärta.

skeptisk said…
Vad blir kvar av religionen Islam när alla distinkta gränser och all särart har utsuddats?

Det tycks finnas en tendens att gå till ”islams hjärta” under svåra stunder, men i helhet tycks det bara vara ett fåtal som anammar denna sida av Islam.

Svar:
Hm, poängen är ju att det distinkta i olika kulturer etc inte behöver förnekas eller suddas ut för att harmoniera med islam. Det är innebörden av att islam är en universell religion som tar sin utgångspunkt i människornas naturliga (ur-)tillstånd.

Frågan är också hur länge den andliga kärnan i de olika världsreligionerna kan förnekas innan behovet blir tillräckligt stort att återupptäcka den? Saknaden växer ofta med avståndet. Just islam utmärker sig för att ha en speciellt rik tradition av denna esoteriska och intellektuella dimension. En tradition som också oavbrutet hållits levande sedan profeternas dagar.

sf said…
är det bara världsreligionerna som passar in i denna universella sanning? Vad händer med naturreligionerna och aztekerna som offrade människor till gudarna?

Svar:
Jo, även i naturreligionerna finns det inslag av denna tidlösa visdom (hikma). Vi finner den till exempel i Siouxindianernas traditioner, vilka har nedtecknats i boken ”The Sacred Pipe”. Ett annat exempel är att man (enligt Caesar) dyrkade Mercury i det forntida England. Hermes TrismegistosMercury är identisk med grekernas Hermes, Egyptens Thot och enligt Bureus runforskning även den fornnordiska Tor. Enligt islamisk tradition är denna universellt förekommande gestalt såklart inte Gud, men däremot ingen mindre än al-Khidr en speciellt utvald och odödlig profet och helig vishetslärare som kan tala alla språk och står som symbol för det esoteriska.

Det du nämner om människooffer hos aztekerna kan dock inte vara något annat än ett resultat av avgudadyrkan, högmod etc och är inte något påbjudet av Guds religion (Gud enligt den koraniska uppenbarelsen benämns ju inte för inte ”den Nåderike, den Barmhärtige”). Genom Koranen förses människan en gång för alla med skydd, vägledning och förmåga till urskillning mellan vad som är rätt och fel i alla sådana viktiga spörsmål. (Att skilja sanning från lögn etc, eftersom människans fria vilja gör att hon lätt råkar vilse). Inte minst är det avgörande att kunna skilja mellan Gud och hans språkrör, mellan Skaparen och det skapade.

Anonymous said… Hm, vi är överens om att de andliga traditionerna måste uppväckas men enligt ditt citat nedan verkar det som att du förespråkar att människan söker svaren i Koranen och inte i sitt hjärta.

”Genom Koranen förses människan en gång för alla med skydd, vägledning och förmåga till urskillning mellan vad som är rätt och fel i alla sådana viktiga spörsmål. (Att skilja sanning från lögn etc, eftersom människans fria vilja gör att hon lätt råkar vilse).”

Svaret på frågan om vad som är rätt eller fel kan väl inte heller enligt Nietzsche dessutom besvaras eftersom det på den kontemplativa nivån inte finns ett sådant motsatsförhållande?

För övrigt: vem har författat boken ”The Sacred Pipe”?

Svar:
Visst ska man söka den manifesterade men gudomliga, intellektuella och över-individuella intuitionen i sitt hjärta. I islamisk tradition talar man sinnebildligt om ‘ain-el-kalb, ”hjärtats öga”. Detta står inte i motsättning till läsning av de heliga skrifterna. Tvärtom, då det inte enbart handlar om kärlek/hängivenhet, utan minst lika mycket om gnosis, metafysisk kunskap.

Den slumrande andliga potentialiteten, det gudomliga fröet i varje människa (”senapskornet” enligt Evangelierna såväl som i Upanishaderna) måste nämligen få vägledning genom initiation i ett förmedlat ”nådeflöde” från en levande och oförvanskad tradition (överförd uppenbarad kunskap). Detta är en nödvändig grund för att egot genom en inre resa ska kunna uppgå i det Gudomliga. (Nirvana i buddhism och hinduism, fana i islamisk esoterism.) Initiationen liknas i alla traditioner vid en andra födelse (dopet etc).

Rätt eller fel, sanning eller lögn, i det här sammanhanget syftar alltså på rätt eller fel metod att nå enhet med det Gudomliga (denna förening befinner sig i kunskapsmässig bemärkelse med andra ord på ”den kontemplativa nivån” bortom alla dualismer).

Författaren till ”The Sacred Pipe” heter Joseph Epes Brown. Boken är ett resultat av hans nära kontakt med Siouxhövdingen Black Elk. Som du kan se på Amazon så får den genomgående mycket goda omdömen. Frithjof SchuonI den franska utgåvan har Frithjof Schuon skrivit ett förord som ytterligare betonar och klarlägger den metafysiska och universella karaktären i indianernas läror om Den Store Anden.

»Efter att ha stängt himlens port för sig själv och efter att flera gånger – och på mera begränsade områden – ha återupprepat sitt första fall har människan till sist förlorat intuitionen för allt som överstiger henne. I och med detta har hon blivit underlägsen sin egen natur, ty helt och fullt människa kan man vara blott i kraft av Gud: jorden är vacker bara genom sin förbindelse med himlen.«

– Frithjof Schuon

8 reaktioner på ”Om islams universalism och den tidlösa visdomen

  1. Finns det överhuvudtaget någon ”oförvanskad tradition”? Hermeneutiken har visat att all textläsning handlar om tolkningar och alla delar mao inte samma mening i frågan om en absolut sanning. Vi säger att världen befinner sig i den mörka tidsåldern, Kali Yuga, är det inte tillfälle att uppväcka de mystiska traditionernas erfarenheter, utan villkoret att de heliga texterna måste få ett lika stort utrymme?

    ”Tvärtom, då det inte enbart handlar om kärlek/hängivenhet, utan minst lika mycket om gnosis, metafysisk kunskap.”

    Är inte den metafysiska kunskapen, den erfarenheten som uppstår genom att människan beskådar verkligheten med ”hjärtats öga”? I detta citat ställs kärleken i kontrast till metafysik..?

  2. Apropå existensen av ”oförvanskade traditioner” så är det intressant att du verkar känna till Kali Yuga. Som tidigare nämnts här i Cafét så är det som utmärker vår tid just att de sanningar som tidigare varit omedelbart tillgängliga och uppenbara för alla alltmer har kommit att beslöjas och bli oåtkomliga. Men den tidlösa visdom som varit dold kommer också för vissa att bli synlig i slutet av en tidsålder, eftersom den kontinuitet som binder allting samman också utgör början på en ny kosmisk cykel.

    Jag skulle vilja föra in ytterligare definitioner från Kurt Almqvists bok Den glömda dimensionen, vilken bland annat baseras på Frithjof Schuons The Eye of the Heart. Förhoppningsvis kan detta kasta lite mer ljus över ”dispyten” om kärlekens kontra den metafysiska kunskapens väg.

    Inom hinduismen har man benämningar på de tre andliga huvudattityderna som återfinns i alla traditioner: kunskapen (jnana), kärlek/hängivenhet (bhakti) och gärningen (karma).

    Av dessa huvudattityder är det dock ”synen”, Kunskapen, det jnaniska (gnosis) som är det centrala och allomfattande Intellektet (Buddhi) vilket är en direkt utstrålning av Självet (Atma). Kunskapen innefattar med andra ord samtliga de element som bygger upp den mänskliga varelsen och genomsyrar hela världen med sitt Väsen. Endast genom Kunskapens ”stråle” kan människans hela varelse sluta upp i den Enhet som är gudomlig Kunskap. Även dygdens (gärningens) innersta väsen är Kunskap, identifiering med vårt Ursprung och därmed deltagande i dess makt.

    Denna jnaniska, kontemplativa, väg är den klassiska. Dock har den bhaktiska vägen, ”Kärleken till Gud” och ”kärleken till nästan” i mänsklighetens senare utvecklingsskeden blivit den alltmer dominerande aspekten. Andligheten har därmed mer och mer kommit att stödjas enbart på känslolivet. Jesus lära är visserligen till formen bhaktisk, men liksom varje annan esoterism har den en jnanisk kärna som i den moderna tidsåldern alltmer fallit i glömska. Det som utmärker Jesus är ju kanske framförallt hans egenskap av stor mästare i det Bibeln kallar ”den Konungsliga vetenskapen” (motsvarighetsläran hos Swedenborg).

    Ett tydligt tecken på den mörka tidsåldern är just perspektivförskjutningen i den klassiska hinduismen, ett slags omstörtning av den tidlösa visdomen. Kunskapssynen har nämligen skurits ned till enbart mänskliga mått – det vetande som ernås med hjälp av den diskursiva, analytiska tanken. Den individuellt betingade gudshängivelsen, bhakti, har på samma gång kommit att överordnas den över-individuella Kunskapen, jnana. Parallellt med detta har den personlige Guden, Krishna/Govinda, ställts högre än den över-personliga Gudomen, Brahma.

    Bhaktans utgångsläge är alltså individuellt och metoden subjektiv, medan jnanins utgångspunkt är universell och tillvägagångssättet objektivt. I förlängningen verkar det rent bhaktiska frikopplat från den uppenbarade Kunskapen oundvikligen landa i New Age, en pseudo-tradition.

  3. Tack för ditt upplysande svar som innehåller många klargöranden men också ger upphov till mer undran.

    Menar du den gnosis de medeltida skolastikerna (eller Averroes tex) besatt den jnaniska kunskapen, eller försökte de göra med tankens öga det som endast kan göras med kontemplationens öga?

    Skulle du kunna förklara skillanden mellan ”kontemplationens väg” (den metafysiska kunskapens vägg) och den mänskliga tankens väg?

    Är det inte det subjektiva, människans egen upplevelse av det gudomliga som är själva kunskapen? Det jnaniska intellektet kan väl aldrig komma till den punkten av vetande, när en människa säger ”jag VET.”

    ”Dock har den bhaktiska vägen, ”Kärleken till Gud” och ”kärleken till nästan” i mänsklighetens senare utvecklingsskeden blivit den alltmer dominerande aspekten. Andligheten har därmed mer och mer kommit att stödjas enbart på känslolivet.”

    Varför måste den bhaktiska vägen reduceras till känslor? Äkta medlidande och kärlek till Gud är inte uttryck för det personliga känslolivet utan en djupare kontakt med det gudomliga inom människan.

    Vad har den jnaniska kunskapen för syfte om en människa ändå inte känner kärlek till livet, till sig själv eller sina medmänniskor? Att Bhakti är överordnat Jnana är nödvändigt för att inte hamna i en oförsvarlig dubbelmoral.

    Är inte den Uppenbarade sanningen, de heliga skrifterna, uppbyggda på just subjektiva upplevelser av verkligheten? Hur kan denna ”kunskap” någonsin upplevas av en lärjunge, utan att han själv ges samma skådande?

    Det förefaller dock naturligt att både ”metafysik” och ”kärlek” måste kombineras, men anledningen till att New Age har blivit vår tids ”nya religion” är att den traditonella religionen har blivit för mycket metafysik och för lite kärlek och självkännedom för att uttrycka det simpelt.

  4. Ja, det de medeltida skolastikerna i direkt anslutning till Aristoteles kallade intellectus pursus, ”det rena intellektet” syftar på denna gnosis/jnana eller metafysiska princip.

    Skillnaden mellan ”kontemplationens väg” (den metafysiska kunskapens väg) och den mänskliga tankens väg är strikt talat att metafysikens väg handlar om det gudomligas kunskap om sig självt, med andra ord då Gud i oss är den verksamma kraften (”icke jag, utan Gud i mig”). Mäster Eckehart sammanfattar denna den västerländska medeltidens högsta andlighet: ”Det finns något i själen, som är oskapat och oskapbart (increatum et increabile); och om hela själen var sådan, vore den oskapad och oskapbar; och det är Intellektet”. Intellektet får med andra ord inte förväxlas med det mänskliga förnuftet, ratio. Den uppenbarade metafysiken är enligt det traditionella synsättet överordnad alla andra vetenskaper.

    När det gäller det bhaktiska och det jnaniska är vi överens om att de måste kombineras. Det jnaniska innehåller per definition det bhaktiska immanent, annars avviker det från sitt eget väsen och förfaller till ett tomt skal, en bild. Det bhaktiska utan det jnaniska urvattnas i sin tur till antropocentrism och öppnar därmed dörren till sekularisering (jämför med protestantismens öde). Detsamma verkar även bli fallet om det bhaktiska överordnas det jnaniska.

    När det gäller New Age kontra traditionell religion delar jag inte heller riktigt din förklaringsmodell. Främst för att jag ser New Age inte som en lösning, utan tvärtom som ett symptom på den andliga tomheten. Denna ”pseudoreligion” är ingenting annat än en ytterst tidsbunden parodi på genuina vishetstraditioner. Därför kan den inte heller vara i närheten av någon tillfredsställande lösning på det nutida västerlandets hemligaste, men just därför också djupaste och mest verkliga behov.

    Sekulariseringen medför inte Guds död, utan människans. Utan denna insikt kan det inte heller finnas någon verklig självkännedom.

  5. Tack för många intresanta inlägg.

    Du råkar inte ha tips på någon hemsida där jag kan läsa om den här hindusimen du talar om?

    I västerlandet är ”Hare Krishna” populärt… Är detta ett exempel på den New Age du talar om, eller är denna rörelse länkad till traditionen?

  6. Kika på senaste numret av nättidskriften Vincit Omnia Veritas (II, 2; June 2006).

    Annars finns det en del böcker som redogör för den hinduiska metafysiken. Jag har tidigare nämnt Kurt Almqvists Den glömda dimensionen och Frithjof Schuons The Eye of the Heart. Dessutom finns tre monumentala verk av René Guénon: Introduction to the Study of the Hindu Doctrines, Man and His Becoming according to the Vedânta samt Studies in Hinduism.

    Hare Krishna tolkar jag som bhaktiska, vilket även är fallet med introduktören av hinduism på svenska, Walter Eidlitz. Som jag tidigare nämnt så ser jag bhakti frikopplat från jnana som New Age. I vilken grad denna frikoppling gäller Hare Krishna är jag dock inte helt säker på, men jag antar att den är tämligen långtgående.

  7. Ping: Om hinduismens metafysik « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s