Om hinduismens metafysik

Durga

Lätt redigerade svar från kommentarfältet på Om islams universalism och den tidlösa visdomen.

skeptisk said…
Finns det överhuvudtaget någon ”oförvanskad tradition”? Hermeneutiken har visat att all textläsning handlar om tolkningar och alla delar m a o inte samma mening i frågan om en absolut sanning. Vi säger att världen befinner sig i den mörka tidsåldern, Kali Yuga, är det inte tillfälle att uppväcka de mystiska traditionernas erfarenheter, utan villkoret att de heliga texterna måste få ett lika stort utrymme?

”Tvärtom, då det inte enbart handlar om kärlek/hängivenhet, utan minst lika mycket om gnosis, metafysisk kunskap.”

Är inte den metafysiska kunskapen, den erfarenheten som uppstår genom att människan beskådar verkligheten med ”hjärtats öga”? I detta citat ställs kärleken i kontrast till metafysik..?

Svar:
Apropå existensen av ”oförvanskade traditioner” så är det intressant att du verkar känna till Kali Yuga. Som tidigare nämnts här i Cafét så är det som utmärker vår tid just att de sanningar som tidigare varit omedelbart tillgängliga och uppenbara för alla alltmer har kommit att beslöjas och bli oåtkomliga. Men den tidlösa visdom som varit dold kommer också för vissa att bli synlig i slutet av en tidsålder, eftersom den kontinuitet som binder allting samman också utgör början på en ny kosmisk cykel.

Kali Yuga

Kali Yuga – den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern

Jag skulle vilja föra in ytterligare definitioner från Kurt Almqvists bok Den glömda dimensionen, vilken bland annat baseras på Frithjof Schuons The Eye of the Heart. Förhoppningsvis kan detta kasta lite mer ljus över ”dispyten” om kärlekens kontra den metafysiska kunskapens väg.

Inom hinduismen har man benämningar på de tre andliga huvudattityderna som återfinns i alla traditioner: kunskapen (jnāna), kärlek/hängivenhet (bhakti) och gärningen (karma).

Av dessa huvudattityder är det dock ”synen”, Kunskapen, det jnāniska (gnosis) som är det centrala och allomfattande Intellektet (Buddhi) vilket är en direkt utstrålning av Självet (Ātmā). Kunskapen innefattar med andra ord samtliga de element som bygger upp den mänskliga varelsen och genomsyrar hela världen med sitt Väsen. Endast genom Kunskapens ”stråle” kan människans hela varelse sluta upp i den Enhet som är gudomlig Kunskap. Även dygdens (gärningens) innersta väsen är Kunskap, identifiering med vårt Ursprung och därmed deltagande i dess makt.

Sanatana Dharma

Sanatana Dharma – ”den tidlösa visdomen”

Denna jnāniska, kontemplativa, väg är den klassiska. Dock har den bhaktiska vägen, ”Kärleken till Gud” och ”kärleken till nästan” i mänsklighetens senare utvecklingsskeden blivit den alltmer dominerande aspekten. Andligheten har därmed mer och mer kommit att stödjas enbart på känslolivet. Jesus lära är visserligen till formen bhaktisk, men liksom varje annan esoterism har den en jnānisk kärna som i den moderna tidsåldern alltmer fallit i glömska. Det som utmärker Jesus är kanske framförallt hans egenskap av stor mästare i det Bibeln kallar ”den Konungsliga vetenskapen” (motsvarighetsläran hos Swedenborg).

Ett tydligt tecken på den mörka tidsåldern är just perspektivförskjutningen i den klassiska hinduismen, ett slags omstörtning av den tidlösa visdomen. Kunskapssynen har nämligen skurits ned till enbart mänskliga mått – det vetande som ernås med hjälp av den diskursiva, analytiska tanken. Den individuellt betingade gudshängivelsen, bhakti, har på samma gång kommit att överordnas den över-individuella Kunskapen, jnāna. Parallellt med detta har den personlige Guden, Krishna/Govinda, ställts högre än den över-personliga Gudomen, Brahmā.

Bhaktans utgångsläge är alltså individuellt och metoden subjektiv, medan jnānīns utgångspunkt är universell och tillvägagångssättet objektivt. I förlängningen verkar det rent bhaktiska frikopplat från den uppenbarade Kunskapen oundvikligen landa i New Age, en pseudo-tradition.

Vedanta temple

skeptisk said…

Tack för ditt upplysande svar som innehåller många klargöranden men också ger upphov till mer undran.

Menar du den gnosis de medeltida skolastikerna (eller Averroës t ex) besatt den jnāniska kunskapen, eller försökte de göra med tankens öga det som endast kan göras med kontemplationens öga?

Skulle du kunna förklara skillnaden mellan ”kontemplationens väg” (den metafysiska kunskapens väg) och den mänskliga tankens väg?

Är det inte det subjektiva, människans egen upplevelse av det gudomliga som är själva kunskapen? Det jnāniska intellektet kan väl aldrig komma till den punkten av vetande, när en människa säger ”jag VET.”

”Dock har den bhaktiska vägen, ”Kärleken till Gud” och ”kärleken till nästan” i mänsklighetens senare utvecklingsskeden blivit den alltmer dominerande aspekten. Andligheten har därmed mer och mer kommit att stödjas enbart på känslolivet.”

Varför måste den bhaktiska vägen reduceras till känslor? Äkta medlidande och kärlek till Gud är inte uttryck för det personliga känslolivet utan en djupare kontakt med det gudomliga inom människan.

Vad har den jnāniska kunskapen för syfte om en människa ändå inte känner kärlek till livet, till sig själv eller sina medmänniskor? Att Bhakti är överordnat Jnāna är nödvändigt för att inte hamna i en oförsvarlig dubbelmoral.

Är inte den Uppenbarade sanningen, de heliga skrifterna, uppbyggda på just subjektiva upplevelser av verkligheten? Hur kan denna ”kunskap” någonsin upplevas av en lärjunge, utan att han själv ges samma skådande?

Det förefaller dock naturligt att både ”metafysik” och ”kärlek” måste kombineras, men anledningen till att New Age har blivit vår tids ”nya religion” är att den traditionella religionen har blivit för mycket metafysik och för lite kärlek och självkännedom för att uttrycka det simpelt.

Svar:

Jo, det de medeltida skolastikerna i direkt anslutning till Aristoteles kallade intellectus purus, ”det rena intellektet” syftar på denna gnosis/jnāna eller metafysiska princip.

Vyasa

Skillnaden mellan ”kontemplationens väg” (den metafysiska kunskapens väg) och den mänskliga tankens väg är strikt talat att metafysikens väg handlar om det gudomligas kunskap om sig självt. Med andra ord då Gud i oss är den verksamma kraften (”icke jag, utan Gud i mig”). Mäster Eckehart sammanfattar denna den västerländska medeltidens högsta andlighet: ”Det finns något i själen, som är oskapat och oskapbart (increatum et increabile); och om hela själen var sådan, vore den oskapad och oskapbar; och det är Intellektet.” Intellektet får med andra ord inte förväxlas med det mänskliga förnuftet, ratio. (Jämför med nyplatonismen.) Den uppenbarade metafysiken är enligt det traditionella synsättet överordnad alla andra vetenskaper.

När det gäller det bhaktiska och det jnāniska är vi överens om att de måste kombineras. Det jnāniska innehåller per definition det bhaktiska immanent, annars avviker det från sitt eget väsen och förfaller till ett tomt skal, en bild. Det bhaktiska utan det jnāniska urvattnas i sin tur till antropocentrism och öppnar därmed dörren till sekularisering (jämför med protestantismens öde). Detsamma verkar även bli fallet om det bhaktiska överordnas det jnāniska.

I frågan om New Age kontra traditionell religion delar jag inte heller riktigt din förklaringsmodell. Främst för att jag ser New Age, inte som en lösning, utan tvärtom som ett symptom på den andliga tomheten. Denna ”pseudoreligion” är ingenting annat än en ytterst tidsbunden parodi på genuina vishetstraditioner. Därför kan den inte heller vara i närheten av någon tillfredsställande lösning på det nutida västerlandets hemligaste, men just därför också djupaste och mest verkliga behov.

Sekulariseringen medför inte Guds död, utan människans. Utan denna insikt kan det inte heller finnas någon verklig självkännedom.

Tack för många intressanta inlägg.

Du råkar inte ha tips på någon hemsida där jag kan läsa om den här hinduismen du talar om?

I västerlandet är ”Hare Krishna” populärt… Är detta ett exempel på den New Age du talar om, eller är denna rörelse länkad till traditionen?

Svar:

Kika på senaste numret av nättidskriften Vincit Omnia Veritas (II, 2; June 2006) vars tema är asiatisk icke-dualism.

BrahmaAnnars finns det en del böcker som redogör för den hinduiska metafysiken. Jag har tidigare nämnt Kurt Almqvists Den glömda dimensionen och Frithjof Schuons The Eye of the Heart. Dessutom finns tre monumentala verk av René Guénon: Introduction to the Study of the Hindu Doctrines, Man and His Becoming according to the Vedânta samt Studies in Hinduism.

Hare Krishna tolkar jag som bhaktiska, vilket även är fallet med introduktören av hinduism på svenska, Walter Eidlitz. Som jag tidigare nämnt så ser jag bhakti frikopplat från jnāna som New Age. I vilken grad denna frikoppling gäller Hare Krishna är jag dock inte helt säker på, men jag antar att den är tämligen långtgående.

10 reaktioner på ”Om hinduismens metafysik

  1. Jag förespråkar inte New Age, men jag hoppas att religiösa grupper ”ser” att den moderna människan söker efter den esoteriska, mystiska sidan av verkligheten och därför tar hon sin tillflykt till nyandliga praktiker, just för att den objektivitet inom religionen som du talar om har varit förtryckande och hämmande för människans utveckling. Jag tror mig förstå vad du menar med över-individuellt, men jag kan inte hålla med dig. Den individuella upplevelsen, kontakten med det gudomliga fragment som finns inom människan, kanske är en överindividuell förmåga och då måste metoden för att få igång denna förmåga börja nu i moskéerna, synagogerna eller kyrkorna. Religionen vinner inga själar genom att återigen tala om objektivitet och eviga principer, men kanske ett fåtal intellektuella i marginalerna.

    Det finns ett annat viktigt problem som också tåls att belysas. Vi talar om den Högsta verkligheten som god, ren, rättvis, barmhärtig, men överallt i vår egen vardag är allting motsatsen till detta. En sträng dualism som gör att människan i sin självreflektion nedsvärtar sig själv (jfr Nietzsche, den antika människan)

    Den subjektiva sidan av Sanningen, som kan upplevas individuellt måste enligt min mening stärkas. Först genom en sådan reningsprocess kan de metafysiska sanningarna förstås och inte tvärtom.

    Människan har suktat efter förening med det gudomliga, unio mystica, i så lång tid nu, det är hög tid att låta människan ta del av den esoteriska visdomen och se sin egen fula och smutsiga sanning.

  2. Det talas om att mänskligheten är på väg ut ur Kali Yuga och in i en ljus tidsålder, Satya Yuga, håller du med om detta?

  3. Hoppas du har kunnat ge dig till tåls, trots att min kommentar dröjt. Jag sitter inte inne med färdiga svar, utan måste så att säga låta dessa ”komma till mig”.

    Frågan är om det inte är det skeptiska förnuftet som spelar dig ett spratt. (Du nämner bland annat att det fula och smutsiga framträder). Det finns en passage ur Jungs diskussion med indianhövdingen Ochwiay Biano som är talande för det skifte i mentalitet som har skett i övergången från de traditionella samhällena:

    ”I asked him why they thought the whites were all mad. ‘They say that they think with their heads’, he replied. ‘Why of course. What do you think with?’ I asked him in surprise. ‘We think here,’ he said, indicating his heart.”

    Det som kännetecknar modernismen är just en långtgående oförmåga att tänka med hjärtat. Kontakten med det kosmiska, ”Den store Anden”, har gått förlorad. Den persiske sufipoeten Rumi utropade följaktligen på 1200-talet: ”Gif på båten ditt förnuft, och blif en dåre, på det att Hjertat i dig må förblifva friskt och du må bli vid lif!”

    Det är också därför Böhme skriver ”varden som de små, de små, små barnen, men, annars, skolen I Guds Rike icke se”. Istället för ett pubertalt föräldrauppror mot vad Nietzsche kallar ”den okände Guden”, samtidigt som man framhärdar i att bete sig infantilt på jorden, bör vi enligt mystikernas läror med andra ord förhålla oss som barn gentemot det gudomliga för att kunna axla ansvaret som myndiga människor på jorden. Först när man inte längre är utlämnad åt sig själv är man kapabel att bära bördan. Allt det goda är inget vi behöver stålsätta oss för att erövra, utan endast göra oss mottagliga för att ta emot som gåvor.

    Den ständigt pågående söndringen undergräver dock legitimiteten för den gudomliga ordningen och öppnar därmed upp för tyranniets och orättfärdighetens hela uppsättning av själviskhet och falska förespeglingar. Förbundenhet med det Absoluta bedöms med människomått (nihilistiskt) och framstår därför som ”förtryckande”.

    Aldrig förr har vår utbildning varit så lång och aldrig förr har okunnigheten om tillvarons yttersta grunder gripit om sig mer vittomfamnande. Fallet ifrån den kosmiska Enheten har inneburit att materia frikopplats från det andliga, subjekt från objekt, förnimmelser från intelligensen, det inre från det yttre, myt från historia, det individuella från det gudomliga osv…

    Men just eftersom denna söndring är en ständigt pågående process kan ett helande komma till stånd. Först när vi återupptäcker det oskapade inom oss (en immanent transcendens som transcenderar det individuella subjektets interioritet…) kan vi verkligen göra anspråk på att leva i samklang med naturen och våra medmänniskor. Genom hjärtats öga kan man återupptäcka det gemensamma och det sköna, inte som ett distanserat skådande, utan som en väl förankrad delaktighet och operativ kunskap. Det allra mest abstrakta visar sig vara det som inger orubblig styrka.

    Genom Traditionen kan man trots allt återuppväcka det mänskliga urtillståndet som ligger djupt förborgat i den europeiska och svenska folksjälen. Oraklet i Delfi har uppmaningen ”Känn dig själv” skrivet på sin port. Detta urtillstånd, fitra, tillhör alltså den ursprungliga paradisiska guldåldern, Satya Yuga.

    Övergången från den mörka tidsåldern, Kali Yuga, handlar ju om sannfärdighet och eskatologi, vilket är speciellt rikt företrätt inom islamisk tradition, men även i Bibeln. Psaltaren t ex genomsyras av verser som relaterar till den nuvarande tidsåldern och som även vägleder bortom den:

    ”Dårarna tänker: ’Det finns ingen Gud.’
    De handlar fördärvligt och skändligt, ingen gör det goda.”
    (Ps. 53:2)

    ”De vet ingenting, förstår ingenting, de vandrar i mörker. Jordens grundvalar vacklar.” (Ps. 82:5)

    ”Uppfyll inte de gudlösas önskningar,
    Herre, låt inte deras planer lyckas.
    Låt inte dem som omringar mig triumfera,
    låt deras hotfulla tal drabba dem själva.”
    (Ps. 140:9-10)

    ”Bara hos Gud finner jag ro,
    från honom kommer min räddning.
    Han är klippan som räddar mig,
    Min borg där jag står trygg.”
    (Ps. 62:2)

    ”Jag ligger nedtryckt i stoftet, skänk mig liv, som du har sagt.” (Ps. 119:25)

    ”Han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn.” (Ps. 103:5)

    P.S. Det som jag tror att du efterlyser är just en sådan här läsning, vilken jag skulle kalla identifikatorisk och inte subjektiv. Det är den typ av läsning som har tillämpats av mystiker i alla tider. Den finns även företrädd i Västerlandet i relativt sent skede, t ex hos Swedenborg och Kierkegaard, vilka båda har fulla insikter om det översinnliga. (Även om jag kan tycka att Swedenborgs framställningar ibland kan ha drag av den moderna vetenskapens torrhet och att man borde rätta K:s fallenhet för subjektivism som banade väg för existentialismens nihilistiska humanism.)

  4. ”Frågan är om det inte är det skeptiska förnuftet som spelar dig ett spratt. (Du nämner bland annat att det fula och smutsiga framträder).”

    Det dold sagda är det dold tänkta.. uttryckte mig inte tillräckligt tydligt. Det ”fula och smutsiga” som framträder är allt det människan har förträngt när hon målat på sig ytan av kunskap och godhet. Detta i nära anslutning till sufismen, där just självkännedomen innesluter en kärlek för båda sidor inom människan. Att förakta det kroppsliga, sinnliga, det låga på jorden är lika med självförakt (även Nietzsche). Varje människa går igenom en själslig rening där ”fulheten” framträder, för att i betraktandet sen omvandlas till ödmjukhet och medkänsla för människors uppslukande i egots (nafs) yttringar.

    ”Först när man inte längre är utlämnad åt sig själv är man kapabel att bära bördan. Allt det goda är inget vi behöver stålsätta oss för att erövra, utan endast göra oss mottagliga för att ta emot som gåvor.”

    Så sant och så insiktsfullt!

    ”Det allra mest abstrakta visar sig vara det som inger orubblig styrka.”

    Kanske är sanningen flersidig. Ingen religion eller tradition kan rymma alla aspekter av Sanningen. Vissa människor finner sanningen i det konkreta i mötet mellan människor, medan andra finner den i det abstrakta i skådandet av det universella.

    Tack för en underbar diskussion! Det finns alltför lite människor att tala om livets viktiga delar med.

  5. OK, du får leva med lite naiva frågor..

    Min den uppenbarelse som är min närmar sig alltid enhet. Insikt innebär nästan alltid att dogmatik, handling, judisk historia, Kristi historiska uppenbarelse, kyrkan som som metafysisk gemenskap osv, hänger ihop. Parallella processer. Framför allt måste Ordet bli kött. Handlar det i din nomenklatur förening mellan karmik, bhaktik och jnānik (känns bra att hitta på ordformer)?

  6. Tendensen till förening mellan de tre finns där ju närmare Källan man kommer, men jag skulle nog vilja påstå att någon av dem alltid verkar överväga som temperering i en persons andliga väg.

    Sedan det här med att Ordet blir kött är ju såklart specifikt för just kristendomen och är så att säga delvis frikopplat från uppdelningen karmik/bhaktik/jnānik. Ordet kan ju även såsom i judendomen och islam bli bok. I hinduismen förekommer båda varianterna (avatarisk inkarnation respektive uppenbarad skrift).

  7. Men jag antar att det är aspekter som måste genomsyra även ”vanligt” religionsutövande och att närmandet är glidande snarare än i kvalitativa språng – om nu slutmålet är en förening av de tre perspektiven. Självklart kan jag känna igen mig i att en del är mer bärande.

    Ordet bli kött inte bara som ”avatarisk inkarnation” utan som den förändring det innebär att bli påverkad av det Gudomliga. Jag vet att du är förtrogen med Eckehart så jag antar du förstår vad jag menar – denna typ av förkroppsligande av det Gudomliga skulle kunna vara möjlig oberoende av uppenbarelse.

  8. Det är sant. Det var inte heller min mening att helt likställa Jesus med en avatar. Ordet som blev kött är på samma gång både manifestation och urskillning, däri ligger kärnan i den kristna mystiken, i Kristi efterföljelse. Manifestationen, såväl mikro- som makrokosmisk är Principen. Denna Identifikation konstituerar kristen gnosis. Kristus kommer så att säga ”före” kosmos.

  9. Ping: Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984-1992) - Ett förebådande tecken i tiden « Café Exposé

  10. Ping: “Tro” och “vetande” « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s