Orhan Pamuks islamiska språkmystik

För att bekanta sig med den storartade berättarkonsten hos årets sufiske nobelpristagare i litteratur rekommenderade Horace Engdahl vid prisutdelningen först och främst Den svarta boken (”Kara Kitap”).

Kalligrafi

Handlingen i Den svarta boken kretsar kring att huvudpersonen, den unge advokaten Galip, återkommer hem för att finna sin älskade hustru Rüya (”dröm” på turkiska) spårlöst försvunnen. Därpå följer en rafflande jakt genom Istanbuls gränder och underjordiska katakomber efter denna gäckande och gåtfullt vackra kvinna. Hon symboliserar sofia/sufiyya, ”visheten”, som förvandlats till en ouppnåelig dröm av kemalismens moderniseringsprojekt. Hon är Turkiets förlorade själ, dess förträngda undermedvetna.

Birds

I sitt detektivarbete kommer Galip sakta men säkert underfund med att allting i hans omgivning bär på en berättelse om en översinnlig verklighet. Han tar hjälp av hurufiyya, den sufiska konsten att ”läsa” tecknen i människornas ansikten. (Hurūf betyder bokstav på arabiska.)

Varje levande varelse är en unik manifestation av den Allsmäktige och innehåller ett antal arabiska bokstäver som i form av Koranverser uttrycker hennes inre kosmos. Enligt denna lära, en ”muslimsk kabbala”, finns nycklarna till Guds, Koranens och skapelsens gåtor förborgade i det arabiska alfabetets 28 bokstäver, islams sakrala språk. Detta kan man finna uttryckt i ett stort antal teckningar och miniatyrmålningar från det Ottomanska riket där människor och djur avbildas i form av arabisk kalligrafi.

Detta arabiska alfabet var något som ”Atatürk” i sin moderniseringsiver hänsynslöst avskaffade för att ersätta med det latinska – ett artificiellt inplantat. Bokstavsskiftet blir så till en metafor hos Pamuk för hur vägarna till sophia, Guds djupast kvinnliga aspekt, stängts genom den brutala sekulariseringen och ”västerniseringen” av Turkiet.

Den vita borgen

Hurufiyya har haft särskilt stort genomslag i anatolisk islam. I detta har den sufiska Bektashi-orden varit speciellt framträdande. För oss är det extra intressant att en av dem som uppges vara ordens grundare, skyddshelgonet Sari Saltiq, lär ha haft spirituella förgreningar (sannolikt i form av beridna riddarordnar) på sju heliga platser i Europa, däribland även i Skandinavien.

I Väst är Sari Saltiq känd under namnet St Nikolaus (Santa Claus) och har på grund av sin beryktade givmildhet kommit att stå som förebild till vår tids jultomte. Tolkien hyllar St Nikolaus i sin barnsaga Breven till jultomten, där denne beskrivs vara bosatt vid Nordpolen. I samband med detta kan vi notera att den universella polen betecknas qutb i islamisk mystik och är den esoteriska funktion som signalerar den högsta andliga mästartiteln i varje tid.

St Nicolaus

Det osmanska helgonet Sari Saltiq (St Nikolaus), förebild till våra dagars jultomte

Andra bloggar om: , ,

24 reaktioner på ”Orhan Pamuks islamiska språkmystik

  1. Det hittills enda riktigt originella blogginlägget om Pamuk. Funderade hela dan igår på om kafeet skulle belysa några nya sidor av pristagaren, och mycket riktigt…

  2. Jaha, där ser man vad man missar om man sitter framför datorn och bara tittar på rapport …

    Hade inte snappat att årets Nobelpristagare var SUFIST.

    Låt oss se om Snällpostens kulturredaktör har något att förmedla på området. Jag hade ett intressant telefonsamtal med honom, och det var inte precis en folkets/läsarnas ödmjuke tjänare, om jag uttrycker mig SNÄLLT.

    Nej, jag tänkte väl det.

    http://sydsvenskan.se/kultur/article189454.ece

  3. Det här blir mer och mer intressant :-)

    Jag hade anledning att granska den mycket fascinerande Oskorei (som ni länkar till här: bara!) och tyckte det kunde vara intressant att se vad han har att säga om SUFISM och GEOPOLITIK, en kombination som jag inte själv helt snappat.

    Jag har ju haft nöjet att sniffa lite på sufism i Iran, men inte mer. Sedan har mitt stora intresse för Afghanistan fått mig att klia i mig i huvudet.

    Vad sysslar de afghanska sufisterna med? Om man läser slarvigt så kan man ju få intrycket att dessa mystiker är i lag med de aghanska krigsherrarna och det ser ju inte så bra ut. Har jag fel?

    (Ja, jag förstår att det är en lite längre utredning som inte lämpar sig på kommentarsidan. Ett inlägg?)

    Ha en fortsatt god helg!

    Thomas Lindström
    Krigskrönikan 2007

  4. Vet inte så mycket om läget i Afghanistan, men uppenbarligen blommar sufismen efter talibanernas fall.

    Sufism handlar ju om det inre livet. Det är ett andligt förhållningssätt. Men när religion reduceras till ett geopolitiskt slagträ som hos de islamistiska fundamentalisterna dör det andliga. Det ligger i sakens natur och är ett tydligt tecken på den tidsålder vi lever i. Däri tror jag också faran ligger med dagens högröstade islamkritik i Väst. Den verkar väsentligen vara geopolitiskt motiverad och nonchalerar därför pudelns kärna (den vertikala axeln, Traditionen, universell tidlös visdom).

    Med detta förhållningssätt är risken med andra ord överhängande att man kastar ut barnet med badvattnet och därmed dömer sig själv till ett fortsatt andligt (och därmed även civilisatoriskt) mörker. Detta gäller såväl neocon-liberaler som självdefinierad ”traditionalistisk” revanschism (vilket för Ernst Jünger inte var något annat än ”en sentida form av liberalism”). Från och med 1930-talet och ”På Marmorklipporna” orienterade Jünger sig istället uppenbarligen alltmer till genuin andlig Tradition, vilket han bland annat fann i islams mystik, en fascination hos honom som blev explicit på 80-talet.

    Vad Oskorei anser får du fråga honom om! Han är återgäldad med en länk från Cafét eftersom han länkar hit. Med det inte sagt att vi delar uppfattningar.

    Jag hyser iallafall stor respekt för ambitionen att återknyta till det svenska, fornnordiska och indoeuropeiska arvet. Tolkiens förkristna mytologi är det som format min egen Gudstro absolut mest. Jag läser Eddan med stor behållning och sätter Bureus runforskning oerhört högt osv, osv.

    Men samtidigt tror jag att den s k nyhedendomen, som i något slags ”ariosofisk” identitetsiver vill dra en eldgrav gentemot allt det semitiska, är mycket vansklig. Den som har någorlunda insikter i indoeuropeiska kontra semitiska språk såväl som religiositet ser ganska snabbt att någon strikt åtskillnad knappast kan påvisas. Sufismen anknyter också till dem båda.

    Man skulle även kunna formulera det så här: kristna och hedningar hade mycket mer gemensamt än någon av dem har med nyhedendomen. En nyhedning är avskuren från den kristna traditionen och därför i dubbel bemärkelse från det hedniska förflutna. Även om den kristna tron skulle vara ”den fallna människans religion” så är dess tusenåriga prägling av det svenska arvet svår att förbise, hur gärna man än skulle vilja.

    Vad gäller islam så existerar inte bara levande traditionskedjor i form av uppenbarad visdom, utan denna anknyter dessutom direkt till människans ursprungliga tillstånd, urreligionen som ligger till grund för alla andra. (Islam transcenderar m a o varje etnisk eller kulturell tillhörighet och kan påvisas även i de forntida mytologierna).

    Det är just detta som är hemligheten och den speciella lockelsen i Tolkiens mytologi. När man går till botten med saken visar det sig att det Tolkien gör är att förlägga allt som finns i den islamiska esoteriska traditionen (inklusive riddarväsendet, alkemin osv) till en nordeuropeisk förkristen miljö. Tolkiens religiositet var katolsk i dess ursprungliga betydelse: universell (vilket bokstavligen betyder ”vänd mot det Ena”). Det är vedertaget att Englands nationalhelgon St George är identisk med al-Khidr i islamisk tradition och denne spelar en nyckelroll på flera plan i Tolkiens berättelser. Det utmärkande för al-Khidr är hans universella funktion att initiera till Traditionen oaktat tid och rum. (Jämför med Yoda i Star Wars.) Al-Khidr kallas också ”den gröne” och är ofta avbildad på medeltida kyrkor och katedraler runt omkring i Europa.

  5. Tack för det flöde av visdom som här ständigt porlar. Du har en av de få bloggar där jag nästan känner mig hemma, ett virtuellt vishetstempel…

    Jag har också fått en länk för vilken jag är tacksam. Jag ska nu äntligen våga mig på att kommentera, då ju Oskorei och jag håller till i samma skumma trakter.

    St. George, för det första, är inte bara Englands nationalhelgon utan en av de tidiga kristna martyrerna med ursprung i det heliga landet självt, alltså ur kristen synvinkel på grekisk-ortodox kulturjord. Khidr, Göran, George och Jurij torde alla härledas från grekiska Georgios.

    Traditionen placerar honom i Palestina i förkristen romersk tid, och det är väl förklaringen till att legenden har levt vidare både i den arabiska östern och den latinska västern.

    Vidare, islam är nu tyvärr inte bara persisk sufi och philosophia perennis, som den gode krigskrönikören antyder angående Afganistan. Wahhabismen och dess efterföljare — den sorgliga muslimska motsvarigheten till den kristna protestantiska puritanismen — har såvitt jag förstår långt större inflytande i den muslimska världen, i synnerhet bland invandrare och nya proselyter i väst.

    Vad gäller ”ariskt och semitiskt” är jag själv kluven. Det sker naturligtvis och har alltid skett en korsbefruktning, i synnerhet hos högre bildade individer. Och den semitiska traditionen har förstås genom kristendomen präglat Europa i grunden. Vad jag är mer skeptisk till, och det gäller ”mångkulturalismen” i sin helhet, är när man påtvingar ”vanligt folk” närhet till en tradition som är dem främmande, som de inte har förutsättningar att förstå. Och det gäller islam, eller i vidare bemärkelse ”Orienten” i Europa idag. Kulturell korsbefruktning och universell religion i all ära, men hade det inte varit bättre om detta förblev esoteriska företeelser? För i den exoteriska, breda vardagen innebär det nästan enbart konflikter och lidande.

  6. Al-Khidr identifieras dessutom inte endast med den historiska personen St George, utan anses vara ett odödligt skyddshelgon i tider av kris och äga kunskap om alla språk. I Koranen förekommer han som vishetslärare till Moses och Alexander den Store (”den tvåhornade”). Khidr är också en av Hermes Trismegistos gestalter som är liktydig med Mercurius hos romarna. Mercurius var den gudom man dyrkade i den brittiska forntiden enligt Caesar. Mercurius identifieras följdaktligen enligt Tacitus ”Germania” som Oden, vilket han belägger med att latinets dies Mercurii översätts med onsdag. (Jämför även med Bureus runforskning: Odensstav anges i sin latinska språkform till mercurii litera).

    När det gäller wahhabismen så har den inget med islamisk tradition att göra utan är, precis som det mesta av den islamistiska fundamentalismen, i allra högsta grad en icke-andlig tendens som är ett av modernismens fula trynen (och inte sällan västunderstödd) som förde en mycket tynande tillvaro t o m 1930-talet.

    Bland annat har wahhabiterna gjort sig impopulära genom att vara på god väg att förstöra Mekka totalt genom att vanhelga heliga platser (inklusive profeten Muhammeds barndomshem), smälla upp parkeringsplatser och affärscentrum. I Mekka och Medina har 300 historiska byggnader jämnats med marken de senaste 50 åren.

    Sedan när det gäller det du skriver om ”mångkulturalismen” så verkar det som att vi fullständigt talar förbi varandra… Visserligen är denna i sin nuvarande form, som så mycket annat, såklart i det stora hela ett uttryck för eller symptom på modernismen. Jag kanske har missat din poäng, men vad är då alternativet?

    Jag vill mena att varje alternativ som inte handlar om Traditionen är en fåfäng skenbild, eftersom det som karaktäriserar modernismen inte i sig har någon annan essens än ett söndrande av det traditionella. (Modernismen är i förhållande till den vertikala ordningen ”nihilistisk”.) Tradition (bokstavligen ”det som överförs”) syftar alltså inte på den vardagliga betydelsen av kulturella ‘seder’ och ‘bruk’ i största allmänhet, utan är en vidarebefordran eller överföring från en transcendent källa (uppenbarad kunskap). Det du verkar säga är att den moderna människan i Väst inte längre är mottaglig för det gudomliga…

    Visserligen lever vi i den mörka tidsåldern, men jag tror att man bedrar sig själv grundligt om man därmed drar slutsatsen att man måste underkasta sig ”Mordors locklösa öga”. (Enögd locklöshet är universell symbolik för den som stängt sitt hjärta för det översinnliga och därför dömt sig själv till att styras av hopplöshet och tillfälliga sinnesretningar och därmed ytterligare söndring osv).

  7. Jag väljer att ge mig in i en diskussion där jag känner mig mycket, mycket liten.

    Det jag tror att Anark är inne på är väl antagligen religionernas (alla sanna religioner, Uppenbarade) olika uppkomst och världens kulturella och religösa olikheter. Alla sanna religioner är väl i någon mening givetvis universiella, men de har uppkommit på olika sätt. De talar till folk och kulturer på olika sätt. Anpassade vägar kanske man skulle kunna säga. Det Anark är inne på (gissar jag) är frågan om denna olikhet är relevant idag. Även det exoteriska ”ramverket” är, när det samverkar med en genuin esoterisk tradition, en mycket viktig del av ett ”traditionellt samhälle”.

  8. på en punkt skulle jag vilja göra ett inlägg i denna debatt; moderniseringen. Många som tillhör ”den traditionella skolan” har en väldigt svart/vit bild av moderniseringen. Frågan man måste ställa sig är: varför misslyckades religionerna och traditionerna? Varför trängde vetenskapen ur religionen? För mig själv är svaret tydligt, religionerna hade sedan länge uttorkats på ”äkta kunskap” och ”verkliga upplevelser”. Dessutom förnekade en del av metafysiken den materiella delen av universum. Sedan när vetenskapen kunde bevisa att inre upplevelser hade en koherens med vad som hände i hjärnan, var det ett otroligt bakslag för religionen. Vidare anser jag inte att det finns någon anledning att förkasta moderniseringen helt och hållet. Den har faktiskt gett upphov till att de olika kunskapssfärerna inte sammanblandas. Som exempelpå en sådan sammanblandning: de kristna skolastikerna som försökte bevisa Guds existens med förnuft och logik. När vet man att man har stött på en ”äkta” visdom? Kanske behöver det komma någonting nytt som ändå återknyter till traditionen, annars förblir tanken om en upplyst mänsklighet en sysselsättning för intellektuella som har tid att diskutera och filosofera.

  9. Nu börjar det bli riktigt intressant. Frågeställningen om det exoteriska ”ramverket” i ett traditionellt samhälle är ju i allra högsta grad befogad. Att besvara denna entydigt utifrån dagens situation är i sanning en utmaning. Den som hade svaret… Jag skulle iallafall vilja framhålla några saker som man bör ta hänsyn till.

    Det esoteriska måste stå i fokus. Om man börjar ta ställning i exoteriska frågor utan denna grund är man ute på mycket hal is. Det exoteriska är idag som sagt i mångt och mycket endast ett tomt skal som alldeles säkert kan bidra till främlingskap. Modernismen har kommit mycket långt i att urholka religionerna till tomma ritualer, och jag håller med om att förkastandet av denna måste ske nyanserat.

    Så frågan är dock hur vi kan komma i kontakt med Traditonen idag? Det traditionella samhället måste utgå från en esoterisk kärna och bör inte resultera i något förnekande av det egna personliga och kulturella ursprunget. Philosophia perennis är väl en idealisk lösning, men måste dock som sagt ha ”anpassade vägar” för att kunna få något egentligt genomslag.

    När det gäller islam så är Koranen den mest universella heliga skriften av alla religioner, så där finns iallafall en teoretisk möjlighet för varje folk att komma i kontakt med det esoteriska. (Endast 1/5 av alla muslimer idag är ju araber.) Dock tror jag inte att mottagligheten för nordbor att inträda i islam idag är tillnärmelsevis så stor som på förkristen tid.

    Ibn Fadlan skriver bl a följande om väringarna (den forntida nordiska titel på en viking som vaktade kejsaren i Konstantinopel, alltså en kejserlig livvakt):

    ”Vi såg hos dem en grupp på 5 000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringâr (torde alltså röra sig om nordiska väringar). Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i bönförrättandet.”

    Ur Araber Vikingar Väringar av Stig Wikander, 1978

    Wikander kan dock inte förlika sig med tanken på muslimska vikingar (det strider för mycket mot den gängse bilden av såväl islam som vikingarna) då han skriver ”Ibn Fadlan kan i hastigheten ha uppfattat väringarnas trätempel som moskéer.”

    Det är lustigt också att Ibn Fadlan förfasar sig över barbariska sedvänjorna som hänger sig kvar:

    ”Svinkött sätter de mycket högt. Även den del av dem, som övergått till islam, eftertraktar det och är mycket begivna på svinkött.” :)

  10. Det finns en liknande anekdot om Rysslands furst Vladimir I (+ 1014), som ju var sonsonson till Rurik, den skandinaviske grundaren av Kievstaten. Vladimir hade skickat emissarier till olika folk för att få lära sig om de stora religionerna; han ville nämligen genom en enhetlig religion ena riket, som nu upplevde splittring genom folks förkärlek för olika hedniska gudar (Vladimir sägs ha misslyckats med att omstöpa hedendomen till en monoteistisk religion).

    Till slut stod förstås valet mellan de två stora religionerna i grannskapet: Islam och bysantinsk kristendom. Det sägs att de utsända emissarierna dels prisade den bysantinska ritens skönhet, dels att Vladimir när han fick höra att islam inte tillät vindrickande, valde kristendomen. ”Ty vinet är det rusiska folkets största glädje”. Och så har det förblivit, i ryssland såväl som i Skandinavien. ;)

    Ja,jag menade mycket riktigt som svartvit säger, där det finns esoterism måste det också finnas exoterism. Den ”lilla vagnen” som jag tror hinduerna (något ologiskt) kallar det.

    Jag ska fundera vidare på problemet med transcendental och sekulär tradition, och skriver kanske något på min egen blogg.

  11. skeptisk

    Angående modernismens inbrytningar tror jag man måste se dessa på ett lite annorlunda sätta än du beskriver här. För det första så handlar det om ”inbrytningar” och ”förfall” på ett andligt plan. För att ta Kristendomen som ett perfekt enkelt exempel så kan man se en urholkning av den visdom som exploderade fram ur Uppenbarelsen och skapade ett rikt andligt liv i den tidiga Kyrkan som nödvändigt när tidens tand får säga sitt. När så andra förklaringsmodeller, profana, vetenskapliga etc sådana vinner mark så gör de detta som en direkt konsekvens av att den andliga visdomen försvagas (människor väljer att titta bort från Gud för att kunna se den materiella världen). Men frågan är väl också om man måste se modernismen som ett nödvändigt förfall, en nödvändig process som härur ur skapelsens egna cyklicitet. Sett över större tidsperioder så måste rörelsen gå högre->lägre. Är modernismen ett nödvändigt ont? Vad som är av yttersta vikt, enligt mig, är att det handlar om ett andligt förhållnigssätt och en andlig värld som obönhörligen har förlorat mark i och med modernismen. Huruvida det är ”bättre” att åka bil, framför häst och vagn, är en bifråga. Jag skulle själv alla gånger välja häst och vagn dock.. ;)

  12. svartvit

    Det har alltid funnits reaktioner mot samtiden: upplysning och romantik är exempel på detta. Problematiken med ett sådant sk. distanserande är att vi återigen blickar bakåt eller framåt för bättre lösningar. Men vi är alla modernitetens barn och genom att distansera oss från den distanserar vi oss också från oss själva rent andligt. Vad är det som säger att de så kallade intellektuella på något sätt står utanför modernismen? Vetenskap och religion måste harmoniera. Och i en sådan harmoni kommer vetenskapen aldrig att kunna underställas metafysikens principer. Alltså, att förneka den spirituella verkligheten som vetenskapen leder till fragmentisering, men att förneka och förringa den fysiska verkligheten som religionen har gjort leder också till fragmentisering.

    Med andra ord; en balans mellan inre och yttre skeenden.

  13. Håller med om att det inte handlar om att blicka framåt eller bakåt. Vad det kommer an på är att orientera sig mot mittpunkten…

    Det som utmärker den vetenskapligt troende modernismen är inte primärt den teknologiska nivån, utan i vilket syfte den används. Astronomin, kemin, metallurgin, fysiken, alla har de sina rötter i den tidlösa visdomen, alkemin etc. Kunskapen är alltså många gånger känd sedan tidigare, men dess användning har kommit att instrumentaliseras, avsakraliseras. Ta förresten matematiken, siffran noll kom till Europa på 1100-talet från araberna efter att den upptäckts i sufiska kretsar. Utan den skulle det inte finnas någon digital teknik, inget internet. Men som så mycket annat är detta något som i mångt och mycket tas för givet.

    Jag har tidigare citerat hur Frithjof Schuon (Isa Nur-al Din) insiktsfullt i Tidlös besinning i besinningslös tid beskriver hur nutidsmänniskan har slutat att förundras över tillvaron:

    »Även om man bortser från den läromässiga ateismen och kulturens specialiteter, rör sig nutidens människa i världen som om Tillvaron inte var något märkligt eller som om hon själv hade uppfunnit den. Den är för henne någonting lika banalt som dammet under fötterna, och det så mycket mer som hon ej längre är medveten om dess samtidigt transcendenta och immanenta Princip. Hon handskas självsäkert och vårdslöst med denna Tillvaro i sitt eget liv – ett liv som är berövat all helighet och därmed all mening. Allting ses genom en slöja av tillfälligheter, av förhållanden, av fördomar. Ingen företeelse betraktas längre i sig själv, i sitt vara, från synpunkten av sin egen existentiella rot. Det relativa har tillvällat sig det Absolutas rang. Människan tänker nästan bara under påverkan av sin fantasi, en fantasi som är fördärvad dels av ideologierna och dels av den konstlade omgivningen.«

    Den moderna världens besinningslöshet gentemot balansen i skapelsen får också konsekvenser. De flesta tycker fortfarande att människor bör få en värdig begravning, men när det kommer till djurindustrin behandlas dessa massindustriellt som själlösa ting. Alla ska en gång dö, men i de traditionella samhällena visade man iallafall vördnad inför de djur man fångat i jakten. Resultaten av dagens djurindustri är också som följer: galna ko-sjukan, fågelinfluensan med risk för pandemier etc.

    Den vanligaste dödsorsaken i vår del av världen, cancer, illustrerar i mångt och mycket även det besinningslösa i det moderna livet. Gamla eller skadade celler i kroppen måste ständigt dö och förnyas. Om utdöendet sätts ur funktion leder detta till ohämmad celldelning – cancer. För mystikern är avdöendet däremot inget konstigt, det praktiseras dagligen i bönestunder och meditation. Men en modern neuros är just rädslan för åldrandet, kulten av ungdomens infantilism med åtföljande förlust i respekt för föräldrar, de äldre och arvet från tidigare generationer.

    Hos Tolkien är det just rädslan för döden som lockar till högmod och uppror mot den gudomliga ordningen, avsaknaden av tillit till själens odödlighet. Nazgulernas misstag var att de ville leva för evigt redan i detta liv. Morgoths ursprungliga fall när han fåfängt ville ta del av skaparprincipen, men endast kunde förvrida den, är en prövning för människan. Den inskärper hennes fria vilja: att leva i harmoni med skapelsen eller bädda för sitt eget fall genom besinningslös självförgudning.

  14. ”…längs väggarna står hyllor. De är fulla med böcker, instrument och preparat. Fausts valv har blivit enkelt; vi vände tillbaka till Aristoteles. Albertus Magnus och hans lärjungars vetenskap liknar en labyrint av gångar och grottor i jämförelse med vår. Vi vandrar i en vidsträckt, öppen park på vägar som sinnrikt skär sig i dess mitt vid en monolit eller obelisk, synlig från varje punkt. Förnuftet härskar här på varje plats likt en sol. Det finns här ingen hemlighet, inget mysterium; tillträdet står var och en fritt. Det speglar sig också i den oerhörda klarheten i det experiment varigenom vetandet förkortas, fångas i formler. Och dock finns det måhända i det klaraste ljuset regioner som är högst förborgade. Vi känner inte de yttersta målen för vårt tänkande; de är inte mindre fördolda än prästernas i det gamla Österlandet. Vi ser inte ljusets hemligheter.

    Arbetsbordet med dess mikroskop, provrör och glasskålar, i vilka solen gnistrar. I runda bäcken en rad clypeaster, sjöborrar […] Jag öppnar med skalpellen de benartade kuporna, under vilkas blåa taggar hieroglyfer döljes. […]

    När vi med sådan insikt nalkas livets urmateria, ger den oss samma svar som uppenbaras i myten. Den rätta läran måste föra till samma mål, sak samma om man närmar sig på vetenskapernas eller trons väg. På höga stadier smälter teorierna och bilderna in i varandra.”

    – Ernst Jünger, 1949 (Heliopolis)

  15. ”Ta förresten matematiken, siffran noll kom till Europa på 1100-talet från araberna efter att den upptäckts i sufiska kretsar. Utan den skulle det inte finnas någon digital teknik, inget internet. Men som så mycket annat är detta något som i mångt och mycket tas för givet.”

    Kan du berätta lite mer om hur matematiken skulle ha sitt ursprung i den tidlösa visdomen?

    Har du fler exempel på hur vetenskapliga framsteg härrör från det över-individuella och inte det rationell-logiska?

  16. Frågan är minst sagt komplex. Kanske pythagoréerna kan vara en god ingång. De kallades även mathematikoi, ”de som studerar allt”.

  17. Enligt min källor är siffran ”0” ”uppfunnet” i indien. De ”arabiska siffrorna” är också de hämtade från Indien.

  18. Det verkar stämma att tillämpningen av siffran noll i ett decimalt talsystem började användas i Indien på 800-talet (och infördes sedermera i Europa via araberna). Detta behöver dock inte nödvändigtvis motsäga det sufiska anspråket på att ha bidragit till ”upptäckten”. Redan på 600-talet hade arabiska muslimer nämligen slagit sig ned i Indien (den första indiska moskén byggdes år 629 e. Kr.). Islams utbredning på den indiska subkontinenten skedde i hög grad just genom sufismen, inte minst eftersom den harmonierade så väl med traditionell indisk visdom.

  19. Ping: Doris Lessing och den sufiska traditionen « Café Exposé

  20. Orhan Pamuks Den svarta boken tar den islamiska språkmystiken kanske men inte islamiskt nånting mer …!!

  21. Ping: Bo Gustavsson om den tranströmerska koden « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s