Sophia om sig själv

Enligt Koranen är visdom (Hikma/Sophia) »den dyrbaraste gåva« som Gud skänker till människorna.

Wisdom veiledVi har tidigare här i Cafét bekantat oss med visheten som svenskt helgon samt hos Fjodor Dostojevskij och Orhan Pamuk. Nu har det blivit dags för henne att tala om sig själv – ur Ordspråksbokens 8:e kapitel:

Hon står uppe på höjderna,
vid alla vägar och vägskäl.

I portarna ljuder hennes rop,
vid ingången till staden:

Människor, jag ropar till er,
jag vänder mig till alla och envar.

Ni oerfarna, förvärva klokhet!
Ni dåraktiga, förvärva förstånd!

Lyssna, ty det jag säger är rätt,
sanna ord kommer över mina läppar.

Min mun säger sanningen,
mina läppar skyr det onda.

Alla mina ord är rättfärdiga,
i dem finns inget falskt eller förvänt.

De övertygar den insiktsfulle,
den som nått kunskap vet att de är riktiga.

Ta emot min fostran hellre än silver,
kunskap hellre än rent guld,

ty visheten är mer värd än pärlor,
inga skatter går upp emot henne.

Jag, visheten, är granne med klokheten,
hos mig finns kunskap och omdöme.

Att frukta Herren är att hata det onda.
Jag hatar högfärd och övermod,
onda handlingar och falska ord.

Jag ger råd och skänker framgång,
hos mig finns insikt, hos mig finns kraft.

Genom mig regerar kungar
och skipar härskare rätt,

genom mig härskar furstar och stormän,
alla som styr rättfärdigt.

Jag älskar dem som älskar mig,
och de som söker mig skall finna mig.

Hos mig finns rikedom och ära,
varaktigt välstånd och framgång.

Mina gåvor är bättre än finaste guld,
mina frukter förmer än rent silver.

Jag går det rättas väg,
rättfärdighetens stigar.

Jag lönar rikt dem som älskar mig
och fyller deras förråd.

Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan.

I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.

Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,

innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,

när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.

När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,

när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,

när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,

då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,

jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna.

Hör nu på mig, mina barn.
Lyckliga de som följer min väg.

Lyssna till mina förmaningar och bli visa,
förkasta dem inte.

Lycklig den människa som hör på mig,
som vakar vid min dörr dag efter dag
och väntar vid min tröskel.

Ty den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.

Men den som försmår mig skadar sig själv,
de som hatar mig älskar döden.

3 reaktioner på ”Sophia om sig själv

  1. ”Att frukta Herren är att hata det onda.
    Jag hatar högfärd och övermod,
    onda handlingar och falska ord.”

    Visdomen hatar inte det onda, visdomen accepterar människans laster utan att förhöja dem. I visdomen upptäcks det ”onda” inom en själv och när ljuset lyser över det behöver det inte längre bekämpas.

  2. ”Bekymmerslösa, spefulla, brutala – sådana vill visheten ha oss: hon är en kvinna, hon älskar endast krigaren.”

    Så talade Zarathustra

  3. Ping: Salva nos, Stella Maris « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s