Vid Stjärnan och det Yttersta Trädet

Om Edith Södergran, Tolkiens sagoberättande och profeten Muhammeds ständigt närvarande Urljus.

Edith SödergranDet var ingen tillfällighet att Gunnar Ekelöf en gång sa att han velat gifta sig med Edith Södergran. Hon var under sitt korta men intensiva liv på sätt och vis hans andliga hustru. Enligt Olof Lagercrantz kan man säga att Ekelöf faktiskt gifte sig med denna modiga och kärleksfulla ”bysantinska”, att han levde med henne i ett avståndsäktenskap där gång på gång hennes röst bryter in i hans.

Redan i debuten var Edith Södergran på det klara med att skönhet innebär »att tjäna högre makter«. I samma diktverk får hon en skimrande stjärna fäst vid sin panna och lämnas skälvande av tårar. Hon beskriver hur det underliga havet, där hennes längtan vilar, gör henne törstig och vaken för väntande äventyr. Världen är »mindre än ingenting« och det som hänt i sagan skall även hända henne. När hon dessutom diktar om Älvdrottningens spira, skogens ljusa dotter som lånat sitt instrument från fåglarna, samt målar upp bilden av hur evighetens ring glider ned i djupet från kärlekens hand, är det svårt att inte associera till Tolkiens sagoberättande.

Faktum är att stjärnan i pannan är en viktig symbol som vi även finner i Tolkiens Sagan om smeden och stjärnan, en av de sista sagor han skrev. Sagan om smeden och stjärnan handlar om smedens unge son som vid Mästerkockens traditionella tårtkalas, utan att veta om det, sväljer en magisk Älvstjärna. Stjärnan fästs så småningom vid hans panna. Dess strålande ljus skyddar mot onda makter och ger honom tillträde till Älvkonungens rike bortom världens kretsar.

Smith of Wooton MajorUnder sina många strövtåg i Älvriket blir den unge smeden känd under namnet Stjärnpanna. En gång när han söker hjärtat av riket omsveps han som av en dimma. När denna plötsligt lättar finner han sig stående inför det majestätiska Kungaträdet, vilket lysande tornar upp sig mot skyn och bär blad, blommor och frukter i oräknelig mängd. Han får dessutom den outsägliga nåden att träffa Älvdrottningen, visheten personifierad.

Sagan om smeden och stjärnan är knappast Tolkiens enda referens till Ljus-aposteln Muhammed och den koraniska uppenbarelsen, men onekligen en av de tydligare. Ett av profetens många namn är i själva verket al-Najm, Stjärnan, och otaliga hadither vittnar om hur hans panna strålade och lyste i nattens mörker.

En av de sist uppenbarade surorna (sura 14, Abraham) i Koran handlar om hur människorna skall ledas »ut ur mörkret till ljuset«. Där beskrivs Guds ord som ett starkt och friskt Träd, fast rotat, som sträcker sina grenar mot skyn och som enligt sin Herres vilja ständigt bär frukt. I sura 53 (Stjärnan/An-Nadjm av verbet nadjama, framträda, vilket syftar på uppenbarelsen eller profetskapet) berättas hur profeten Muhammed under sin himmelsfärd (miraj) kommer till det Yttersta Lotusträdet (sidratul-muntaha) som badar i ett bländande ljus:

I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn!

Vid stjärnan, när den går ned!
Icke far eder landsman vilse, och icke bedrager han sig;
Ej heller talar han av egen drift.
Detta är ej annat än en uppenbarelse, som uppenbaras.
En, som är väldig i kraft [ärkeängeln Gabriel], har undervisat honom,
En som är begåvad med omdöme. Han stod stilla
I himmelns höjd;
Sedan närmade han sig och svävade ned
Och kom på två båglängders avstånd eller ännu närmare
Och uppenbarade sina uppenbarelser för sin tjänare.
Icke har hans hjärta uppdiktat vad han sett;
Skolen i då tvista med honom om vad han såg?
Han har ju sett honom en annan gång
Vid det yttersta lotusträdet,
Där viloställets lustgård är,
Då lotusträdet skyldes av någonting, som skylde [dimman i ”Sagan om smeden och stjärnan”?]
Blicken svek ej och irrade ej omkring;
Av sin herres tecken fick han se det största.

Miraj

För att återknyta till Edith Södergran så siar hon i Jag såg ett träd… om trädet vilket är större än alla andra och har en krets dragen kring sig som ingen överträder. Symboliken återkommer i Det främmande trädet. Det står på en solig sluttning med granna frukter och purpurhängen och viskar sakta till skogens lyssnerska om »vägen som ingen kan finna allena« varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.

Edith Södergrans mystik uttrycks i sin fulla mognad i en av hennes sista dikter, Novembermorgon. Här förekommer en liten masks dunkla dröm att månskäran klyver dess väsen i två delar: »den ena var intet, den andra var allting och Gud själv«. Dessa två delar är en direkt motsvarighet till fana (arab. »försvinnande«) och baqa (arab. »förblivande«) inom islams mystik. Masken kan i sammanhanget mycket väl syfta på personlighetens mask (persona betyder »mask« på latin) då livet, enligt en av Edith Södergrans tidiga dikter, inte är någonting annat än »att vara en främling för sig själv / och en ny mask för varje annan som kommer«. Detta främlingskap tyder onekligen på ett andligt uppvaknande, ty som hon själv förklarar: »Gud är dold i den minsta blomma och tingen förkunna hans namn. Men människohjärtat som utstötts av Fadren vet inte hur nära han bor«.

Var och en av dessa dikters strofer är med andra ord ett vördnadsfullt vittnesmål från den höstens vandrerska som »forska i solnedgången efter tecken och råd« och ur vars bröst det oupphörligt skriar: »Till älvdrottningen, till älvdrottningen!«

4 reaktioner på ”Vid Stjärnan och det Yttersta Trädet

  1. Suck. Så frustrerande. Detta är en bra och briljant blogg, men liksom många nyhedningar gör på andra platser så ska allt gott och positivt dras till vad du själv förespråkar. För dem är det hedniska där allt gott kommer ifrån, något fint i Islam / Kristendomen och så vidare — kommer ursprungligen från hedningarna. Du gör likadant, och tyvärr, istället för att göra som du förespråkar, är det oftare Islam som hyllas än den tidlösa visdomen. Något bra i Tolkien? En svensk författare? En sång? Islam, islam, islam.

  2. Och om jag låter irriterad så är det för att jag är det. Ibland går det för långt, helt enkelt. Hur man än vrider och vänder på det så var Tolkien katolik. Traditionell katolik till och med. Ingenting annat. Visst kan han ha dragit paralleller till Muhammad – tveklöst – men, som du gjort tidigare, att retsamt lägga luringar som ska få en att tänka att ”han var nog mer muslim” eller ”inte så kristen”, är just irriterande.

  3. mittegna…: Det är som jag ser det fullt legitimt att göra till exempel en islamisk läsning av en berättelse, en dikt eller en roman som man av en eller annan anledning uppskattar och kan relatera till, oavsett om denna är skriven med en sådan avsikt eller ej. Tolkiens verk lämpar sig till exempel ypperligt bra för att illustrera traditionella principer.

    Däremot håller jag absolut med om att man i sådana fall öppet bör redovisa sin ståndpunkt, samt sträva efter intellektuell hederlighet och ett balanserat förhållningssätt. Det innefattar att respektera integriteten hos föremålet för studien och inte tillskriva en viss författare något han eller hon ej avsett. Taktfullhet är med andra ord en dygd. Å andra sidan måste man också vara lite vågad och faktiskt ta ut de svängar man ämnar göra, om det ska kunna bli någon ”skruv” på det hela. (Som du för ett par dagar sedan skrev i en annan kommentar: ”antingen säg rakt ut vad du tycker och vad du är eller låt det vara”.) Vill det sig väl lyckas man också förmedla detta med något av glimten i ögat, vilket jag i texter från denna tid tycker att man kan finna till exempel i inlägget om Star Wars och muslimska Jeddi-riddare, eller för den delen i första april-inlägget Carola och evigheten.

    Idag skulle jag dock inte formulera mig så pass tvärsäkert om Tolkiens eventuella referenser till profeten Muhammed. Att även ett islamiskt perspektiv i viss mån kan anläggas på Professorns legendarium är, som jag ser det, i själva verket en bekräftelse på dess verkliga katolicitet och överensstämmelse med den primordiala Traditionen.

    En som dock verkar driva just den underliggande tesen om Tolkien som något slags fördold sufi eller kryptomuslim är Mahmoud Shelton, vars bok Alchemy in Middle-Earth jag kan erkänna att jag var mycket influerad av då, för fyra år sedan, när detta inlägg skrevs. Shelton gör bland annat en poäng av att Tolkien regelbundet läste sina manuskript för två förtrogna respondenter – alltså inte bara för den nära vännen C. S. Lewis, utan även för en annan ledande och karismatisk figur i Inklings-sällskapet – Charles Williams. Och Williams hade enligt Shelton, vid sidan av sitt medlemskap i diverse lärda ockulta sällskap, de facto skrivit en roman på mystiskt-hermetiskt tema med explicita islamiska referenser redan 1931: Many Dimensions.

    Shelton besitter för övrigt stor ”insides”-kunskap om futuwwah, det islamiska riddarväsendet, inklusive dess esoteriska betydelse i Europa under medeltiden (där även kopplingar till Skandinavien nämns). Han har varit inblandad i utgivningen av praktverket The Royal Book of Spiritual Chivalry, vilket är en engelsk översättning av det legendariska originalet Futuwat Namah Yi Sultani, försett med ett förord av Seyyed Hossein Nasr. Dessutom planerar han sedan länge en kommande bok vid namn Cosmic Chivalry: Egypt, European Swordsmanship, and the Legacy of the Grail. I ett appendix till denna kommer vi enligt uppgift att kunna få läsa om ingenting mindre än den mystiske krigarens väg i ljuset av de sex Star Wars-filmerna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s