Seyyed Hossein Nasr är vår tids kanske mest namnkunnige talesman för islam i väst, samt den främste nu levande företrädaren för den traditionella skolan. Denna månad är han aktuell på Proprius förlag med essäsamlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv i urval och översättning av Ashk Dahlén.
Nasr är professor i islamologi vid George Washington University i USA och hedersdoktor vid Uppsala universitets teologiska fakultet sedan 1977. Han har skrivit ett trettiotal böcker om islams teologi, filosofi, mystik, konst och vetenskapshistoria. Vid flera tillfällen har han besökt Sverige som föreläsare.
Essäerna i Vid det klara morgonljuset ägnas enligt förlagets presentation till betydande del åt sufismens lära och praktik, »hjärtats mystik« och skönhetens roll, liksom islamisk konst och filosofi. Men också islams gudssyn, Koranen, profeten Muhammed samt islams traditionella syn på jihad som religiös strävan behandlas grundligt. I ett förord ger Jan Hjärpe en inblick i Nasrs författarskap och den tradition han verkar i.
Islamologi.se har intervjuat Ashk Dahlén, som översatt Nasrs essäer till svenska. De utlovar dessutom en kommande recension av boken.
Även Cafét lär med all säkerhet få anledning att återkomma till Vid det klara morgonljuset. I allt väsentligt framstår denna Nasr-utgåva som ett gediget pionjärverk när det gäller att på svenska lyfta fram islam som en levande, universell andlighet med en rik esoterisk kärna.
Café Exposé 
ännu en intellektuell med boklärd kunskap?
Intellektuell – ja. Boklärd kunskap – ja, men knappast enbart.
Hela skapelsen kan för övrigt ses som en bok.
Ibland undrar jag om det överhuvudtaget finns en sanning, eller om det bara är en tröst för sanningen att det livet är kaos, att det inte finns någon kosmisk ordning, utan att naturen och livet saknar mening att naturen inte skiljer mellan rätt och fel utan att den drar med sig död och förruttnelse men också födelse och växt. För ett djur är döden bara döden, läste någonstans en vacker skildring om hur en fågel satt på en död kropp utan skräck eller rädsla. Vilka är de människor som har upplevt sanningen bakom formen, bakom rörelsen, den stilla punkten i den föränderliga världen? Låt mig träffa denna människa som talar utifrån sitt hjärta, ur det gudomligas källa.
Det uppstår ett par komplikationer angående en sådan människa som skulle tala ur sitt hjärta, utifrån det gudomligas källa.
1. Hade du trott Honom/Henne? Beror inte en sanning lika mycket på ens egna örons uppfattningsförmåga, som talarens tunga? Finns inte möjligheten att man är omgiven med tecken – ord – från det gudomligas källa?
2. Om denna människa talade utifrån sitt hjärta, ur det gudomligas källa, till dig så hade sanningen varit klart skild från lögnen. Hade Han/Hon talat till dig, hade det varit som om Han/Hon talade om för mänskligheten exakt vad som är sant, och vad som är falskt. Då hade valfrihet, och det vackra i konceptet ”tro” gått förlorat.
Om jag missförstått dig, skeptisk, ber jag om ursäkt. Intressanta frågor.
1.Jag ”tror” att Sanningen är så ren att den skär igenom alla slöjor av lögn. Därför vet jag att när jag träffar någon som talar utifrån Sanningen gör det. Det är inte själva orden som är av betydelse utan Sanningen orden pekar på. Orden pekar alltid mot någonting men vi har upphöjt orden till en absolut verklighet.
2. Förstår hur du menar. Sanningen är subjektiv. När den människan talar utifrån sitt hjärta så talar han endast om det som ”är”, ur varandet som aldrig kan vara ”rätt” eller ”fel”. Problemet med tron på en absolut sanning blir en evig mänsklig konflikt om vems tolkning av verkligheten som är äkta, allting tolkat utifrån ett mänskligt begränsat förnuft.
Tro är inget mer än ett koncept, det är vetandet som är sanning. Det jag säger är också ett koncept tills det verkligen upplevs.
En annan komplikation, som ansluter till de som Ataraxi redan tagit upp, är att man inte kan kräva att få komma i kontakt med det Gudomliga. Profeter och helgon har förföljts, förnedrats och lidit martyrskap just på grund av besvikna människor som förgäves krävt dem på påtagliga vittnesbörd.
Många som satt sig i sinnet att finna vederhäftiga bevis för Guds existens märker dessutom snart det fåfänga i detta sökande och uppfylls istället av en stor hopplöshet. Men faktum är att först då kan de bli ”ett verktyg i Guds hand”. Utslocknandet av de egna begären gör människan mottaglig för det översinnliga och det är just denna predisposition som är så ovanlig i dessa tider.
Jag håller helt med om att Sanningen i sig är fullständig förvissning. Den utmärks av att ha en Helande och ej Söndrande verkan. Dock är det som sagt vanskligt att sätta sitt hopp till att en annan människa ska förse en med denna. Gudsrelationen kan ej förmedlas. Det är därför den uppenbarade skriften är så essentiell. Dock krävs det så klart vägledning.
Sanningen är större än språket. Man kan inte beskriva det obeskrivbara, eller förklara det oförklarbara. Endast uppleva det.
Detta senare, sanningen är större än språket, ansluter sig till islams apofatiska teologi, Allahu akbar, dvs Gud är större än våra föreställningar om honom. Inte ens tystnaden kan beskriva Honom.
Ljus-aposteln sa också: ”Världen rymmer inte Gud, men den troendes hjärta (qalb al-mumin) rymmer Honom.”
Samma teologi finns i den kristna traditionen, det kallas ibland negativ teologi.
fin blogg.. mycket efterlängtad!!
mvh /Masoud
Pingback: Seyyed Hossein Nasr, sufismen och den traditionella skolan « Café Exposé
Pingback: Islamisk konst och skönhet « Café Exposé