Tidlös besinning i besinningslös tid, del II

Frithjof SchuonYtterligare excerpter ur antologin Tidlös besinning i besinningslös tid med ett urval av den andlige mästaren Frithjof Schuons texter i översättning till svenska av Kurt Almqvist.

Dessa utdrag behandlar temat Fall och förfall och är en översättning av ett kapitel i Schuons Regards sur les mondes anciens (engelsk titel: Light on the Ancient Worlds) från 1968 (andra upplagan). Här utgör det ett sammandrag av den andra av antologins tre delar.

Fall och förfall

I. Den nutida subjektiviteten

I varje fall måste man fastslå följande: att förbindligt lyssna till subjektet, det är att bedra objektet. Forna tiders människor skulle med andra ord haft intrycket att förvanska eller förlora det senare genom att lägga alltför stor vikt vid medvetandets subjektiva pol. Det var först under renässansen som europén blev ”reflexiv”, dvs. i viss mån subjektiv. Denna ”reflexivitet” kan visserligen i sin tur ha en fullkomligt objektiv karaktär, och omvänt kan också en idé som man fått utifrån bli subjektiv genom en känslomässig och egobunden inställning hos subjektet. Men det är inte det vi* här talar om. Det vi vill säga är att renässansmänniskan började analysera tankens reflexer och själens reaktioner och därigenom intressera sig för ”subjektspolen” på ”objektspolens” bekostnad. Och i och med att hon i detta avseende var ”subjektiv”, upphörde hon att vara symbolisk och blev i stället rationalistisk, ty förståndet, det är det tänkande egot.
*Not [från s. 45]: Utgivaren har bibehållit det ”vi” som författaren använder om sig själv och som motsvarar ett vanligt bruk i franskspråkig litteratur.
s. 40

För revolutionen i slutet av 1700-talet hade jorden slutgiltigt blivit människans enda mål. ”Det Högsta Varat” var bara ett obetydligt och tillfälligt och därför löjligt hjälpmedel. De jordiska tingens skenbart oändliga mångfald kallade på en oändlighet av verksamheter, vilka i sin tur gav en förevändning att förkasta kontemplationen, vilan i ”varat”, i tingens djupa natur. Man kunde äntligen – fritt och hitom all transcendens – sysselsätta sig med att upptäcka jorden och utnyttja dess rikedomar.
s. 41

När Himlen en gång stängts och människan praktiskt taget var insatt i Guds ställe, tappade man – virtuellt eller faktiskt – bort tingens objektiva mått. Dessa har ersatts av subjektiva mått, av mått som är falska, därför att de är enbart mänskliga och grundade på antaganden. Man har på så sätt kastat sig in i en rörelse som inte kan hejdas: det finns ingen anledning varför den skulle hejdas, nu när de himmelska och statiska måtten har gått förlorade. Slutföljden blir då att man också kastar de mänskliga måtten överända och ersätter dem med under-mänskliga, ända tills själva begreppet ”sanning” överges.
s. 42

[K]lädkonsten, arkitekturen och hantverket uttryckte då [på 1700-talet], om också inte demokratiska tendenser så åtminstone en världslighet som saknade storhet och var förunderligt sötaktig. Under denna otroliga tidsålder såg alla män ut som lakejer – adelsmännen så mycket mer som de var adelsmän – och ett regn av puder tycktes ha fallit över en värld av dröm. Detta tillstånd, som alltså var följden av storhetens och den religiösa andans självmord, kunde inte annat än gynna uppkomsten av en revolution: en sådan var oundviklig i detta halvt graciösa och halvt föraktliga universum av marionetter: dess perukatmosfär var blott alltför overklig. Man kan göra liknande påpekanden – om också med mildare formulering på grund av det mindre framskridna stadiet – om renässansen och till och med om slutet av medeltiden, ty i jämförelse med de absoluta värdena är orsakerna till nedåtglidningen alltid desamma.
s. 43

När man påstår att måtten hos forna tiders människor var himmelska och statiska, säger man därmed också att dessa människor ännu levde ”i rummet”. ”Tiden” betydde ännu bara den förgänglighet som gnagde på tingen, och i förhållande till den måste ”rummets” värden – som är bestående, därför att de är slutgiltiga – alltid på nytt göra sig gällande. Rummet symboliserar ursprunget och oföränderligheten; tiden är förfallet, som avlägsnar oss från ursprunget, alltmedan den också leder oss fram mot Frälsaren, den store Befriaren, och mot mötet med Gud. Genom att människan har förkastat eller förlorat de himmelska måtten, har hon blivit offer för tiden. Genom att hon uppfunnit maskinerna, dessa tidsslukare, har hon utestängt sig från rummets frid och kastat sig in i en virvel ur vilken det inte finns någon utväg.

Den mentalitet som nu härskar försöker i själva verket skära ned allting till tidskategorier: konstverk, tankar, sanningar har inget värde i sig själva utan enbart i förhållande till den tid som man – med rätt eller orätt – förlägger dem till. Allting betraktas som uttryck för en ”tid” och inte för ett tidlöst och inneboende värde, och detta är helt i enlighet med den moderna relativismen, det psykologi- eller biologimani som förstör alla väsentliga värden. Man ”psykoanalyserar” till exempel en skolastiker eller till och med en profet för att ”placera” hans lära – det är onödigt att framhålla vilket vidunderligt högmod en dylik inställning innebär! – och man avslöjar med en helt mekanisk och fullständigt overklig logik de ”inflytelser” som denna lära skall ha undergått. Man tvekar inte att med dessa medel tillskriva helgon alla slags artificiella, ja bedrägliga förfaranden, men naturligtvis glömmer man med en satanisk brist på följdriktighet att tillämpa denna princip på sig själv och förklara sin egen – föregivet ”objektiva” – hållning med hjälp av psykoanalytiska betraktelser. Man behandlar kort sagt visa män som sjuka, och man tar sig själv för en gud.
s. 43-44

Denna filosofi hämtar ett maximum av originalitet från det som praktiskt taget ej är annat än hat mot Gud: eftersom det är omöjligt att direkt skymfa en Gud som man inte tror på, skymfar man Honom indirekt via naturlagarna, och man går så långt att man nedvärderar människans själva form och hennes intelligens – den med vars hjälp man tänker och skymfar! Människan undgår emellertid inte den immanenta Sanningen: ”Ju mera hon hädar”, säger Mäster Eckehart, ”desto mera prisar hon Gud”.
s. 45

Dessa tankevanor hindrar människorna att skilja den vises ”upplevda vision” från den profane ”tänkarens” mentala virtuositet. Man ser överallt bara ”litteratur”, och vad mer är: man ser bara litteratur från den eller den ”tidsperioden”. Men sanningen är ingen personlig angelägenhet: träden blommar och solen går upp utan att någon frågar efter vem som har hämtat dem ur tystnaden eller mörkret, och fåglarna som sjunger har intet namn.

Under medeltiden fanns det ännu bara två eller tre typer av storheter: helgonet och hjälten och så den vise, och sedan – i mindre skala och så att säga som ett återsken – den kyrkliga och den världsliga fursten. Däremot hade ”geniet” och ”artisten”, dessa storheter i det profana världsalltet, ännu ej fötts. Helgon och hjältar är liksom jordiska uppenbarelser av himlakroppar: efter sin död stiger de åter upp till himlavalvet, till sin eviga hemvist. De är nästan rena symboler, andliga tecken som blott tillfälligt har lösgjort sig från den himmelska ikonostas i vilken de varit innefattade ända sedan världens skapelse.
s. 45-46

II. Den nutida vetenskapen

Den nutida vetenskapen, som med geometriskt stigande hastighet – likt en vagn utan bromsar – färdas mot en avgrund, är ett annat exempel på förlusten av den ”rumsliga” jämvikten, den som utmärker de kontemplativa och ännu stabila kulturerna. Vi klandrar denna vetenskap – och är förvisso varken den första eller ende som gör det – inte därför att den studerar ett visst delområde som ligger inom gränserna för dess sakkunskap, utan därför att den i princip gör anspråk på den totala kunskapen och vågar sig på slutsatser vilka egentligen fordrar översinnliga och andliga kunskaper – sådana kunskaper alltså som den enligt sin förutfattade mening förkastar. Grundvalen för denna vetenskap är med andra ord felaktig, och det av en dubbel orsak. Å ena sidan – från ”subjektets” synpunkt – ersätter den Intellektet och Uppenbarelsen med förståndet och erfarenheten, som om det inte vore en motsägelse att vilja nå helheten på empirisk grundval! Å andra sidan – från ”objektets” synpunkt – ersätter vetenskapen i fråga den universella Substansen med enbart materien, alltmedan den förnekar den universella Principen eller skär ned den till materien eller till någonting pseudo-absolut som helt saknar transcendent karaktär.
s. 47

Nutidens vetenskap har bland annat haft den verkan att den givit ett dödligt sår åt religionen, nämligen genom att konkret ställa upp problem som esoterismen ensam kan lösa. Men dessa problem förblir olösta, därför att man inte lyssnar till just esoterismen, och man gör det mindre nu än någonsin. När religionen ställs inför dessa problem, blir den avväpnad, och den lånar tafatt och trevande argument av motståndaren, vilket tvingar den att omärkligt förvrida sitt eget perspektiv och förneka sig själv mer och mer. Religionens lära är visserligen utom räckhåll för dess förnekare, men de felaktiga uppfattningar som övertas från de senare gnager lömskt på den ”inifrån”.
s. 51

Den nutida vetenskapen utger sig för att vara den viktigaste eller den enda sanningsfaktorn i världen. Enligt detta slags visshet känner man Karl den Store, om man vet hans längdmått och vikten på hans huvudskalle. Från den totala sanningens synpunkt – låt oss upprepa det ännu en gång – är det tusen gånger bättre att tro att Gud skapade världen på sex dagar och att det hinsides är beläget under jordens skiva eller i den roterande himlen än att känna till avståndet från en nebulosa till en annan, alltmedan man är okunnig om det faktum att de synliga tingen blott är yttringar av en transcendent Verklighet som från alla håll verkar på oss och präglar oss och som ger vårt jordiska tillstånd all dess mening och allt dess innehåll.
s. 52

I alla händelser är det i våra dagar nästan förväget att påminna om det mest bortglömda av alla kristusord: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Matt. 16:26).
s. 53

III. Tillvaro och intet

När den icke-troende gör uppror mot tanken att han kommer att dömas och kanske fördömas av en Gud som övergår hans horisont och att han måste sona sina fel och till och med sin likgiltighetssynd, då beror detta uppror på att han saknar sinne för Tillvarons – och i synnerhet människotillvarons – inneboende jämvikt och majestät. Att vara till är ingenting obetydligt, vilket bevisas av att ingen kan få fram ett enda dammkorn ur intet. Och medvetandet är ej heller lika med ingenting: vi skulle inte kunna förmedla en enda gnista av det till ett livlöst föremål. Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud.
s. 54

[N]är människan är eller tror sig vara berövad de gudomliga skeendena i Existensen, måste hon för att inte falla samman i det egna intet ersätta dessa skeenden med ett ”existens”-surrogat, nämligen just den ”engagerande” handlingen.* Men allt detta är i grund och botten en fantasins och känslornas kapitulation inför maskinen: eftersom denna har värde blott genom det som den frambringar, är människan till bara genom det hon gör och inte genom det hon är. Men om människan definieras efter sin handling, är hon inte längre en människa utan en bäver eller en myra.

* Not: Man glömmer att de visa och filosofer som har bestämt århundradenas eller årtusendenas intellektuella liv – vi talar nu inte om profeterna – att dessa människor ingalunda var ”engagerade”, eller snarare att deras ”engagement” låg i deras verk, vilket är fullt tillräckligt. Att tänka motsatsen är att vilja begränsa intelligensen eller kontemplationen till handlingen, något som är helt i stil med existentialismen.
s. 55-56

Även om man bortser från den läromässiga ateismen och kulturens specialiteter, rör sig nutidens människa i världen som om Tillvaron inte var något märkligt eller som om hon själv hade uppfunnit den. Den är för henne någonting lika banalt som dammet under fötterna, och det så mycket mer som hon ej längre är medveten om dess samtidigt transcendenta och immanenta Princip. Hon handskas självsäkert och vårdslöst med denna Tillvaro i sitt eget liv – ett liv som är berövat all helighet och därmed all mening. Allting ses genom en slöja av tillfälligheter, av förhållanden, av fördomar. Ingen företeelse betraktas längre i sig själv, i sitt vara, från synpunkten av sin egen existentiella rot. Det relativa har tillvällat sig det Absolutas rang. Människan tänker nästan bara under påverkan av sin fantasi, en fantasi som är fördärvad dels av ideologierna och dels av den konstlade omgivningen.
s. 56

Vi måste åter bli i stånd att fatta Tillvarons värde och människans mening mitt i den mångfald av företeelser som omger henne. Vi måste återfinna det verkligas mått. Våra reaktioner inför de traditionella eskatologierna – eller inför den eskatologi som berör speciellt oss – anger måttet för hur pass mycket vi begriper av människan.

Det finns någonting i människan som kan fatta det Absoluta och till och med nå det och som följaktligen självt är absolut.
s. 57

Underverk i ordets vanliga betydelse är i grund och botten ingenting annat än särskilda varianter av detta – överallt närvarande – begynnelseunder, det som ligger i själva det faktum att man existerar: det underbara och det gudomliga finns överallt, det är människans ande som är frånvarande.

Det finns egentligen bara tre under: Tillvaron, livet och intelligensen. Med intelligensen sluter sig den kurva som har sprungit fram ur Gud. Det är en ring som i verkligheten aldrig har lämnat det Oändliga.
s. 57-58

IV. Människans och världens fall

Att bara beundra de traditionella världarna är visserligen också det att fastna i en fragmentarisk synpunkt, ty varje kultur är ett ”tveeggat svärd”. Något alltigenom gott är den bara genom de osynliga element som positivt bestämmer den. I vissa avseenden är varje mänskligt samfund dåligt. Att beröva samhället all transcendent karaktär är i varje fall detsamma som att göra det omänskligt, eftersom denna karaktär är väsentlig för människan, samtidigt som den beror på hennes fria samtycke. Tar man alltså ifrån samhället denna karaktär, berövar man det dess existensberättigande, och kvar blir då bara en myrstack som ingalunda är överlägsen andra myrstackar, eftersom livsbehoven och följaktligen rätten till liv överallt är desamma, vare sig det är fråga om människor eller insekter. Ett av de vådligaste misstag man kan begå är att tro, för det första att det mänskliga kollektivet som sådant företräder ett ovillkorligt värde, och för det andra att detta kollektivs välstånd företräder ett sådant värde eller är ett mål i sig själv.

Trots sina oundvikliga brister är de traditionella kulturerna – sedda närmast i sin yttre, samhälleliga aspekt – liksom dammar resta mot den ständigt stigande floden av världslighet, irrläror och omstörtningar, med ett ord: mot mänsklighetens ständigt förnyade förfall. Detta fall översvämmar jorden mer och mer, men det kommer i sin tur att besegras i det slutliga uppblossandet av den gudomliga elden, den eld varur jordens religioner en efter en utkristalliserats. Att förkasta de traditionella ramarna på grund av de mänskliga missbruk som förekommit inom dem är detsamma som påståendet att missbruk inte ligger i den mänskliga naturen, att de alltså till och med går att undvika i samhällen som räknar miljontals människor och att de går att undvika med rent mänskliga medel: man kan inte tänka sig en mera uppenbar motsägelse.
s. 59-60

I viss mening var Adams synd en nyfikenhetssynd. I början såg inte Adam livets relativiteter som sådana utan bara i deras samband med Gud. Det som betraktas på det sättet är bortom det onda. Att däremot vilja se det relativa som sådant, det är att vilja se det onda och också det goda som motsats till det onda. Man kan säga att Adam ville se ”baksidan” av det relativa eller tillfälliga som sådant. Sambandet med den gudomliga Källan var brutet och blev hädanefter osynligt. Plötsligt låg världen utanför Adam, tingen hade blivit ogenomskinliga och tunga, de var liksom obegripliga och fientliga fragment. Och detta drama upprepas ständigt på nytt, i kollektivens historia liksom i individernas liv.

Ett meningslöst vetande, ett vetande som vi inte har rätt till, både på grund av dess egen natur och därför att vi saknar förmåga och följaktligen kallelse att äga det, ett sådant vetande berikar inte utan tvärtom utarmar. Adam blev fattig genom att få kunskap om det relativa som sådant, det relativa som gräns. Profeten Mohammed har sagt: ”Jag tar min tillflykt till Gud från det vetande som inte tjänar något till”. Man måste förbli i den ursprungliga oskulden, avstå från önskan att känna till världsalltet i detalj. Denna törst efter vetande – så har Buddha sagt – håller kvar människan i samsara, tillvarons kretslopp. Vi måste misstro den tjuskraft som avgrunderna kan utöva på oss. Det ligger i de kosmiska återvändsgrändernas natur att förföra och suga ut oss som vampyrer: formernas ström vill inte att vi ska undgå den. Former kan vara fällor, liksom de kan vara sinnebilder och nycklar: skönheten kan kedja fast oss vid formerna, liksom den kan vara en port mot det över-formella.

Om man ser saken från en delvis annan synpunkt, kan man också säga att Adams synd egentligen bestod i att han ville lägga någonting till den Tillvaro som redan i sig själv var lycksalighet. Därigenom förlorade han denna sällhet och störtade ned i de överflödiga tingens ängslande och svekfulla virvel. I stället för att vila sig i Existensens oföränderliga renhet dras den fallna människan med i de existerande tingens ringdans, dessa ting som genom sin tillfälliga natur är bedrägliga och förgängliga. I de kristnas kosmos är den Heliga Jungfrun inkarnationen av denna snövita renhet, hon som är okränkbar och barmhärtig som Tillvaron eller den gudomliga Substansen. När Gud vart kött, tog Han med sig Tillvaron, som är liksom Hans tron. Han har låtit sig föregås av den och kommit till världen genom den. Gud kan inträda i världen bara genom den jungfruliga Tillvaron.
s. 60-61

På jorden är den gudomliga solen beslöjad. Därav följer att tingens mått är relativa, att människan kan utge sig för att vara vad hon inte är och att tingen kan få sken av att vara vad de inte är. Men en gång, vid den födelse som döden är, rivs slöjan sönder, och då framträder den gudomliga Solen, måtten blir absoluta, varelserna och tingen blir vad de är och följer de vägar som utstakas av deras sanna natur.

Därmed är inte sagt att de gudomliga måtten inte når fram till vår värld, men de liksom ”filtreras” genom dess existentiella ”skal”. Från att ha varit absoluta blir de relativa, och därav kommer de jordiska tingens flytande och obestämda karaktär. Solens himlakropp är ingenting annat än Varat sett genom detta skal. I vår mikrokosm är solen företrädd av hjärtat, liksom månen är företrädd av hjärnan.

Det är därför att vi i alla avseenden lever i ett sådant skal som vi – för att veta vilka vi är och vart vi går – har behov av den kosmiska ”reva” som Uppenbarelsen utgör, och man kan i detta sammanhang påpeka att det Absoluta aldrig samtycker till att bli relativt på ett fullständigt och oavbrutet sätt.
s. 62

I dialogen Gästabudet tar Platon upp den traditionella bild enligt vilken människokroppen, ja över huvud taget den levande kroppen, är liksom hälften av ett klot. Alla våra förmögenheter och rörelser blickar hän och strävar mot ett förlorat centrum, vilket vi uppfattar som beläget ”framför” oss, och detta centrum återfinner människan symboliskt och indirekt i könsföreningen. Men följden av detta är blott ett smärtsamt upprepande av det urgamla dramat: andens inträde i materien. Det motsatta könet är bara en symbol: den verkliga medelpunkten är dold i oss själva, i hjärtat-intellektet. Varelsen känner igen något av den förlorade medelpunkten i sin partner och den därigenom upptända kärleken är som en avlägsen skugga av Guds kärlek och av lycksaligheten i Gud. Den är också en skugga av den kunskap som bränner sönder formerna och som förenar och befriar.
s. 64

Det finns ett slags ”emanation”, men denna är strängt diskontinuerlig på grund av Principens transcendens och väsensskillnaden mellan olika verklighetsplan. Emanationismen – ”panteismen” – däremot förutsätter en kontinuitet som berör själva Principen i kraft av dess själv-manifestation. Det har sagts att det synliga universum är en explosion och följaktligen en utspridning från en hemlighetsfull medelpunkt. Säkert är i varje fall att det totala Universum, vilket till större delen är osynligt för oss – principiellt och inte bara faktiskt osynligt – att detta Universum symboliskt talat beskriver en sådan rörelse för att till slut mynna ut i ”den döda punkten” för sin utvidgning. Denna punkt är främst bestämd av relativiteten i allmänhet och vidare också av ifrågavarande cykels begynnelsemöjligheter. Den levande varelsen själv liknar en explosion som blivit till kristall, om man så kan säga. Det är som om den hade utkristalliserats av skräck inför Gud.
s. 65

V. Fallets följder. Synden. Handling och kontemplation

Efter att ha stängt Himlens port för sig själv och efter att flera gånger – och på mera begränsade områden – ha återupprepat sitt första fall har människan till sist förlorat intuitionen för allt som överstiger henne. I och med detta har hon blivit underlägsen sin egen natur, ty helt och fullt människa kan man vara blott i kraft av Gud: jorden är vacker bara genom sin förbindelse med Himlen.
s. 66

Det finns många som inbillar sig att skärselden eller helvetet är till för dem som dödat, stulit, ljugit, bedrivit hor och så vidare och att det räcker att ha avstått från dessa handlingar för att göra sig förtjänt av Himlen. I verkligheten går själen till elden, därför att den inte har älskat Gud eller inte har älskat Honom tillräckligt. Det förstår man, om man tänker på Bibelns högsta lag: att älska Gud med alla våra förmögenheter och hela vår varelse (Lukas 10:27 etc.). Frånvaron av en sådan kärlek* är inte nödvändigtvis lika med dråp eller lögn eller någon annan överträdelse, men den måste under alla omständigheter innebära likgiltighet. Denna är det mest utbredda lytet – den svåraste av själssjukdomar, enligt Fénélon – ja den är själva igenkänningstecknet för människans fall. De likgiltiga behöver inte nödvändigtvis vara brottslingar, men de kan omöjligen vara helgon. Det är de som går in genom ”den breda porten” och färdas på ”den breda vägen” (Matt. 7:13), och det är om dem Uppenbarelseboken säger: ”Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun” (3:16). Likgiltighet för sanningen och för Gud är besläktad med högmod och måste också vara förknippad med hyckleri: dess skenbara mildhet är full av självtillräcklighet och övermod. I detta själstillstånd är individen nöjd med sig själv, även om han anklagar sig för småfel och uppträder blygsamt, vilket inte förpliktar honom till någonting utan tvärtom stärker hans inbillning att vara dygdig. Det är detta kriterium på likgiltighet som gör det möjligt att så att säga ta genomsnittsmänniskan ”på bar gärning”, att liksom ta struptag på den lömskaste och försåtligaste av laster och att överbevisa var och en om hans eller hennes armod och nöd. Kort sagt, det är denna likgiltighet som utgör ”arvsynden” eller åtminstone är det allmännaste uttrycket för denna.

Likgiltighet är den diametrala motsatsen till andlig orubblighet eller förakt för fåfänglighet och också motsatsen till ödmjukhet. Den sanna ödmjukheten är att veta att vi inte kan lägga någonting till Gud och att, även om vi ägde all tänkbar fulländning och hade utfört de mest utomordentliga verk, så skulle ändå vårt försvinnande inte ta bort någonting från det Eviga.

* Not: Det här är inte uteslutande fråga om vad hinduerna kallar bhakti, dvs. en känslo- och offerbetonad väg, utan helt enkelt om att föredra Gud framför världen, på vilket sätt det än sker. ”Kärleken” i den Heliga skrift omfattar alltså även visdomsvägarna.
s. 66-67

I den människa som är präglad av det kosmiska fallet har handlingen inte bara övertag över kontemplationen, utan den gör till och med denna omintet.
s. 68

Det är detta som är innebörden i Hamlets tragedi. Där finns det fakta och handlingar och krav på handlingar, men Shakespeares hjälte genomskådar allt detta och ser bara principerna eller idéerna. Han sjunker ned i tingen som i ett träsk: själva deras fåfänglighet eller overklighet hindrar honom från att handla, upplöser hans handling. Det han har framför sig är inte det eller det onda utan det onda som sådant, och han bryts ned av världens brist på sammanhang, dess orimlighet och ogripbarhet. Kontemplationen har antingen till följd att den avlägsnar människan från handlingen genom att låta dess föremål försvinna, eller också att den gör handlingen fulländad genom att låta Gud framträda i den handlande. Vad Hamlet beträffar har hans betraktande sinne avslöjat världen, men det har ännu ej fått fäste i Gud. Det håller sig alltså liksom svävande mellan två verklighetsplan. På sätt och vis är därför Hamlets drama detsamma som det man har kallat nox profunda. I en mera utvärtes mening är det kanske också den människas drama som är kontemplativt lagd och som tvingas delta i handlingslivet utan att ha någon kallelse för det. Det är under alla förhållanden ett drama om själsdjup som ställs inför obegripligheten i den mänskliga komedin.
fotnot s. 69

Den fallna människan är hon som dras med i handlingen och stängs in i den, och därför är hon också den syndiga människan. Det moraliska alternativet härrör mindre ur handlingen som sådan än ur dess exklusiva karaktär, dvs. ur individualismen och dess illusoriska ”exterritorialrätt” gentemot Gud. Handlingen blir på något sätt autonom och totalitär, medan den borde ingå i ett gudomligt sammanhang, i ett oskuldens tillstånd, där den är oskiljaktigt förenad med betraktandet.

Den fallna människan är på samma gång nedtryckt och söndersliten av två pseudo-absoluta element: det tyngande ”jaget” och det splittrande ”tinget”, subjektet och objektet, egot och världen. Genast vid sitt uppvaknande på morgonen kommer människan ihåg vem hon är, och omedelbart tänker hon på den eller den saken. Mellan egot och föremålet finns det ett band, som vanligen utgörs av handlingen. Därigenom uppstår ett tretal, inrymt i denna mening: ”Jag – gör – detta” eller – vilket är samma sak: ”Jag – vill – detta”. Egot, handlingen och saken är praktiskt taget tre avgudar, tre skärmar framför det Absoluta. Den vise är den som sätter det Absoluta i stället för dessa tre termer: det är Gud i honom som är den transcendenta och verkliga Personligheten, alltså ”jagets” Princip – ”Kristus i mig” som Paulus säger –, handlingen är Guds bekräftande akt i vidaste bemärkelse, och föremålet är, också det, Gud. På ett så omedelbart sätt som möjligt förverkligas detta genom ”den essentiella bönen” eller koncentrationen, som – virtuellt eller effektivt – omfattar hela livet och hela världen. I en mera utvärtes och allmän mening bör varje människa se de tre elementen ”subjekt”, ”handling” och ”objekt” i Gud, i den mån hon är i stånd till det genom sina anlag och med Nådens hjälp.

Man måste i själva verket komma ihåg att Intellektets ”naturligt övernaturliga” transcendens inte kan verka obehindrat, om den inte inramas av två hjälpfaktorer, varav den ena är mänsklig och den andra gudomlig, nämligen dygden och nåden. Med ”dygd” menas här inte de naturliga egenskaper som nödvändigtvis åtföljer med en stor intellektuell och kontemplativ begåvning utan den medvetna och ständiga strävan till fullkomning, en fullkomning som består av självutplåning, storsinthet och kärlek till sanningen. Med ”nåd” återigen menar vi den gudomliga hjälp som människan bör bönfalla om och utan vilken hon ingenting kan göra, hur goda anlag hon än har; ty ett gott anlag tjänar ingenting till, om det ej välsignas av Gud. Intellektet är ofelbart i sig självt, men människan-mottagaren är icke desto mindre underkastad tillfälligheter, som visserligen är ur stånd att ändra intelligensens inre natur men som ändå kan motverka dess fulla aktualisering och rena utstrålning.
s. 69-71

Vi ger alltså namnet ”synd” åt en handling som för det första i någon form eller på något sätt står i motsats till den gudomliga Naturen – vi tänker här på Guds Egenskaper och på de dygder i människan som återspeglar dessa – och som för det andra i princip ger upphov till lidande efter döden. Vi säger ”i princip”, ty i sak utplånas synderna – eller kan utplånas – å ena sidan av botgörelse och positiva handlingar och å den andra av Guds Barmhärtighet. ”Moral” kallar vi en sakral lagstiftning i den mån den föreskriver vissa handlingar och förbjuder andra – hur djupa och subtila de olika lärornas definitioner för övrigt än må vara.
s. 72

Dessutom spelar avsikten i Orienten en mycket större roll än vad de flesta västerlänningar kan förstå, så att det till och med kan hända, för att nämna ett exempel, att en guru vid ett visst tillfälle och med en viss andlig ”alkemi” i sikte kan föreskriva handlingar som visserligen inte skadar någon människa men ändå står i motsats till Lagen.
s. 72

När vi för resten säger att vissa handlingar står i motsats till den gudomliga Naturen, gör vi det med förbehållet att metafysiskt sett ingenting kan stå i motsats till denna Natur, något som islam uttrycker med påståendet att ingenting, inte ens synden, kan vara utanför den gudomliga Viljan. Detta måste också kristendomen gå med på men ger mindre tonvikt åt det. Å andra sidan står sådana idéer i full överensstämmelse med de icke-semitiska perspektiven, vilka alltid kraftigt betonar, hur relativa alla fenomen är och hur definitionerna växlar allt efter sanningens olika aspekter.
s. 72-73

Man kan också uttrycka saken så, att vi inte bara måste fullgöra våra förpliktelser mot Himlen utan också iaktta en sorts hövlighet gentemot denna. Tingen har sina kosmiska samband och sina dofter, och varje sak måste bevara liksom en hågkomst av Paradiset. Man måste leva i enlighet med de former och rytmer som den ursprungliga oskulden har och inte i enlighet med dem som är ett uttryck för människans fall. Att handla i samklang med det subtila nådeflödet, det är att handla i överensstämmelse med ett slags ”gudomlig skönhetslära”: det är en yttre tillämpning av ”gåvan … att skilja mellan andar” (1 Kor. 12:10), och det är också tillämpningen av en på samma gång sakral och universell musik och geometri.
s. 74

Vad som är viktigt för den människa som är virtuellt befriad från skapelsens fall, det är att förbli i det heliga barnaskapets tillstånd. På sätt och vis var Adam och Eva ”barn” före sitt fall och blev ”vuxna” först genom och efter detta. Den mogna åldern återspeglar i själva verket fallets välde, medan ålderdomen, den ålder då lidelserna har tystnat, åter närmar oss till barndomen och Paradiset – åtminstone under normala andliga förhållanden. Man måste förena de små barnens oskuld och förtroende med de gamlas resignation och frigjordhet från världen. De båda åldrarna möts i det betraktande sinnelaget och så i närheten till Gud: barndomen är ”ännu” nära Honom, och ålderdomen är det ”redan”. Barnet kan finna sin lycka i en blomma och likaså den gamle. Ytterligheterna berör varandra, och spiralen sluts i Barmhärtigheten.
s. 74-75

2 reaktioner på ”Tidlös besinning i besinningslös tid, del II

  1. Ping: Kritik av den moderna vetenskapens världsbild « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s