Minaret nr 4-2006

Tidskriften Minaret har under det gångna året med poeten Mohamed Omar vid rodret fått ett lyft som närmast är att likna vid en uppstigning på en flygande matta. I samband med detta har också profilen blivit tydligare.

Minaret nr 4-2006

Som vital uppstickare bland de svenska kulturtidskrifterna framstår Minaret numera i allt väsentligt som rättmätig förvaltare av det rika arvet efter de fyra stora 1900-talspionjärerna: Ivan Aguéli, Eric Hermelin, Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Den röda tråden är med andra ord en islamiskt färgad sophia perennis, en tidlös och universell andlighet som ser bortom de yttre formerna i de olika religiösa traditionerna.

Minarets recept på vad en samtida ”tidskrift för svensk muslimsk kultur” innebär går därför i mångt och mycket på tvärs med såväl modernitetens som fundamentalismens väl uppkörda och inte sällan parallella hjulspår. Somliga skulle nog höja på ögonbrynen åt att man i det senaste numret nu publicerar en hel serie Muhammedbilder, kommenterade ur sina ”apokryfiska” aspekter av religionsprofessor Tord Talip Olsson.

Flera av de övriga bidragen håller även dem absolut högsta klass, inte minst Ashk Dahléns artikel om den islamiska mystiken hos friherre Eric Hermelins persiska diktarfilosofer och Bo Ibn al-Waqt Gustavssons läsning av Tomas Tranströmers poesi med sophia perennis-glasögon.

Vidare så argumenterar islamologen Shaikh Abdal Hakim Murad (Timothy J. Winter) i en historisk studie för varför islam egentligen är den mest naturliga och väl lämpade religionen för den brittiska mentaliteten. Bland mycket annat citerar han en av Thomas Carlyles klassiska föreläsningar om Profeten Muhammed vid Portman Square i maj 1840:

»Benthamiskt nyttotänkande, dygd genom vinst och förlust vilket reducerar denna Guds värld till en själlös ångmaskin… om ni frågar mig vem – Mohammed eller de – som erbjuder den allra mest ömkliga och förljugna synen på människan och hennes öde i detta universum, svarar jag bestämt: det är inte Mohammed!«

(Ett yttrande vilket för övrigt fick John Stuart Mill att djupt sårad störta upp från sin stol och skrika: ”Nej!”.)

Ett mindre tema i detta nummer är hur föreställningarna om Orienten och Occidenten har förändrats genom historien, där idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och Olof Heilo (fil. mag. i grekiska, arabiska, persiska samt bysantinistik vid universitetet i Wien) lämnar viktiga bidrag, och Norrlands virvlande dervisch Torbjörn Säfve delar med sig av ett försök till drömtydning.

Poesin denna gång står Bo Ibn al-Waqt Gustavsson, Ingemar Leckius, Jasim Mohamed och Florence Vilén för. Dessutom berättar litteraturvetaren Göran Lundstedt om Vilhelm Ekelunds inspiration från Eric Hermelins översättningar av persisk sufipoesi och hur dessa bidrog till hans heroiska ambition ”att i poesins och mystikens ljus få världen att framstå som på den första dagen”.

Nytt från och med detta nummer är texter av imam Hamid Valsān, vilka syftar till att vara uppbyggliga för den utövande muslimen. Valsān är verksam som imam vid en moské i Stockholm och är son till den store sufin Michel Valsān (Mustafa Abd Al-Haziz, d. 1974), rumänsk diplomat i Frankrike, lärjunge till den traditionella skolans grundare René Guénon, översättare av Ibn Arabis skrifter till franska samt redaktör för den närmast legendariska tidskriften Les Études Traditionnelles. Av sin far har Hamid Valsān ärvt både imamskapet och sufismen och denna gång gör han en kort reflektion över den muslimska rituella tvagningens pånyttfödelse-symbolik.

Sist, men inte minst, introduceras i detta innehållsrika nummer en gedigen recensionsavdelning där guldkorn ur bokfloden vaskas fram. Redaktören själv rekommenderar I döda språks sällskap av lundastudenten och språkgeniet Ola Wikander. Den blott 25-årige Wikander har specialiserat sig på utdöda språk och behärskar redan ett 15-tal av dem, vid sidan om ett antal levande. Med andra ord har han stått emot den förhärskande moderna trend som vill reducera allt vetande till krasst och kortsiktigt nyttotänkande. Det faktum att språken är gamla är enligt Wikander inte nog anledning att diskvalificera dem. Han upplyser oss dessutom på sin webbplats att han genom den lärdom han fått i och med detta hedervärda studium i religiöst hänseende numera betraktar sig ”hermetisk gnostiker”.

3 reaktioner på ”Minaret nr 4-2006

  1. Ping: En självkritisk hållning « strötankar och sentenser

  2. Ping: Thomas Carlyle… « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s